Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Lavrans Björgulfson/Kapitel 4

←  Kapitel III

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel IV

Kapitel V  →

IV

Frosten blev ihållande. I varje ladugård i bygden råmade och klagade de svältfödda djuren och ledo av kölden. Men folk sparade redan nu till det yttersta på fodret.

Det blev just ej några gästabud under julen det året, utan folk höll sig hemma var på sitt håll.

Under julen tilltog kölden — det var som om varje dag tycktes kallare än den förra. Folk kunde knappt minnas en så hård vinter — det föll ej mera snö heller, icke ens inåt fjället, men den snö som kommit vid Klemensmässan, blev så hårdfrusen som sten. Solen sken från klar himmel, nu då dagarna började ljusna. Om nätterna sprakade och flammade norrskenet ovan fjällryggarna, det flammade över halva himlen — men det bragte intet omslag i vädret. Alltemellanåt kunde det mulna någon dag, litet torr snö föll glest, och så klarnade det och blev brännande frost igen. Lågen brummade och sorlade dovt under sina broar av is.

Varje morgon tänkte Kristin att nu orkade hon ej mera, hon höll icke ut denna dagen i ända. Ty var dag kände hon var som en tvekamp mellan fadern och henne. Och skulle de stå så mot varandra, nu då vart levande liv av folk och kreatur i hela bygden led under en gemensam hemsökelse! Men när kvällen kom, så hade hon hållit ut. Det var ej så att fadern var ovänlig. De talade aldrig om det som stod emellan dem, men hon kände bakom allt vad han icke sade att han var orubbligt besluten att framhärda i sin vägran.

Och det sved i henne av saknad efter hans förtrolighet. Det sved så förfärande hårt, för det hon visste hur mycket annat fadern hade att bära — och hade det varit som förr, så skulle han talat med henne om det. — Det var så att de voro bättre försedda på Jörundgård än på de flesta andra ställen, men också här kände de av nödåret var dag och var stund. Eljest hade Lavrans om vintrarna brukat ta itu med att tämja sina unghästar, men detta året hade han om hösten sålt dem alla söderut i landet, och dottern saknade att höra hans röst ute på tunet och se honom tumla om med de smäckra, raggiga tvååringarna i den lek han älskade så mycket. Det hade ju icke varit barskrapat där på gården i fatbur eller lador och bingar efter förra årets skörd, men till Jörundgård kom också mycket folk och bad om hjälp i gåvor eller som köp, och ingen bad förgäves.

Sent en kväll kom en storväxt, pälsklädd gammal man på skidor. Lavrans talade med honom ute på tunet, och Halvdan bar mat till honom i gammalstugan. Ingen på gården, som sett honom, visste vem han var — troligen var det en av dem som levde uppe i fjället; kanske hade Lavrans stött på honom däruppåt. Men fadern nämnde icke besöket, och ej heller Halvdan.

Men en annan kväll kom en man som Lavrans Björgulfson haft något utestående med i många år. Lavrans gick ut i visthusboden med honom. Men när han kom in i stugan igen, sade han:

»Alla så vilja de ha hjälp hos mig. Men här i gården ären I alla emot mig. Du också, hustru», sade han häftigt till Ragnfrid.

Då brusade modern upp mot Kristin.

»Hör du vad din far säger till mig? Icke är jag emot dig, Lavrans! Du vet det ju du ock, Kristin, det som hände här söderut i Roaldstad på senhösten, då han for nedåt dalen i följe med den andra horkarlen, fränden hans från Haugen — hon tog sitt eget liv, den osaliga kvinnan, som han lockat från alla sina fränder.»

Stel och hård svarade Kristin:

»Jag ser att I lasten honom lika mycket för de år han strävat att komma ut ur synden som för de år han levat i den.»

»Jesus, Maria», ropade Ragnfrid och slog ihop händerna. »Hurudan har du blivit! Har icke ens detta kunnat vålla att du skiftat håg?»

»Nej», sade Kristin. »Jag har icke skiftat håg.»

Då såg Lavrans upp från bänken där han satt med Ulvhild:

»Det har icke jag heller, Kristin», sade han dämpat.

