Kristin Lavransdotter/Husfrun/Erlend Nikulausson/Kapitel 4

←  Kapitel III

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel IV

Kapitel V  →

IV

Denna vår och sommar sågo de icke mycket till husbonden hemma på Husaby. De gånger han var på sin gård, bemötte han och husfrun varandra höviskt och älskvärt. Erlend försökte ej på något vis bryta ned den vägg hon reste mellan dem, ehuru han nog ofta såg forskande efter henne. För övrigt tycktes han ha mycket att tänka på utom hemmet. Om gårdens drift frågade han aldrig med ett ord.

Detta nämnde också Kristin, när han strax efter korsmässan ville att hon skulle följa med honom till Raumsdalen. Han hade ärende inåt Opland — ville hon inte ta barnen med och stanna en tid på Jörundgård, se till vänner och fränder i dalen? Men det ville inte Kristin på några villkor.

Han var i Nidaros över lagtingstiden och sedan ute i Orkedalen, så kom han hem till Husaby men fick strax brått med att göra sig redo för en Björgvinsresa. Margygran låg ute vid Nidarholm, och han väntade bara på Haftor Graut, som han skulle segla tillsammans med.

Tre dagar före Margretmässan började de slåtteranden på Husaby. Det var det härligaste väder, och när folket gick tillbaka till ängarna efter dagvardsvilan, ville Olav, rättaren, att också barnen skulle följa med.

Kristin var i klädesburen, som låg i andra våningen av riddarloftet. Huset var byggt så att en yttertrappa förde upp till detta rum, och där var en svale utanför, men tredje våningen sköt utanför, och dit upp var det bara en lös stege och en lucka från klädesburen. Den stod öppen, ty Erlend var uppe på vapenloftet.

Kristin bar ut den pälskappa som Erlend ville ha med på sjöresan och skakade den ute på svalen, Då märkte hon dånet av en stor ryttarskara, och i detsamma såg hon folk rida ut ur skogen på Gauldalsvägen. I nästa sekund stod Erlend vid hennes sida:

»Var det så, sade du, Kristin, att elden slocknade i eldhuset i morse?»

»Ja, Gudrid välte sodkättilen, vi måste låna eld hos Sira Eiliv —»

Erlend såg bort till prästhuset:

»Nej, han får icke bli inblandad i detta. Gaute», ropade han dämpat ned till pojken, som dröjde under bursvalen, lyfte på den ena räfsan efter den andra och tycktes ha föga lust att gå med i höbärgningen. »Kom hit upp i trappan — icke längre, eljes kunna de se dig.»

Kristin stirrade på sin man. Sådan hade hon ej sett honom förr — det spända, vakna lugnet i hans röst, i ansiktet, medan han spejade söderut mot vägen — över hela hans långa, smidiga gestalt, då han sprang in på loftet och strax efteråt kom tillbaka med en flat packe, insydd i lärft. Han gav den åt gossen:

»Göm den inne vid barmen — och hör noga på vad jag säger dig. Du måste skaffa undan dessa brev — det gäller mera än du kan förstå, Gaute min. Tag din räfsa över axeln och gå lugnt ned över gärdet, tills du kommer till aldungarna. Håll dig mellan buskarna ned till skogen — du är hemmastadd där, det vet jag — smyg dig genom de tätaste snåren hela vägen över till Skjoldvirkstad. Se dig väl för om det är lugnt på gården. Spörjer du tecken till oro eller främmande folk i närheten, så göm dig. Men är du viss på att det är lugnt, så gå ned och giv det där åt Ulv, om han är hemma. Men kan du icke få lägga breven i hans hand, medan du är viss om att ingen är i närheten, så bränn dem, så snart det låter sig göra. Men se noga till att både skrift och sigill bli alldeles förstörda, och att det icke kommer i annan mans våld än Ulvs. Gud hjälpe oss, sonen min — det är stora ting att lägga en tio vintrars pilt i händerna, många goda mäns liv och välfärd — förstår du att det gäller mycket, Gaute?»

»Ja, far. Jag har förstått allt som I sagt mig.» Gaute lyfte sitt lilla ljusa, allvarliga ansikte där i trappan.

»Säg åt Isak, om icke Ulv är hemma, att han skall rida raka vägen till Hevne och färdas hela natten — och säga till dem han vet att jag tror det har blåst upp motvind, och jag fruktar det brukats galdran mot min färd. Förstår du?»

