Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Carl Wilhelm Emil Hillberg
| ← Ida Byström |
|
Johan Fredrik Malmsjö → |
Carl Wilhelm Emil Hillberg. K. T:ne 1 juli 1879—30 juni 1880; ånyo 1 juli 1886—30 juni 1888. K. Dr. T. 1 juli 1888—30 juni 1897. K. Op. 30 mars 1893, 22 och 23 mars 1894, 2 april 1896 och 15 april 1897. Nya K. Dr. T. från 1 juli 1908.
Född i Stockholm den 18 febr. 1852 (son af handlanden Fredrik Wilhelm Hillberg och Anna Dorotea Ericson). Redan under skoltiden visade han anlag för den sceniska konsten — han uppträdde nämligen ofta som deklamator i den litterära föreningen »Fratres amicitiæ», och han gjorde redan då intryck på sitt publikum genom sin djupa, klangfulla och manliga stämma. Efter år 1870 aflagd studentexamen och någon tids universitetsstudier i Uppsala, debuterade han på Kungl. Dramatiska Teatern den 17 febr. 1873 som Benvolio i »Romeo och Julia» och den 15 mars samma år på Kungl. Stora Teatern som Härved Boson i »Bröllopet på Ulfåsa», och han väckte från första ögonblicket uppmärksamhet genom ett uttrycksfullt ansikte, en ståtlig teaterfigur och en härlig stämma. På hösten samma år tog han anställning hos Wilhelm Åhman vid Nya Teatern i Göteborg, men stannade där ej längre än till våren 1874, då han for öfver till Finland och blef från 1 juli samma år anställd vid Nya Teatern i Helsingfors, där han vann sina första lagrar.
Hösten 1878 kom han till Nya Teatern i Stockholm, som då innehades af fru Louise Stjernström, och väckte genast stor uppmärksamhet genom sitt originella och realistiska återgifvande af Hertig de Septmonts i »Främlingen» (den 19 okt. 1878). I denna roll »visade han prof på en realistisk uppfattning och en skärpa i karaktärsteckningen samt ett välde öfver sina framställningsmedel, som med ens gjorde honom till publikens gunstling». Under det spelår 1878—1879, som Emil Hillberg nu var engagerad vid denna scen, utförde han föröfrigt titelrollerna i L'Arronges lustspel »Doktor Klaus» (där han hade maskerat sig slående lik den bekante läkaren, professor Malmsten, hvartill denne lämnat sitt medgifvande) och i Paul Ferrièrs verskomedi »Tabarin», Carl IX i Alexandre Dumas' »Drottning Margot och hugenotterna» m. fl. större roller. — Vid nämnda spelårs början hade Fritz Ahlgrensson blifvit utsedd till teaterns förste regissör, kostymordonnatör och dekorationsmålare, men redan i januari hade misshällighet uppstått mellan honom och fru Stjernström, hvilket hade till följd Ahlgrenssons afgång från dessa befattningar; regissörskapet anförtroddes då, från februari månads början åt Hillberg, som därvid inlade mycken förtjänst med hänsyn till såväl uppsättningar som samspel.
Men redan följande spelår öfvergick han till de kungliga teatrarne, där hans första uppgift blef titelrollen i Paolo Giacomettis drama »Corrado» (27 sept. 1879). Därpå följde flera med stor framgång utförda roller. Han löste sådana olika uppgifter som Wallenstein i »Wallensteins död», Sakförar Krogstad i »Ett dockhem» (8 jan. 1880) och Jacques i »Gillets hemlighet» (3 maj 1880). En stor triumf firade Emil Hillberg som Jago i »Othello», där han tillfullo häfdade sitt anseende som en af våra yppersta karaktärsskådespelare. En storartad repertoar tycktes ligga öppen för honom, men plötsligt afbröts denna så vackra och lofvande verksamhet. Hans oroliga ande förledde honom att pröfva lyckan som egen teaterdirektör, och härtill yppade sig nu, såsom han trodde, ett gynnsamt tillfälle.
Ägaren af Nya Teatern i Göteborg, den rike och icke så litet originelle kakelugnsfabrikören August Ringnér, hade nämligen tröttnat att för egen räkning drifva teaterverksamhet, som under sex år hade förorsakat honom en icke ringa ekonomisk förlust. Och så beslöt Hillberg att från den 1 okt. 1880 hyra denna teater, som han nu gaf namnet Stora Teatern. (Jämt en månad senare, den 1 nov., dog Ringnér vid 60 års ålder.)
Hillbergs plan bestod nu i att samtidigt upprätta en förstklassig tal- och sångscen, och för detta ändamål engagerade han de bästa krafter som stodo att få, tillsammans ett sällskap af omkring 50 personer, förutom en större orkester och kör. Säsongen, som började den 9 okt. 1880, inleddes med »Främlingen», hvarpå följde Calderons «Lifvet en dröm» och därefter en rad af framstående sceniska verk, skådespel, operor och operetter. Det storslagna, men alltför djärft tilltagna företaget blef emellertid af kort varaktighet, ty redan i midten af februari 1881 var detsamma, som inledts under så lysande auspicier, slut.