Men Kristin visste i sitt hjärta att på sätt och vis hade hon skiftat om icke håg så syn. Hon hade fått bud om hur den avlöpt, den där olycksfärden. Det hade gått lättare än man kunnat vänta. Om det nu kommit kyla i såret eller vad det berodde på, men det knivstyng Erlend fått i bröstet hade visat sig elakartat; han kom att ligga sjuk en tid i härbärget i Roalstad. Men härigenom, att Erlend var sårad, hade det fallit sig lättare att förklara det andra och bli trodd.

När han kunde fara vidare, hade han fört den döda med sig i en kista ända till Oslo. Där hade han, troligen genom Sira Jons bemedling, fått gravplats åt henne på kyrkogården till den rivna Nikolauskyrkan, och så hade han skriftat för själva biskopen i Oslo, och denne hade ålagt honom att fara till det heliga blodet i Schwerin. Nu hade han lämnat landet.

Hon kunde ej vallfärda till någon ort och finna avlösning. För henne var det att sitta här och vänta och tänka och försöka hålla ut i sitt motstånd mot föräldrarna. Det föll ett underligt, vinterkallt ljus över alla minnen av hennes möten med Erlend. Hon tänkte på hans våldsamhet — i älskog och i sorg — och det kom för henne att hade hon kunnat gripa om allting lika brådstörtat och storma likadant över det strax, då skulle det kanske efteråt synts mindre och lättare att bära. Det hände att hon tänkte: kanske avstår Erlend från mig. Hon kände det som om hon visst alltid hyst någon liten fruktan att bleve det för svårt för dem, så skulle han ge vika. Men hon skulle icke avstå från honom, såvida han ej själv löste henne från alla eder.

Så led det allt längre fram på vintern. Och Kristin kunde ej mera bedraga sig själv utan måste se att nu väntade dem alla den hårdaste prövning, ty nu hade ej Ulvhild lång tid kvar att leva, och mitt i sin bittra sorg över systern såg hon med en rysning att sannerligen var hennes egen själ förvillad och anfrätt av synd. Ty med det döende barnet och föräldrarnas outsägliga sorg för ögonen tänkte hon likväl på detta — om Ulvhild dör, hur skall jag då kunna uthärda att se far och icke kasta mig ned inför honom, bikta allt och be honom förlåta mig och bestämma över mig —.

De voro nu framme i fastan. Folk slaktade ned av de små kreatursbesättningar de hoppats kunna hålla vid liv, för att djuren icke skulle självdö. Och människorna blevo sjuka av att leva på fisk och ha så liten och så dålig mjölföda därtill. Sira Eirik löste hela bygden från förbudet mot mjölkmat. Men folk hade knappast en droppe mjölk.

Ulvhild låg till sängs. Hon låg ensam i syskonsängen, och någon vakade över henne varje natt. Det hände att fadern och Kristin båda sutto hos henne. En sådan natt sade Lavrans till dottern:

»Minns du vad broder Edvin sade om Ulvhilds lott? Jag tänkte redan då att han kanske menade detta. Men jag sköt det från mig.»

Under dessa nätter talade han ibland om ett och annat från den tid då barnen voro små. Kristin satt vit och förtvivlad och förstod att bakom orden bönföll fadern henne.

En dag hade Lavrans gått ut med Kolbein för att undersöka ett björnide norrut i fjällskogen. De kommo hem med en björnhona på en släde, och Lavrans hade en levande unge i barmen innanför rocken. Det roade Ulvhild litet, då han visade den för henne. Men Ragnfrid sade att detta var ju ej lämplig tid till att lägga på ett sådant djur — och vad skulle han med det?

»Jag skall föda upp honom och binda honom framför mina döttrars jungfrubur», sade Lavrans och log bistert.

Men de kunde ej skaffa björnungen fet mjölk, som den måste ha, och så slog Lavrans ihjäl den några dagar efteråt.

