Kristin Lavransdotter/Korset/Såsom ock vi förlåta/Kapitel 5

←  Kapitel IV

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel V

Kapitel VI  →

V.

Vecka efter vecka gick, och Kristin beredde sig i sitt hjärta på att framföra den dödes hälsning till Erlend. Göra det skulle hon nog — men det föll sig svårt för henne. Under tiden var det så mycket som skulle uträttas hemma vid gården. Hon gick och dagtingade med sig själv om uppskov —.

Vid Vitsöndagstiden kom Ramborg Lavransdotter till Formo. Barnen hade hon lämnat kvar på Dyfrin. De mådde bra, svarade hon, när Kristin frågade efter dem. De två flickorna hade gråtit bittert och sörjde sin far. Andres var för liten att förstå något. Den minste, Simon Simonsson, frodades, och de hoppades han skulle växa sig stor och stark.

Ramborg kom till kyrkan och mannens grav ett par gånger; eljest lämnade hon icke sin gård. Men Kristin for söderut till henne, så ofta hon kunde. Hon önskade nu innerligt att hon känt sin unga syster bättre. Änkan såg så barnslig ut i sin sorgdräkt — späd och outvecklad syntes hennes gestalt i den tunga, mörkblå klänningen, det lilla trekantiga ansiktet var gult och magert innanför linnebindlarna under det svarta ylledoket, som föll i stela veck från hjässan nästan ned till klänningsfållen. Och hon hade mörka ringar under de stora ögonen, där pupillerna nu alltid stirrade kolsvarta och uppspärrade.

Under höanden var det en veckas tid som Kristin var hindrad att besöka sin syster. Av slåtterfolket hörde hon att där var en gäst på Formo hos Ramborg — Jammælt Halvardsson. Kristin kom ihåg att Simon hade nämnt den mannen; han ägde en mycket stor gård inte långt från Dyfrin, och han och Simon hade varit vänner alltifrån barnsben.

När skörden pågått en vecka, blev det regnväder; Kristin red då ned till systern. Kristin satt och talade om det dåliga vädret och om höet, frågade hur det gick här på Formo — då säger Ramborg med ens:

»Jon får nu styra med det här — jag far söderut om några dagar, Kristin.»

»Ja, du längtar väl efter dina barn, stackare», svarade Kristin.

Ramborg reste sig upp och gick av och an.

»Du skall få veta något, som kommer att förundra dig», sade den unga om en stund: »Du och dina söner bli snart bjudna på fästningsöl till Dyfrin. Jag gav Jammælt mitt ja-ord, innan han for härifrån, och Gyrd vill fästa bort mig.»

Kristin satt tyst. Systern stod och stirrade oavvänt på henne, svartögd och blek. Till sist svarade den äldsta:

»Det blir icke så länge du kommer att sitta som änka efter Simon, förstår jag. — Jag trodde du sörjde honom så bittert. — Men du råder ju över dig själv nu —»

Ramborg svarade ej, då frågade Kristin om en stund:

»Gyrd Darre vet det, att du vill gifta om dig så snart?»

»Ja.» Ramborg gick åter fram och tillbaka. »Helga tillråder det — Jammælt är rik.» Hon skrattade. »Och Gyrd är nog en så klok man att han för länge sedan märkt hur olyckligt vi levde samman, Simon och jag.»

»Vad är det du säger! — Ingen annan har väl märkt att I levden olyckligt», sade hon litet efteråt. »Jag vet då icke att någon sett annat än ömhet och välvilja er emellan. Simon fogade sig efter din önskan i smått och stort, lät dig få allt vad du ville, alltid tänkte han på din ungdom och bar omsorg om att du skulle få njuta den och skonas för slit och möda. Sina barn älskade han och visade dig var dag att han var dig tacksam, för att du fött honom dessa två —»

Ramborg smålog hånfullt.

Kristin svarade häftigt:

»Ja, är det så att du har någon orsak till att tycka att I levden olyckligt, så bar visst icke Simon skulden för det —»

»Nej», sade Ramborg. »Jag skall bära skulden — om icke du törs.»

Kristin satt handfallen.

»Jag tror ej du vet vad du själv säger, syster», sade hon till slut.

»Jo», svarade Ramborg. »Men jag tror nog du icke vet det. Så litet har du tänkt på Simon, så jag tror visst att detta är nytt för dig. Du tyckte han var god nog att taga din tillflykt till, när du behövde en hjälpare som gärna burit glödande järn för din skull — aldrig hade du så många tankar att kasta bort åt det håll där Simon Andresson stod att du sporde vad det kostade honom —. Jag fick njuta min ungdom, ja — glad och blid lyfte Simon mig i sadeln och sände mig från sig till gästabud och gamman, lika glad och blid tog han emot mig, när jag kom hem — han klappade mig, som han klappade sin hund och sin häst — han saknade mig ej, när jag var ute och färdades —.»

Kristin hade rest sig — hon stod stilla framme vid bordet. Ramborg vred sina händer, så att det knakade i lederna, gick och gick på golvet:

»Jammælt —», sade hon litet lugnare. »— Jag har förstått — för år och dag sedan — vad han tänkt om mig. Det såg jag redan, när hans hustru levde. Icke för att han vet att han har röjt sig i ord eller beteende — tro icke det! Han sörjde Simon så djupt själv — kom till mig titt och ofta och skulle trösta mig — det är sant, det! Det var Helga som sade till oss båda att hon tyckte nu kunde det vara lämpligt, om vi —

— Och jag vet då icke vad jag skulle vänta på. Aldrig blir jag vare sig mer eller mindre tröstad än jag nu är — Nu lyster det mig att pröva hur det är att leva med en man som har tegat och tänkt på mig i år och dag. Jag vet alltför väl hur det är att leva med en som går och tiger och tänker på en annan —»

Kristin stod som förut. Ramborg stannade framför henne gnistrande av vrede:

»Du vet att det är sant, vad jag sagt!»