»Ja, far. Jag minns allt I sagt mig.»

»Gå då, Gud skydde dig, sonen min.»

Erlend sprang upp på riddarloftet, ville släppa ned luckan, men Kristin var redan halvvägs genom hålet. Han väntade tills hon var uppe, så stängde han och sprang bort till en kista, tog upp några skrivelser. Han rev loss sigillen och trampade sönder dem mot golvet, slet pergamentet i bitar och vecklade dem om nyckeln och släppte ned alltsammans genom gluggen åt gärdet till, ner i nässlorna som växte höga bakom buren. Med händerna om luckans karm stod han och stirrade efter den lille pojken, som gick utmed åkerrenen ned mot ängen, där slåtterfolket skred i rad med liar och räfsor. När Gaute försvann i det lilla hultet mellan åker och äng, stängde han luckan. Hovslagen ljödo nu högt, nära intill gården.

Erlend vände sig mot sin hustru:

»Kan du skaffa undan det som jag kastade ned nu — låt Skule, han är klok — säg att han får sänka ned det i gölen bakom ladugården. Dig komma de väl att ha ögonen på och kanske också de stora piltarna. Kroppslig rannsakan töra de väl näppeligen underkasta dig —», han stack in sigillbitarna i hennes barm. »De kunna väl icke mer kännas igen, men —»

»Är du i någon fara, Erlend?» frågade hon stilla Då han såg ned i hennes ansikte, tog han emot de utbredda armarna. Ett ögonblick tryckte han henne hårt intill sig:

»Jag vet icke, Kristin. Det skall väl snart visa sig. Tore Eindridesson rider i spetsen för svennerna, och herr Bård är med, om jag såg rätt. Jag väntar mig icke att Tore kommer hit i vänligt ärende —»

Nu voro ryttarna på tunet. Erlend stod ett ögonblick. Så kysste han hustrun häftigt, öppnade luckan och hoppade ned. När Kristin kom ut på svalen, stod Erlend på gården och hjälpte fogden, som var en äldre man och rörde sig tungt, ned ur sadeln. Det var minst trettio väpnade svenner med herr Bård och sysslomannen i Gauldölafylke.

Medan Kristin gick framåt över tunet, hörde hon den senare säga:

»Jag kan hälsa från fränderna dina, Erlend. Borgar och Guttorm njuta nu konungens gästvänskap i Veöy, och jag tänker att Haftor Toresson har redan gästat Ivar och pilten hemma på Sundbu vid detta laget. Grauten tog herr Bård i köpstaden i går morse.»

»Och nu har du kommit hit för att bjuda mig till samma hirdmansmöte, kan jag förstån, sade Erlend leende.

»Så är det, Erlend.»

»Och så skolen I väl rannsaka här på gården? Åh, jag har då varit på slikt så många gånger att jag borde veta hur det går till —»

»Så stora saker som högmålsbrott har du nu icke handhaft», sade Tore.

»Nej, icke förrän nu», sade Erlend. »Och det ser ut som jag spelade med de svarta brickorna, Tore, och du har gjort mig matt — icke sant, frände?»

»Vi skulle nu se till att finna de brev du fått från Ingeborg Håkonsdotter», sade Tore Eindridesson.

»De äro i kistan med de röda hindarna på uppe i riddarloftet — men där står icke stort i dem utom slika hälsningar som kärliga fränder pläga sända varann — och gamla äro de alla. Stein här kan följa eder upp —»

De främmande svennerna hade stigit av hästarna, och gårdens folk kom nu bullersamt in på tunet.

»Det stod mera i det som vi togo från Borgar Trondsson», genmälte Tore. Erlend visslade sakta.

»Vi kunna väl gå in», sade han, »här börjar bli tämligen fullt med folk.»

Kristin följde efter männen in i hallen. På ett tecken av Tore kommo ett par av de främmande svennerna med.

»Du får lämna från dig ditt svärd, Erlend», sade Tore av Gimsar, när de stodo därinne, »till tecken att du är vår fånge.»

Erlend slog sig på länderna för att visa att han ej bar annat vapen än dolken i bältet. Men Tore sade åter:

»Du får räcka oss ditt svärd till tecken —»

»Ja, skall det gå så fint till, så —», sade Erlend och log litet. Han gick nu bort och tog sitt svärd från kroken, höll om skidan och räckte Tore Eindridesson hjaltet med en liten bugning.

