Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Lavrans Björgulfson/Kapitel 5

←  Kapitel IV

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel V

Kapitel VI  →

V

Våren kom med ett tag. Några dagar efter tövädrets inbrott låg bygden svartbrun under störtskurarna. Vattnet forsade utför sluttningarna, älven växte och låg som en blygrå sjö i dalbottnen med små simmande lundar i vattenbrynet och en lömskt bubblande strömfåra. På Jörundgård stod vattnet långt in på gärdena. Dock blev skadan överallt mindre än folk fruktat.

Det blev sen vårand, och folket sådde sitt knappa utsäde under bön till Gud att han måtte skona det för nattfrost till skördeanden. Och det såg ut som om han nu ville höra dem, och folket hängav sig åt hoppet att missväxtårets spår med tiden skulle utplånas.

Höslåttern var över; då kommo en kväll fyra män ridande till Jörundgård. Det var två herrar med två svenner: herr Munan Bårdson och herr Bård Peterson till Hästnäs.

Ragnfrid och Lavrans läto duka bordet i högloftsstugan och bädda sängar åt gästerna i loftskammaren. Men Lavrans bad herrarna vänta med att framföra sitt ärende till nästa dag, då de voro utvilade efter resan.

Herr Munan förde ordet under måltiden, han ställde ofta sitt tal till Kristin och pratade som om de varit gamla bekanta. Hon såg att detta tyckte fadern ej om. Herr Munan var undersätsig, röd i ansiktet, ful, pratsam och litet narraktig i sitt väsen. Folk kallade honom Munan Stumpe eller Munan Dans. Men med detta sätt som han hade, var dock fru Åshilds son en förståndig och duglig man, som varit kronans ombudsman i flera saker och nog hade sin hand med bland dem som skötte rikets styrelse. Han bodde på sin mors odalgods i Skogheims härad, var mycket rik och hade gjort ett rikt gifte. Fru Katrin, hans hustru, var ovanligt ful och upplät sällan sin mun, men mannen talade alltid om henne, som om hon skulle varit den klokaste kvinna, så att folk kallade henne på skämt fru Katrin den rådkloka och den ordfagra. De tycktes leva lyckligt och kärligt med varandra, ehuru herr Munan var beryktad för sin lättsinniga vandel både före och efter sitt giftermål.

Herr Bård Peterson var en vacker och ståtlig gammal man, om han nu också var något tungrodd och hade stor mage. Hans hår och skägg voro något bleknade nu, men det var ändå lika mycket gult som vitt däri. Sedan kung Magnus Håkonsons död hade han levat i ro och skött sina stora egendomar i Nordmöre. Han var änkling efter sin andra hustru och hade många barn, som alla sades vara vackra, väluppfostrade och välbärgade.

Nästa dag kommo Lavrans och hans gäster till tals uppe på loftet. Lavrans hade bett sin hustru vara med, men hon ville ej. »Detta måste ligga helt i dina händer. Du vet att det blir den tyngsta sorg för vår dotter, om denna sak går om intet, men jag ser väl att det icke är litet, som kan tala emot detta giftermålet.»

Herr Munan överlämnade ett brev från Erlend Nikulausson. Erlend medgav rätt åt Lavrans att i stort och smått bestämma villkoren, om han ville fästa honom sin dotter Kristin. Själv var Erlend villig att låta värdera sina egendomar och granska sina tillgångar av oväldiga män, giva Kristin slik vängåva och morgongåva att hon komme att äga tredjedelen av hans bo — förutom sin egen hemgift och allt arv hon skulle få efter sina fränder — i fall hon bleve änka efter honom utan barn som överlevde fadern. Vidare erbjöd han sig att låta Kristin råda med full myndighet över sin del av boet, både vad hon ägde hemifrån och vad hon fick av honom. Men om Lavrans önskade andra villkor för boets fördelning, så ville Erlend också gärna höra hans förslag och rätta sig därefter. Det enda villkor vartill Kristins fränder däremot skulle förbinda sig var att om de finge förmynderskap för barn till honom och henne, så skulle de aldrig försöka återbörda de gåvor han givit åt sina barn med Eline Ormsdotter utan erkänna denna egendom såsom utskiftad ur hans bo, innan han trädde i äktenskap med Kristin Lavransdotter. Till sist erbjöd sig Erlend att fira bröllopet hos sig på Husaby med all tillbörligt prakt.