Kristin gick ut ur rummet, stilla, med böjt huvud. Medan hon stod i regnvädret ute på tunet och väntade på att svennen skulle leda fram hennes häst, kom Ramborg i dörren — hon stirrade på den äldre systern med svarta, hatfyllda ögon.

Först dagen därpå kom Kristin ihåg vad hon lovat Simon, för den händelse Ramborg skulle gifta om sig. Hon red då ännu en gång till Formo. Det kändes ej lätt att göra detta. Och det värsta var att hon visste sig ej kunna säga någonting som kunde vara den unga systern till hjälp eller tröst. Detta giftermål med Jammælt på Ælin tycktes henne förhastat — då Ramborg var i ett sådant sinnestillstånd som hon var. Men Kristin förstod att nu kunde det ej tjäna någonting till att hon avrådde.

Ramborg var trumpen och tvär och svarade henne knappt. Hon ville på inga villkor finna sig i att styvdottern kom till Jörundgård. »Det står ej heller så till i din gård, så det tyckes mig rådligt att skicka en ung mö dit.» Kristin svarade saktmodigt att det kunde Ramborg ha rätt i. Men hon hade lovat Simon att erbjuda detta —.

»Ja, förstod icke Simon i feberyrseln att han kränkte mig, då han bad dig om detta, så må du väl förstå att du kränker mig med att säga det», svarade Ramborg, och Kristin måste återvända hem med oförrättat ärende.

Nästa morgon lovade gott väder. Men när sönerna kommo in till dagvarden, sade Kristin att de finge reda sig med höbärgningen utan henne; hon ämnade sig ut på en resa, och kanske blev hon borta några dagar.

»Jag tänker mig norrut till Dovre för att råka er far», sade hon. »Det är min mening att be honom glömma den oenighet som rått mellan oss — spörja när han vill komma hem till oss.»

Sönerna rodnade; de tordes knappt se upp, men hon märkte väl hur glada de blevo. Hon drog Munan intill sig och lutade sig ned över honom:

»Du minns väl näppeligen din far du, liten?»

Pojken nickade, stum, med tindrande ögon. En efter en sågo de andra sönerna på modern: hon var så ung i ansiktet och så vacker som de inte sett henne på många år.

Hon kom ut på tunet litet senare, klädd för färden i sin kyrkdräkt: svart ylleklänning, utsydd med blått och silver kring hals och ärmar, svart ärmlös hättekåpa, eftersom det var högsommar. Nåkkve och Gaute hade sadlat hennes häst och sina egna, de ville följa sin mor. Hon gjorde ingen invändning häremot. Men hon sade ej stort till sönerna, medan de redo norrut över Rosten och uppåt Dovre. Mest satt hon tyst och tankfull, och talade hon med de unga, så var det om andra ting än sitt ärende.

När de kommit så långt att de sågo uppför den sluttning där Haugen låg och kunde skymta hustaken mot synranden, sade hon åt gossarna att vända om.

»I förstån väl att er far och jag kunna ha mycket att orda om, som vi helst vilja säga varandra i enrum.»

Bröderna nickade; de hälsade modern och vände hästarna.

Vinden från fjället strök sval och frisk mot hennes heta kinder, när hon kom upp över den sista kröken i backen. Solen förgyllde de små grå husen, som kastade långa skuggor utåt tunet. Säden höll just på att gå i ax häruppe — den stod vacker på de små tegarna, glänste och böljade för vinden. I alla stenrös och uppe på bergsknallarna rodnade hög, vajande epilobium i blomning, och däribland stod höet i volmar. Men det fanns ej tecken till liv på gården — ingen hund mötte och varskodde.

Kristin sadlade av sin häst och ledde den till vattenhon. Hon hade ej lust att släppa den lös häruppe — därför drog hon den efter sig till stallet. Solen lyste in genom ett stort hål i taket — torven hängde i flak ned mellan bjälkarna. Och det syntes ej spår av att någon häst stått här på aldrig så länge. Kristin skötte om djuret och begav sig ut på tunet igen.

Hon tittade in i ladugården. Där var mörkt och tomt. — Hon kände på lukten att den måtte stått tom länge.

Några hudar av vilt voro spända till torkning på stugväggen — en svärm spyflugor surrade upp, då hon kom i närheten. Vid nordgaveln hade det skottats upp mull och torv bretts över, så att timmerväggen var dold ända upp. Det hade han väl gjort för värmes skull.

Hon väntade sig ej annat än att stugan skulle vara låst, men dörren gick upp, när hon tog i klinkan. Erlend hade inte ens reglat sitt hus.

En outhärdligt tjock luft slog emot henne, när hon steg in — en frän och stark lukt av hudar och av stall. Det första, som överväldigade henne, då hon stod i hans stuga, var blödande ånger och medlidande. Denna bostad tycktes henne mest likna ett ide —.

Åh ja, ja, ja, Simon — du hade rätt!

Liten var ju stugan, men den hade varit fin och snyggt hållen. Eldstaden hade till och med blivit murad ända upp, så att det inte skulle stå rök i rummet som i höganloftshuset därhemma. Men när hon ville öppna spjället för att något avhjälpa den dåliga luften, såg hon att pipan var täppt med några flata stenar. Glasrutan i fönstret ut till svalen var söndrig och hålet tillstoppat med trasor. Och trägolvet, som gick över hela stugan, var så smutsigt, att man knappt kunde se tiljorna. Det fanns ej ett hyende på bänkarna, men vapen, hudar och gamla kläder lågo och slängde; på det nedslaskade bordet summo matrester. Och flugorna surrade överallt.

