Kristin Lavransdotter/Korset/Korset/Kapitel 5

←  Kapitel IV

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel V

Kapitel VI  →

V.

Så var hon framme till slut. Kristin Lavransdotter satt och vilade i en höstack vid vägen nedanför Sionsborgen. Solen sken och det blåste; det stycke av ängen, där det ännu icke var slaget, böljade rött och blankt som silke med blommande gräs. Så röd var ängen endast här i Tröndelagen. Nedanför kunde hon se en glimt av fjorden, mörkblå med skummkammar; friskt, vitt sjöskum stänkte upp mot klipporna hela vägen, så långt hon såg stranden under det skogsgröna stadsnäset.

Kristin drog ett djupt andetag. Det var i alla fall skönt att vara här igen, skönt, fast det också var underligt att veta att nu skulle hon aldrig mera härifrån. De gråklädda systrarna ute i Reins kloster följde samma regel, Sankt Bernhards regel, som bröderna i Tautra. När hon steg upp i otta och gick till kyrkan, så visste hon att nu gingo också Nåkkve och Björgulf till sina platser i munkarnas kor. Så kom hon ändå att framleva sin ålderdom i gemenskap med ett par av sina söner — fast icke på det sätt hon hade tänkt.

Hon drog av sig hosor och skor, tvättade sina fötter i bäcken. Inne i Nidaros ville hon gå barfota.

Bakom henne på stigen uppåt slottsberget väsnades några pojkar — de höllo på uppe under portkastellet och försökte om de kunde finna någon väg in i det förfallna fästet. När de varseblevo henne, började de ropa ohöviska ord ditned, medan de skrattade och stojade. Hon låtsade ingenting höra, tills en liten pojkbyting — åtta år kunde han väl vara — rullade sig nedför den branta vallen och nästan dunkade till henne, under det han ropade några fula ord, som han på okynne upprepade efter de äldre. Kristin vände sig mot honom och sade småleende:

»Du behöver icke skrika så, för att jag skall förstå att du är en trollunge, jag ser nog att du har hjul på broken din —»

När pojkarna märkte att kvinnan svarade, kommo de sättande hela skocken. Men de tystnade och blevo skamsna, då de märkte att det var en äldre kvinna i pilgrimsdräkt och då hon icke bannade dem för deras råa ord utan satt och såg på dem med stora, klara, lugna ögon och ett litet skälmaktigt leende kring munnen. Hon hade ett runt, magert ansikte med bred panna och liten, buktig haka; hon var solbränd och mycket rynkig under ögonen men såg ändå inte särskilt gammal ut.

Så togo de djärvaste av pojkarna till att prata och fråga för att dölja sin och de övrigas förvirring. Kristin kände sig så skrattlysten — dessa pojkar tycktes henne likna hennes egna vildbasare, tvillingarna, när de voro små, fast hon hoppades till Gud att så smutsiga i munnen hade nu väl aldrig hennes varit. Dessa tycktes vara barn till småfolk från köpstaden.

Och när den stund kom som hon längtat efter under hela färden, när hon stod under korset på Feginsbrækka och såg ned på Nidaros, blev det ej så att hon fick samla sin själ till andakt och eftertanke. Alla stadens klockor stämde upp i detsamma och ringde till vesper, men pojkarna pratade i munnen på varandra och skulle peka ut allt vad hon såg. — Tautra kunde hon ej se, ty det gick kastbyar över fjorden inåt Frosta med svepande regnskurar och tjocka.

Mitt i klungan av barn gick hon nedför de branta stigarna genom Steinbergen — och nu ljödo koskällor och vallhjonens locklåtar runtomkring — korna drevos hem från stadens allmänning. Vid porten i fästningsverket ovan Nidareid måste Kristin och hennes unga följeslagare vänta, medan boskapen drevs igenom — vallhjonen hojtade, ropade och grälade, oxar stångades, kor trängdes med varandra, och pojkarna nämnde vem som ägde den eller den stuten. Och när de voro genom porten och gingo inåt mot gränderna, fick Kristin mer än nog att göra med att se efter var hon skulle sätta sina nakna fötter bland kokakorna på den upptrampade väg där kreatursflocken dragit fram.