Han återvände nu till Stockholm och tog, från hösten 1881, anställning vid den af Josephson och Holmquist ledda Nya Teatern. Flera af hans bästa skapelser framträdde nu. Gerdt Bokpräntare i Strindbergs »Mäster Olof» blef en ny glänsande triumf för skådespelaren. Denna roll blef en af hans mest helgjutna och fullblodiga skapelser.
Emellertid uppstod på hösten 1882 en konflikt mellan Hillberg och den ene direktören, Holmquist. Anledningen härtill var en personlig kränkning, för hvilken skådespelaren vägrades upprättelse. Han lämnade då Nya Teatern och uppträdde som gäst under de närmast följande åren, 1882—1884. Från december 1882 till april 1883 spelade han hos Frans Hedberg på Stora Teatern i Göteborg, där han alldeles mästerligt utförde Doktor Stockman i Ibsens »En folkfiende», »detta stora, hjärtevarma, opraktiska och naiva barn, som han återgaf med den mest slående natursanning och på samma gång med den rikaste, mest mångskiftande poesi». Hans öfriga roller under detta gästspel voro Birger Jarl i »Bröllopet på Ulfåsa», Gerdt Bokpräntare, Tartuffe, Hertig de Septmonts och Octave i »Den hvita halsduken». Under samma spelår uppträdde han äfven vid Carl Otto Lindmarks resande sällskap. Större delen af spelåret 1883—1884 var han engagerad vid Helsingforsteatern och uppträdde sedan under maj månad på Kristiania Teater, där isynnerhet hans återgifvande af Pontus Bark i »Sanna kvinnor» ådrog sig stor uppmärksamhet.
Hösten 1884 blef han åter fästad vid Nya Teatern i Stockholm, där han denna gång stannade i två spelår. Under dessa år skapade han åter några af sina bästa typer, såsom Repholt i »Ett besök», Talbot i »Orleanska jungfrun», den gamle soldaten Rémy i »Claudie» och titelrollen i Ibsens »Brand», som blef en af hans mest storslagna skapelser.
Hösten 1886 öfvergick Hillberg till de kungliga teatrarnes dramatiska scen. Här kvarstod han nu i elfva år eller till utgången af spelåret 1896—1897. Spelåret 1888—1889 var han medlem af styrelsen för Kungl. Dramatiska Teaterns association. Bland de med en kraftig fantasi och en rikedom af mästerligt funna detaljer framställda figurer, som han under dessa år utförde, må framhållas: Tartuffe, gamle Kampe i »Det nya systemet» (22 mars 1887), Ulrik Brendel i »Rosmersholm» (15 april 1887), Abbé Constantin i Cremieux' och Decourcelles liknämnda komedi (22 febr. 1888), Petruchio i »Så tuktas en argbigga», Paris i »Giftbägaren», Don Salluste i »Ruy Blas», (14 jan. 1891), Justitierådet i »Familjelycka» (20 mars 1891), Scarli i »Stulen lycka» (18 sept. 1891), Thiele i »Af fri vilja» (18 jan. 1892), Baron Gyllensköld i »Moln» (27 okt. 1890), Grefve Rudenfäldt i »Skandalen i natt» (12 okt. 1891), Konsul Stihl i »Ett ungkarlshem» (20 okt. 1892) — de tre sistnämnda styckena af Knut Michaelson — Samsthanaka i det indiska dramat »Vasantasena» samt Gustaf II Adolf i »Regina von Emmeritz» (9 dec. 1894). I Echegarays stycken har han på ett mästerligt sätt tolkat de olika hufvudfigurerna: Don Miguel i »Galeotto» (24 okt. 1888), Doktor Muntaner i »Järn och blod» (24 okt. 1889), Don Antonio i »En kritikers debut» (9 mars 1892) och Don Lorenzo i »Helgon eller vansinnig» (6 april 1893), den sistnämnda rollen förut utförd å Kungl. Operan den 30 mars 1893 vid en af Hillberg gifven föreställning till förmån för Kungl. Teatrarnes pensionsinrättning. För samma ändamål gaf han å samma scen den 22 mars 1894 François Coppées femaktsskådespel »Under Stuarts fana», där han utförde Lord Fingals roll. Den 2 april 1896 och den 15 april 1897 gaf han likaledes enstaka föreställningar å Kungl Operan; vid båda dessa uppfördes Calderons »Lifvet en dröm», hvari Hillberg första året uppträdde som konungasonen Sigismund och andra året som Clotaldo, vid hvilket tillfälle hans son, Gösta Hillberg, debuterade som Sigismund.
Under elfva år var han sedan borta från Kungl. Dramatiska Teatern. Med undantag af två spelår, 1901—1903, då han med en del unga förmågor företog en turné, benämnd »Sydsvenska skådebanan», var han under de öfriga åren fästad vid Albert Ranfts Stockholmsscener, 1897—1898 vid Vasateatern, där han den 14 mars 1898 som Bisp Nicolas i Ibsens »Kungsämnena» firade sitt 25-årsjubileum som skådespelare, och sedermera vid Svenska Teatern under spelåren 1898—1901 och 1903—1908.
