Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Lavrans Björgulfson/Kapitel 2

←  Kapitel I

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel II

Kapitel III  →

II

Bartolomeusmässodagen, den tjugufjärde augusti, blev salig kung Håkons dotterson hyllad på Haugating. Bland de män som sändes dit från norra Gudbrandsdalen var Lavrans Björgulfson. Han hette kungsman sedan sin ungdom, men hade under alla dessa år sällan kommit i beröring med hirden, och det goda namn han vunnit under fälttåget mot hertig Erik hade han aldrig försökt draga nytta av. Han var icke heller hågad att fara till hyllningstinget men kunde ej draga sig undan. Ombudsmännen från Norddalen hade också i uppdrag att de skulle försöka få köpa säd söderut i landet och skicka den med fartyg till Raumsdalen.

Folket i bygderna var modlöst och fruktade för den tillstundande vintern. Det tycktes också bönderna vara illa att nu åter ett barn skulle bli Norges konung. Gammalt folk mindes den tid då kung Magnus var död och hans söner voro barn. Sira Eirik sade: »Væ terræ, ubi puer rex est. Det är på landsens språk: man får icke nattro för råttor i den gård där katten är en unge!»

Ragnfrid Ivarsdotter skötte gården, medan mannen var borta, och det var gott både för Kristin och henne att de hade huvud och händer fulla med omsorg och arbete. Över hela bygden strävade folk med att samla mossa i fjället och flå av bark, för det hade blivit föga hö och nästan ingen halm, och till och med det löv som insamlats senare än Jonsmässan var gulnat och dåligt. Korsmässodagen, då Sira Eirik bar krucifixet över markerna, var det många i processionen som gräto och högljutt bådo Gud varkunna sig över folk och kreatur.

En veckas tid efter korsmässan kom Lavrans Björgulfson hem från tinget.

Det var långt efter sängdags, men Ragnfrid satt ännu i vävstugan. Hon hade så mycket att sköta om dagarna nu, så hon arbetade ofta till sent på natten vid väv och sömnad. Ragnfrid trivdes också så väl i det huset. Det skulle vara den äldsta stugan vid gården; den kallades också för rucklet, och folk sade den stod här sen hedenhös. Kristin och den tjänstflickan som hette Astrid voro hos henne, de sutto och spunno framme vid härden.

De hade setat tysta och sömniga en stund, då de hörde hovslag av en enda häst — en man kom ridande med stark fart in på det våta tunet. Astrid gick ut i förstugan och såg ut — strax efteråt kom hon tillbaka, följd av Lavrans Björgulfson.

Både hustrun och dottern sågo genast att han var ganska drucken. Han raglade och tog fatt i ljurestången, medan Ragnfrid befriade honom från den genomvåta kappan och hatten och spände av honom svärdsbältet.

»Vad har du gjort av Halvdan och Kolbein», sade hon litet förskräckt, »har du ridit från dem på vägen?»

»Nej, jag red från dem på Loptsgård», sade han och skrattade litet. »Jag fick sådan håg att komma hem — jag får ju ingen ro förr — de lade sig till sängs därnere, men så tog jag Guldsvein och skyndade hem —»

»Du får skaffa mig litet mat, Astrid», sade han till tjänstflickan. »Bär in den hit du, så slipper du gå så långt i regnet. Men raska på, jag har ingenting förtärt sedan tidigt i morse!»

»Fick du ej mat på Loptsgård då?» frågade hustrun förundrad.

Lavrans satt på bänken, vaggade av och an och skrattade litet:

»Mat fanns där nog vet du — men jag hade ingen matlust när jag var där. Jag drack en stund med Sigurd — men — så tänkte Jag det var lika så gott jag for hem strax som att jag väntade till i morgon —»

Astrid kom in med öl och mat, hon hade också tagit med torra skodon åt husbonden.

Lavrans fumlade och skulle spänna av sig sporrarna, men han höll på att falla framlänges.

