Kristin Lavransdotter/Korset/Korset/Kapitel 6
| ← Kapitel V |
|
Kapitel VII → |
VI.
Klostret låg på en liten höjdsträckning nära fjorden, så att med de flesta vindar ljöd dånet av strandens bränningar genom suset av furuskogen, som täckte sluttningarna i norr och väster och skymde utsikten åt sjön.
Kristin hade sett kyrktornet över skogen, när hon seglade förbi här med Erlend, men färden ut till det nunnekloster hans ättefar hade stiftat — som Erlend några gånger hade nämnt att de borde företaga — hade aldrig blivit av. Hon hade inte varit i land vid Reins kloster, innan hon kom dit för att stanna.
Hon hade tänkt att livet här skulle vara likt det hon kände till från nunneklosterna i Oslo och Bakke, men här var mycket annorlunda och mycket mera stilla. Här voro systrarna sannerligen döda för världen. Fru Ragnhild, abbedissan, berömde sig av att det var fem år sedan hon varit in till köpstaden och lika länge sen någon av hennes nunnor hade satt foten utanför klostrets hank och stör.
Här voro inga barn som skulle uppfostras, och vid den tid då Kristin kom till Rein funnos där ej heller några noviser i klostret; det var så många år sedan någon ungmö hade sökt inträde i systerskapet, att den yngsta i konventet, syster Borghild Marcellina, redan varit vigd nunna i sex vintrar. Yngst till åren var syster Turid, men hon hade sänts hit i sitt sjätte år av farfadern, som var präst vid Klemenskyrkan, en mycket sträng och allvarlig man, och flickan hade haft förkrympta händer från födelsen och även eljest varit något vanför, så hon hade blivit invigd, så snart hon uppnått laga ålder. Nu var hon trettio år gammal, mycket sjuklig, men hon hade ett intagande ansikte, och från första dagen Kristin kom till klostret lade hon sig särskilt vinn om att tjäna henne, ty hon tyckte att syster Turid påminde om hennes egen lilla syster Ulvhild, som dog så ung.
Sira Eiliv sade att låg ätt borde väl icke vara något hinder för de mör som ville söka sig hit för att tjäna Gud. Men likväl hade det varit så, alltsedan klostret i Rein grundlades, att det var nästan bara döttrar eller änkor till högättade män från Tröndelagen som gåvo sig in här. Men under de onda och oroliga tider som rått i riket sedan salig kung Håkon Håläggs död tycktes fromheten ha blivit mycket mindre bland storhövdingarna — nu var det mest döttrar till stadsbor och välbärgade bönder som tänkte på att leva som nunnor. Och de sökte sig snarare till Bakke, där många av dem hade varit för att undervisas i gudsfruktan och kvinnlig handagärning, där systrarna mest härstammade från enkelt folk och där icke klausulen var så sträng och klostret icke låg så långt från allfarväg.
Emellertid var det icke ofta Kristin fick tillfälle att tala med Sira Eiliv, och hon förstod snart att prästens ställning i klostret var både ansträngande och ömtålig. Ehuru Rein var ett rikt kloster och systraskapet knappt räknade hälften så många nunnor som stiftelsen skulle kunnat föda, voro dess penningförhållanden i stor oordning, och det hade svårt att reda sig med sina utgifter. Men de tre sista abbedissorna hade varit mer fromma än världsligt visa kvinnor; likväl hade de och deras konvent hävdat, med näbb och klor, att de icke skulle lyda under ärkebiskopen — detta togo de så noga att de icke ens ville låta sig rådas av hans faderliga välvilja. Och deras ordensbröder från Tautra och Munkabu, som hade varit präster vid kyrkan, hade alltid varit gamla män, för att det icke skulle uppstå ont tal, men dessa hade icke varit mer än måttligt duktiga hushållare med klostrets timliga välfärd. När kung Skule byggde den vackra stenkyrkan och skänkte sin odalgård till kloster, uppfördes byggnaderna först av timmer, och de hade brunnit upp för trettio vintrar sedan. Fru Audhild, som var abbedissa på den tiden, började bygga upp dem igen av sten, från hennes tid voro även många förbättringar i kyrkan och den vackra konventsalen. Hon hade också gjort en färd till generalkapitlet vid ordens moderkloster, Tart i Burgund, och från den resan hade hon hemfört det härliga elfenbenstornet som stod i koret nära högaltaret — ett värdigt förvaringsrum för Herrens lekamen, kyrkans yppersta prydnad och nunnornas stolthet och käraste hjärteklenod. Fru Audhild dog med det vackraste rykte om fromhet och dygd, men oklok handel med egendomar under hennes tid hade skadat klostrets välstånd, och de senare abbedissorna hade icke haft förmåga att gottgöra skadan.
