Kvartetten som sprängdes/Kapitel 32
| ← Kap 31 |
|
Kap 33 → |
32
Casanovas rendezvous med högvälborna fröken S. av B.
Electrical girl hade stigit upp denna septemberdag med ångest i sitt hjärta. Helt mekaniskt rev den unga flickan ett blad från väggalmanackan, som hängde mellan barometern och en av henne själv broderad väggbonad med grinande tomtegubbar i en lång och barnslig rad. Då ordet september och den stora fyran blevo synliga, varsnade hon samtidigt, att dagens namn var Moses.
Det var namnet på den lille man av Juda, som blivit utlagd av en ängslig moder i en korg av rör, vilken sedan av tanklösa böljor förts till stranden, där fina händer bärgat farkostens börda undan den blänkande vågbräddens ovarsamhet och faror.
Vad än Electrical girl iakttog, gjorde hon det med kvalfullt sinne; alla föremål färgades av mörkret i hennes bröst. Ett litet blåsväder satte träden i rörelse utanför hennes bostad, och när hon såg kronorna vaja fram och åter, var det icke en vänlig och vacker syn utan en bild av ödslighet och ängslan. De liknade sjuka, som plågas av värk och måste vagga med sina kroppar, under det händerna räckas mot höjden i en smärta utan gräns. Flickan rörde sig som i feber, och hon svarade sin faster, vilken skötte hushållet åt fadern och henne, som om hon svarat henne i sömnen. Hon hörde ljudet av en stol, som sköts åt sidan, medan damningen pågick, och ibland såg hon in i fasterns allvarliga ögon, då denna stökade omkring henne, men samtidigt såg hon sin moders porträtt i en förstoring på väggen, och det var i synnerhet, när hon blickade dit, som gråten ville tränga upp i hennes ögon — en het och oemotståndlig lavaström. Den enda, som hon velat förtro sig åt, kunde hon icke mer uppsöka, ty modern vilade under den blanka grönskan ute på kyrkogården: Electrical girl hade förlorat henne vid fjorton års ålder och miste då den gladaste och varmaste av sina vänner, liksom den tystlåtne fadern förlorade sin tröst och sin kamrat i livet. Fastern var en ordentlig kvinna, men hon hade ett kärvt sinne och var en inbunden natur, varför Electrical girl icke älskade henne. Fadern kände hon den största ömhet för men skulle för intet i världen ha velat tillstå sanningen för honom, nej hon förmådde icke ens tänka på detta, ty varje gång hennes tankar flögo åt det hållet, flaxade de i förtvivlan uppskrämda tillbaka. Hon ville alldeles låsa den möjligheten ute; vad som helst skulle få ske men icke detta!
På hennes miniatyrskrivbord stod ännu kärleksbläckhornet med den lilasfärgade tuppfjädern, älskarens vackra present, och i sin skrivbordslåda gömde hon en profilbild av Första fiolen. Dessa tvenne föremål voro även med i den långdans av bilder, som nu drogo förbi hennes syn, men älskarens levande gestalt framstod för henne på ett märkvärdigt avstånd; det var som om hon varit säker på, att hon icke mera kunde räkna på honom, fastän hon älskade honom. Eller kanske var det fruktan, att hon icke ens skulle äga detta stöd, som kom henne att inbilla sig, att hon verkligen redan var sviken.
Vinden blåste smärta, rymden var en fara, och gatan, som hon nu trampade utan att känna eller höra sina egna steg, ledde bort till förfäran. Fastän hon såg folk runt omkring sig, och fastän hon hälsade på ett par förbiilande bekanta, såg hon dem likväl icke. Det var som om hon skulle ha blivit framblåst, och hon liknade ett flarn eller en viljelös varelse. Den dag, som nyss börjat, önskade, att Electrical girl aldrig skulle glömma honom; den ville icke bli betraktad som ett almanacksnummer, utan som sträng uppenbarelse; den önskade inprägla sina drag för hela livet i hennes unga sinne; den ristade och högg, som om den arbetat med mejsel i svart marmor, och Electrical girl kände de häftiga hammarslagen i sitt bröst.