»Kom hit du, Kristin», bad han, »och hjälp far din. Jag vet du gör det av ett kärligt hjärta — ett kärligt hjärta ja — i dag.»

Kristin lydde och föll på knä. Då tog han med båda händerna om hennes huvud och lyfte det:

»Du vet då väl det, dotter min — att jag icke vill annat än ditt väl. Icke vill jag göra dig sorg, annat än om jag ser jag sparar dig många sorger sedan. Du är bra ung ännu, Kristin — det var sjutton år du fyllde i år — tre dagar efter Halvardsmässan — sjutton år är du —»

Kristin var färdig med sin tjänst. Litet blek steg hon upp och satte sig på sin pall vid härden igen.

Ruset tycktes gå av Lavrans till en viss grad, alltefter som han blev mätt. Han svarade på hustruns och tjänarinnans frågor om tinget — jo, det hade varit ståtligt. De hade fått köpa säd och något mjöl och malt, något i Oslo och något i Tunsberg; det var utländska varor, kunde varit bättre, men kunde också varit sämre. Jo, han hade träffat många både fränder och kända och hade hälsningar med hem. Men han satt där och gav svaren droppvis.

»Jag talade med herr Andres Gudmundson», sade han, när Astrid hade gått ut. »Simon har druckit fästeöl med den unga änkan på Manvik. Bröllopet skall stå på Dyfrin vid Andreasmässotider. Han har styrt med det själv denna gången, svennen. Jag höll mig undan herr Andres i Tunsberg, men han sökte upp mig — ville säga mig han visste med säkerhet att Simon såg fru Halfrid första gången vid midsommartid i år. Han var rädd jag skulle tro att Simon haft detta rika gifte i sikte när han bröt avtalet med oss.» Lavrans satt en stund och skrattade glädjelöst. »I förstån att denne hederlige mannen var mäkta rädd vi skulle tro något slikt om hans son.»

Kristin andades lättare. Hon tänkte det var detta som fadern var så upprörd över. Kanske hade han hoppats hela tiden att det kunde bli av i alla fall, detta giftermålet mellan Simon Andresson och henne. Först hade hon varit rädd att han fått veta något om hennes uppförande där söderut i Oslo.

Hon reste sig och sade godnatt. Då sade fadern att hon fick stanna en stund.

»Jag har fler tidender», sade Lavrans, »Jag kunde tegat med det för dig, Kristin — men det är bättre du får veta det. Det är detta att den mannen du vänt din håg till; honom får du fresta att glömma.»

Kristin hade stått med hängande armar och nedböjt huvud. Nu såg hon upp i faderns ansikte. Hon rörde läpparna, men hon fick ej fram något som var hörbart.

Lavrans såg bort inför dotterns blick; han slog ut med handen:

»Du vet nu väl det, att icke skulle jag sätta mig däremot, kunde jag så sant tro det vore till ditt gagn.»

»Vad är det för tidender I har sport på denna resan, far?» sade Kristin med klar röst.

»Erlend Nikulausson och hans frände herr Munan Bårdson kommo till mig i Tunsberg», svarade Lavrans. »Herr Munan bad om dig för Erlend, och jag svarade nej.»

Kristin stod en stund och andades tungt.

»Varför viljen I ej giva mig åt Erlend Nikulausson?» frågade hon.

»Jag vet ej hur mycket du vet om den mannen som du vill ha till make», svarade Lavrans. »Kan du ej själv förstå orsaken, så blir det icke gott för dig att höra den av min mun.»

»Är det för att han varit bannlyst och fredlös?» frågade Kristin som förut.

»Vet du vad det var som vållade att kung Håkon visade bort sin nära frände från sin gård — och att han till sist blev lyst i bann, för det han trotsade ärkebiskopens bud — och att han icke for ensam ut ur landet?»

»Ja», sade Kristin och började darra på rösten: »Jag vet ock att han var aderton år, när han lärde känna henne, frillan sin.»