Lavrans tog till orda och sade:

»Detta är ett gott anbud. Jag märker att det ligger eder frände mycket om hjärtat att bliva ense med mig. Det ser jag också därav att han förmått eder, herr Munan, att färdas för andra gången i slikt ärende till en man som jag, som icke gäller stort utanför denna bygden, och att en herre som I, herr Bård, omakat sig med denna resan för att giva sitt bistånd. Men nu vill jag säga detta om Erlends anbud, att min dotter är icke uppfostrad till att själv råda över gods och rikedom, utan jag har alltid ärnat giva henne åt en man som var slik att jag tryggt kunde lägga möns välfärd i hans händer. Icke vet jag om Kristin duger till att få slik myndighet, men jag tror näppeligen hon torde trivas därmed. Hon är mild och foglig till sinnelag — och detta är ett av de skäl som legat mig i hågen, då jag satte mig emot detta giftermål, att Erlend har dock visat oförstånd i flera stycken. Hade hon varit en härsklysten, dristig och självrådig kvinna, då hade saken strax stått annorlunda.»

Herr Munan brast i skratt och sade:

»Käre Lavrans, klagen I över att mön är för litet självrådig —?» Och herr Bård sade med ett litet leende:

»Vilja synes mig dock eder dotter ha visat att hon icke saknar — i två år har hon hållit fast vid Erlend tvärt emot eder egen vilja.»

Lavrans sade:

»Jag har nog detta i minne, men likväl vet jag vad jag säger. Svårt har det varit för henne själv denna tiden då hon trotsat mig, och hon blir icke länge lycklig med en husbonde, utan att han kan råda över henne.»

»Det var djävulen det!» sade herr Munan. »Då månde eder dotter vara mäkta olik alla de kvinnor jag har känt, för jag har icke sett en, som icke helst ville råda både över sig själv och husbonden sin med!»

Lavrans ryckte på axlarna och svarade ej.

Bård Peterson sade då:

»Jag kan väl tänka mig, Lavrans Björgulfson, att I icke fått större lust till detta giftermål mellan eder dotter och min fosterson, sedan det tog slik ända med den kvinnan han hade hos sig. Men nu mån I veta, det blivit uppdagat att denna arma kvinnan låtit locka sig av en annan man, Erlends gårdsfogde på Husaby. Erlend visste om detta, när han reste ned med henne genom dalen. Han hade erbjudit sig att giva henne skälig hemgift, om den andre ville äkta henne.»

»I ären viss på att det förhåller sig så?» frågade Lavrans. »Fuller vet jag icke, om saken bliver bättre därigenom. Hårt måste det vara för en kvinna av god ätt att komma till gården vid husbondens hand men följas ut av drängen.»

Munan Bårdson svarade:

»Jag märker, Lavrans Björgulfson, att vad I mest haven emot mitt syskonbarn är att han hade denna olyckan med Sigurd Saksulvsons hustru. Och det är ju så att rätt var detta icke. Men I mån då besinna, man, i Guds namn — där gick denne ungersvennen i huset med ett ungt och fagert viv, och hon hade en gammal kall, oduglig husbonde — och natten är ett halvår lång däruppe; icke synes mig man kunde vänta stort annat, såvida ej Erlend varit rentav en helig man, Det kan ej nekas, munkblod har Erlend aldrig haft, men jag tänker heller icke eder unga, väna dotter skulle vara tacksam, om I gåven henne åt en munk. — Det är ju så att Erlend ställde sig dumt och värre än dumt därefter — Men denna saken må väl få ett slut någon gång — vi, hans fränder, ha strävat att hjälpa svennen på fötter igen, kvinnan är död, och Erlend har efter förmåga sörjt för hennes kropp och själ, bispen i Oslo har själv givit honom avlösning, och nu är han hemkommen, renad av det heliga blodet i Schwerin — viljen I vara strängare än bispen i Oslo och ärkebiskopen, eller vem det nu är därnere, som har det kosteliga blodet om hand —?

Käre Lavrans, det är sant att renlevnad är en god ting, men en vuxen man mäktar sannerligen icke med den utan en särskild nådegåva av Gud. Vid Sankt Olav — I fån då minnas att den helge kungen själv icke fick den gåvan, förrän det led mot slutet av hans liv härnere — sannolikt var det Guds vilja, att han först skulle avla den duktige svennen kung Magnus, som avvärjde hedningarnas anlopp mot nordlanden. Kung Olav hade icke den sonen med sin drottning, och likväl sitter han bland de högsta helgonen i himmelrik. Ja, jag ser på er att I finnen detta vara ohöviskt tal —»

Herr Bård avbröt:

»Lavrans Björgulfson, mig likade icke denna sak bättre än eder, när Erlend kom till mig första gången och sade att han vänt sin håg till en mö som var bortlovad. Men jag har sedan förstått att där är en så stark kärlek mellan dessa båda unga att det skulle vara en stor synd att skilja dem åt. Erlend var med mig till det sista julgillet kung Håkon höll för sina män — där möttes de, och strax de sågo varandra, svimmade eder dotter och låg som död en lång stund — men jag såg på min fosterson att han hellre ville mista sitt liv än henne.»

