Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Lavrans Björgulfson/Kapitel 1
| ← Kapitel VIII |
|
Kapitel II → |
I
Kristin kom hem under den vackraste vårtiden. Lågen gick strid utanför gården och gärdena; genom alsnårens späda löv glittrade och tindrade strömmen, vit av silvergnistor. Det var som om ljusglimtarna hade röst och sjöngo med i älvbruset — när kvällsskymningen föll på, forsade vattnet liksom med ett dovare sorl. Dånet från älven fyllde luften över Jörundgård dag och natt, så att Kristin tyckte hon kände själva timmerväggarna dallra av tonen, som ljudlådan i en langleik.[1]
Små vattensträngar lyste uppe på fjällsidorna, som stodo svepta i blått dis dag efter dag. Värmen ångade och skalv över markerna; brodden höljde nästan hela åkerns mull, och gräsvallen stod hög och glänste som vattrat siden, när vinden fläktade över den. Det doftade ljuvligt från lund och lid, och så snart solen sjunkit, strömmade där ut en stark och sval och syrlig ånga av safter och av växtkraft — det var som om jorden läskad andades ut i långa drag. Darrande mindes Kristin när Erlend släppte henne ur sitt famntag. Var kväll lade hon sig sjuk av längtan, och om morgonen vaknade hon svettig och trött av sina egna drömmar.
Det tycktes henne ofattligt att de därhemma kunde låta bli att säga ett ord om det enda hon hade i tankarna. Men där gick vecka efter vecka, och de tego om hennes löftesbrott mot Simon, och de frågade ej om det hon hade i hågen. Fadern låg mycket uppe i skogen, nu då våranden var över — han såg till sina tjärbrännare, och han förde med sig hök och hundar och stannade borta många dagar. När han var hemma, talade han lika vänligt med dottern, som han brukat förr — men det var som om han haft så litet att säga henne, och aldrig bad han henne följa med, när han red ut.
Kristin hade gruvat sig för att komma hem till moderns förebråelser, men Ragnfrid sade ingenting — och det tycktes henne värre.
Vid sitt ölgille under Jonsmässan utdelade Lavrans Björgulfson varje år bland bygdens fattiga så mycket sovel och mat som sparats i huset under sista fasteveckan. De som bodde närmast Jörundgård brukade komma själva och hämta allmosorna; då blevo de väl förplägade, och Lavrans med sina gäster och allt husfolk flockade sig kring dessa fattiga, ty några voro åldringar, som kände många sägner och sånger. Så sutto de i gammalstugan och förkortade tiden med öldrickning och vänligt samspråk, och om kvällen dansades det på tunet.
Detta år var Jonsmässodagen kall och mulen, men ingen sörjde över det, ty nu började bönderna i dalen att frukta torka. Det hade icke fallit regn sedan Halvardsvakan, och det hade varit föga snö i fjället, så folk kunde ej minnas sig ha sett Lågen så liten vid midsommartid på tretton år.
Lavrans och hans gäster voro därför vid gott lynne, när de gingo ned för att hälsa på allmosetagarna i den gamla storstugan. De fattiga sutto kring bordet, åto vit gröt och drucko av det bästa ölet. Kristin passade upp vid bordet och betjänade de gamla och sjuka.
Lavrans hälsade sina gäster och sporde om de voro tillfreds med bespisningen. Därefter gick han med en välkomsthälsning bort till ett gammalt fattighjon som flyttats till Jörundgård denna dag. Mannen hette Håkon, han hade varit krigsman under gamle kung Håkon och hade varit med på kungens sista färd till Skottland. Han var nu utfattig och nästan blind; folk hade erbjudit honom att få sitta i ro i en stuga, men han ville hellre föras omkring i gårdarna, ty överallt blev han mottagen mera som en hedrad gäst, emedan han var sällsynt rik på kunskaper och hade sett mycket av världen.
Lavrans stod med handen på sin brors skuldra — Åsmund Björgulfson hade kommit på gästning till Jörundgård. Han frågade också Håkon om han var nöjd med maten.
»Ölet är gott, Lavrans Björgulfson», sade Håkon. »Men karlgalen slinka har nog kokat gröten åt oss i dag. Trår köksan till famntag, så lägger sig maten fast i grytan, heter det, och gröten är vidbränd den.»