När kassaapparaten klingade i dag, lät det som om klockan ringt på ett stort avstånd, långt i fjärran, och när den unga kvinnan, vars annars friska kinder nu voro bleka, och vars ljusa ögon voro infattade i en fin purpurring, tackade eller hälsade goddag, föreföll det henne, som om dessa yrkesmässiga hälsningar och tacksägelser uttalades av en person, som stod strax intill henne, men icke av henne själv.
En gammal pensionär, som hette Pamp, en åldring, som ansågs oförbrännelig trots sina många år och sitt kritvita skägg, brukade ibland komma in och tala med affärens innehavare. Han plägade då berätta om vad han hade upplevat under dagen, alltid försökande att vara kvick och rolig, eller också uppehöll han sig vid tal om matvaror, som han själv inköpt vid hamnen eller på salutorget. Dessutom språkade han smått med affärens unga kvinnor, dem han ibland nöp i armarna över disken, allt medan en svart cigarrtofs hoppade ovanför det vita skägget och ögonen glittrade i det rynkiga ansiktet.
Med fasa såg Electrical girl i dag Den oförbrännelige nalkas med sin svarta cigarrstump och sin hemska livfullhet. Nu stannade han på trappan ett tag, tog cigarrstumpen ur skägget, stack in långfingret i munnen, drog åter ut det och satte det upp i luften; gubben sökte på detta sätt utröna, från vilket håll vinden kom. Därefter steg han in med mycket viktig min, skrattade redan ett högt skratt i dörröppningen samt kastade en slängkyss åt den arbetande kvinnliga personalen. Härefter placerade han åter cigarren i skägget.
— Goddag, mina ärade, söta damer, hälsade Den oförbrännelige, medan cigarrtofsen med en liten rörelse registrerade varje ord som om den varit en taktmätare. Varma känslor på morgonkvisten? Hä! Ar direktören inne? Goddag, Fredin, jaså, du står där, din luver, och lägger på dina procenter… helvetes fin gödkalvstek på torget i dag! Jag var nere vid hamnen för att få mej en lake… Nej, se fröken Lind, som samlar in alla pengarna åt vår Fredin! Å, se inte så ledsen ut! Stämmer det inte med kassan, eller är det lilla hjärtat, som inte får den det vill ha? Hä! Har damerna hört historien om fänriken, som var tillsammans med en fröken ifrån landet på ett litet… nå! Kuckeliku! Äh! När — nå! — När det gick som det ofta går, och den lilla fröken fick ett litet — nå! — alldeles plötsligt fick ett litet — sällskap, som tultade omkring och höll henne i kjolarna, så ville förstås inte fänriken — äh…
Electrical girl log med hela ansiktet mot gubben, men leendet var egentligen ett grin. Hon steg ned från sin upphöjda plats vid kassaapparaten och bad ett av biträdena ropa på henne, när hon behövdes, varefter hon försvann till frukostrummet för att slippa höra slutet på Den oförbränneliges roliga historia. Flickan kunde icke gråta; hon satte sig ned och lutade huvudet i händerna ett ögonblick, medan tankarna snurrade i hennes huvud. Hon undrade om slutet på detta skulle bliva, att hon kastade sig i sjön som så många andra i samma belägenhet hade gjort före henne. Men så snart hon kom att tänka på döden, tänkte hon samtidigt på sin far, varefter nya funderingar började i en rasande fart. Mitt i ringen av dessa tankar stod Första fiolen, men hon kunde icke se hans ansikte; det var liksom utsuddat med en kautschuk; det var vitt under den eleganta hatten.