Några av pojkarna följde henne oombedda ända in i Kristkyrkan. Och när hon stod i den skumma pelarskogen och såg framåt mot ljusen och guldet i koret, drogo pojkarna hela tiden i den främmande kvinnan och skulle visa henne allt — de brokiga ljusfläckar som solen genom rosenfönstret kastade in mellan valven, gravstenarna på golvet, pällarna av dyrbara tyger över altarena — alla sådana ting som mest falla barn ögonen. Kristin fick ingen ro att samla sina tankar — men vart ord gossarna sade väckte den dova längtan i hennes hjärta — efter sönerna först och främst, men också efter gården, boningshusen, uthusen, boskapen — moderns arbete och moderns husfrudöme.

Hon hade kvar motviljan för att bli igenkänd av någon som varit bland hennes och Erlends vänner förr i världen. De brukade alltid vara i sina stadsgårdar under festen och ha gäster hos sig — hon gruvade sig för att stöta på en skara av dem. Ulv Haldorsson måste hon uppsöka, ty han hade såsom hennes ombudsman skött om de gårdparter hon ännu ägde här nordanfjälls och nu ville ge för sitt provent i Reins kloster. Men nu hade han väl sina fränder från gården i Skaun hos sig, så hon fick vänta. Men hon visste att en man som hade tjänat bland Erlends krigsmän under hans sysslomannatid skulle bo i en liten gård ute på Bratören, han drev jakt på vitsiding och tumlare i fjorden och höll härbärge för sjöbönder. Här var överfullt i alla husen, svarades det henne, men så kom mannen själv, Åmunde, och kände genast igen henne, Det var underligt att höra honom ropa hennes gamla namn:

»Nu menar jag — är det Erlend Nikulaussons husfru från Husaby — hell och säll, Kristin — hur kan det bära till att du kommer hit till min gård!»

Han var bara glad åt att hon ville hålla till godo med sådant natthärbärge som han kunde bjuda henne, och han lovade att han själv skulle segla henne ut till Tautra dagen efter festen.

Till långt fram på natten satt hon ute på gården och samtalade med huskarlen, och det grep henne starkt då hon märkte, att Erlends forna män högt älskade och hedrade minnet av sin unge hövding — Åmunde nyttjade flera gånger det ordet om honom: ung. Genom Ulv Haldorsson visste de om hans olyckliga död, och Åmunde sade att han aldrig mötte någon av sina gamla stallbröder från Husaby-tiden, utan att de drucko för sin djärve husbondes minne — och två gånger hade några av dem gjort ett sammanskott och låtit läsa själamässa över honom på hans dödsdag. Åmunde frågade mycket om Erlendssönerna, och så frågade Kristin efter gamla bekanta. Det blev midnatt innan hon kom i säng bredvid Åmundes hustru — han hade nödvändigt velat att de båda skulle utrymma sin säng åt henne, och till sist måste hon med tacksamhet ta emot åtminstone hans plats.

Nästa dag var Olavsvakan. Redan tidigt på morgonen gick Kristin nere på stranden, såg på brådskan vid bryggorna. Hennes hjärta började hamra, när hon fick se herr abboten från Tautra stiga i land — men de munkar som följde honom voro alla äldre män.

Redan före nonstiden strömmade folk till Kristkyrkan, bärande och stödjande sina sjuka och krymplingar, för att få en sådan plats åt dem i långhuset att de kunde komma vid skrinet, när det bars ut i procession nästa dag efter högmässan.