»Det var illa det», sade Lavrans, »att jag skulle låta er få vidbränd gröt. Men ordstävet slår väl icke alltid in, vill jag hoppas, för det är dotter min som kokat gröten själv.» Han skrattade och sade åt Kristin och Tordis att skynda sig och ta in faten med sovlet.
Kristin rusade ut och bort mot eldhuset. Hennes hjärta slog hårt — hon hade sett en skymt av farbroderns ansikte, när Håkon sa det där om köksan och gröten.
Sent om kvällen såg hon att fadern och farbrodern länge gingo fram och tillbaka på tunet och samtalade. Hon var hisnande rädd, och det blev ej bättre med henne, då hon nästa dag märkte att fadern var fåmält och oglad. Men han sade ingenting till henne.
Han sade heller ingenting sedan farbrodern rest. Men Kristin lade märke till att han ej talade så mycket som han brukat med Håkon, och när den tid var utlupen som Lavrans skulle ha den gamle, erbjöd han sig icke att behålla honom ännu en period, utan lät honom flytta till nästa gård.
Eljest fanns det orsaker nog till att Lavrans Björgulfson kunde vara oglad och nedstämd denna sommar, ty nu artade det sig rentav till missväxt där i bygden, och bönderna höllo ting för att rådgöra om hur de skulle möta den stundande vintern. Redan fram på sensommaren var det klart för de flesta, att de måste slakta ned eller driva söderut till försäljning större delen av sin boskap och köpa hem säd till vinterföda åt folket. Året förut hade icke varit något gott skördeår, så förråden av gammal säd voro mindre än de brukade.
En morgon i början av hösten gick Ragnfrid med alla tre döttrarna och såg om lärft som hon hade liggande på bleke. Kristin prisade mycket moderns väv. Då strök denna Ramborg över håret: »Detta får bli till din kista det, liten!»
»Mor», sade Ulvhild, »skall jag icke ha någon kista med, när jag skall till klostret?»
»Du vet att du icke får mindre utstyrsel du än systrarna dina», sade Ragnfrid. »Men det blir icke samma ting du har bruk för. Och så vet du nog att du skall stanna hos far och mig så länge vi leva — om du vill.»
»Och när du kommer i klostret», sade Kristin med osäker röst »— kanske att jag då varit nunna redan i många år.»
Hon kastade en blick bort till modern, men Ragnfrid teg.
»Hade jag varit sådan att jag kunnat bli gift», sade Ulvhild, »då skulle jag aldrig ha vänt min håg från Simon — han var god, och han var så sorgsen, när han sade farväl åt oss alla.»
»Detta vet du far har sagt att vi icke skulle tala om», sade Ragnfrid, men Kristin sade trotsigt:
»Ja, jag vet att han sörjde mera över att skiljas från eder än från mig.»
Modern svarade vredgat:
»Då månde han väl varit föga stolt, hade han visat för dig att han sörjde — du handlade icke redligt mot Simon Andresson, dotter min! Likväl bad han oss, att vi icke skulle hota eller banna dig —»
»Nej, han menade väl han hade själv bannat mig så mycket», sade Kristin som förut, »att ingen annan behöver säga mig hur usel jag är. Men icke märkte jag att Simon frågade stort efter mig, innan han blev varse att jag hade en annan man kärare.»
»Gån hem I!» sade modern till de små. Hon satte sig på en trädstam, som låg där, och drog ned Kristin vid sin sida.
»Det vet du väl», utbrast hon, »att det alltid varit hållet för mest höviskt och hedersamt att en man icke talade för mycket om älskog med sin fästmö — satt ensam med henne eller visade sig för häftig —»
»Åh, jag undrar», sade Kristin, »om ungt folk som har varann kär icke glömmer sig någon endaste gång, utan alltid minnes det de gamla hålla för höviskt.»
»Akta dig du, Kristin», sade modern, »så att du aldrig glömmer det.» Hon satt tyst en stund. »Det är nog så, förstår jag, att din far är rädd du har vänt din håg till en man som han ogärna vill giva dig åt.»
»Vad har min farbror sagt?» frågade Kristin ett ögonblick därefter.
