Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Fredrika Stenhammar
| ← Anders Victor Dahlgren |
|
Anders Gustaf Wilhelm Hedman → |
Fredrika Stenhammar, född Andrée. K. T. 1 sept. 1855—30 juni 1857 och ånyo 1 juli 1859—30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863—1880. (Frånvarande 12 nov. 1867—1 sept. 1868.)
Född i Visby den 19 sept. 1836 (dotter af provinsialläkaren på Gottland Andreas Andrée och Eberhardina Lovisa Lyth). Hennes musikaliska anlag voro ovanliga och blefvo äfven tidigt odlade. Den första musikundervisningen fick hon af sin egen fader och därefter af musikdirektören Wilhelm Söhrling (fader till operasångerskan fru Wilhelmina Strandberg). Hos denne skicklige och samvetsgranne lärare grundlade hon sin musikaliska uppfostran, hvarefter hon år 1851 vid ännu ej fyllda 15 år lämnade föräldrahemmet, för att vid det högt ansedda Leipzigerkonservatoriet idka allvarliga studier i komposition och pianospel. Vid Gewandhauskonserterna och på Leipziger-Stadtteater fick hon emellertid genom åhörandet af framstående sångförmågor, men framför allt de båda då täflande europeiska stjärnorna Henriette Sonntag och Jenny Lind, den väckelse, som dref henne att i sångens sköna konst söka uttrycket för sin musikaliska begåfning. Sin första sångundervisning fick hon hos fru Schäffer i Leipzig.
År 1854 anställdes hon som sångerska vid Hofoperan i Dessau, hvilket engagement afbröts genom teaterhusets brand. Efter att sedan med framgång hafva uppträdt som gäst i Cassel och Leipzig gjorde hon ett besök i Sverige. Dåvarande förste direktören för Kungl. Teatern, friherre Knut Bonde, inbjöd henne därunder att försöka sig på svenska operans tiljor tillsammans med den berömde österrikiske tenoren Aloys Ander, hvilken då uppträdde där som gäst, och den 22 juni 1855 debuterade hon på tyska språket som Lady Harriet i »Martha». Den lycka hon vid sitt första uppträdande gjorde, grundade sig ej blott på en ungdomlig, liflig apparition och en ovanlig sångröst, utan äfven och fastmera på en obestridlig, inneboende fin uppfattning och omedelbarhet i föredraget. Genast efter debuten blef hon fast engagerad, och fick inom kort lösa sådana uppgifter som Pamina i »Trollflöjten», Grefvinnan i »Figaros bröllop», Donna Anna i »Don Juan», Agatha i »Friskytten», Alice i »Robert» och Mathilda i »Wilhelm Tell», hvilken sistnämnda roll hon kreerade på den svenska operascenen, då denna opera första gången uppfördes härstädes den 4 juni 1856 (hvarvid Aloys Ander vid sitt andra gästspel här utförde Arnolds parti). Åren 1857—58 företog hon en studieresa till Paris. Hon fick där undervisning hos Duprez i sång och lyriskt-dramatisk deklamation och uppträdde under tiden ofta på dennes egen teater i scener ur större operor, men samtidigt därmed åtnjöt hon äfven undervisning af fru Isabelle Bur (elev af Manuel Garcia, Jenny Linds lärare). Under dessa berömda lärares utmärkta ledning utvecklade hon sig alltmer till en sångerska af stor betydenhet, hvilket hade till följd ett gästspel på våren 1859 på Hofoperan i Wien, hvarefter hon ånyo begaf sig hem till fäderneslandet och fick s. å. på nytt anställning vid den svenska operascenen. Hon uppträdde nu som Rezia i »Oberon», en musikalisk uppgift af det slag, som varmast tilltalade hennes konstnärsindividualitet, och i hvilken hon kunde utveckla hela behaget af sin klockrena stämma, och hela djupet af sin sannt musikaliska uppfattning. Hon var därefter till sin död fästad vid vår lyriska scen med undantag af större delen af spelåret 1867—68, då hon på grund af en misshällighet mellan teaterstyrelsen och henne under spelåret begärde och erhöll afsked. Under denna tid reste hon tillsammans med fru Norman-Neruda till Köpenhamn. Där skördade hon mycken utmärkelse under en serie gästföreställningar på det Kongelige Teater därstädes, och firades därjämte som en synnerligen eftersökt konsertsångerska. Från början af spelåret 1868—69 inträdde hon ånyo i Kungl. Teaterns tjänst och intog fortfarande, alltjämt bredvid Louise Michaeli obestridt primadonnans plats.
»Det område på hvilket hon bäst och klarast lade i dagen sin ypperliga skola, sin djupt musikaliska natur och den alla svårigheter besegrande klarhet, hvarmed äfven de mest invecklade musikaliska uppgifter af henne löstes, var onekligen det Wagnerska dramat, hvars förnämsta tolk hon var på vår scen, vare sig man betraktar henne som Senta i »Den flygande Holländaren», som Elsa i »Lohengrin», eller som Elisabet i »Tannhäuser». Dessa tre kvinnliga väsen, hvar och en uppfylld af den mest jungfruliga skärhet, hvar och en nästan enväldigt behärskad af en mystisk makt under hvilken de böja sig med resignationens hela själfförnekelse, och hvar och en framställande en skiftande, djupt sympatisk bild af det evigt kvinnliga, vunno genom hennes musikaliska framställning ett egendomligt, djupt gripande intresse, som kanhända icke en mera uteslutande dramatiskt anlagd sångerska skulle kunna förläna dem.» (Frans Hedberg, »Svenska operasångare».)
Bland de många roller, som fru Stenhammar under sin långa konstnärsbana utförde på den svenska operascenen, må utom förut nämnda, anföras följande: Leonora i »Trubaduren», Gilda i »Rigoletto», Estrella i Berwalds »Estrella di Soria», Margareta i »Faust», Valentine i »Hugenotterna», Selika i »Afrikanskan», Bertha i »Profeten», Adalgisa i »Norma» och Julia i »Romeo och Julia». Fredrika Stenhammars betydelse för vår inhemska sångkonst var dock icke uttömd med hennes sceniska uppträdande. Hon hade en stor sådan som konsertsångerska, på hvilket område hon åtnjöt en obegränsad och välförtjänt popularitet. Men hon hade en ännu större som lärarinna. Om någon kunde inprägla hos sina elever den lärdomen att endast vinna segrar genom att använda ädla och rena vapen, så var det hon. Hon var på samma gång en sträng, en mycket fordrande, men också en rikt gifvande lärarinna. Ar 1864 blef hon ledamot af Kungl. Musikaliska Akademien och den 1 dec. 1876 erhöll hon medaljen »Litteris et artibus». Hon afled i Stockholm den 7 okt. 1880. — Gift den 15 juni 1863 med operasångaren Oscar Fredrik Stenhammar.