»Så gammal var jag när jag blev gift», svarade Lavrans. »Vi höllo före, då jag var ung, att vid aderton års ålder kunde en man svara för sig själv och taga vara på sin egen och en annans välfärd.»

Kristin stod tyst.

»Du kallade den kvinnan hans frilla, som han levat med i tio år och avlat barn med», sade Lavrans en stund efteråt. »Föga glad skulle jag vara den dag jag sände min dotter hemifrån med en man som levat i uppenbart frilloliv år ut och år in före sitt giftermål. Men du vet att frilloliv var det icke.»

»I dömden ej så hårt om fru Åshild och herr Björn», sade Kristin stilla.

»Likvisst kan jag ej säga jag gärna såge att vi komme i frändskap med dem», svarade Lavrans.

»Far», sade Kristin, »haven I då varit så syndfri hela ert liv, efter I djärvens döma så hårt om Erlend —»

»Gud vet», svarade Lavrans barskt, »att jag dömer ingen man för att vara större syndare inför Honom än jag själv är. Men en kan nu icke räkna på slikt sätt, att jag skulle giva bort min dotter till vilken man det lyster bedja om henne — för det vi alla tarva Guds misskund!»

»I veten jag menade ej så», sade Kristin häftigt. »Far — mor — I haven då varit unga — minnens I ej så mycket att I veten det är ej lätt att taga sig till vara för den synden älskog vållar —»

Lavrans blev blodröd.

»Nej!» sade han kort.

»Då vet du icke vad du gör!» skrek Kristin förtvivlad, »om du skiljer Erlend Nikulausson och mig.»

Lavrans satte sig ned igen på bänken.

»Du är bara sjutton år, Kristin, återtog han. »Det kan så vara att han och du — att I haven fått varann kärare än jag trodde. Men han är icke en så ung man att han icke skulle ha förstått — hade han varit en god man, då hade han icke trätt nära ett så ungt, omyndigt barn, som du är, med älskogsord — att du var lovad åt en annan, tycktes väl honom en ringa ting —.

Men jag gifter icke bort min dotter till en man som har två barn med en annans äktekvinna. Vet du att han har barn?

Du är för ung att förstå att slik orätt avlar kiv — och ofrid i en släkt — utan ända. Icke kan mannen svika sin egen avkomma, och icke kan han gottgöra — svårligen finna utväg att bringa sonen sin fram i världen eller få dottern bortgift till en annan man än en dräng eller småbonde. De skulle icke vara av kött och blod, de barnen, om de icke finge hat till dig och dina barn —.

Förstår du icke, Kristin — slika synder — Gud tillgiver kanhända slika synder lättare än många andra, men de ödelägga ätten, så att det aldrig kan hjälpas. Jag tänkte på Björn och Åshild också jag — där stod denne Munan, sonen hennes, han blänkte av guld, han sitter i konungens råd, de ha sitt morsarv, han och bröderna hans, och han har icke besökt sin mor i hennes armod under alla dessa år. Ja, den mannen hade vännen din valt till sin taleman!

Nej, säger jag, nej! I den ätten kommer du icke in medan mitt huvud är ovan mullen.»

Kristin slog händerna för ansiktet och brast i gråt:

»Då skall jag be Gud natt och dag, natt och dag, att skiften I icke sinne, så må Han taga mig härifrån!»

»Det är fåfängt att tala mera om detta i kväll», sade fadern utpint. »Du tror det väl ej, men jag måste råda över dig så som mig synes jag kan svara för. Gå till ro nu, barn!»

Han räckte fram handen mot henne, men hon låtsade ej se den och gick snyftande ut ur stugan.

Föräldrarna blevo sittande en stund. Så sade Lavrans till hustrun:

»Gitter du hämta hit en dryck öl — nej, hämta in något vin», bad han. »Jag är trött —»

Ragnfrid gjorde som han bad. När hon kom tillbaka med den höga bägaren, satt mannen med ansiktet i händerna. Han såg upp, strök över hennes huvudkläde och ned över hennes armar:

»Stackare, nu blev du våt! — Drick mig till då, Ragnfrid!»