Gubben från Gimsar löste snörena, drog ut klingan helt och hållet och strök med ett finger utmed eggen.

»Var det detta svärdet, Erlend, som du —?»

Erlends blå ögon glittrade som stål, hans mun blev en smal strimma:

»Ja, det var med detta svärdet jag tuktade din sonson, då jag fann honom hos min dotter!»

Tore stod med svärdet, han såg ned på det och sade hotande:

»Du, som själv skulle hävda lagen, Erlend — du månde väl veta, är du den gången gick ett stycke längre än du hade lagen med dig —»

Erlend kastade huvudet tillbaka, häftig och uppblossande:

»Det finns en lag, Tore, som icke kan skipas av konung eller tingsallmoge — att sina kvinnors heder värjer en man med sväret —»

»Det är gott för dig, Erlend Nikulausson, att ingen man gjort den lagen gällande mot dig», svarade Tore av Gimsar hätskt. »Då kunde du tarvat så många liv som katten —»

Erlend sade retfullt långsamt:

»Är icke denna saken så allvarlig att I finnen otillbörligt blanda in de gamla historierna från min ungdom —?»

»Jag vet icke om Bård i Lensviken tycker det är så gamla historier.» Erlend for upp och ville svara, men Tore överröstade honom: »Du skulle pröva först, Erlend, om frillorna dina äro så lärda, så de kunna läsa skrivet, innan du löper på nattgästning med lönnbrev i brokbältet. — Spörj du Bård där vem som varskott oss att du for med svek mot din konung, som du svurit trohet och tagit sysslan i förläning av —»

Ofrivilligt förde Erlend ena handen upp mot bröstet — ett ögonblick såg han på sin hustru, och blodrodnaden sköljde mörk över hans ansikte. Då sprang Kristin fram och kastade armarna om hans hals. Erlend såg ned i hennes ansikte — han såg intet i det utom kärlek.

»Erlend — min make!»

Fogden hade dittills hållit sig nästan alldeles tyst. Nu gick han bort till de två och sade med dämpad röst:

»Kära husfru — kanske det vore bäst om I togen barnen och tjänstekvinnorna med eder in i frustugan och stannade där, så länge vi äro kvar vid gården.»

Erlend släppte sin hustru med en sista tryckning av armen kring hennes skuldra:

»Det är bäst, Kristin, min egen — gör som herr Bård råder, du.»

Kristin höjde sig på tå och bjöd honom sin mun. Så gick hon ut på tunet. Och ur den förvirrade folkskaran samlade hon sina barn och tjänarinnorna, fick dem med sig in i lillstugan — annan frustuga fanns ej på Husaby.

I flera timmar sutto de där, och husfruns lugn och fattning höll den skrämda skaran någorlunda i tygel. Så kom Erlend in, vapenlös och resklädd. Två främmande svenner blevo stående nere vid dörren.

Han tog de äldsta sönerna i hand och lyfte de minsta i sina armar, medan han frågade var Gaute var: »— men du får hälsa honom, Nåkkve. Han har väl strövat till skogs med bågen sin, som han plägar. Säg åt honom att han kan få den engelska fotbågen i alla fall, som jag nekade honom i söndags.»

Kristin pressade honom intill sig utan att säga något.

»När kommer du åter, Erlend, vän?» viskade hon bedjande.

»Det blir när Gud vill, hustru min.»

Hon stod kvar, kämpade för att icke falla ihop. Han brukade eljest aldrig tilltala henne annat än med hennes dopnamn, och dessa hans sista ord skakade henne in till hjärterötterna. Det var som om hon först nu fullt förstod vad som hänt.

I solbärgningen satt Kristin uppe på höjden norrom husen.

Hon hade aldrig sett himlen så röd och gyllene förr. Över åsen mitt emot låg en stor sky; den hade form som en fågelvinge, det glödde i den som järn i ässjan, det lyste klart som bärnsten. Små gyllne flingor, liknande fjädrar, lösgjorde sig och summo ut i luften. Och djupt nere på sjön i dalbottnen låg en spegelbild av himlen och skyn och åsen därovanför — det såg ut som det skulle vara där nerifrån djupet som brandskenet flödade och lade sig över allt vad hon såg.