Hon for ihop — stod och skalv — andlös, med klappande hjärta. I den bortre sängen — i den säng där det hade legat, då hon var här sist — låg något, som var överbrett med en vadmalsväv. Hon visste ej själv vad hon trodde —.

Så bet hon ihop tänderna, tvang sig till att gå bort och lyfta på tygstycket. Det var bara Erlends brynja, hjälm och sköld. De lågo på de nakna sängbrädena, övertäckta,

Hon såg mot den andra sängen. Det var där man funnit Björn och Åshild. Där sov Erlend nu — Hon själv skulle väl ligga där i natt —.

Men hur kunde det ha varit för honom att bo i detta hus, sova här —. Åter drunknade allt annat hon kände i medlidande. Hon gick bort till sängen — den hade nog inte varit bäddad på långliga tider. Höet under läderlakanet var nedlegat, så att det var alldeles hårt. Det var inte annat i den än några fårskinn och ett par vadmalsklädda huvudkuddar, så smutsiga, att det stank av dem. Damm och skräp dråsade ned, när hon tog i sängkläderna. Erlend hade ej bättre läger än en hästvaktare i ett stall.

Erlend, som aldrig kunde få prakt nog omkring sig. Erlend, som skrudade sig i silkesskjorta, sammet och fint pälsverk, bara han kunde finna minsta anledning — som var förargad över att hon lät hans barn gå i hemvävd vadmal i vardagslag och aldrig tyckt om att hon själv ammade dem och själv gick med sina tärnor i hushållet — som en torparhustru, sade han —.

Jesus, men han hade då själv ställt till detta åt sig —.

— Nej, jag skall icke säga ett ord — jag skall svälja allt vad jag sagt, Simon. Du hade rätt — här skall han icke sitta, mina söners far. Jag ska bjuda honom min hand och min mun och be honom om tillgift —.

Det är ej lätt, Simon. Men du hade rätt —. Hon mindes de skarpa grå ögonen — blicken lika fast nästan till slutet. I den eländiga kroppshydda, som redan börjat upplösas, lyste ut ur ögonen hans rena, klara sinnelag, till dess själen kallades hem, som en klinga drages tillbaka. Hon visste att det var som Ramborg sagt. Han hade älskat henne alla dessa år.

Varenda dag under de sista månaderna, nu efter hans död, hade hon måst tänka på honom, och nu tyckte hon att hon vetat det, innan Ramborg talade. Hon hade blivit tvungen att under denna tid åter genomgå varje minne hon hade av honom, så länge som hon känt Simon Darre! Under alla dessa år hade hon burit på falska minnen av honom, som varit hennes fästman; hon hade förvanskat de minnena, så som en oärlig regent förfalskar myntet och blandar oren malm i silvret. När han frigav henne och tog på sig skulden för avtalsbrottet — hon hade då sagt till sig själv, och trott det, att Simon Andresson drog sig undan med förakt, i samma stund han förstod att hon var vanärad. Hon hade glömt att när han löste henne från hennes ord, den dagen i nunnornas örtagård — då trodde han visst icke om henne, att hon var ren och skär. Men även då var han villig att bära skammen för hennes vankelmod och olydnad — krävde endast att hennes far skulle få veta att det ej var han, som velat svika —.

Och det också visste hon nu. När han fått veta det värsta om henne var han färdig att rädda ett sken av heder åt henne i världens ögon. Hade hon kunnat vända sin håg till honom då — då skulle Simon ännu ha tagit henne till hustru framför kyrkdörren, och han hade velat försöka leva så tillsammans med henne, att hon aldrig skulle känt av, att han gömde på minnet av hennes skam.

Och så visste hon i alla fall att aldrig hade hon kunnat älska honom. Hon hade aldrig kunnat älska Simon Andresson —. Och ändå — allt hon rasat över att Erlend icke var, det var Simon. Men då var hon väl själv en ömklig kvinna, som beklagade sig —.

Givit utan återvändo till den han älskade, det hade Simon. Det hade hon väl trott att hon gjorde, hon också —.

Men när hon tog emot hans gåvor, tanklöst och tacklöst, så hade han visat ett leende ansikte. Nu förstod hon, att han ofta varit tung till sinnes, medan de voro tillsammans. Sorg visste hon nu att han dolt bakom den underligt oberörda minen — så kastade han ut några munviga skämtord — sköt ifrån sig sorgen, stod redo att värna och hjälpa och giva —.

Hon själv hade rasat och gömt på och ruvat över varje smärta, som tillfogats henne — när hon räckte fram sina gåvor och Erlend icke såg det —.

Här i denna stuga hade hon stått och sagt så djärva ord: »Själv gav jag mig ut på villostig, och aldrig skall jag klaga på Erlend, om det bär utför stupet. Hon hade sagt det till den kvinna, som hon drev i döden för att bereda rum åt sin kärlek.

Kristin kved högt, slog ihop händerna framför bröstet och stod och vaggade. Ja — hon hade sagt så stolt att hon ej skulle klaga på Erlend Nikulausson, om han tröttnade på henne, svek henne, gick ifrån henne också —.

Ja — men hade Erlend gjort det — då tyckte hon att hon kunnat stå vid sitt ord. Om han svikit henne en gång — och det sen varit slut. Men han hade icke svikit — bara sviktat och sviktat och gjort hennes liv till en enda ängslan och osäkerhet — nej, svikit henne hade han aldrig, och givit henne trygghet hade han heller aldrig — och hon såg ingen ända på det: Här stod hon nu för att tigga honom om att komma tillbaka, skänka hennes bägare full var dag med ovisshet och oro, med gäckade utsikter, med längtan och fruktan och hopp, som brast —.