Hon förde nätt och jämnt munnen intill bägaren.

»Nej, drick nu med mig», sade Lavrans häftigt och ville dra hustrun ned i sitt knä. Motvilligt gav hon vika. Lavrans sade:

»Du står väl på min sida i denna sak, hustru min? Bäst blir det ju för Kristin själv om hon ser från första stund att hon måste slå denne mannen ur hågen.»

»Det blir hårt för barnet», sade modern.

»Ja, jag fattar det», svarade Lavrans.

De sutto en stund, så frågade Ragnfrid:

»Hur ser han ut, denne Erlend av Husaby?»

»Åh», sade Lavrans och drog på det. »En fager man är han — på ett vis. Men icke ser han ut som om han dugde till mycket annat än att dåra kvinnor.»

De tego en stund igen, så sade Lavrans åter:

»Det stora arvet han tog efter herr Nikulaus, det har han nog ställt så med att det minskats mycket. Det är icke för slik måg jag strävat och sökt trygga mina barns välstånd.»

Modern vandrade oroligt fram och tillbaka på golvet. Lavrans fortsatte:

»Minst likade det mig att han försökte locka Kolbein med silver — han skulle bära ett lönnbrev från honom till Kristin.»

»Såg du i brevet?» frågade Ragnfrid.

»Nej, det gitte jag ej», sade Lavrans tvärt. »Jag gav det tillbaka till herr Munan och sade honom min mening om slikt beteende. Sitt sigill hade han hängt därvid också — icke vet jag vad man skall säga om slika barnsligheter. Herr Munan visade mig inseglet, att det var kung Skules signet, som Erlend har i sin ägo efter far sin. Han menade väl att jag skulle få höga tankar om den ära de göra mig, då de bedja om min dotter. Men jag tänker herr Munan hade icke fört Erlends talan i denna sak med så mycken iver, vore det ej för det han inser att med den mannen går det utför med Husabyättens makt och ära, som den vann i herr Nikolaus’ och herr Bårds dagar — Erlend kan nu icke vänta sig slikt gifte som höves hans börd.»

Ragnfrid stannade framför mannen:

»Nu vet jag icke, husbonde, om du har rätt i detta stycket. Först är att märka att slika tiderna äro, så ha många män runtom på de stora gårdarna måst nöja sig med mindre makt och heder än deras far före dem. Det vet du bäst själv att det är mindre lätt för en man att vinna rikedom vare sig av jord eller av köpenskap än det var förr i världen —»

»Jag vet, jag vet», avbröt mannen otåligt, »desto mer gäller det att styra med omtanke med det man ärvt —.»

Men hustrun fortsatte:

»Så är också detta att säga: Jag inser icke varför Kristin skulle vara ett ojämnt gifte för Erlend. I Sverige hör din ätt till de bästa, din farfar och din far buro riddarenamn här i landet. De framfarna fäderna mina voro ländemän, son efter far i många hundra år, intill Ivar gamle; min far och min farfar voro konungens tromän. Det är ju så att varken du eller Trond fått någon högre värdighet i rikets tjänst eller jord under kronan. Men då tyckes mig man kunde säga, det står ej annorlunda med Erlend Nikulausson än med eder.»

»Det är icke detsamma», sade Lavrans häftigt. »För Erlend voro makt och riddarenamn förhanden, och han vände sig bort därifrån för lösaktighets skull. Men jag ser nu att du är emot mig, du också. Kanhända tycker du, liksom Åsmund och Trond, att det är en ära för mig att dessa stormän vilja ha dottern min åt en av sina fränder —.»

»Jag har sagt dig», återtog Ragnfrid något hetsigt, »att jag tycker icke du behöver vara så ömtålig, så du fruktar att Erlends fränder skola känna sig nedlåtande i denna sak. Men märker du då icke på allting — det blida och fogliga barnet hade mod att sätta sig upp mot oss och att vraka Simon Darre — har du då ej sett att Kristin är sig olika alltsedan hon kom från Oslo, ser du icke att hon går här som om hon varit bergtagen — Förstår du ej att hon har denne mannen så kär, så ger du icke efter, kan här ske en stor olycka.»