Hur det tillgått att Sira Eiliv kommit dit såsom präst och ombudsman fick Kristin aldrig veta, men så mycket förstod hon, att från första stund hade abbedissan och systrarna med ovilja och misstro tagit emot en sekularpräst,[1] och Sira Eiliv hade det så ställt för sig i Rein att han var nunnornas präst och själasörjare, skulle se till att bringa på fötter skötseln av klostrets gods och få ordning i dess räkenskaper, alltunder det han erkände abbedissans överhöghet, systrarnas självstyrelse, abbotens av Tautra granskningsrätt och höll vänskap med den andra prästen vid kyrkan, en munk från Tautra.
Hans ålder och rykte för ofläckad sedlig vandel, ödmjuk gudsfruktan och insikt både i kanonisk rätt och i landslagen lände honom väl till nytta, men han måste vara mycket varsam i allt sitt uppträdande. Tillsammans med den andra prästen och kyrkobetjäningen bodde han i en liten gård som låg nordost om klostret. Där härbärgerades också de munkar som en och annan gång kommo ut från Tautra i olika ärenden. När Nikulaus en gång blev vigd till präst, visste Kristin, att om hon levde så länge, så skulle hon en gång också få höra sin äldsta son läsa mässan här i kyrkan.
Kristin Lavransdotter hade först blivit intagen som proventkvinna.
Men sedan hon inför fru Ragnhild och systrarna, i närvaro av Sira
Eiliv och två munkar från Tautra, hade avlagt löfte om renlevnad,
lydnad mot abbedissan och systrarna och till tecken på att hon
avsade sig allt förfogande över jordiska ägodelar hade överlämnat
sitt sigill åt Sira Eiliv, som högg sönder det, fick hon bära en dräkt
lik systrarnas: gråvit ylleklänning, men utan skapular,[2] vitt lin och
svart slöja. När någon tid hade gått, var det meningen att hon
skulle begära att upptagas bland systrarna som vigd nunna.
Men ännu föll det sig svårt för henne att icke tänka för mycket på det som varit. För uppläsning under måltiderna i refektoriet hade Sira Eiliv skrivit om på norskt mål en bok om Kristi liv, som minoriternas general, den höglärde och fromme doktor Bonaventura, hade författat. Och medan Kristin hörde på, fylldes hennes ögon med tårar, när hon tänkte på hur säll den månde vara som kunde älska Kristus och hans moder, kors och smärta, fattigdom och ödmjukhet, såsom här var beskrivet — och så måste hon därjämte påminna sig den dagen på Husaby, då Gunnulv och Sira Eiliv hade visat henne den latinska bok som detta var skrivet efter. Det var en tjock liten bok, skriven på så tunt och skinande vitt pergament att hon aldrig trott att kalvskinn kunde beredas så fint, och det var de skönaste bilder och kapitelstavar i den, färgerna glödde som ädelstenar mot guldet. Under tiden omtalade Gunnulv skrattande — och Sira Eiliv instämde med sitt stilla leende — huru de genom detta bokköp blivit så utblottade på penningar att de måst sälja sina kläder och be om mat med allmosefolket i ett kloster, tills de fingo reda på att några norska andliga kommit till Paris, och hos dem fingo de då låna medel.