Och hon tyckte hon blivit utsliten av honom. Hon ägde ej ungdom och mod att leva med honom mera — och aldrig blev hon väl så gammal att inte Erlend kunde leka med hennes känslor. Inte så ung, att hon orkade leva med honom, inte så gammal, att hon förmådde ha tålamod med honom. En ömklig kvinna hade hon blivit — hade väl alltid varit det. Simon hade rätt —.

Simon — och far. De hade hållit ut i trofast kärlek till henne, medan hon trampade på dem för denne mans skull, som hon nu själv icke orkade hålla ut med längre —.

Åh Simon, jag vet att du icke önskat hämnd över mig någonsin. Men jag undrar, Simon, om du vet nu i din grav att du nog är hämnad —.

Nej, nu stod hon ej ut, om hon inte tog sig något för. Hon bäddade sängen ordentligt, letade efter en tvaga och en kvast, men sådant tycktes inte finnas i stugan. Hon tittade in i kammaren — nu förstod hon, varför det luktade stall så starkt. Erlend hade gjort i ordning husrum åt hästen där. Men där var sopat och rent. Sadel och seldon, som hängde på väggen, voro välskötta och smorda, revor lagade.

Åter sköljde medlidandet bort alla andra tankar. Hade han Svarten därinne, för att han inte stod ut med att vara alldeles ensam här i huset —?

Kristin hörde, att det gick ute på svalen. Hon gick bort till glasrutan — den var ogenomskinlig av damm och spindelväv, men hon trodde sig skymta en kvinna. Hon drog ut trasan och tittade. En kvinna satte från sig en mjölkflaska och en liten ost därute. Hon var halvgammal, halt, ful och fattigt klädd. Kristin visste knappt själv hur mycket lättare hon andades.

Hon städade stugan, så gott hon kunde. Hon fann den inskrift, som Björn Gunnarsson hade satt på en timmerstock på långväggen — den var på latin, så hon kunde ej tyda det hela, men han kallade sig både dominus och miles, och hon läste namnet på hans ättegård i Elves sysslomannaområde, som han miste för Åshild Gautesdotters skull. Bland de fina sniderierna på högsätet var hans sköldemärke med enhörningen och näckrosbladen.

En stund efter tyckte Kristin att hon hörde en häst någonstädes utanför. Hon gick till förstugan och tittade ut i smyg.

Ned från lövliden ovanför gården kom en hög, svart hingst, spänd för ett vedlass. Erlend gick bredvid och körde. En hund satt uppe på veden, några andra sprungo omkring lasset.

Svarten, kastelanen, lade manken till och drog vedsläden fram över tunets gräsvall. En av hundarna satte skällande i väg över vallen — Erlend, som hade börjat spänna ifrån, märkte nu på alla hundarna att det måste vara något å färde. Han tog sin vedyxa från lasset och gick fram mot stugan —.

Kristin flydde tillbaka in och släppte ned klinkan efter sig. Hon smög sig till ugnsmuren, stod darrande och väntade.

Erlend trädde in med timmeryxan i handen och hundarna tumlande före och efter honom över tröskeln. De funno strax den främmande och skällde med full hals —.

Det första hon såg var blodvågen, som sköljde över hans ansikte, så ungdomligt och rött. Den levande skälvningen kring hans fina, veka mun, de stora ögonen djupt i brynens skugga —.

Hans åsyn gjorde henne andlös. Hon såg nog den orakade skäggstubben på underansiktet, hon såg att hans oordnade hår var stålgrått — men färgen som kom och gick på hans kinder i hastig växling, så som då de voro unga — han var så ung och så vacker, det var som om ingenting kunnat få bukt med honom —

Han var eländigt klädd — den blå skjortan var smutsig och trasig; över den bar han ett lädercorsetum, skråmigt och upprispat och med uppslitna snörhål, men som smög sig tätt efter gestalten och mjukt följde dess behagfulla kraftiga rörelser. De åtsittande skinnbyxorna hade en spricka på ena knät och på andra benet hade en söm gått upp baktill. Men ändå hade han aldrig i högre grad än nu sett ut som ättlingen till hövdingar och tignarmän. Så lugnt och vackert han förde sin högväxta, smärta kropp med de breda, litet sluttande axlarna, de långa, fina lemmarna — han stod där och vilade lätt på ena foten, ena handen höll i bältet kring hans smärta midja, den andra med yxan hängde ned längs sidan.

Han hade kallat hundarna till sig, stod och såg på henne, blev röd och blek och sade ingenting. En god stund tego de båda. Äntligen sade mannen, litet osäker i rösten:

»Har du kommit hit du, Kristin?»

»Jag ville ju gärna se hur du hade det», svarade hon.

»Ja, det har du nu sett.» Han kastade en blick kring stugan. »Du ser, jag har det icke så illa här — väl var det, att du råkade komma en dag då här är upprett och fint hos mig —», han varseblev skuggan av ett leende i hennes ansikte. — »Eller kanske du har rett stugan du?» sade han och skrattade lågt.

Erlend ställde från sig yxan och satte sig på ytterbänken med ryggen stödd mot bordet. Med ens blev han allvarsam:

»Du står så — det är väl icke något galet å färde därhemma — på Jörundgård menar jag — med piltarna?»

»Nej.» Nu hade hon tillfälle att framföra sitt ärende: »Våra söner trivas och arta sig väl. Men de längta så efter dig, Erlend. Det var mitt ärende — jag har kommit hit, husbonde, för att bedja dig återvända hem till oss. Vi sakna dig alla —», hon slog ned ögonen.

»Du ser frisk ut, Kristin —», Erlend såg på henne med ett litet leende.

Röd, som om han givit henne en örfil, stod Kristin.

