Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Jörundgård/Kapitel 6
| ← Kapitel V |
|
Kapitel VII → |
VI
Arne var hemma på Finsbrekken, sista tiden innan han skulle fara till Hamar; modern och systrarna utrustade honom med kläder.
Dagen innan han skulle rida söderut, kom han till Jörundgård och sade farväl. Då fick han tillfälle att viska till Kristin och be henne möta honom på vägen söder om Laugarbru nästa afton.
»Jag ville ju gärna vi skulle vara ensamma vi två, sista gången vi mötas», sade han. »Tycker du det är så mycket jag ber om — vi äro ju fostrade samman som två syskon», tillade han, när Kristin dröjde litet med svaret.
Då lovade hon att komma, såvida hon kunde slippa hemifrån.
Nästa morgon snöade det, men fram på dagen tog det till att regna, och snart voro både vägar och marker en enda grå gyttja. Dimflockarna lågo och drevo mellan åsarnas sidor, tid efter annan sjönko de ned och tvinnade sig i vita tottar vid fjällets fot, men så tätnade luften på nytt.
Sira Eirik kom över för att hjälpa Lavrans med att sätta upp skrivelser. De gingo ned i gammalstugan, ty den var trevnare vid slikt väder än storstugan, där röken från eldstaden stod i hela rummet. Modern var på Laugarbru, där Ramborg nu var på bättringsvägen, sedan hon haft en febersjukdom tidigare på hösten.
Det var alltså ingen svårighet för Kristin att slippa osedd bort från gården, men hon tordes inte taga häst utan gick. Vägen var en sörja av snöslask och visset löv; det kändes sorgligt dött och rått och unket i luften, alltemellanåt kom en vindstöt och drev vätan rakt i ansiktet på henne. Hon drog hättan långt ned över huvudet, höll kappan omkring sig med båda händerna och gick raskt framåt. Litet rädd var hon — älvens brus ljöd så dovt i den tunga luften, och molnen drevo svarta och sönderslitna över fjällkammarna. Då och då stannade hon och lyssnade bakom sig, om hon skulle höra Arne.
Om en stund förnam hon hovslag på den uppblötta vägen, och hon stannade då, ty hon var på ett ganska ensligt ställe, så hon tänkte här kunde de lämpligen säga varandra farväl ostörda.
»Det var duktigt gjort att du kom», säger han, »i detta otäcka vädret.»
»Det är värre för dig, som skall rida så lång väg. Och så sent på kvällen drager du av gårde?» frågar hon.
»Jon har bett mig ligga på Loptsgård i natt», svarade Arne. »Jag tänkte det var lättare för dig att komma hit denna tiden på dygnet.»
De stodo tysta en stund. Kristin tyckte hon aldrig förr hade sett hur vacker Arne var. Han hade en slät stålhatt och under den en brun yllehuva, som slöt tätt till om ansiktet och hängde ned över skuldrorna. Under den såg hans smala anlete så ljust och fagert ut. Hans läderkjortel var gammal, fläckad av rost och rispad av brynjan, som burits ovanpå — Arne hade fått den efter sin far — men den följde hans smärta, smidiga och starka gestalt, och så bar han svärd vid sidan och spjut i handen — hans övriga vapen hängde på sadeln, Han var en fullvuxen man och såg gossaktig ut.
Hon lade handen på hans axel och sade:
»Minns du, Arne, att du sporde mig en gång om jag fann dig vara en lika gäv karl som Simon Andresson? Nu vill jag säga dig en sak, innan vi skiljas, och det är, att du synes mig vara lika mycket hans överman i skönhet och åthävor som han är räknad framom dig i börd och rikedom, av folk som mest ser på slika ting.»
»Varför säger du mig detta?» frågade Arne andlöst.
»För det broder Edvin lade mig på hjärtat att vi skola tacka Gud för hans goda gåvor och icke vara som den kvinnan som, när Sankt Olav ökade sovlet för henne, grät över att hon icke hade kar nog — så att du ej skall gräma dig över att Han icke givit dig lika mycken rikedom som lekamliga företräden —»
»Var det så du menade?» sade Arne. Och då hon teg, sade han:
»Jag undrade om du menade, du ville hellre varit gift med mig än den andre —»
»Det ville jag väl nog», säger hon tyst. »Med dig är jag mera bekant —»
Arne slog armarna om henne, så att han lyfte hennes fötter från marken. Han kysste hennes ansikte många gånger, men så satte han ned henne igen:
»Gud hjälpe oss, Kristin, ett sådant barn du är!»