När systrarna efter ottesången gingo tillbaka till dormitoriet, stannade Kristin kvar i kyrkan. Sommarmornarna tycktes henne så sköna och ljuvliga härinne, men om vintern var det förskräckligt kallt, och hon var rädd i mörkret bland alla gravstenarna, ehuru hon oavvänt höll sina ögon fästa på den lilla lampa som alltid brann framför elfenbenstornet med hostian i. Men vinter eller sommar, medan hon dvaldes i sin vrå av nunnornas kor, tänkte hon på att nu vakade Nåkkve och Björgulf och bådo för sin fars själ. Och det var Nikulaus som hade bett henne läsa dessa böner och botpsalmer samtidigt med dem, varje morgon efter ottesången.
Alltid, alltid såg hon för sig dessa två, som hon sett dem den regngrå dag hon var ut till klostret. Då Nikulaus med ens stod framför henne där i samtalsrummet, underligt högrest och främmande i den gråvita munkdräkten, med händerna instuckna under skapularet, hennes son och likväl så förändrad. Det var mest hans likhet med fadern som grep henne så starkt — det var som att se Erlend i munkkåpa.
Medan de sutto och talades vid och hon måste berätta om allt som hänt på gården, sedan han for hemifrån, väntade och väntade hon. Till sist frågade hon ängsligt om inte Björgulf snart kom.
»Jag vet icke, mor», svarade sonen. Litet efteråt sade han: »För Björgulf har det varit en hård strid att taga sitt kors på sig och tjäna Gud —. Och det tycktes ängsla honom när han hörde att du var här — att alltför många tankar skulle bliva upprivna —»
Sedan satt hon bara dödsbedrövad och såg på Nikulaus, medan han talade. Han var mycket solbränd i ansiktet och hans händer voro märkta av arbete — han nämnde med ett litet leende att nu hade han i alla fall fått lära sig att styra en plog och bruka lie och skära. Hon sov ej om natten i härbärget och skyndade till kyrkan när det ringde till ottesång. Men munkarna stodo så att det endast var några få av dem vilkas ansikten hon kunde se, och hennes söner voro icke bland dessa.
Men nästa dag gick hon i örtagården med en lekmannabroder, som arbetade i den, och han visade henne de många sällsynta växter och träd för vilka den var namnkunnig. Medan de vandrade så, rämnade molnen, solen kom fram, och det ångade av selleri och lök och timjan, och de stora stånd av gula liljor och blå aklejor, som prydde hörnen av sängarna, glittrade tunga av regndroppar. Då kommo hennes söner, de kommo bägge två ut genom den lilla välvda dörren i stenhuset. Och Kristin tyckte att hon kände en försmak av Paradisets fröjd, när hon såg de två högresta, ljusklädda bröderna komma ned mot henne på gången under äppleträden.
Eljest talade de icke mycket med varandra; Björgulf teg nästan hela tiden. Han hade blivit en kämpe till gestalt, nu då han var fullvuxen. Och det var som om den långa skilsmässan hade skärpt hennes syn — nu först förstod hon fullt och helt vilken kamp denne hennes son haft att utstå och förvisso ännu hade, medan han växte sig så stor och stark lekamligen, under det hans inre skarpsyn tilltog och han kände ögats syn avtaga —.
En gång frågade han efter sin fostermor, Frida Styrkarsdotter. Kristin berättade att hon blivit gift.
»Gud signe henne», sade munken. »Hon var en god kvinna — mot mig var hon en god och trofast fostermor.»
»Ja, jag tänker nästan hon var mera mor för dig, hon än jag», svarade Kristin bedrövad. »Föga märkte du av mitt modershjärta när du blev satt på så hårt prov i din ungdom.»