»Det är ej därför —»

»Nej, jag vet att det icke är för att du tycker du är för ung och frisk till att sitta som änka», fortsatte Erlend, då hon avbröt sig. »Icke tror jag det komme något gott av om jag återvände, Kristin», sade han allvarligare. »Under dina händer trives allt på Jörundgård, det vet jag — du har lycka med dina företag. Och jag är väl nöjd, som jag har det.»

»Våra söner trivas icke med det — att vi ej äro förlikta», svarade hon sakta.

»Å-åh —», Erlend drog på det. »De äro så unga, jag tror ej de taga det så tungt att icke de glömma det, när deras tid kommer att träda ut ur barndomen. Jag kan så gärna säga dig det», tillade han med ett litet leende. »Jag råkar dem en och annan gång —»

Hon visste det — men hon kände det som en förödmjukelse, och som om det var vad han velat — han trodde att hon ej visste av det. Sönerna hade aldrig visat det. Men hon svarade allvarligt:

»Då vet du också att mångt och mycket är annorlunda på Jörundgård än det skulle vara —»

»Vi tala aldrig om sådant», sade han leende som förut. »Vi följas åt på jakt — men du måste vara hungrig och törstig» — han for upp. »Och så står du — nej, sätt dig i högsätet, Kristin — jo, gör det, kära min! Icke skall jag göra dig platsen trång där —»

Han hämtade mjölken och osten, letade fram bröd, smör och torkat kött. Kristin var hungrig och i synnerhet törstig; men ändå hade hon svårt för att svälja maten. Erlend åt, fort och vårdslöst, som hans vana alltid varit, när han ej var bland främmande — men han blev fort färdig.

Han pratade om sig själv under tiden. Folket här nere i backen brukade hans jord och lämnade honom mjölk och litet mat — eljest låg han inne i fjället på renjakt och fiske. Men nu tänkte han för resten på att fara ut ur landet, nämnde han plötsligt. Söka tjänst hos någon utländsk krigshövding —.

»Ånej, Erlend!»

Han såg fort och forskande på henne. Men hon sade ej mer. Det började skymma i stugan — hennes ansikte och huvudduk lyste blek mot den mörka väggen. Erlend reste sig och gjorde upp eld i ugnen. Sedan satt han grensle över ytterbänken, vänd mot henne; det röda eldskenet fladdrade över hans gestalt.

Att han bara kunde tänka på något sådant! Han var nästan så gammal som hennes far hade varit, när han dog. Och det var troligt nog att han gjorde det en dag — for åstad efter ett sådant löst hugskott, ut för att söka nya äventyr —.

»Tycker du icke det är nog», sade hustrun häftigt, »att du drog ut ur bygden, från dina söner och mig — skall du nu rymma ur landet också!»

»Hade jag förstått vad du tänker om mig, Kristin», sade Erlend allvarligt, »så hade jag farit från din gård förr! Men jag förstår nu att du har fått tåla mycket av mig —»

»Du vet nu väl det, Erlend — du säger min gård, men din är rätten över allt mitt.» Hon hörde själv hur vek hennes röst blev.

»Ja», svarade Erlend. »Men jag vet själv att jag varit en dålig husbonde över mitt eget.» Han teg litet. »Nåkkve — jag minns den tid, då han var ofödd — du talade om den du bar hos dig, som skulle stiga i mitt högsäte efter mig. Jag förstår nu, Kristin — det var hårt för dig — bäst att det bliver som det är. Och jag trivs väl med det här livet —»

Kristin såg sig rysande omkring i den mörknande stugan — nu fyllde skuggorna var vrå, och eldskenet dansade —.

»Icke begriper jag», sade hon, färdig att falla ihop, »att du förmår vara i detta hus. Ingenting har du att syssla med, ingen är hos dig — du kunde väl skaffa dig en arbetskarl —»

»Du menar, att jag skulle sköta gården själv —» Erlend skrattade. »Ånej, Kristin, du vet då att jag föga duger till bonde. Jag kan icke sitta i ro —»

»Ro —? Här sitter du väl i ro — den långa vintern —»

Erlend log för sig själv, med underligt fjärrblickande ögon:

»Ja, på det viset — När jag icke behöver tänka på annat än det som rinner mig i hågen — kan fara och komma som jag vill — Och så vet du, jag har alltid varit sådan att när det icke är något att vaka för, så kan jag sova — jag sover som en björn i sitt ide, när det icke är väder att färdas i fjället.»

»Är du aldrig rädd för att vara ensam här?» viskade Kristin.

Först såg han på henne som om han ej förstod. Så skrattade han:

»För att det sägs här spökar? Aldrig har jag märkt något. Stundom har jag önskat min frände Björn ville hemsöka mig. Minns du han sade en gång att han trodde jag illa skulle tåla att känna eggen mot strupen. Jag kunde ha lust att svara den riddaren nu att jag blev icke mycket skrämd då jag hade repet om strupen —»

Det gick en lång rysning genom kvinnans kropp. Hon blev sittande stum.

Erlend reste sig.

»Det är väl tid att vi gå till sängs nu, Kristin.»

Stel och kall såg hon hur Erlend tog täcket, som låg över hans rustning, bredde ut det på sängen och stoppade ned det över de smutsiga huvudkuddarna. »Det är det bästa jag har», sade han.

»Erlend!» Hon tryckte händerna in under bröstet. Hon letade efter något hon kunde säga för att få ett litet uppskov ännu — hon var så rädd. Då mindes hon det ärende hon skulle uträtta:

»Erlend — jag har ett bud att frambära till dig. Simon bad mig, när han låg på sitt yttersta, att jag skulle hälsa dig från honom — var dag hade han ångrat de ord han sade dig, när I sist skildens åt. Omanliga kallade han dem själv — och han bad dig att du skulle förlåta rn detta.»