— Hahahahaha, skallade Den oförbränneliges skratt därute; medan ett nästan omärkligt fnittrande hördes från biträdena och ett lågmält höhö från chefen antydde, att den glada historien var till ända. Men vad var det fänriken hade sagt, när flickan från landet fick ett barn? Electrical girl ångrade nästan under en förvirrad minut, att hon icke stannat för att få höra, vad fänriken haft att säga. Hade han förskjutit henne? Hur hade flickan från landet burit sig åt? Hade hon blivit förbannad av sin far och måst gå ut i världen för att bedja människorna hjälpa sig i nöden och skammen? Å, vad hade flickan gjort för att förtjäna uppehället till sig och sitt barn? Gud i himlen, förlåt oss våra synder i Jesu namn, amen!
Första fiolen nalkades den del av parken, från vilken han i skymningen kunde se in i en smal gatutunnel, över vars gråa massa en ensam stjärna satt. Just som han kommit till mötesplatsen, singlade ett vått löv mot hans läppar. Det smakade mull och förgängelse. Den unge mannen, som icke kände igen sig själv, gick fram och tillbaka med långa steg, händerna långt nere i ytterrocksfickorna och huvudet framåtböjt. Då hörde han lätta fjät i den åt butiksraderna vettande allén; han varsnade en reflex på ett vitblont hår. Electrical girl stod framför honom.
— Första fiolen förnam i dunklet, att ett par ögon under bråkdelen av en minut forskande riktades mot honom. Det var icke en vanlig ögongranskning; det var blicken från en drunknande människa. Den unge mannen kände en behandskad hand i sin; det var en liten och mjuk hand, som nu hårt kramade hans egen.
— Tack för att du kom, nästan viskade flickan. Vill du lova mig att vara riktigt fast och säker, för jag är det nästan själv nu, när jag fick träffa dig. Vill du följa med mig hem en liten stund, bara en liten?
Första fiolen svarade matt men tydligt, något litet för högtidligt:
— Jag har ju inte äran känna din…
— Det är ingen hemma, svarade flickan. Det är därför jag ber dig komma, för vi kan inte talas vid någon annanstans, där man är säker. Min far och faster är borta till klockan nio.
— Naturligtvis, sade Första fiolen. Var bara lugn, lilla barn!
Den vårdslöse unge tjusaren hade aldrig frågat efter flickans föräldrar eller efter hennes familjeförhållanden. Han visste ju, att hon hette Maj Andersson, och han hade visst hört någonstans, att hennes fader var konduktör. I hennes hem hade han ej heller varit, ty vad som passerat de älskande emellan ägde rum på mera neutral plats; Första fiolen var nämligen känslig för stränga familjeporträtt i den stund, han stod som segrare.
Det var ett enkelt men prydligt hem med soffan och divansbordet, med albumet och ett par gamla jultidningar samt broderiet på väggen, där Electrical girls röda tomtar, grinande i sina vita skägg, höllo varandra i händerna och dansade.
Då de tysta kamraterna tagit av sig ytterkläderna, tände flickan, alltjämt utan att yttra ett ord, lampan i det innanför liggande rummet, varefter hon genast kom tillbaka. Hon slog plötsligt armarna om den unge mannens hals och utbrast:
— Säg, älskar du mig?
Första fiolen, som kanhända icke förrän i dag hade börjat tänka, liknade en unghäst, som plötsligt känner ett kallt betsel i munnen och den osynliga kraften av ett par händer, som draga till, så att han häftigt stannas i sin fart. Casanova hade i dag haft sitt första rendezvous med den förnäma och mystiska fröken S. av B. fröken Smärta av Bedrövelse; nyss hade han, medan flickan sysslade med lampan, förstrött betraktat den gamla jultidningen på bordet, vars omslag i matta blåa och skära färger, med strimmor och ringar av guld, föreställde en midvintershimmel med stora stjärnor, liknande silverkors i luften, och mot denna bakgrund ett barn med en lysande gyllene ring kring den stora, öppna pannan. I samma andedrag hade han kommit att granska bokstäverna på väggbonaden, där julgubbarna dansade.
Hej, tomtegubbar, tagen glasen och låt oss lustiga vara!
En liten tid vi leva här
med mycken möda och stort besvär…
— Stort besvär, mycken möda och stort besvär. En liten tid, en liten tid, ekade det inom honom.