»Vad menar du med det?» frågade fadern och såg upp med en vass blick.

»Mången man hälsar mågen sin och vet icke av det», sade Ragnrid.

Det var som om mannen stelnade; långsamt blev han vit i ansiktet:

»Du, som är hennes mor» sade han hest. »Har du — har du sett — så säkra tecken — så säkra tecken att du törs skylla din dotter för det —.»

»Nej, nej», sade Ragnfrid fort. »Jag menade icke det du tänker. Men därför kan ingen veta vad som har hänt eller kan hända. Hon äger icke en endaste tanke utom detta att hon älskar den mannen — det har jag sett — hon kunde visa oss en dag att hon har honom kärare än hedern — eller livet!»

Lavrans sprang upp:

»Åh, du är galen! Kan du tänka slikt om det väna, goda barnet vårt! Hon kan väl icke ha kommit stort i frestelse, där hon var — hos nunnorna. Hon är väl icke en mjölkedeja, vet jag, som låter ligga sig bakom en gärdesgård. Du kan då förstå hon kan icke ha sett denne mannen eller talat med honom så många gånger — det går väl över; det är nog bara en ungmös nyck. Gud vet det blir mig tungt nog att se hon sörjer så, men du kan väl då veta att detta måste gå över med tiden!

Liv, säger du, och heder — Här hemma i min egen gård kan jag väl vakta min dotter. Och icke tror jag heller någon mö av god ätt och fostrad i kristlighet och ärbarhet skiljer sig så fort från hedern och livet. Hå, det är dylikt som folk sätter hop visor om — men jag tänker det är så att när en man eller mö frestas att göra slikt, så dikta de en visa om det och äro hulpna därmed, och låta vara att göra det —.

Du själv», sade han och stannade framför hustrun, »det var en annan man du hellre ville haft, den tid vi två blevo givna samman. Vad lott tror du blivit din, om far din låtit dig råda i det stycket —?»

Nu var det Ragnfrid som blivit dödsblek:

»Jesus, Maria! Vem har sagt dig —?»

»Sigurd på Loptsgård sade något om det — det var strax vi flyttat hit till dalen», sade Lavrans. »Men svara mig på det jag sporde om — tror du att du blivit gladare om Ivar givit dig åt den mannen?»

Hustrun stod med djupt sänkt huvud.

»Den mannen», svarade hon nästan ohörbart, »han ville icke ha mig.» Det gick som en ryckning genom hennes kropp — hon slog ut i luften med knuten hand.

Då lade mannen varsamt händerna på hennes axlar.

»Är det detta, frågade han överväldigad, och en djup, sorgsen undran bröt fram i hans röst, när det detta — under alla dessa år — har du burit sorg för hans skull — Ragnfrid?»

Hon skälvde starkt, men hon sade intet.

»Ragnfrid?» frågade han som förut. »Ja, men sedan — när Björgulf var död — och sedan — när du — när du ville — jag skulle vara mot dig — så som jag icke kunde. Tänkte du på den andre då?» viskade han rädd och förvirrad och pinad.

»Hur kan du komma på slika tankar?» viskade hon gråtfärdig.

Lavrans lutade sin panna mot hustruns och vaggade litet på huvudet.

»Jag vet ej. Du är så underlig — allt det du sagt i kväll — Jag blev rädd, Ragnfrid. Jag förstår mig väl ej på kvinnohåg —

Ragnfrid smålog blekt och lade sina händer om hans hals:

»Det vet Gud, Lavrans — jag tiggde dig för det jag älskade dig mera än det är gott för en människas själ. Och jag hatade den andre så, att jag kände hur djävulen gladdes däröver.»

»Jag har hållit av dig, hustru min», sade Lavrans sakta och kysste henne, »av hela mitt hjärta. Det vet du väl? Jag tyckte vi hade det gott tillsammans — Ragnfrid?»