Gräset på ängarna var utväxt och strånas silkessvansar glänste i mörknande rött under det röda ljuset från himlen; kornet hade skjutit ax och fångade nu glansen på de unga silkeblanka borsten. Gårdens hustak tycktes bågna av syre och smörblommor i grästorven, och solen låg i breda strimmor bortöver dem; det svartaktiga spånet på kyrktaket glödde mörkt, och murens ljusa sten förgylldes milt.

Solen bröt fram under skyn, stod på åskanten och lyste ut över skogsås bortom skogsås. Det var en så klar afton — ljuset öppnade utsikter över små byalag mellan granliderna, hon kunde urskilja sätrar och smågårdar inåt skogarna, som hon aldrig förr hade vetat man kunde se från Husaby. Tunga bergkolosser stego fram i söder inemot Dovre, rödvioletta, där det eljes alltid brukade ligga dis och skyar.

Den minsta klockan nere i kyrkan började ringa, och kyrkklockan i Vinjar svarade. Kristin satt lutad över sina knäppta händer, tills det sista av de tre gånger tre slagen förtonat i luften.

Nu var solen under åsen — guldglansen bleknade, och rodnaden blev mera rosenröd och mild. Sedan klockklangen tystnat, växte suset från skogen och bredde sig utåt igen; den lilla bäcken, som flöt genom lövskogen nere i dalen, ljöd starkare hitupp. Från hagen härbredvid kom det välkända pinglandet av hemmakornas bjällror, en flygande skalbagge surrade ett halvt varv kring henne och blev borta.

Hon sände en sista suck efter sina böner — en bön om tillgift för att hennes tankar inte varit med då hon bad —.

Den stora, vackra gården låg nedanför henne i sluttningen — som ett smycke på åsens breda barm. Hon såg ut över all den jord hon ägt tillsammans med sin make. Tanken på denna egendom, omsorg därom, hade fyllt hennes själ till brädden. Hon hade arbetat och kämpat — aldrig förrän i kväll hade hon själv vetat hur hon kämpat för att bringa denna egendom på fötter och hålla den uppe — vad hon orkat med och hur mycket hon åstadkommit.

Hon hade tagit det som sin ödeslott, vilken hon måste bära tåligt och med rak rygg — att detta vilade på henne. Vad hon hade strävat för att kunna vara tålig och hålla sig rak under sitt livs villkor, varje gång hon kände att nu hade hon åter fått ett barn att bära under sin barm — omigen och omigen. Med varje son, som ökade skaran, hade hon känt att nu ökades hennes ansvar för släktens välfärd och trygga ställning — hon såg i kväll att också hennes förmåga att överskåda det hela, hennes vaksamhet, hade skärpts, med varje nytt barn hon fått att vaka över. Aldrig hade hon sett så klart som denna kväll, vad ödet krävt av henne och vad det skänkt henne med de sju sönerna. Åter och åter hade glädjen över dem livat hennes hjärtas slag, ängslan för dem sargat det — de voro hennes barn, de stora gossarna med magra, kantiga pojkgestalter, liksom de varit det medan de voro så små och knubbiga att de knappast kunde slå sig, när de trillade omkull på sina färder mellan bänken och hennes knä. De voro hennes, liksom de varit det, den tid hon lyfte dem ur vaggan till sin modersbarm och måste stödja huvudet, för att det hängde på den späda halsen som en blåklocka på sin stjälk. Varhelst de kommo att vandra i världen, varthän de foro och glömde sin mor — hon tyckte att deras liv måste förnimmas av henne som en rörelse inom henne själv, de måste vara som ett med henne, liksom de varit det, när hon ensam på jorden visste om det nya liv, som låg i lönndom och drack av hennes blod och gjorde hennes klinder bleka. Omigen och omigen hade hon smakat den förlamande, svettdrypande ångesten, när hon kände att nu var åter hennes stund inne, nu skulle hon åter dragas ned i djupet, ned i födslovåndans bottenpejlande vågdal — tills hon bars upp igen med ett nytt barn i famnen; hur mycket rikare och starkare och modigare genom varje barn, det förstod hon först i kväll.

Och ändå såg hon i kväll att hon var samma Kristin från Jörundgård, som icke lärt att tåla ett omilt ord, för att hon hägnats alla dagar av en så stark och öm kärlek. I Erlends händer var hon ännu alltjämt densamma —.