»Simon.» Erlend stod och och höll ena handen om sängstolpen, han såg ned i golvet. »Han är den man, som jag helst ville slippa att påminnas om.»

»Icke vet jag, vad som förefallit mellan eder», sade Kristin. Hon tyckte dessa Erlends ord voro underligt hjärtlösa. »Men underligt vore det och olikt Simon om det skulle vara som han själv sade, att han hade handlat föga storsinnat mot dig. Icke var väl all skulden hans, om det var så —»

Erlend skakade på huvudet: »Han stod vid min sida som en bror, när jag behövde det, sade han lågt. »Och jag tog emot hans hjälp och hans vänskap och förstod icke att han alltid haft svårt för att tåla mig.

Det tycktes mig det månde varit lättare att leva förr i världen, då två sådana sällar som han och jag möttes i envig — gingo holmgång och läto vapenlyckan döma vem som skulle äga den ljusa mön —»

Han tog en gammal kappa från bänken och kastade den över ena armen:

»Kanske du vill ha hundarna inne hos dig i natt?»

Kristin hade rest sig:

»Vart går du, Erlend?»

»Ut i ladan och lägger mig —»

»Nej —!» Erlend stannade, stod där smärt och rak och ung i det svaga röda skenet från de sjunkande glöden i eldstaden. »Jag törs icke ligga ensam här i denna stugan — Jag törs icke —»

»Törs du ligga i mina armar då?» Hon skymtade hans leende i mörkret, sjönk ihop under det. »Är du icke rädd att jag skall krama dig till döds, Kristin —?»

»Jag önskar du ville —.» Hon gick in i hans famn.

När hon vaknade, såg hon på rutan att det måste vara dager ute. Det låg något tryckande tungt över hennes bröst — Erlend sov med huvudet på hennes skuldra, han hade lagt ena armen över henne och höll sin hand om hennes vänstra överarm.

Hon såg på mannens järngråa hår. Hon såg sina egna små, hopsjunkna bröst — ovan och nedanför dem skymtade revbenens högvälvda bågar under hullets tunna täcke. Det kom ett slags fasa över henne, medan minne efter minne från denna natt framträdde. I detta rum — de två vid sin ålder —. Hon kände sig illa till mods, blygseln överväldigade henne, när hon såg de blodsprängda fläckarna på sina tärda morsarmar, på den uttorkade barmen. Häftigt grep hon i fällen och ville täcka över sig —

Erlend vaknade, for upp på armbågen, stirrade henne i ansiktet — hans ögon voro kolsvarta efter sömnen:

»Jag trodde —», han kastade sig ned intill henne igen; det skälvde djupt och vilt genom hela hennes varelse vid jublet och ängslan i hans röst. »Jag trodde jag hade drömt igen —»

Hon öppnade sina läppar mot hans mun och slingrade armarna om hans nacke, Aldrig, aldrig, aldrig hade det varit så ljuvt —.

Framåt eftermiddagen — solskenet var redan gult, skuggorna lågo långa på det gröna tunet — skulle de hämta vatten ur bäcken. Erlend bar de två stora spännerna. Kristin gick vid hans sida, ledig, rak och smärt. Huvudlinet hade glidit ned och låg över hennes axlar, håret lyste bart och brunt i solen. När hon slöt ögonen och lyfte sitt ansikte mot ljuset, hade hon själv en förnimmelse av att hon blivit röd i kinderna och mjuknat i anletsdragen. Var gång hon helt förstulet tittade på Erlend, slog hon överväldigad ned sin blick — då hon såg hur ung han var.

Erlend fick det infallet att han skulle löga sig. Medan han gick litet längre ned, satt Kristin på gräsmattan och lutade ryggen mot en sten. Fjällbäcken porlade och sorlade henne in i halvslummer — då och då, när myggor och andra flygfän snuddade vid hennes hud, öppnade hon ögonen litet och slog bort dem med handen. Därnere bland videbuskarna kring gölen skymtade hon Erlends vita kropp — han stod med foten uppe på en sten och skrubbade sig med grästappar. Hon slöt ögonen och log, ljuvligt matt. Hon var lika vanmäktig inför honom ännu —.

Mannen kom och kastade sig i gräset framför henne — våt i håret, vattenkall på sin röda mun, när han tryckte den in i hennes hand. Han hade rakat sig och letat reda på en bättre skjorta — men mycket präktig var inte heller den. Skrattande tog han sig under armhålan, där den var trasig:

»Du kunde gärna tagit med dig en skjorta åt mig, när du äntligen kom norrut en gång.»

»Jag skall börja sy och sömma skjorta åt dig, strax jag kommer hem, Erlend», svarade hon leende och strök med handen över hans panna. Han grep den:

»Aldrig mera kommer du nu härifrån, Kristin min —»

Hustrun bara log och svarade ej. Erlend hasade sig litet längre bort, som han låg, på magen. Under buskarna, i den fuktiga skuggan växte en klunga små vita stjärnblommor. De voro blå-ådriga på kronbladen som kvinnobröst, mitt i varje blomma satt en liten brunblå knapp. Erlend plockade dem varenda en:

»Du som är så klok i sådant, Kristin, du vet väl namn på dessa?»

»Det är Frigga-örten — nej, Erlend —», hon rodnade och sköt undan hans hand, då han ville stoppa in blommorna vid hennes barm.

Erlend skrattade och bet i det ena efter det andra av de små vita bladen, Så lade han alla blommorna i hennes öppna hand och tryckte ihop hennes fingrar om dem:

»Minns du när vi gingo i örtagården vid Hovins härbärge — och du gav mig en ros?»

Kristin skakade långsamt på huvudet och log litet:

»Nej. Men du tog en ros ur min hand.»