Björgulf svarade stilla:
»Jag tackar Gud för att fienden likväl aldrig lyckades förnedra mig till slik omanlighet att jag prövade edert modershjärta — ehuru väl jag kände det — men jag såg att I drogen redan så tungt lass — och näst Gud var det Nikolaus som frälste mig de gånger jag var nära att falla i frestelse —»
Det talades ej mera om detta, och ej heller om huru de trivdes i klostret eller att de skulle ha förbrutit sig och fallit i onåd. Men de tycktes bli mycket glada när de hörde moderns föresats att gå in i Reins kloster.
När Kristin efter denna bönetimma gick tillbaka genom
dormitoriet och såg systrarna, som sovo två och två på halmsäckar i
sängarna, iförda sina klänningar, som de aldrig avtogo, tänkte hon på
hur olik hon måste vara dessa kvinnor, vilka alltifrån ungdomen
endast hade tjänat sin Skapare. Världen var en herre som det icke
var lätt att undfly, när man en gång givit sig den i våld. Ja, hon
hade väl icke flytt från världen nu heller, hon hade blivit utvisad, så som en hård husbonde jagar ett utslitet tjänstehjon på dörren —
och nu hade hon blivit intagen här, som när en barmhärtig herre
tar i sitt hus en gammal tjänare och av misskund sätter honom till
litet arbete, medan han härbärgerar och föder den utslitna och
värnlösa gamla människan —.
Från nunnornas sömnhus förde en överbyggd svalgång bort till vävstugan. Kristin satt ensam och spann; Rein-nunnorna voro namnkunniga för sitt lin, och de dagar om sommaren och hösten då alla systrar och leksystrar gingo på arbete ute på linfälten voro som festdagar i klostret, men mest den dag då plantorna repades. Att bereda, spinna, väva och sy linet till kyrkskrudar var nunnornas huvudsyssla under arbetstimmarna. Här var ingen som skrev av och med målningar prydde böcker, såsom systrarna i Oslo under fru Groa Guttormsdotter hade gjort med så mycken skicklighet; och konstfärdig sömnad med silke och guldtråd övade de ej heller mycket.
Om en stund hörde hon ju gärna ljuden från gården som vaknade. Leksystrarna gingo till eldhuset för att laga mat till tjänstfolket; nunnorna rörde aldrig mat eller dryck förrän efter dagmässan, såvida de ej voro sjuka. När det ringde till prim, gick Kristin till sjukstugan, om några lågo där, för att avlösa syster Agata eller den av nunnorna som annars var där. Syster Turid, stackare, låg där ofta.
Sedan kunde hon snart börja glädja sig åt dagvarden, som följde efter den tredje bönetimman och mässor för klostrets tjänstefolk. Varje dag gladde sig Kristin lika mycket åt denna vackra och högtidliga måltid. Refektoriet var ett timmerhus, men likväl en ståtlig hall, och där åto alla kvinnor i klostret tillsammans — nunnorna vid det översta bordet, där abbedissan satt i högsätet, och de tre gamla fruar som hade provent här utom hon själv sutto också där, leksystrarna längre ner. När bönen var slut, mat och dryck inburos och alla åto och drucka under tystnad, med stilla, höviska later, medan ofta en av systrarna under tiden läste högt ur en bok, så tänkte hon att kunde människorna ute i världen njuta sina måltider med sådan heder och värdighet, då skulle de väl klarare inse att mat och dryck äro Guds lån, och de skulle unna sina medkristna bättre och tänka mindre på att skrapa åt sig och de sina. Men hon själv hade känt sig annorlunda till mods den tid hon redde sitt bord för en skara muntra, stojande män, som skrattade och bullrade, medan hundarna snokade under bordet, stucko upp nosen och fingo köttben eller slag, alltefter pojkarnas lynne.
Sällan kommo resande hit. En och annan skuta med folk från
hövdingesätena lade till, när de foro in och ut genom fjorden, och
män och husfruar med barn och ungdom gingo upp till Rein för
att hälsa på en frändekvinna bland systrarna. Så var det ombudsmännen från klostrets gårdar och fiskeplatser och bud från Tautra
då och då. Till de högtider som firades med mest prakt —
Jungfru Marias mässodagar, Kristi lekamens fest och Sankt Andreas
apostels dag — besökte folk från de närmaste bygderna på ömse sidor
om fjorden nunnornas kyrka, men eljest var det endast de av
klostrets avradsmän och arbetsfolk vilka bodde närmast som kommo dit
till mässorna. De fyllde inte mycket i den stora kyrkan.
