Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Sven Anders (Svante) Hedin

[ 95 ]

Sven Anders (Svante) Hedin. K. T. 1 juli 1845—30 juni 1863 K. T:ne 1 juli 1863—30 juni 1888. K. Dr. T. 1 juli 1888—30 juni 1892 samt den 8 okt. 1892 (afskedsrecett).

Född i Stockholm den 7 nov. 1822. Son af kanslirådet Sven Anders Hedin och Clara Elisabet Westman härstammade Svante Hedin både på fädernet och mödernet från ansedda Stockholmsläkter; fadern var son af arkiatern Sven Anders Hedin — namnet Sven Anders bars alltså af tre generationer — och modern var dotter af den under Gustaf III bekante Abraham Westman, en af Stockholms mäktigaste borgare på den tiden, för sin rikedom benämnd »bryggarkungen» samt för öfrigt en af Bellmans gynnare och vänner. Student i Uppsala vid 18 års ålder ämnade han först gå i farfaderns fotspår och ägnade sig åt förstudier till läkarebanan, men ändrade snart åsikt om lefnadsyrke och började läsa på kameralexamen [ 96 ]Men under tiden kom han att deltaga i studentspektaklerna på Stockholms nationssal i Uppsala. Hågen för den sceniska banan blef sålunda väckt och den 17 april 1845 debuterade Svante Hedin på Kungl. Teatern som Tybalt i Shakspeares »Romeo och Julia». Hans andra debutroll blef Arfprinsen af Baireuth i Gutzkows 5»-akts-lustspel »Värja och stångpiska». De båda debuterna ledde till engagement och från den 1 juli 1845 var Svante Hedin fäst vid den kungliga scenen, hvilken han sedan oafbrutet tillhörde tills han den 8 okt 1892 hade sin afskedsrecett på Dramatiska Teatern, då han uppträdde som Bourganeuf i »Duvals skilsmessa». Bland den mängd roller han under denna sin långa teaterbana utförde kunna följande, såsom varande bland hans mest bemärkta, nämnas: Cerfeuil i »En bengalisk tiger», Beauminet i »Hyresgäst och husegare», Colombet i »Den gifte mannen i staden och på landet», titelrollen i »Piccolet», Edgard Thévenot i »Så kallade hedersmän», De Champignac i »Fjärilsfebern», Chamouflet i »En kopp thé», Alfred Coq Heron i »Lika mot lika», Champagnac i »En teaterpjes», Champrosé i »Familjen Benoiton», Fougeron i »Fruarna Montanbreche», Abraham Westman i O. Wijkanders skådespel »En konung» (där Hedin alltså spelade sin egen morfar), Placide i »De båda döfve», Chastenay i »En autograf», Malcolm Gyllenkrans i »Advokaten Knifving».

Svante Hedin var helt visst en af de mest originella utöfvare af den sceniska konsten som vårt land ägt. Karaktärsskådespelare var han alls icke — tvärtom spelade han alltid på sin egen personlighet, hvad han än skulle framställa. För Svante Hedin var det en omöjlighet att vara något annat än — Svante Hedin. Men hans oefterhärmliga spelsätt, hans för honom så egna repliksägning och det glada, elektriserande humör, hvaraf hans framställningar alltid präglades, gjorde, att man ej ville ha honom annorlunda. En maskerad Svante Hedin hade varit något otänkbart, och helt säkert hade ej publiken känt sig hemmastadd därmed. Sådan han nu en gång var, förblef han en af publikens allra förnämsta gunstlingar under hela sin nära 50-åriga teaterbana, städse i oförminskad grad åtnjutande en stor popularitet, till hvilken nog mycket bidrog hans fina och belefvade umgängessätt utom scenen, hvilket i förening med hans kvickhet och slagfärdighet i repliken gjorde honom omtyckt [ 97 ] och eftersökt i vida kretsar samt känd och omtalad af hela Stockholm. — År 1879 utnämndes han till riddare af Vasaorden och vid sin afskedsrecett blef han under en mellanakt af konung Oscar dekorerad med medaljen »Litteris et artibus». Död i Stockholm den 28 juni 1896.