Solen fick så pass kraft att det hände det droppade litet från taken mitt på dagen. Mesarna klängde sig fast och klättrade på timmerväggarna åt solsidan, de hackade, så det klang, medan de sökte efter flugor, som sovo i springorna. Utöver vallarna lyste snön hård och blank som silver.

Äntligen en kväll började skyar draga över månen. Om morgonen vaknade de på Jörundgård i en rök av yrsnö, som de ej kunde se igenom åt något håll.

Den dagen märkte de att Ulvhild skulle dö.

Allt husfolket var inne, och Sira Eirik kom över till gården. Det brann många ljus i stugan. Tidigt på kvällen slocknade Ulvhild stilla och lugnt i moderns armar.

Ragnfrid bar det bättre än någon hade väntat. Föräldrarna sutto bredvid varandra, de gräto båda helt stilla. Alla gräto i stugan. Då Kristin gick bort till fadern, lade han armen om hennes skuldra. Han kände hur hon skakade och skalv, och då slöt han henne intill sig. Men hon tyckte själv att han måste känna det som om hon kommit längre bort från honom än den lilla döda i sängen.

Hon förstod icke hur hon höll ut. Hon mindes knappt själv vad det var hon höll ut för, men slö och stum av smärta höll hon sig uppe och föll icke till föga.

— Så blevo ett par plankor uppbrutna i kyrkgolvet framför Sankt Tomas’ altare, och därunder höggs en grav i den stenhårda jorden åt Ulvhild Lavransdotter.

Det snöade tätt och stilla alla de dagar barnet låg på likhalm; det snöade när hon fördes till graven, och det fortfor att snöa, nästan utan uppehåll, en hel månad i ända.

För folket, som gick och väntade på vårens frigörelse, tycktes det som om den aldrig ville komma. Dagarna blevo långa och ljusa, och dalen låg i en ånga av smältande snö, medan solen låg på. Men kölden höll sig kvar i luften, och värmen fick ingen makt. Om nätterna frös det hårt — det small i isen, det dånade uppifrån fjällen, och vargarna tjöto, och räven gav skall ända inpå bygden som vid midvinter. Folk skalade bark åt kreaturen, med de störtade hoptals i båsen. Ingen fattade hur detta skulle sluta.

Kristin gick ut en sådan dag, då det sipprade vatten i vägspåren och snön glänste som silver bortöver gärdena. Mot solen voro drivorna urholkade, så att skarens fina isgaller brast med en svag silverklang, när hon stötte till den med foten. Men i den minsta skugga var överallt den skarpa kylan i luften och snön var hård.

Hon gick uppåt kyrkan — hon visste ej själv vad hon skulle göra där, men hon drogs dit. Fadern var där — det var några bönder, gillebröder, som hade sammankomst i svalen, visste hon.

Uppe i backen mötte hon bondeskaran, som kom nedåt. Sira Eirik var med dem. Männen voro alla till fots, de gingo i en mörk, luden flock, med hängande hållning och utan att samtala; de besvarade kort hennes hälsning, när hon gick förbi.

Kristin tänkte att det var längesedan den tiden då varje människa i bygden varit hennes vän. Nu visste väl alla, att hon var en dålig dotter. Kanske visste de mera om henne också. Nu trodde de väl alla att det varit någon sanning i det gamla skvallret om henne och Arne och Bentein. Kanske var hon i det värsta vanrykte. Hon rätade på nacken och gick vidare mot kyrkan.

Dörren stod på glänt. Det var kallt inne i kyrkan, men likväl strömmande där något värmande mot hennes sinne från detta mörka, bruna rum med de högt uppåtsträvande pelarstammarna, som lyfte mörkret upp mot takets bjälkverk. Det var icke tänt på altarena, men litet sol föll in genom dörrspringan och glimtade svagt på bilder och kärl.

Framme vid Tomasaltaret såg hon fadern ligga på knä med huvudet nedböjt över de knäppta händerna, som höllo mössan tryckt mot barmen.