»Du var den bästa make», sade hon med en liten snyftning och gömde sig i hans famn.

Han slog häftigt armarna om henne:

»I natt skulle jag vilja sova hos dig, Ragnfrid. Och vill du vara så mot mig som i gamla dagar, då skulle jag icke vara — slik en narr —.»

Hustrun stelnade i hans armar, drog sig undan litet:

»Det är fastetid nu», sade hon tyst och underligt hårt.

»Det är så.» Mannen log litet. »Du och jag, Ragnfrid, vi ha hålIit alla fastor och försökt leva efter Guds bud i alla ting. Och nu tyckes mig nästan — vi hade kanske varit gladare, om vi — haft mera att ångra.»

»Tala icke så, du», bad hustrun förtvivlad och pressade sina magra händer mot hans tinningar. »Du vet då väl att jag icke vill du skall göra annat än det du själv håller för rätt.»

Han slöt henne intill sig ännu en gång — han stönade högt:

»Gud hjälpe henne! Gud hjälpe oss alla, Ragnfrid min!»

»Jag är trött» sade han och släppte henne. »Du skall väl gå till ro du också nu?»

Han blev stående vid dörren och väntade, medan hon släckte på härden, blåste ut den lilla järnlampan vid väven och nöp ut gnistan. Tillsammans gingo de i regnet bort mot storstugan.

Lavrans hade redan foten på loftstrappan, så vände han tillbaka till hustrun, som ännu stod i förstugudörren. Han tryckte henne häftigt intill sig en sista gång och kysste henne i mörkret. Så gjorde han korsets tecken över sin hustrus ansikte och gick upp.

Ragnfrid slängde av sig kläderna och kröp in i sängen. En stund låg hon och lyssnade efter mannens steg ovanpå i höganloftsstugan — så knakade sängen däruppe, och det blev tyst. Ragnfrid tryckte hårt sina magra armar mot den vissnade barmen.

Ja, Gud hjälpe henne — vad var hon för en kvinna, vad var hon då för en mor. Nu var hon snart gammal. Och ändå var hon densamma. Hon tiggde ej mera, som när de voro unga, då hon hade stormat och bönfallit denne man, som stängde igen om sig, skygg och blyg, när hon blev häftig — blev kall när hon ville ge honom mer än hans husbonderätt. Så hade det varit, och så hade hon fått barn att bära, gång på gång — hon ödmjukade sig, rasande av blygsel för att hon icke kunde låta sig nöja med hans ljumma äktamanskärlek. Så — när hon gick där sedan och var i behov av godhet och ömhet, då hade han haft så mycket att ge — mannens outtröttliga, blida omtanke om henne, när hon var sjuk och plågad, föll som dagg över hennes heta sinne. Han tog gärna på sig allt hennes och bar det — men det var något av sitt eget han aldrig ville ge. Hon hade älskat sina barn så, att det var som om hjärtat slitits ur henne var gång hon miste ett — Gud, Gud, hurudan var hon då, hon som mitt i kvalen förmådde smaka denna droppe sötma, att han tog upp hennes sorg och lade den tätt intill sin egen.

Kristin — hon skulle gärna gått genom elden för sin dotter — de trodde det ej, icke Lavrans och icke barnet, men det var så. Likväl kände hon en vrede, som liknade hat, mot henne nu: det var för att glömma sin sorg över barnets sorg som han i kväll önskat att han kunnat ge sig hän åt hustrun.

Ragnfrid tordes ej stiga upp, ty hon visste ej om Kristin kanske låg vaken därborta i den andra sängen. Men hon reste sig ljudlöst på knä, och med pannan lutad mot sängens fotgavel försökte hon att bedja. För dottern, för sin make och för sig själv. Medan kölden småningom kom hennes kropp att stelna, begav hon sig åter ut på en av sina välkända nattvandringar, försökte bana sig väg till ett fridens hem för sitt hjärta.