Bland Hillbergs roller under den första af dessa båda perioder å Svenska Teatern förtjäna följande att omnämnas: Örnulf i »Härmännen på Helgeland», Konung Gustaf I i Strindbergs »Gustav Vasa» (17 okt. 1899), Kardinal Azzelino i Knut Michaelsons »En skugga», Konsul Bernick i »Samhällets pelare» och Sakförare Krogstad i »Ett dockhem»; och under spelåren 1903—1908: Doktor Thomas Stockman i »En folkfiende», som gafs vid hans 30-årsjubileum som skådespelare den 11 sept. 1903, Don Manuel i »Galeotto», Guldstad i »Kärlekens komedi», Alessandro Alberino i Buttis 4-akts-drama »Lucifer», Don Antonio Gusten i samme författares drama »Lågor i dunklet», Godsägaren Dag i Björnsons »Daglannet», Hans i Strindbergs »Gillets hemlighet» och titelrollen i Tor Hedbergs skådespel »Johan Ulfstjerna» (första gången den 12 mars 1907).
Den 1 juli 1908 öfvergick Emil Hillberg till den ett halft år förut öppnade nya Kungl. Dramatiska Teatern. Bland de roller, som han å denna scen utfört, må nämnas: Konsul Ståhl i »Ett ungkarlshem», Wilhelm Arvik i Bjönsons 3-akts lustspel »När det unga vinet blommar» (29 jan. 1910), Biskop Brask i »Mäster Olof», Relling i »Vildanden», John Knox i »Maria Stuart i Skottland», Professor Ignaz Scharinger i »Barnen», titelrollen i »Johan Ulfstjerna», Doktor Stockman i »En folkfiende», Doktor Bernardi i »Professor Bernardi», Ulrik Brendel i »Rosmersholm», Ryttmästaren i »Fadern» och titelrollen i »Adrian van der Werf». E. Hillberg var anställd vid K. Dr. T. intill sommaren 1918. Under den följande spelterminen uppträdde han som gäst i »Sanna kvinnor», som Johan Ulfstjerna, i en ny roll, Achille Cortelon i »Toto», samt på sin afskedsrecett den 21 mars 1919 som Birger Jarl i »Bröllopet på Ulfåsa».
Hillberg har äfven i en rätt omfattande grad verkat som öfversättare för scenen. Bland det trettiotal teaterstycken, som han från olika språk öfversatt, märkas särskildt »En fru som gifter bort sina vänner» af Lambert Thiboust och Charles de Courcy, »Ollonborrar» af Eugène Brieux, »Armod» af Anton Wildgans, »Litteratur» och »Damen med dolken» af Arthur Schnitzler, »Det gamla spelet om Envar» af Hugo von Hofmansthal, »Det stora skeppsbrottet» af Helge Rode, »Johan Gabriel Borkman» af Ibsen, »Paul Lange och Tora Parsberg» af Björnson samt »Broder Nicolai» af Ove Ansteinsson. Dessutom har han efter Hagbergs öfversättning bearbetat för scenen »Så tuktas en argbigga».
Emil Hillberg blef den 1 dec. 1891 tilldelad medaljen »Litteris et artibus» och utnämndes den 6 juni 1912 till riddare af Nordstjärneorden.
Den 12 aug. 1876 ingick han äktenskap med skådespelerskan vid Svenska Teatern i Helsingfors Elisabeth (Lisen) Thulin, född den 1 aug. 1849, engagerad hos Wilhelm Åhman spelåren 1870—1872, därefter hos Knut Tivander samt slutligen vid Svenska Teatern i Helsingfors 1874—1878, hvarefter hon lämnade scenen.
»Ojämn och oberäknelig, en de våldsamma impulsernas man, har han än träffat pricken, än nöjt sig med en half träff och än snuddat förbi målet. Han har ibland kunnat nöja sig med att vara korrekt, men man har aldrig varit säker på att han ej hvilken dag som helst skulle skaka korrektheten af sig och ge en ny, intensiv och fullblodig karaktärsskildring. Han har varit den stora stilens bärare, ej blott i det klassiska dramat, utan äfven — där ett vidgande af gränserna varit möjligt — i det moderna skådespelet och i hvardagskomedien, och när vi tänka tillbaka till de senaste gångna årtiondenas svenska dramatiska konst, så finna vi att våra starkaste intryck äro förenade med Emil Hillbergs namn eller, låt mig säga, med vissa af hans skapelser.» (Georg Nordensvan, Dagens Nyheter den 11 sept. 1903.)
»I sina bästa ögonblick åstadkommer Hillberg verkligt storslagna, oförgätliga skapelser genom genialisk uppfattning, kraftig karakteriseringsförmåga samt ett osvikligt herravälde öfver uttrycksmedlen, hvartill komma en ståtlig gestalt, en manlig stämma samt en utomordentlig maskeringsförmåga.» (Aftonbladet den 11 sept. 1903.)