»Och du lät mig taga. Och på samma sätt lät du mig ta dig själv, Kristin — så blid och from som en ros — sedan stack du mig till blods ibland, min ljuva.» Han kastade sig fram i hennes knä och lade sina armar om hennes midja: »I går kväll, Kristin — då gagnade det till ingenting — då fick du icke sitta blid och bida —»

Kristin böjde ned sitt ansikte och gömde det vid hans axel.

Fjärde dagen hade de tagit sin tillflykt till björkskogen mellan småhöjderna ovanför. Ty den dagen bar jordlejaren in höet. Och utan att ha talat om det voro Kristin och Erlend överens att ingen behövde veta att hon var hos honom. Han var nere vid husen ett par gånger efter mat och dryck, medan hon blev sittande uppe i ljungen bland småbjörkarna. Från det ställe där de sutto, kunde de se mannen och kvinnan sträva med att bära hem höbördorna på ryggen.

»Minns du», frågade Erlend, »den gången du lovade att när jag till sist satt på en enmans gård uppe i fjället, så skulle du komma och hushålla åt mig? Du vill väl ha två kor här och får —?»

Kristin smålog och lekte med hans hår.

»Vad tror du våra söner skulle tänka om det, Erlend — att deras mor drev ur bygden och från dem på det viset —?»

»Jag tror det skulle lika dem väl att få råda sig själva på Jörundgård», sade Erlend skrattande. »De äro gamla nog till det. Gaute) ju fullfärdig bonde, så ung han är. Och Nåkkve är ju nästan man.»

»Åh nej.» Modern log stilla. »Det är nog så att han tänker det själv — ja, det göra de nog alla fem — men det fattas väl något i att han fått mansvett än, pilten —»

»Brås han på sin far, så kan det hända att han får det sent eller aldrig», svarade Erlend. Han log skälmaktigt. »Du tror du kan gömma dina barn under flikarna av din kappa ännu, Kristin —. Nåkkve blev far till en son här i sommar — det vet du visst icke —?»

»Nej —!» Kristin satt röd och förfärad.

»Ja, det var dödfött barnet — och svennen aktar sig visst för att komma dit mera — det var änkan efter Påls son här i Haugsbrekken; hon sade det var hans, och fria sig kunde han nog icke, hur det nu annars hängde ihop. Ja, så gammalt folk äro vi nu, du och jag—»

»Kan du tala så om det att din son åsamkat sig vanära och förargelse!» Det skar henne i hjärtat att mannen kunde tala så lättsinnigt — och att det tycktes roa honom att hon ej vetat av detta.

»Ja, vad vill du jag skall säga?» frågade Erlend som förut. »Svennen är aderton vintrar gammal. Nu ser du själv att det gagnar ej stort att du går och vaktar dina söner, som om de vore barn. När du flyttar hitupp till mig, så få vi lägga råd om att gifta bort honom —»

»Tänker du det blir lätt för oss att skaffa Nåkkve jämgifte —! Nej, husbonde, efter detta menar jag du måste förstå själv att du får följa med mig hem och hjälpa till att hålla styr på svennerna.»

Erlend reste sig häftigt på armbågen:

»Det gör jag icke, Kristin. Främmande är och blir jag i din bygd — där minns ingen annat om mig än att jag blev dömd som drottsvikare och skyldig till högmålsbrott. Tänkte du aldrig de år jag satt på Jörundgård att där satt jag på orätt plats — van var jag hemma i Skaun att gälla för något helt annat bland folk. Till och med den tid — i min ungdom — då ryktet flög om mitt onda leverne och jag var i kyrkans bann — jag var ju Erlend Nikulausson på Husaby likafullt! Så kom den tid, Kristin, då jag fick lyckan att visa folket där nordanfjälls att alldeles vansläktad från mina fäder var jag icke —. Nej säger jag dig! Här på denna lilla gård är jag en fri man — ingen gapar efter mig eller snackar på min rygg. — Hör du, Kristin, min enda kära — bliv hos mig! Aldrig skall du få orsak att ångra det. Här är bättre att bo än det någonsin var på Husaby. Jag vet icke hur det kommer sig, Kristin — jag var aldrig glad eller lätt om hjärtat där, icke som barn och icke senare. Helvetet var det medan jag hade Eline hos mig där, och aldrig voro du och jag riktig hjärteglada tillsamman där —. Fast Gud den allsmäktige vet att du varit mig kär var dag och var stund alltsedan jag lärde känna dig. Förgjord tror jag den gården varit — mor pinades till döds där, och min far var alltid en oglad man. Här är gott att vara, Kristin — endast du vill vara hos mig. Kristin — så sant Gud dog för oss på korset, jag har dig så kär i dag som den kväll du sov under min kappa — natten efter Margretmässodagen — då jag satt och såg på dig, så skär och frisk och ung och så obruten en blomma du var!»

Kristin svarade sakta:

»Minns du, Erlend, den natten lovade du att jag skulle aldrig få gråta en tår för din skull —»

»Ja — och det vete Gud och alla heliga i himmelrike att jag menade det! Det är sant att det gick annorlunda — det måste väl det — det går väl alltid så, medan vi leva i denna värld. Men jag har älskat dig, när jag handlat illa mot dig, och när jag handlat väl mot dig. Stanna hos mig, Kristin —!»

»Har du aldrig tänkt på det», frågade hon stilla som förut, »att det är svårt för dina söner, då det talas så om deras fader som du säger? Rymma till fjälls från bygdeskvallret alla sju, kunna de nu icke —»

Erlend såg ned:

»De äro unga», sade han, »fagra och djärva unga svenner —. De finna nog på råd —. Vi, Kristin, vi ha ej så många år kvar, innan vi bli gamla människor — vill du föröda den tid du ännu är skön och frisk och skapad till att glädja dig åt livet? Kristin!»