När Kristin kom in mellan de salustånd som slagits upp utanför kyrkogårdsmuren — där såldes mest mat och dryck, vaxljus och hyenden, flätade av säv eller björkkvistar, att lägga under sig på kyrkgolvet — träffade hon på Andebufolket, och hon tog då barnet, medan den unga kvinnan fick sig en dryck mungott. I detsamma kom de engelska pilgrimernas tåg med sång och fanor och tända ljus; i den förvirring som uppstod, när det skulle igenom de sammanpackade människomassorna vid salustånden, tappade Kristin bort Andebuborna, och sedan kunde hon inte återfinna dem,

Länge irrade hon hit och dit i utkanten av folkträngseln och vyssjade det skrikande barnet. När hon lade dess ansikte in mot sin hals och smekte det för att trösta det, sökte det med munnen och sög sig fast i hennes hud; hon förstod att det var törstigt, och nu visste hon sig ingen råd. Modern tycktes det fåfängt att leta efter, hon måste gå nedåt gatorna och höra om hon kunde få litet mjölk till det. Men när hon kom ut på Övre Langstræte och ville gå norrut, blev det omigen stor trängsel — söderifrån kom ett ryttarfölje, och samtidigt tågade borgarsvennerna från kungsgården in på platsen mellan kyrkan och korsbrödragården. Kristin trängdes in i den närmaste gränden, men också här färdades ridande och gående mot kyrkan, och trängseln blev så svår att hon till sist måste rädda sig upp på en stenmur.

Luften över henne fylldes av klockklang — från domkyrkan ringdes nona hora, Barnet slutade att skrika vid ljudet — såg upp mot himlen, och det kom en glimt av förstånd i dess slöa ögon — det smålog litet. Rörd böjde den gamla modern sig ned och kysste det arma krypet. Då såg hon att hon satt på stenmuren kring den humlehage som hörde till Nikulausgården, deras gamla stadsgård.

— Hon skulle väl känna den murade skorstenen upp genom torvtaket — baksidan av deras boningshus. Närmast henne lågo byggnader tillhörande det sjukhus som till Erlends stora förargelse hade fått rätt att använda hagen tillsammans med dem.

Hon tryckte den främmande kvinnans barn till sitt bröst, kysste och kysste det. Då vidrörde någon hennes knä —.

— En munk i predikarbrödernas vita kåpa och svarta hätta. Hon såg ned i ett gulblekt, fårat gubbansikte — en infallen, smal och lång mun, två stora, bärnstensgula ögon, som lågo djupt insjunkna.

»Kan detta vara — är det du själv, Kristin Lavransdotter!» Munken lade de korslagda armarna på muren och borrade ned huvudet mellan dem. »— Är du här!»

»Gunnulv!» Han flyttade på huvudet, så att det rörde vid hennes knä, där hon satt: »Tyckes det dig så underligt att jag är här —.» Då rann det henne i hågen att hon satt på muren till den gård som först varit hans och sedan hennes eget hem, och hon tyckte det var i alla fall underligt.

»Men vad är det för ett barn du har i knät — det är nu väl icke Gautes son, den där?»

»Nej —» vid tanken på lilla Erlends friska, ljuva ansikte och starka, välskapade kropp tryckte hon det lilla eländiga främmande barnet intill sig, överväldigad av medömkan: »Det är barnet till en kvinna som jag hade följe med över fjället.»

— Men då dagades det för henne vad Andres Simonsson hade sett i sin barnsliga visdom. Full av vördnad såg hon på den ynkliga varelse, som låg i hennes famn.

Men nu grät barnet igen, och hon måste allra först fråga munken om han kunde säga henne var hon skulle få någon mjölk till det. Gunnulv förde henne öster om kyrkan till Predikarliv och skaffade henne mjölk i en skål. Medan Kristin matade sitt fosterbarn, samtalade de med varandra, men det gick underligt trögt.

»Så lång tid har gått, och så mycket har hänt sedan sist», sade hon sorgset. »Och tunga vore de väl också för dig att bära, de tidender du sporde om din bror?»