Och så var det de fattiga — de ständiga allmosehjonen, som fingo öl och mat efter rikt folks testamenten om själabot på vissa dagar och även eljest vandrade upp till Rein, nästan dagligen, sutto vid eldhusväggen och åto, gingo fram till nunnorna, när dessa kommo ut på tunet, och började tala om sina sorger och plågor. Sjuka, krymplingar och spetälska färdades ut och in — här voro många som ledo av spetälska, men det var det alltid i strandbygderna, sade fru Ragnhild. Avradsmän kommo och bådo om lättnader och uppskov med jordlegan, och då hade de alltid mycket att förtälja om motgång och svårigheter. Ju eländigare och olyckligare dessa människor voro, desto mera öppet och oblygt talade de med systrarna om sina förhållanden, ehuru de gärna gåvo andra skulden för sina olyckor och förde fromma talesätt på läpparna. Det var ju inte så underligt om nunnornas samtal under deras ledighet och i vävstugan mycket rörde sig om dessa människors liv — ja, syster Turid röjde för Kristin, att när nunnorna i konventet skulle rådslå om handel och dylikt, så urartade samtalet ofta till skvaller om de människor som hade någonting att göra med saken. Kristin kunde nog märka på systrarnas ord att de ej kände till stort mera av det de talade om än vad de hört av ifrågavarande människor själva eller av lekmannatjänare som varit ute i bygden. De voro mycket godtrogna, vare sig deras underlydande talade väl om sig själva eller illa om sin granne — och då tänkte hon med harm på alla de gånger hon hört ogudaktiga lekmän, ja, till och med en tiggarmunk som broder Arngrim, skylla nunneklostren för att vara skvallerhålor och systrarna för att med begärlighet sluka rykten och otuktigt tal. Samma människor som kommo hit och tutade fru Ragnhild, eller vilken av systrarna de kunde komma åt, fulla med skvaller, klandrade nunnorna för att dessa sinsemellan talade om de rop som nådde dem, från den värld de själva övergivit. Det tycktes henne vara likadant som med talet om klosterkvinnornas vällevnad — det kom från folk som mången gång fått både en och två frukostar av systrarnas hand, medan Guds tjänstekvinnor fastade, bådo och arbetade, innan de alla möttes till den första högtidliga måltiden i refektoriet.
Kristin tjänade nunnorna med kärleksfull vördnad under den tid som föregick hennes egen invigning till nunna. Någon god nunna kunde hon väl aldrig bli, tänkte hon, därtill hade hon alltför mycket splittrat sin förmåga av samling och fromhet, men hon skulle bli så ödmjuk och trofast som Gud ville giva henne nåd till. Det var frampå sommaren år 1349, hon hade varit i Reins kloster två år och skulle upptagas till nunna före jul. Hon fick det glädjebudskapet att till invigningen skulle båda hennes söner få komma med hit ut i abbot Johannes’ följe. Broder Björgulf hade sagt, då han fick veta sin mors föresats:
»Nu slår min dröm in — jag har drömt två gånger i år att före jul skulle vi bägge se henne — ehuru alldeles så som det föresvävade mig kan det icke bli, ty i min dröm såg jag henne.»
Även broder Nikulaus hade blivit hjärtans glad. Men samtidigt sporde hon andra tidender om honom, som icke voro så goda. Han hade farit fram med övervåld mot några bönder inne vid Steinker — de lågo i träta med klostret om en fiskerätt, och då munkarna kommo över dem en natt, medan de höllo på att förstöra klostrets laxgård, hade broder Nikulaus misshandlat en man och kastat en annan i älven och samtidigt illa försyndat sig med svärjande.