Hon slog ned sina ögon inför den vilda glimten i hans. Litet efteråt sade hon:

»Har du glömt, Erlend, att två av våra söner äro barn ännu? Vad tycker du jag vore värd, om jag ginge från Lavrans och Munan —»

»Du får ta dem med dig hitupp då — om icke Lavrans hellre vill stanna hos sina bröder. Så liten är han då icke. — Är Munan lika fager ännu?» frågade fadern leende.

»Ja», sade modern, »han är ett vänt barn.»

Sedan sutto de länge tysta. Och när de åter talades vid, var det om andra saker.

Hon vaknade i den första gryningen nästa morgon, så som hon gjort varje morgon häruppe — låg och hörde hästarna trampa utanför stugväggen. Hon hade Erlends huvud fast i sin famn. De andra morgnarna, då hon vaknat i den grå och arla timmen, hade hon gripits av samma ångest och blygsel som första gången — hon hade kämpat för att nedtysta den känslan. De voro oeniga äkta makar, som nu försonat sig; intet bättre kunde hända deras barn än att deras far och mor blevo vänner igen.

Men denna morgontimme låg hon och kämpade för att påminna sig sina söner. Ty hon var som bergtagen — raka vägen från skogen vid Gerdarud, där han först tagit henne i sin famn, hade Erlend burit henne med sig hitupp. De voro så unga, det kunde ej vara verklighet att hon redan fött sju söner åt denne man, att hon var mor till långa, vuxna män —. Men det var som om hon skulle ha legat här i hans armar och bara drömt om de långa år de levde som man och hustru på Husaby —. Alla hans lättsinniga ord lockade och genljödo — svindlande av skräck kände hon det som om Erlend strukit av henne den sjufaldiga ansvarsbördan — så måste det vara, när ungmärren står avsadlad på säterängen — klövjelasten och sadeln och huvudlaget har hon befriats från, och mot henne blåser viddens vind och luft, hon är fri att beta det fina fjällgräset, fri att störta åstad, så långt hon vill, utåt alla vidderna —.

Och samtidigt längtade hon redan, ljuvt och trånande, fullvillig att bära en ny börda. Hon längtade redan med en liten öm yrsel efter den som nu skulle bygga bo närmast hennes hjärta för nio långa månader, Hon hade känt sig viss, alltifrån den första morgonen hon vaknade häruppe i Erlands famn. Tillsammans med den hårda och torra, försmäktande hettan i sinnet hade ofruktsamheten vikit från henne. Hon gömde Erlends barn i sitt sköte, och med en underlig, öm otålighet sträckte hennes själ sig framåt mot den stund då det skulle ha burits ända fram i ljuset.

Mina stora söner behöva mig inte, tänkte hon. De tycka bara att jag ängslas i onödan och kältar på dem. Vi bli bara i vägen för dem, den lille och jag. Nej, jag kan inte resa härifrån — vi få stanna här hos Erlend. Jag kan inte resa —.

Men när de sutto tillsamman och åto sitt morgonmål, sade hon i alla fall att nu måste hon hem till sina barn.

Det var Lavrans och Munan hon tänkte på. De voro så pass stora att hon kände sig förlägen vid den tanken att de skulle gå häruppe hos Erlend och henne och kanske se med undrande ögon på sina föräldrar, som blivit så unga på nytt. Men de två kunde ej undvara henne.

Erlend satt och stirrade på henne, medan hon talade om sin hemresa. Till sist log han flyktigt:

»Ja — vill du, så får du fara då!»

Han ville följa henne till vägs. Och han red med hela vägen ned genom Rosten in i Sil, tills de sågo litet av kyrktaket över grantopparna. Då tog han farväl. Han log i det sista, skälmaktigt säker på sin sak:

»Ja, det vet du, Kristin — vare sig du kommer nattetid eller på dagen — om jag skall vänta dig kort eller lång tid — jag skall hälsa dig som himmelrikets drottning, kommen ned från skyarna till min gård —»

Hon skrattade:

»Ja, så stort törs icke jag ta till. Men du förstår väl nu, vän, att stor glädje blir det hemma hos dig, den dag husbonden vänder åter till sitt eget.»

Han ruskade på huvudet och skrattade litet. Leende togo de avsked, leende lutade Erlend sig över mot henne, där de höllo jämsides till häst, kysste henne mångfaldiga gånger, och efter var kyss såg han på henne med sina leende ögon:

»Så få vi se», sade han till slut, »vem av oss två som är mest enrådig, min väna Kristin. Icke blir detta sista gång vi mötas — det veta både du och jag!»

När hon red förbi kyrkan, ryste hon litet. Det var som om hon återvände hem ur berget. Som vore Erlend själv bergakungen och kunde ej komma förbi kyrkan och korset i backen.

Hon drog in tyglarna — hade mest lust att vända och rida efter honom —.

Så såg hon ut över de gröna vallarna, ned på sin vackra gård med åker och äng och älvens blänkande, slingrande lopp genom dalen. Fjällen höjde sig i ett blått dis — himlen var full av bågnande sommarskyar. Detta var ju galenskap! Där hos deras söner hörde han hemma. Han var ingen alfriddare — en kristen man hur full han än var av galna nycker och vettlösa hugskott. Hennes äkta make, som hon delat både ljuvt och lett med — kär, kär, så illa som han än plågat henne med sina oberäkneliga påfund. Hon fick härda ut med honom; eftersom hon inte kunde leva utan honom, så fick hon bemöda sig om att bära ängslan och osäkerheten, så gott hon förmådde. Länge trodde hon ej det skulle dröja, innan han kom efter — nu då de åter varit förenade.