»Gud nåde hans arma själ!» viskade broder Gunnulv uppskakad.

Först då hon frågade om sina söner i Tautra, talade Gunnulv något mera, Med hjärtlig glädje hade konventet tagit emot dessa två noviser, som härstammade från landets bästa ätter. Nikulaus tycktes äga så härliga själsgåvor och gjorde sådana framsteg i lärdom och gudsfruktan, att abboten måste minnas hans härliga ättefader, kyrkans rikt utrustade stridsman, biskop Nikulaus Arnesson. Det var den första tiden. Men någon tid sedan bröderna blivit invigda hade Nikulaus artat sig mycket illa och vållat stor oro i klostret. Gunnulv visste inte så noga orsakerna — en var att abbot Johannes icke ville tillstädja att de unga klosterbröderna finge prästvigas före sitt fyllda trettionde år, och han ville icke frångå denna regel beträffande Nikulaus. Och då den vördiga fadern tyckte att Nikulaus läste och grubblade mera än hans andliga mognad tillät och nedbröt sin hälsa med fromhetsövningar, så ville han skicka in honom till en av klostrets gårdar på Inderön, för att han där i lydaktighet under någon av de äldre munkarna skulle plantera en apelgård. Då skulle Nikulaus ha brustit ut i trots mot abboten, ha beskyllt sina bröder för att genom vällevnad förfara klostrets ägodelar, för lättja i sin gudstjänst och för ohöviskt tal. Det mesta av denna sak kom ju icke utanför konventet, sade Gunnulv, men han skulle också ha satt sig till motvärn mot den broder som abboten ålagt att aga honom. En tid bortåt hade han legat i klostrets carcer, visste Gunnulv, men till sist hade han fallit till föga, då biskopen hotade med att skilja honom från broder Björgulf och skicka den ena av dem till Munkabu — det var nog den blinda brodern som satte upp honom. Men då blev Nikulaus botfärdig och spak.

»Det är faderns art, som är i dem», sade Gunnulv bittert. »Annat var ej att vänta än att mina brorsöner skulle ha svårt för att lära lydnad samt visa ostadighet i en gudelig föresats —»

»Det kan lika gärna vara deras morsarv», svarade Kristin sorgset. »Olydnad var min huvudsynd, Gunnulv — och ostadig var jag också. I alla mina livsdagar har jag längtat både efter att gå den rätta vägen och att följa mina egna villostigar lika väl —»

»Erlends villostigar, menar du», sade munken mörkt. »Icke en gång allenast lockade min bror dig, Kristin, utan jag tror han lockade dig var dag du levde med honom. Glömsk gjorde han dig, så att du icke mindes när du tänkte tankar som du måste blygas över, att för Gud, den allvetande, kunde du icke dölja vad du tänkte —.»

Kristin stirrade rätt framför sig.

»Nu vet jag icke, Gunnulv, om du har rätt — icke vet jag om jag någonsin har glömt att Gud såg in i mitt hjärta, och dess större är väl min synd. Likväl är det icke så, som du kanske tror, att jag mest tarvat att skämmas för min okyska lust och för min svaghet, men mera för att mina tankar om min make mången gång voro beskare än ormaetter. Men det sista måste väl komma efter det första — du var den som sade mig det en igång, att de som mest åtrått varandra med den hetaste älskog, de ända med att vara liksom två ormar, som bita varandra i stjärten.

Men det har varit min tröst i dessa år, Gunnulv, så ofta som jag tänkte på att Erlend måste träda inför Guds dom, ohulpen av kyrkans sakrament, nedstött med vrede i hjärtat och blod på händerna — att han blev icke sådan som du sade och som jag blev. Han gömde icke mera på vrede och orätt än han gömde andra ting. — Gunnulv, han var så fager, och han såg så fredsäll ut, när jag hade klätt hans lik — jag vet att Gud den allvetande vet: Erlend har aldrig burit agg till någon människa och icke för någon sak.»