Ja. Ja. Ja. Det var sant att hon hade gått och lagt på minnet år ut och år in varje sår han slagit — fastän hon alltid vetat att han icke sårat henne så som när en vuxen människa vill den andra illa, utan som när ett barn slår till sin lekkamrat under leken. Hon hade omhuldat minnet av varje gång han kränkt henne, så som man håller ett varigt sår öppet. Och varje förödmjukelse han bragt över sig själv fom att följa vart hugskott — den träffade henne som ett hudflängande gisselslag, och den vållade henne svårläkta sår. Det var ej så att hon med vilja och uppsåt gömde på agg mot sin make, hon visste att hon eljes ej var småsint men hon blev det, när det gällde honom. När Erlend var med i något, så kunde hon inte glömma — och varje minsta rispa i hennes sinne fortfor att svida och blöda och svälla och värka, när det var han som förorsakat den.

Gentemot honom blev hon aldrig klokare, aldrig starkare. Hon kunde anstränga sig för att synas duktig och djärv och from och stark också i sitt samliv med honom — det var likväl icke sant att hon var det. Alltid, alltid hade det klagat i henne av längtan, hon ville vara hans Kristin från skogarna kring Gerdarud.

Då hade hon hellre velat göra allt som hon visste var galet och syndigt, än hon ville mista honom. För att binda Erlend vid sig hade hon givit honom allt vad hon ägde, sin kärlek och sin kropp, sin heder och sin arvedel i Guds frälsningsnåd. Och hon hade givit allt hon kunnat komma åt att ge, som icke var hennes: sin fars heder och hans tillit till sitt barn, allt vad vuxna och kloka män byggt upp för att skydda en liten omyndig mö, det hade hon kullslagit; mot deras planer för ättens välfärd och framgång, mot deras förväntningar om den frukt deras arbete skulle bära, när de själva lågo under mullen — hade hon satt sin älskog. Mycket mer än sitt eget liv hade hon satt in på det spel där den enda vinsten var Erlend Nikulaussons kärlek.

Och hon hade vunnit. Hon hade vetat det, alltsen han kysste henne första gången i Hofvins örtagård, tills han kysste henne nu i dag i frustugan, innan han fördes fången bort från sitt hem — Erlend älskade henne så högt som sitt eget liv. Och hade han ej styrt väl till för henne, så hade hon då vetat, nästan från första stund hon mötte honom, hur han hade styrt för sig själv. Hade han icke alltid handlat rätt mot henne — han hade dock handlat bättre mot henne än mot sig själv.

Jesus, hur hade hon ej vunnit honom! Hon tillstod det i afton för sig själv nu — till och med under dessa år, medan hon ständigt fått åse hans otillbörliga lek med denna kvinna, Sunniva, och harmats däröver, så hade hon mitt i sin vrede känt en högmodig och trotsig glädje — ingen visste av någon uppenbar fläck på Sunniva Olavsdotters rykte, men Erlend talade och skämtade med henne som en legosven med en ölhustärna. Om henne själv hade han vetat att hon kunde ljuga och bedraga dem som trodde henne bäst, att hon villigt lät locka sig till de värsta ställen — han hade trott på henne i alla fall, han hade likafullt hedrat henne, så gott han förstod. Så lätt han glömde fruktan för synden, så lätt han till sist brutit sitt löfte till Gud framför kyrkdörren — han hade sörjt över sina synder mot henne, han hade kämpat i åratal för att kunna hålla sina löften till henne.

Själv hade hon valt honom. Hon hade valt honom i ett rus av förälskelse, och hon hade valt på nytt var dag under de svåra åren hemma på Jörundgård. Hans tanklösa älskog framför faderns kärlek, som ej nändes låta en omild vindfläkt blåsa på henne! Hon hade försmått den tillvaro fadern unnat henne, då han ville lägga henne i armarna på en man som med säkerhet skulle fört henne de tryggaste vägar och likväl ha böjt sig ned för att ta bort var liten sten hon kunde stött sin fot på. Hon hade valt att följa med den andre, som hon visste färdades på villostigar. Munkar och präster hade pekat på ångerns och botgöringens väg hem till friden — hon hade valt ofriden, hellre än hon avstod från sin dyrbara synd.