Flickan storgrät, så att han kände skakningen i sina axlar. Han slöt henne i sina armar och sade, utan att tänka på vad han yttrade:
— Det är bara en sak, lilla barn, du nu har att tänka på. Var alldeles lugn, medan de närmaste dagarna gå. Du vet ju att jag älskar dig. Det kan du alltid vara viss om. Vi får tänka, vi får tänka…
När han sade, att han älskade henne, visste Första fiolen icke, om han hade ljugit, eller om han talat sanning, men det han sade, det måste han säga, skrällde det så i hela världsalltet av lögnen. Han måste ytterligare trösta henne.
— Du må tro, att jag har vänner, som är mycket kloka och förståndiga. Nu skall jag rådgöra med dem. De är så utmärkt kloka och förståndiga.
När han emellertid uttalat de senaste orden, var det icke utan att ett löje drog igenom hans själ, likt ett ytterst svagt stråkdrag. Första fiolen fick nämligen en vision av den Gyllene triangelns samtliga medlemmar i deras nuvarande tillstånd: den orolige Cello, som med sina spräckta drömmar än gjorde filosofiska utredningar, än sjönk ner till botten av en avgrund, och den sunde men av bekymmer tryckte Karl Ludvig, som kunde sitta och fundera timvis utan att säga ett ord, sökande efter starka namn eller mäktiga förbindelser. Det var just en verklig hjälptrupp att sammantrumma som förstärkning i nödens stund! Man kunde ju lika gärna begära att få sår förbundna av lemlästade på ett slagfält.
— Nu är jag lugn, sade flickan, och såg plötsligt upp med ett nytt uttryck i ansiktet. Nu blir jag fast och säker igen.
Hon torkade sig i ögonen, och de satte sig i soffan under det livsbejakande broderiet. Så småningom tycktes Första fiolen känna, att det enda han nu egentligen kunde göra var att tala öppet och fritt om sina svårigheter och sina bekymmer för framtiden. Den gemensamma sorgen tycktes driva tillsammans dessa två människor på ett nytt sätt; utan att göra svårigheter lät Första fiolen inkorporera sig som han plägade säga; han blev uppriktigheten själv, medan han så sakta skalade av sig sin gamla människa. Han talade om sin far, den gamle originelle lanthandlaren, och om möjligheterna att få skydd och hjälp av vänner, han berättade om den gamles tidigare frikostighet och om hans försök att lära sonen spara. Det var ingenting annat att göra än att söka en utväg på detta håll. Om äktenskap talade emellertid icke den unge mannen alls, ty så fort han fick detta ord inom räckhåll, kände han det åter, som om han ville springa sin väg. Electrical girl, som emellertid blivit lugnad genom sin älskades försäkringar nyss, lyssnade uppmärksamt till allt vad Första fiolen sade, och i synnerhet när han började tala om fadern och om affärerna, hörde hon noga på. Det började likna ett affärssamtal, och flickans praktiska förstånd kunde åter göra sig gällande.
— Din far, sade hon, men blev genast avbruten.
— Nej, det går inte, sade den unge mannen förtvivlad. Jag kan inte komma till honom och begära pengar för mina förluster och samtidigt tala om det här… det här med dig. Nej, vid Gud! Jag kan det inte, för jag skall säga dig, att jag känner inte alls, hur pappa skulle handla i ett sådant fall. Han är så god och har så många lustiga idéer, men han är fast också och en affärskarl med principer, men, vi får tänka…
— Jaså, affärer, jag förstår, sade Electrical girl med en djupsinnig min i sitt förgråtna ansikte. Om jag kom och sa till honom…
Trots underhandlingarnas allvar kunde Första fiolen icke låta bli att le.
— Du pyre, sade han. Det var just en prydlig historia! Nå, men din egen far?