Brodern såg på henne med vitt uppspärrade ögon. Så nickade han.

Om en stund frågade munken:

»Vet du att Eiliv Serksson är präst ute på Rein och nunnornas ombudsman?»

»Nej?» sade Kristin jublande lycklig.

»Jag trodde det var därför du hade valt att gå in där», sade Gunnulv. Strax efteråt talade han om att han måste gå tillbaka till sitt kloster.

Den första nocturnen hade börjat, när Kristin kom in i kyrkan. I långhuset och omkring alla altaren var det trängsel av folk, men en kyrkotjänare, som såg att hon hade ett mycket sjukt barn på armen, tog och knuffade henne framför sig genom mängden, så att hon kom ända fram bland krymplingarna och de allra sjukaste, som voro lägrade mitt i kyrkan under huvudtornets valv med god utsikt till koret.

Månghundrade ljus brunno i kyrkan — kyrkobetjäningen tog emot pilgrimernas ljus och satte dem på de höstackformade småtorn, fullsatta med ljushållare, som stodo uppställda ned igenom kyrkan. Allteftersom dagsljuset dog bort bakom de brokiga glasrutorna, värmdes kyrkan av ångan från det brinnande vaxet, men småningom fylldes den också av den sura stanken från de sjukas och fattigas trasor.

När körsången tonade under valven och orgelbrus, flöjter och trummor och strängaspel ljödo, förstod Kristin varför kyrkan kallades skepp — i det väldiga stenhuset tycktes alla dessa människor vara ombord på ett fartyg, och sången var som brus från ett hav, på vilket det bars. Emellanåt lade det sig till ro som på stillnande dyningar, när en ensam mansröst lät en uppläst text ljuda ut över massorna.

Ansikte vid ansikte, som blevo blekare och tröttare, allteftersom vakonatten led. Nästan ingen gick ut mellan gudstjänsterna, i varje fall icke de som hade fått platser i kyrkans mittskepp. I stunderna mellan nocturnerna halvslumrade de eller bådo. Barnet sov nästan hela natten — ett par gånger måste Kristin vyssja det litet eller ge det mjölk ur en träflaska, som Gunnulv hade skaffat henne från klostret.

Mötet med Erlends bror hade rivit upp hennes inre på ett underligt sätt — sedan varje steg på vägen hit norrut hade fört henne närmare och närmare hem till minnet av den döde. Hon hade tänkt föga på honom de sista åren, medan hennes strävan för de uppväxande sönerna unnade henne liten tid att minnas sitt eget öde — men tanken på honom hade dock alltid varit liksom strax bakom henne, fast hon icke hade tid att vända sig om mot den. Nu tyckte hon sig se sin själ under dessa år; den hade levat så som folk lever på gårdarna under det bråda sommarhalvåret, när man flyttar ut ur storstugan och bor på burloftet. Men man går och springer förbi vinterstugan hela dagen, tänker aldrig på att gå ditin, fast det bara är att lyfta klinkan och skjuta upp en dörr. Och när man äntligen en dag får ett ärende dit, så har stugan blivit främmande och nästan högtidlig, därigenom att den fått en doft av ensamhet och stillhet —.

Men medan hon talade med den man, som var den siste i livet vilken kände till växelspelet mellan sådd och skörd i hennes samliv med den döde — då tycktes det henne att hon kommit att se ut över sitt liv på ett nytt sätt: som när man kommer upp på en höjd ovan hembygden, där man aldrig varit förr, och därifrån ser ner i sin egen dal. Varje gård och varje inhägnad, varje myr och varje vattendrag känner man, men man tycker sig nu se för första gången hur allt är beläget på den mark som bär bygden. Och genom denna nya syn hade hon med ens funnit ord som löste både hennes bitterhet mot Erlend och hennes ångest för hans själ, som for bort i bråddöden. Agg hade han aldrig känt; hon såg det nu, och Gud hade alltid sett det.