Så fanns det bara detta enda för henne — icke knota eller klaga, vad som nu än skulle övergå henne vid denne mans sida. Svindlande långt tillbaka i tiden tycktes det henne nu ha varit då hon lämnade sin far. Men hon såg hans älskade ansikte, mindes hans ord den dagen i smedjan, då hon drev det sista knivstynget in i hans hjärta, mindes när de talades vid däruppe på fjället, i den stund då hon märkte att dödens dörr stod på glänt bakom hennes far. Ovärdigt är det att klaga över det öde man själv har valt —. Helge Olav, hjälp mig, så att jag nu icke må visa mig helt ovärdig min fars kärlek —!

Erlend, Erlend —. När hon mötte honom i ungdomen, blev livet för henne som en strid älv, löpande över stup och stenar. Dessa år på Husaby hade livet brett ut sig, legat vitt och rymligt som en sjö, speglande allt omkring henne. Hon kom ihåg därhemma, när Lågen under vårtiden svämmade över, låg bred och grå och mäktig i dalbottnen, bärande drivgods, som kom flytande, och lövkronorna, som voro rotfästa i djupet, vaggade på vattnet. Längre ut visade små mörka, hotfulla virvlar var strömmen gick strid och vild och farlig under den blanka ytan. Nu visste hon att så hade hennes kärlek till Erlend gått som ett stritt och farligt strömdrag under hennes liv i alla dessa år. Nu bar det utför — hon visste ej till vad.

Erlend, älskade vän —!

Ännu en gång bad Kristin ett ave mot den röda aftonen. Hell och säll, Maria, full av nåd! Jag törs ej bedja dig om mer än ett, det ser jag nu; fräls Erlend, fräls min makes liv —!

Hon såg ned på Husaby och tänkte på sina söner. Nu då gården låg i aftonljuset lik en drömsyn som kunde svinna hän, nu då ängslan för barnens ovissa öde riste hennes hjärta, kom hon ihåg detta: fullt och helt tackat Gud hade hon aldrig, för de rika frukter hennes möda burit i alla dessa år, aldrig hade hon tillfullo tackat, för att hon sju gånger fått en son.

Från kvällshimlens kupol, från bygderna under henne mässade dovt de toner hon hört tusentals gånger, ljöd faderns röst, som uttytt orden för henne, då hon var barn och stod vid hans knä: så sjunger Sira Eirik i Præfatio, när han vänder sig mot altaret, och det heter på norskt tungomål:

»Sannerligen är det rätt, tillbörligt och saligt att vi alltid och allestädes tacka dig, helige Herre, allsmäktige Fader, evige Gud —»

När hon lyfte ansiktet från sina händer, såg hon Gaute komma uppåt backen, Kristin satt stilla och väntade, tills gossen stod framför henne, då sträckte hon ut sin hand och tog hans. Det var gräsvall och ingenting skymmande ett gott stycke omkring stenen som hon satt på.

»Hur har du uträttat dins fars ärende, sonen min?» frågade hon tyst.

»Som han bad mig, mor. Jag kom till gården, utan att någon såg det. Ulv var icke hemma, och då brände jag det far lämnade dig, på härden i stugan. Jag tog ut det ur duken.» Han tvekade litet. »Mor — det var nio sigill fästa vid det —»

Gaute min. Modern flyttade händerna upp på hans axlar och såg in i gossens ansikte. »Din far har måst lägga stora saker i dina händer. Tror du dig icke om annat än att du måste tala om det med någon — så säg till din mor det som vilar på dig. Men bäst skulle det tyckas mig om du kunde tiga alldeles, min son!»

Det ljusa ansiktet under det glatta, lingula håret, de stora ögonen, den fylliga, fasta, röda munnen — så lik han var hennes far nu! Gaute nickade. Så lade han ena armen om moderns skuldra. Smärtsamt ljuvt kände Kristin att nu kunde hon luta sitt huvud mot gossens späda bröst; han var så lång nu att när han stod och hon satt, så nådde hennes huvud upp just över hans hjärta. För första gången var det hon som stödde sig mot barnet.

Gaute sade:

»Isak var ensam hemma. Jag visade honom icke vad jag bar, jag sade endast att jag hade något som jag måste bränna upp. Så gjorde han upp en stor eld på härden, innan han gick och sadlade hästen.»

Modern nickade. Då släppte han henne, vände sig mot henne och frågade, barnsligt rädd och undrande i rösten:

»Mor, vet I vad de säga — de säga att far — ville bli kung —»

»Det låter föga troligt, min pilt —», svarade hon med ett leende.