Medan de sutto så och samtalade, hade Första fiolen ett par gånger kastat forskande blickar på en fiol, som hade sin plats på en hylla, liknande en nothylla. Denna fiol var icke en vanlig fiol utan en altfiol, alldeles en sådan som gubben Bratscha använt i Olsénska kvartetten. Så lustigt, tänkte Första fiolen varje gång han lät blickarna irra bort till det stora instrumentet, en erinran i polerat, svart trä om förflutna dagars sorglöshet vid glasens klang och musik. Den gråa herrn med sitt styva, inbundna sätt, sin oåtkomlighet, som ibland liknade skygghet, hade den unge mannen icke sett till på evigheter.
— Hur kom jag nu att tänka på den tråkige tjyvgubben, avbröt han sig plötsligt i tankarna. Därpå sade han högt:
— Jaså, din pappa spelar fiol, fast han är konduktör. Så lustigt! Ja…
— Min far är inte konduktör, svarade flickan på Första fiolens fråga, och hennes ansikte antog ett klart, förvånat uttryck. Det är min farbror, som är konduktör.
— Vad är din pappa då, frågade älskaren med en sällsam känsla av att någon lyfte en jätteslägga ovanför hans huvud för att dänga till i vilket ögonblick som helst.
— Min pappa är ju musiker, vet jag. Det kommer du väl ihåg, att jag har sagt. Han spelar också altfiol, det är det där stora instrumentet… Låter som en humla… sådant förstår väl du dig på, som också spelar fiol.
Flickan skrattade ett litet skratt.
Första fiolen kände i detsamma, hur den osynliga släggan med tung kraft drabbade hans hjässa.
— Men nog var han väl ändå konduktör! Det har jag då för mej, att du har sagt. Men det gör ju alldeles detsamma, lilla barn… Så egendomligt… Ja.
Att Första fiolen i detta ögonblick slutade att tala, berodde på, att han observerade, hur kakelugnen flyttade sig, först ett steg till vänster och därpå ett steg till höger, varefter den upplöstes i en rök. Under fullständig tankefrånvaro iakttog han dessutom, att de röda tomtegubbarnas antal hastigt tillväxte, medan de dansade runt väggarna i hela rummet. Mitt i virveln varsnade han nu mot den gråblommiga tapeten en tavla, som han förut icke lagt märke till. Den framställde bilden av en äldre herre med grått skägg, fast haka och skarpa ögon, allt i en väl utskuren ekram. Det var Bratscha själv, utförd med levande naturtrohet.
Förföraren blev stel.
Samtalet hade mattats. Så mycket mera kunde icke sägas.
— Man måste tänka, man måste tänka, slutade alltid Första fiolen sina tröstande ord.
— Men strax innan de skildes, ställde sig Electrical girl framför den unge mannen. Hon såg med fasthet in i hans svävande ögon och sade lugnt:
— Svär, att du älskar mig!
Första fiolen gick eden rakt ut i luften. I flickans vackra anlete tyckte han sig numera skönja vissa linjer, som skvallrade om gubben Bratschas seghet, tålamod och styrka. Första fiolen nästan häpnade, när hon plötsligt sade i en tröstande och beskyddande ton:
— Var då bara lugn! Så kanske jag kan hjälpa oss båda. Min stackars fattige, olycklige vän!
Den unge mannen iddes icke svara på denna täcka meningslöshet. Efter ett ömt avsked, under vilket hans tankar vandrade som gesäller på all världens vägar, utan tak över huvudet, än svarta av hopplöshet, än bittert grinande, än tragikomiskt skrattande åt livets blandning av sorg och burlesk, hade den unge mannen begivit sig hem. Han klädde av sig utan att veta, vad han företog sig, och när han äntligen låg i sängen, tyckte han att han legat där länge och drömt galenskaper alltsedan söndagskvällens festligheter. Till sist pustades han bort som av en vind och förintades vid tonerna av en mumlande altfiol, som även ägde förmåga att samtidigt med musiken låta en beledsagande text klart framträda, en hittills okänd uppfinning på instrumentalmusikens område:
En liten tid vi leva här
med mycken möda…
Hej!