Så hade hon då äntligen nått så långt att hon tyckte sig se sitt eget liv liksom från de översta branterna vid en öppning i fjällen. Nu bar hennes väg nedåt mot den skumma dalen, men dessförinnan hade hon fått nåd att erfara, att i klostrets ensamhet och i dödens dörr väntade där på henne en som alltid sett människornas liv så som människornas bygder synas uppifrån fjällkanten. Han hade sett synden och sorgen och kärleken och hatet i människors hjärtan, såsom man ser de rika gårdarna och de fattiga torpen, dignande åkrar och obrukade ödeland, burna av samma mark. Och han hade stigit dit ned, hans fötter hade genomvandrat människornas riken, stått i borgar och i kojor, han hade samlat de rikes och de ringes sorger och synder och lyft dem högt upp med sig på ett kors. Icke min lycka och mitt övermod, utan min synd och min sorg, o käre Herre min —. Hon såg upp, dit där krucifixet stod upplyft, svindlande högt, inom triumfbågen.

Medan morgonsolen tände de höga, brokiga rutorna innerst i djupet av högkorets pelarskog och en glans som av röda och bruna och gröna och blå ädelstenar fördunklade ljusglansen från altaret och från guldkistan bakom, hörde Kristin den sista vigilian — ottesången. Texten vid denna gudstjänst visste hon handlade om Guds läkedomsjärtecken genurna hans kraft i hans trofaste riddare, konung Olav Haraldsson. Hon lyfte det främmande sjuka barnet upp mot koret och bad för det.

Men hon frös, så att hon hackade tänder, efter den långa vistelsen i den kalla kyrkan och kände sig matt och hungrig. Utdunstningen av de många människorna och den kväljande lukten av de sjuka och fattiga blandade sig med vaxljusoset och sjönk underligt fet och fuktig och tung ned över de knäböjande på golvet, kall i den kalla morgonstunden. Men en tjock och fryntlig bondkvinna, som hade setat och slumrat litet invid foten av pelaren strax bakom dem, med en björnfäll under sig och en annan över sina lama ben, vaknade nu och drog Kristins trötta huvud bort på sitt rymliga knä: »Vila litet nu, syster — du kan tarva det, tänker jag —»

Kristin somnade i den främmande kvinnans knä och drömde:

Hon steg in över tröskeln i den gamla arenstugan därhemma. Hon var ung och ogift, ty hon såg sina egna tjocka, bruna flätor, som hängde bara fram över hennes axlar. Hon var i sällskap med Erlend, ty han rätade just upp sig, sedan han stigit före henne in under dörrkarmen.

Vid härden satt hennes far och skaftade pilar — hade knäet fullt med knippen av sentråd, och på båda sidor om honom låg det högar av pilspetsar och tillspetsade skaft på bänken. I detsamma de trädde in, lutade han sig fram över glödhögen och skulle ta den lilla trebenta malmgrytan, som han alltid begagnade att smälta kåda i. Hastigt ryckte han handen till sig, skakade den i luften, och så stack han de brända fingertopparna i munnen och sög på dem, medan han vände huvudet mot henne och Erlend och såg upp på dem med rynkade ögonbryn och ett leende kring läpparna —.

Så vaknade hon med ansiktet vått av gråt.

Hon knäböjde under högmässan, då ärkebiskopen själv förrättade tjänsten framför huvudaltaret. Rökelsemolnen böljade genom den tonande kyrkan, där nu färgat solljus och vaxljusglans blandade sitt sken; den nya, kryddade rökelsedoften trängde igenom och förtog lukten av armod och sjukdom. Med hjärtat bristande fullt av samkänsla med skaran av arma och lidande, i vilken Gud ställt henne, bad hon i ett rus av systerlig ömhet för alla som voro fattiga med henne och ledo som hon själv hade lidit —.

»Jag vill stå upp och gå hem till min fader —.»