»Men han har ätt till det, mor», sade pojken allvarligt och stolt. »Och det tyckes mig att far kunde duga till det bättre än de flesta män —»

»Sch!» Hon tog åter hans hand. »Gaute min — du bör förstå, eftersom far visat dig sådan tillit — du och vi alla få ingenting säga eller tro, utan noga vakta vår mun, tills vi få veta något, så att vi kunna döma om huruvida vi böra tala eller huruledes. Jag rider in till Nidaros i morgon — och får jag tala ensam med din far någon stund, så skall jag nog säga honom att du har uträttat hans ärende väl —»

»Tag mig med eder, mor!» bad gossen häftigt.

»Vi få icke bringa någon på den tanken, Gaute, att du är annat än ett tanklöst barn. Du får fresta, son liten, att leka och vara glad, så gott du kan, här hemma — med det tjänar du honom bäst.»

Nåkkve och Björgulf kommo långsamt uppför sluttningen. De gingo fram till modern, stodo där så unga, i sin spänning och upprördhet. Kristin såg att de ännu voro så mycket barn, så de tydde sig till sin mor i denna ängslan — och så långt på väg mot mannaåldern att de gärna ville trösta och lugna henne, om de kunde finna någon utväg därtill. Hon räckte en hand åt vardera. Men de talade ej mycket med varandra.

En liten stund därefter gingo de nedåt, Kristin med en hand på axeln på var och en av de två äldsta sönerna.

»Du ser så på mig, Nåkkve?» Men pojken rodnade, vände bort huvudet och svarade inte.

Han hade aldrig förr tänkt på hur modern såg ut. Det var år och dag sedan han tagit sig för att jämföra fadern med andra män — fadern var den vackraste och mest hövdinglike. Modern var modern, som fick nya barn; de växte ur kvinnornas händer in i brödraflockens liv och sammanhållning och strid och vänskap; modern hade öppna händer, som allt vad de behövde strömmade igenom, modern visste råd för det mesta, som var på tok, modern var för gården som elden på härden, hon bar hemlivet, som åkrarna kring Husaby buro årsgrödan, livet och värmen ångade av henne som av boskapen i ladugården och hästarna i stallet. Pojken hade aldrig tänkt på att jämföra henne med andra kvinnor —.

I afton såg han det med ens: hon var en stolt och fager fru. Med den breda, vita pannan under linklädet, de stålgrå ögonens fasta blick under brynens lugna bågar, med den fylliga barmen och de långa, välväxta lemmarna. Hon förde sin höga gestalt så spänstigt som en klinga. Men han kunde inte säga någonting om det, gick rodnande och tyst med hennes hand om sin nacke.

Gaute gick bakom Björgulf och höll fast i moderns bälte i ryggen. Den äldre brodern började mucka, för att han trampade honom på hälarna — de togo till att gnabbas och knuffas så smått. Modern tystade på dem och bilade deras tvist — och hennes allvarsamma ansikte mjuknade i ett leende därvid. De voro dock ej annat än barn, hennes söner —.

Hon låg vaken om natten — hade Munan sovande vid sitt bröst och Lavrans mellan sig och väggen.

Kristin sökte komma till något omdöme om sin mans sak.

Hon kunde inte tro det var så farligt; Erling Vidkunsson och konungens systrungar på Sudrheim hade varit anklagade för högmålsbrott och kungasvek — de sutto lika trygga och rika kvar i det, om de nu också ej stodo lika högt i konungens ynnest.

Troligen hade Erlend inlåtit sig på några olagligheter för att tjäna fru Ingeborg. Han hade ju under alla år bibehållit vänskapen med sin höga frändekvinna; Kristin visste att han givit henne en eller annan olaglig handräckning, som måste hållas hemlig, för fem vintrar sedan, då han gästat henne i Danmark. Nu då Erling Vidkunsson åtagit sig fru Ingeborgs sak och ville skaffa henne fritt förfogande över vad hon ägde i Norge — så var det väl tänkbart att Erling hade visat henne till Erlend eller att hon själv vänt sig till sin fars nästsyskonbarn, sedan det blivit kallt mellan Erling och kungen. Och att Erlend hade farit fram oförsiktigt i denna sak —.

Men då var det ej gott att förstå hur hennes fränder på Sundbu kunde vara inblandade i det —.