Skygg och bedrövad smög Kristin sig ut och stod i svalgången. Inramad av bågen mellan de två småpelarna, som hon stod och höll om, såg hon Jörundgård och bakom hemmet det blekblå diset över dalen. I solen blänkte älven, vit av vatten och is, fram genom bygden. Men alsnåren utmed dess lopp voro guldbruna av blommor, granskogen var vårligt grön i alla fall däruppe vid kyrkan, och det pep och kvittrade och drillade från småfåglar i dungen alldeles intill. Å ja, det hade varit sådan fåglalåt varje kväll efter solnedgången.

Hon kände att den längtan som hon trodde hade pinats ur henne, blodets och kroppens längtan, den rörde sig ännu, fast späd och svag, som om den höll på att vakna ur vinterdvala.

Lavrans Björgulfson kom ut och låste kyrkdörren bakom sig. Han gick bort och ställde sig nära dottern, såg utåt genom nästa båge. Hon såg hur denna vintern gjort fadern härjad. Hon förstod inte själv hur hon kunde vidröra detta nu, men det undslapp henne i alla fall:

»Är det sant, som mor sade häromdagen att du sagt till henne — att om det varit Arne Gyrdson, så skulle du låtit mig få som jag ville?»

»Ja», sade Lavrans, men han såg inte på henne.

»Det sade du icke, medan Arne levde», sade Kristin.

»Det kom aldrig på tal. Jag förstod nog att pilten höll av dig — men han sade ingenting — och han var ung — och jag märkte aldrig att du tänkte på honom. Du kunde väl icke vänta, att jag skulle bjuda ut min dotter till en man som ingenting ägde.» Han log flyktigt. »Men jag höll av svennen», sade han sakta. »Och hade jag sett dig pinas ut av kärlek till honom —»

De blevo stående och sågo ut. Kristin kände att fadern såg på henne — hon ansträngde sig för att hålla sitt ansikte lugnt, men hon kände hur vit hon blev. Då gick fadern bort till henne, lade båda armarna om henne och tryckte henne i sin famn. Han böjde dotterns huvud bakåt, såg ned i hennes ansikte och gömde det åter vid sin axel.

»Jesus Kristus — Kristin liten, är du då så olycklig?»

»Jag tror jag dör av det, far», sade hon tätt intill honom.

Hon brast i gråt. Men hon grät, för det hon hade känt på hans smekningar och sett i hans ögon att nu var han så utpint, så han orkade icke hålla i med sitt motstånd längre. Hon hade fått övertaget.

Framåt natten vaknade hon vid att fadern rörde vid hennes skuldra i mörkret:

»Stig upp», sade han sakta, »hör du —?»

Då hörde hon att det sjöng kring husknutarna — den djupa, fylliga tonen av fuktmättad sunnanvind. Det strilade ned från taken, det plaskade av regn, som föll i blöt, tinande snö.

Kristin kastade klänningen på sig och gick efter fadern till ytterdörren. Tillsammans stodo de där och sågo ut i den ljusa majnatten — varm vind och regn slogo emot dem — himlen var en enda massa av hopade, drivande regnmoln, det brusade från skogarna, det ven mellan husen — och uppe från fjället hörde de ett dovt dån av snön, som skred utför.

Kristin trevade efter faderns hand och höll den. Han hade kallat på henne och ville visa henne detta. Så hade det varit mellan dem förr, att han skulle ha gjort det. Och nu var det så igen.

När de gingo in igen för att lägga sig, sade Lavrans:

»Den främmande svennen, som var här i veckan, hade brev till mig från herr Munan Bårdson. Han ärnar sig hitupp i sommar för att se till sin mor, och då bad han att han måtte få besöka mig och komma till tals med mig.»

»Vad viljen I svara honom, fader min?» viskade hon.

»Det kan jag icke säga dig nu», svarade Lavrans. »Men jag skall tala med honom, och så får jag fatta slikt beslut att jag kan stå till svars inför Gud, dotter min.»

Kristin kröp ner igen hos Ramborg, och Lavrans gick och lade sig bredvid den sovande hustrun. Han låg och tänkte på, att om vårfloden kom stor och brådstörtad, då lågo få gårdar i bygden så farligt till som Jörundgård. Det skulle finnas en spådom om det, att en gång skulle älven ta den.