»Icke annat», sade modern, »än att Erlend av Husaby har bättre än rykte. Ja, han har nog bett Åsmund lägga in ett gott ord för honom hos Lavrans. Din far blev föga glad, när han hörde detta.»
Men Kristin satt strålande. Erlend hade talat med hennes farbror. Och hon som lagt det så tungt på sinnet att han icke lät höra av sig.
Då sade modern igen:
»Nu är det så, att Åsmund nämnde något om ett tal som gått i Oslo, att denne Erlend skulle ha hängt däruppe på vägarna kring klostret och att du gått ut och talat med honom vid gärdesgårdarna.»
»Nå, än sedan?» frågade Kristin.
»Åsmund tillrådde ju detta giftet, förstår du», sade Ragnfrid. »Men då blev Lavrans vredare än jag minns mig ha sett honom. Han sade att en giljare som gick den vägen till hans dotter skulle finna honom med svärd i hand. Vanhedrande nog var det hur vi ställt oss med Dyfrinsfolket, men hade Erlend lockat dig att ränna på vägarna med honom i mörkret, och det medan du var i ett nunnekloster, så tog han det för fullgott tecken att slik husbonde var du bättre tjänt med att slippa.»
Kristin knäppte händerna hårt i knät — färgen kom och gick i hennes ansikte. Modern lade ena armen om hennes liv — men Kristin vred sig från henne och skrek, utom sig av sinnesrörelse:
»Låt mig vara, mor. Vill du känna efter om jag blivit drygare i midjan kanhända —?»
Nästa ögonblick steg hon upp och tryckte handen mot kinden — förvirrad såg hon ned i moderns gnistrande ögon. Ingen hade slagit henne, sedan hon var litet barn.
»Sätt dig», sade Ragnfrid. »Sätt dig» återtog hon, så att dottern lydde. Modern satt tyst en stund, när hon talade, var hennes röst osäker.
»Jag har nog sett, Kristin, att mycket har du aldrig hållit av mig. Jag tänkte, kanhända var det för du trodde jag icke älskade dig så mycket — icke som din far älskar dig. Jag lät det vara — jag tänkte, när den tid kommer att du själv har fött barn, skall du väl förstå. —
När jag ännu ammade dig, var det redan så att om Lavrans kom i närheten, då släppte du bröstet och sträckte dig mot honom och log, så mjölken rann över läpparna på dig. Lavrans tyckte det var nöjsamt — och Gud vet att jag unnade honom det; jag unnade också dig det, att din far lekte med dig och skrattade, var gång han såg dig. Jag tyckte själv det var synd om dig, du lilla liv, att jag icke kunde höra upp med all den gråten. Jag tänkte mera på om jag skulle mista dig också, än jag gladde mig åt att jag hade dig. Men det vet Gud och Jungfru Maria att jag älskade dig nog icke mindre än Lavrans gjorde.»
Tårarna runno ned över Ragnfrids kinder, men hennes ansikte var alldeles lugnt och hennes röst likaså:
»Gud vet jag bar aldrig agg till honom eller dig för den vänskap som var mellan er. Jag tänkte jag hade ej givit honom för mycken glädje, under de år vi levat samman, jag var glad åt att han hade dig. Jag tänkte också att hade Ivar, min far, varit sådan mot mig —.
Det är många ting, Kristin, som en mor skulle ha lärt sin dotter att akta sig för. Jag tänkte det behövdes icke med dig, som följt din far alla dessa år — du skulle väl veta vad som är ärbart och rätt. Det du nämnde nyss — tror du jag kunde tänka att du skulle vilja göra Lavrans slik sorg!
Jag ville bara säga dig — jag önskar du måtte få en make som du kan hava kärlek till. Men då må du ställa dig med förstånd — icke låta Lavrans få den tanken att du valt dig en ofärdsman, eller en som icke aktar kvinnors fred eller heder. Ty åt en slik vill han icke giva dig — icke om det så gällde att fria dig från uppenbar skam. Då läte Lavrans hellre stålet skifta rätt mellan honom och den som ödelagt ditt liv —.»
Därmed reste modern sig och gick från henne.
- ↑ Stränginstrument liknande en cittra.