Men det kunde omöjligt sluta på annat sätt än att Erlend fick full förlikning med konungen, om han ej gjort annat än varit för ivrig i hans mors tjänst.

Högmålsbrott. Hon hade hört talat om Audun Hugleikssons fall — det hade inträffat i hennes fars ungdom. Men det var gräsliga ogärningar som lades herr Audun till last. Hennes far sade det var lögn — jungfru Margaret Eriksdotter hade dött på Björgvinbispens arm, och Audun hade inte varit med på färden, då kunde han väl inte ha sålt henne till hedningarna. Jungfru Isabel var tretton år, men Audun mer än ett halvt hundratal, då han hämtade henne till brud åt kung Erik — det var en synd av en kristen människa bara att låna sitt öra åt slika rykten som det om den brudefärden. Visorna om Audun ville fadern icke höra sjungas hemma på sin gård. I alla fall så var det oerhörda ting som sades om Audun Hestakorn — han skulle ha sålt kung Håkons hela krigsmakt till den franska kungen och lovat att segla till hans hjälp med tolv hundra ledungsskepp — för det hade han låtit betala sig sju tunnor guld. Men det hade aldrig gjorts fullt klart för allmogen i landet, varför Audun Hugleiksson måste dö i galgen på Nordnäs.

Hans son for ut ur landet — folk sade, att han tagit tjänst i den franska kungens här. Ålhusriddarens sondöttrar, Gyrid och Signe, hade lämnat farfaderns avrättsplats tillsammans med hans stalldräng. De sades leva som fattiga bondhustrur någonstädes i en fjällbygd i Haddingjadal.

Det var i alla fall väl att de inte hade några döttrar, hon och Erlend. Nej, hon ville inte tänka på sådant. Det var så föga sannolikt att Erlends sak skulle få värre utgång än — än Erling Vidkunssons och Haftorssönernas till dömes.

Nikulaus Erlendsson till Husaby. Åh, nu tyckte hon det själv — Husaby var den vackraste gården i Norges land.

Hon skulle gå till herr Bård och få fullt besked. Fogden hade alltid varit hennes vän. Olav lagman också — förr i tiden. Men Erlend hade tagit i så häftigt den gången då lagmannens utlåtande gick honom emot i den där saken om stadsgården. Och Olav tog sig så nära den där olyckan med hans guddotters man.

Nära fränder hade de inga, varken Erlend eller hon — så stor släkt de än ägde. Munan Bårdsson hade ej stort anseende numera. Han hade farit olagligt fram, när han var syssloman i Ringerike; han var alltför het i sina försök att hjälpa sina många barn fram i världen — fyra hade han inom äktenskapet och fem utom. Och han sades ha fallit av mycket sedan fru Katrins död. Inge i Ryfylke, Julitta och hennes man, Ragnrid, som blivit gift in till Sverige, kände Erlend föga — detta var de barn, som voro efter herr Bård och fru Åshild. Mellan Hästnäsfolket och Erlend hade icke rått vänskap sedan herr Bårds död; Tormod på Råsvold gick i sin andra barndom, och hans och fru Gunnas barn voro döda, och barnbarnen omyndiga.

Själv ägde hon här i landet inga andra fränder av farsätten än Ketil Åsmundsson på Skog och Sigurd Kyrning, som var gift med farbroderns äldsta dotter. Den andra satt som änka, och den tredje var nunna. Sundbumännen tycktes inblandade i saken alla fyra. Med Erlend Eldjarn hade Lavrans kommit i sådan ovänskap genom arvskiftet efter Ivar Gjesling, att de icke velat se varandra sedan — så hon kände ej sin mosters man och hans son.

Den sjuka munken i Predikarliv var Erlends enda nära frände. Och den som stod henne närmast i världen var Simon Darre, eftersom han var gift med hennes enda syster.

Munan vaknade och gnällde. Kristin vände sig i sängen och lade barnet till bröstet vid andra sidan. Hon kunde ej ta honom med till Nidaros, så ovisst som allting var. Kanske blev det sista drycken som den lille fick vid sin mors barm. Kanske var det sista gången hon låg så och höll ett litet barn intill sig så ömt, så ömt. Om det gällde livet för Erlend —! Sälla Guds moder Maria, hade hon någon dag eller stund varit otålig över de barn Gud unnade henne att få —! Skulle detta vara den sista kyss hon fick av en sådan liten mjölksöt mun —?