Hon stod och hängde med huvudet, men höll sina händer på hans axlar. Han grep uppåt om hennes handleder och tryckte dem:
»Jag ser att det är så, käraste min, att du förstår icke hur mitt hjärta svider, för det jag skall mista dig! Kristin, vi ha ju vuxit upp tillsammans som två äpplen på en gren, jag höll av dig, innan jag fattade att en dag skulle en annan komma och bryta dig loss från mig. Så sant Gud led döden för oss alla — jag förstår ej huru jag skall kunna bli glad mera här i världen efter denna dagen —»
Kristin grät bittert och lyfte sitt ansikte, så att han kunde kyssa henne.
»Tala ej så Arne min», bad hon och smekte honom.
»Kristin», sade Arne lågmält och tog henne åter i sina armar.
»Kan du icke tänka dig att du bad din far — Lavrans är en så god man, så han skulle icke tvinga dig mot din vilja — att du bad honom att få vänta några år — ingen vet huru lyckan kan vända sig för mig — vi äro så unga bägge två —»
»Jag får nog göra som de vilja hemma», grät hon.
Nu fick gråten makt med Arne också.
»Du förstår nog icke du, Kristin, hur kär jag har dig!» Han gömde ansiktet vid hennes skuldra. »Gjorde du det, och höll du av mig, så gick du nog till Lavrans och bad kärliga —»
»Det kan jag icke», snyftade mön, »jag kunde nog aldrig få någon man så kär att jag ville göra mina föräldrar emot för hans skull.» Hon trevade med händerna efter hans ansikte under yllehuvan och den tunga stålhatten. »Gråt icke så, Arne, min käraste vän —»
»Denna skall du nu ha», sade han om en stund och gav henne en liten sölja, »och tänk stundom på mig, för jag glömmer aldrig dig och sorgen min —»
Det var nästan alldeles mörkt, när Kristin och Arne sagt
varandra ett sista farväl. Hon stod och såg efter honom, då han till
slut red bort. Det lyste gult från en rämna mellan skyarna, och
det ljuset speglade sig i deras fotspår, där de gått och stått i
snöslasket på vägen — det såg så kallt och sorgligt ut, tyckte hon.
Hon grov fram bröstlinet och torkade sitt förgråtna anlete,
vände om och gick hemåt.
Hon var våt och kall och gick fort. Om en stund hörde hon att det kom en människa på vägen bakom henne. Hon blev litet rädd; det kunde ju tänkas att det for främmande folk, här på stora färdevägen, till och med en sådan kväll som denna, och hon hade en öde sträcka framför sig; där var svarta uren rakt upp på ena sidan, men på den andra stupade det brant, och det var furuskog ända ned till den blygrå älven på dalbottnen. Hon blev därför glad, när den som kom efter ropade hennes namn; hon stannade och väntade.
Den kommande var en lång, smal man i mörk dräkt med ljusare ärmar — då han kom närmare, såg hon, att han var prästklädd och bar en tom skräppa på ryggen. Hon kände nu igen Bentein, prästsonen, som de kallade honom — Sira Eiriks dotterson. Hon märkte strax att han var mycket drucken.
»Ja, den ene far, och den andre kommer», sade: han och skrattade, när de hälsat på varandra. »Jag mötte Arne från Brekken just nyss — jag ser du går och gråter. Nu kunde du väl le litet, för att jag är hemkommen — vi ha ju varit vänner alltifrån barnsben, vi ock.»
»Det är dåligt byte att få dig till bygden i stället», sade Kristin tvärt. Hon hade aldrig kunnat lida Bentein. »Det töra flera mena, är jag rädd. Din morfar gick och gladde sig åt att du kommit på så god väg nere i Oslo.»
»Åja», sade Bentein och skrockade och fnittrade. »Ja, jag hade kommit in på en god väg, menar du? Som ett svin i en veteåker hade jag det, Kristin — och ändan blev densamma, jag blev jagad dädan med buller och gny och käpps hugg. Jaja, det är icke stor fröjd han har av sin avkomma, morfadern min, — Det var värst så fort du går!»
»Jag fryser», sade Kristin kort.
»Än jag då!» säger prästen. »Jag har icke mer kläder på mig än du här ser — kåpan måste jag sälja för öl och mat i Hamar Litle. Du månde väl ännu ha värme i kroppen efter avskedet från Arne du — jag menar du får låta mig gå under pälsen med dig —» och han grep i hennes kappa, slog den om sin axel och tryckte sin våta arm runt hennes liv.