Lavrans satt tyst en stund, innan han svarade:

»Ja, slikt synes fagert, när man hör det i en riddarsaga från sydlanden. Men vi äro nu icke i Bretland, och I torden väl själv också kräva mera av en man I togen till måg än att han fått eder dotter att dåna av älskog inför folks ögon —»

De två andra tego; då fortsatte Lavrans:

»Jag tänker det, I gode herrar, att hade icke Erlend Nikulausson avkortat både sitt gods och sitt goda namn, då sutten I icke här och båden så enträget en man i mina villkor att jag skulle giva honom min dotter. Men jag vill icke att det skall sägas om Kristin att hon blev hedrad med att få gifta sig in på Husaby med en man av landets gävaste ätter — sedan den mannen bragt slik skam över sig att han icke kunde vänta sig bättre gifte eller hålla uppe sin ätts anseende.»

Han reste sig häftigt, steg ut på golvet och gick fram och tillbaka.

Men herr Munan for upp:

»Nej, Lavrans, talen I om skam, då skolen I vid Gud få veta att I ären alltför högmodig —»

Herr Bård avbröt honom; han gick fram till Lavrans:

»Högmodig ären I, Lavrans — I ären slik som de bönder vi hört om förr i tiden, vilka icke ville ta emot ländemäns namn av konungen, för det deras högmod icke kunde tåla att folk skulle säga de skyllde någon annan än sig själva tack. Det säger jag eder, hade Erlend stått med så mycken ära och rikedom som svennen var född till, så skulle jag ändock ej ha räknat det för nedsättande att jag bad en välbördig och välbärgad man ge sin dotter åt min fosterson, om jag såg klart att de båda ungas hjärtan månde brista, skulle de åtskiljas. Helst», sade han och lade ena handen på den andres skuldra, »om det stod så till, att det vore bäst för bådas själahälsa att de finge gifta sig med varandra.»

Lavrans drog sig undan den andres hand, hans ansikte blev slutet och kallt:

»Jag förstår visst icke vad I menen, herre!»

De två männen sågo på varandra en stund; så sade herr Bård:

»Jag menar detta att Erlend sagt mig att de två bundit sig vid varandra med de dyraste eder. Kanhända I tänken som så att I ägen myndighet att lösa ert barn, efter hon svurit utan edert samtycke. Men Erlend kunnen I icke lösa. — Och icke kan jag se annat än att det som står mest i vägen är ert högmod — och ert hat till synden. Men i det stycket synes det mig att I viljen vara strängare än Gud själv, Lavrans Björgulfson!»

Lavrans svarade något osäkert:

»Kanhända haven I något rätt i vad I här sägen mig, herr Bård. Men mest har jag satt mig mot detta för det Erlend icke syntes mig vara en man i vars händer jag med trygghet kunde lämna min dotter.»

»Jag tänker jag törs borga för min fosterson nu», sade Bård dämpat. »Han har Kristin så kär att given I henne åt honom, då artar han sig nog så att I icke skolen få orsak till klagan mot eder måg, det vet jag.»

Lavrans svarade icke genast. Då sade herr Bård allvarligt och räckte fram sin hand:

»I Guds namn, Lavrans Björgulfson, given edert jaord!»

Lavrans lade sin hand i herr Bårds:

»I Guds namn!»

Ragnfrid och Kristin kallades upp på loftet, och Lavrans sade dem vilket beslut han fattat. Herr Bård hälsade älskvärt på de två kvinnorna, herr Munan tog Ragnfrid i hand och talade höviskt med husfrun, men Kristin hälsade han efter utländsk sed med kyssar, och han tog sig rundlig tid för den hälsningen. Kristin kände att fadern såg på henne under detta.

»Hur behagar dig din nya frände, herr Munan?» frågade han hånfullt, när han blev ensam med henne ett ögonblick frampå aftonen.

Kristin såg bönfallande på fadern. Då strök han henne över ansiktet några gånger och sade icke mera.

När herr Bård och herr Munan gingo till vila, sade den senare:

»Icke litet skulle jag ha givit för att se denne Lavrans Björgulfsons min, om han finge veta sanningen om den dyra dottern. Här ha du och jag måst tigga på knä att Erlend skall få till hustru en kvinna som han haft hos sig i Brynhilds gård många gånger —»

»Håll munnen med det!» svarade herr Bård förbittrad. »Det är det värsta Erlend gjort att han lockat detta barnet till slika ställen — och låt aldrig Lavrans få en aning om det; det är bäst för alla att de två nu bli vänner.»

Det blev avtalat att fästningsölet skulle drickas samma höst. Lavrans sade att han icke kunde göra detta gille mycket stort, därför att det förflutna året varit missväxtår där i dalen; i gengäld ville han själv bekosta bröllopet och hålla det på Jörundgård med all övlig prakt. Han nämnde åter nödåret som orsak till att han krävde att trolovningen skulle vara ett år.