Kristin blev så häpen över hans fräckhet, att det dröjde ett ögonblick innan hon riktigt fattade — så ville hon slita sig lös, men han hade tag i hennes kappa, och den var hopfäst med en stark silverhäkta. Bentein fick armarna om henne igen, ville kyssa henne och kom vid hennes haka med sin mun. Hon försökte slåss, men han höll om hennes överarmar.
»Jag tror du har mist vettet», väste hon, medan hon stretade mot, »djärvs du hantera mig som jag vore en — du skall ångra detta bitterliga i morgon, din usling —»
»Åh, i morgon är du icke så dum», säger Bentein och sätter krokben för henne, så att hon faller halvt omkull i vägsörjan, och pressar ena handen mot hennes mun.
Men hon tänkte ej på att skrika. Först nu förstod hon, vad han djärvdes vilja göra med henne, men raseriet grep henne så vilt och våldsamt, att hon knappast kunde känna någon rädsla; hon gav till ett morrande läte som ett djur i strid och kämpade mot mannen, som höll henne nere, så att det iskalla snövattnet trängde genom kläderna in på hennes brännheta hud.
»I morgon har du nog vett att tiga», säger Bentein, »— och kan det icke döljas, så kan du skylla på Arne, det varder förr trott —»
Han hade fått ett finger in i hennes mun, då bet hon till av alla krafter, så att Bentein skrek och släppte taget. Snabb som blixten fick Kristin ena handen fri, trevade över hans ansikte och tryckte tummen mot hans ena öga, så hårt hon orkade. Han röt till och reste sig upp på knä. Hon smatt fram som en katt, stötte till prästen, så att han föll på rygg, och så sprang hon bortåt vägen, medan smutsen sprutade kring henne för varje språng.
Hon sprang i ett utan att se sig om. Hon hörde att Bentein kom efter, och hon sprang, så hjärtat dunkade i hennes hals, medan hon sakta jämrade och spejade framför sig — skulle hon då aldrig hinna fram till Laugarbru! Äntligen var hon inne på vägen, där den går över gärdena, hon såg huslängan nere i backen och fick i detsamma klart för sig att hon inte tordes springa ditin, där modern var — så som hon såg ut, nedsmutsad av lera och visset löv från huvud till fot och med sönderrivna kläder.
Hon märkte att Bentein vann på henne; då böjde hon sig ned och tog upp två stora stenar. Hon kastade, då han kom nog nära; den ena träffade, så att det bar överända med honom. Då sprang hon igen och stannade ej förrän hon stod på bron.
Skälvande stod hon och höll i broräcket; det svartnade för hennes ögon, och hon trodde hon skulle falla ned medvetslös — men så tänkte hon på Bentein, om han skulle komma och finna henne! Darrande av blygsel och förbittring gick hon vidare, men hennes ben kunde knappt bära henne, och nu kände hon, att det sved i ansiktet av att hon blivit klöst, och hon hade slagit sig både på rygg och armar. Gråten kom, het som eld.
Hon önskade att Bentein måtte hava dött, av stenen hon kastat — hon önskade att hon gått tillbaka och gjort slut på honom; hon tog efter sin kniv men märkte att hon måste ha förlorat den.
Så kom återigen tanken på att hon icke tordes bli sedd hemma; då föll det henne in att gå till Romundgård. Hon villa klaga för Sira Eirik.
Men prästen hade icke kommit från Jörundgård ännu. I eldhuset träffade hon Gunhild, Benteins mor; kvinnan var ensam, och då omtalade Kristin för henne huru sonen farit fram med henne. Dock nämnde hon ingenting om att hon gått ut för att möta Arne. Då hon märkte att Gunhild trodde hon varit på Laugarbru, lät hon det gå för det.
Gunhild sade ej stort men grät ganska mycket, medan hon tvättade av Kristins kläder och lagade de värsta revorna tills vidare. Och den unga var så upprörd att hon ej lade märke till de blickar Gunhild i smyg gav henne.
Men när Kristin gick, tog Gunhild sin kappa och följde henne ut, men gick bortåt stallet. Kristin frågade vart hon skulle hän.
»Jag får väl rida ned och se efter sonen min», svarade kvinnan, »om du slagit ihjäl honom eller hur det står till med honom.»
Kristin tyckte ej hon kunde svara någonting härpå, så hon sade endast att Gunhild finge laga Bentein kom bort från bygden, så fort tillfälle blev, och att han icke kom för hennes ögon vidare — »eljest talar jag om detta för Lavrans, och då kan du väl tänka dig hur det går».
Bentein drog då också söderut en knapp vecka senare; han hade brev med sig till Hamarbispen från Sira Eirik, med bön om att biskopen ville skaffa honom sysselsättning eller eljest stå honom bi.