Kvartetten som sprängdes/Kapitel 39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 38
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 39. Från en nattlig verkstad, där Blamageguden eller Kontrollanten uppträder som fridstörare
Kap 40  →


[ 291 ]

39
Från en nattlig verkstad, där Blamageguden eller Kontrollanten uppträder som fridstörare

Cello tände lampan och drog ner rullgardinen, satte sig vid det lilla skrivbordet, tog en penna i sin hand och tittade i taket liksom för att därifrån hämta ingivelse, medan en spindel sakta halade sig ner från sitt fina rep i gardinstångens omedelbara närhet. Mången gång hade detta dåligt gipsade tak, på vars yta syntes fuktfläckar, än i form av Nordamerika, än av en kamel med något för lång hals, varit givmilt mot honom och skänkt honom goda och långa rader till artiklar i skilda ämnen. I kväll tycktes dock spindeln redan ha ätit upp idéerna; Cello märkte strax i början, [ 292 ]att allt var täfft. Det liksom snöade i huvudet på honom av olika sorters tankar; han var lite trött och kunde icke riktigt samla sig kring det han till en början måste göra. Helst skulle han ha velat sätta i gång med ett kuplettförsök till den melodi, som teaterdirektören gnolat under näsan på honom, men Cello hade först en intervju med stadens äldste invånare, modellsnickaren Christoffer Syk, att skriva.

Ack, tänkte journalisten och tog ett tag i sin svarta kalufs, ack, om jag kunde samla mig på modellsnickaren! Nu vill jag skriva om gubben Syk. Jag vill, jag vill!

Detta tysta utbrott hade alls ingen verkan. Cello, som varit på intervju hos modellsnickaren Syk fyra år i rad och upplevt precis detsamma varje gång, genomgick i minnet nittionioåringens utseende, hans gamla systers utseende, rummets utseende med dess torra växter i vaser, ett väldigt rött äpple på byrån och en grön spottkopp på golvet. Ett ögonblick ljusnade det — Cello satte genast pennan till papperet och skrev rubriken:

Hos vår stads äldste.

En kort intervju med den gamle hedersmannen Adolf Syk.

Härpå strök han ut den första rubriken och satte i stället:

En ungdomsfrisk åldring.

Men när han så närmare undersökte den andra rubriken, strök han även över denna och nedskrev en serie nya ord, varför rubriken i sin helhet till sist kom att lyda:

En ungdomsfrisk åldring.

Blinkar ur ett långt liv. Nittionioåringen Adolf Syk berättar.

Härefter var det åter stopp, ty under bråket med rubrikerna hade inspirationens ängel, som icke kan fördraga tekniskt krångel, när den vill lyfta sina lätta vingar, flytt den olycklige författaren, som ännu en gång i anden måste göra ett besök hos den ungdomsfriske modellsnickaren.

— Nå, vad sade han nu! Nå, nå!

[ 293 ]— Herr Syk hade verkligen förr haft ett ovanligt minne, och ännu påstods det, att han kunde läsa tidningar. Men han besvärades dels av någon dövhet och dels av en ovanligt ihållande hosta, som tycktes fylla hela universum med sina skrällar, när den kom. Till detta kunde läggas obehaget av den gamla systerns nervösa äregirighet; hon hade nämligen blivit något bortskämd med dessa på de senaste åren regelbundet återkommande intervjuerna av stadens äldste, och den gamla fröken oroades något över att äran kunde flykta sin väg, varför hon gjorde allt för att den åldrige jubilaren skulle stråla av sin berömda vigör, vara klar och duktig, kunna besvara frågorna och berätta något minne, helst en anekdot om biskop Fahlerantz eller Karl Johan. På detta sätt uppehöll systern en seg tvekamp med förgängelsen. Modellsnickaren Syk hade ju enligt naturens lag åldrats ett år för varje intervju och hittills lyckats hålla sig väl uppe, men ju flera år som tyngde honom, ju svårare blev det naturligtvis för den ärevördige gamlingen att svara fullt tillfredsställande, när intervjuaren kom.

— Nå, herr Syk, hade Cello i dag frågat, kommer herr Syk ihåg det gamla rådhuset?

Men journalisten hade icke fått något annat svar än ett nytert blinkande med två små vattniga ögon, allt medan den gamles käftar oupphörligt tuggade.

— Herrn frågar om rådhuset, skrek den ivriga systern.

— Jaha, jaha, gnällde äntligen jubilaren. Jag minnes herr borgmästaren och friherren Achates Braken — Braken…

— feldt, sufflerade systern.

— Ja, Brakenfeldt, jaha, jaha.

— En fin och kvick man, vrålade Cello, ty friherre Achates Brakenfeldt tillhörde stadens helgon.

Gubbens ansikte ljusnade, och journalisten tänkte: nu kommer han minsann med en liten anekdot! Men i detsamma började modellsnickaren att hosta: Ahåjähåj. Ahåjäbåjähåj. Ahåj ähåj ähåj.

— Min bror är en liten smula förkyld, men annars är han kry som ett vinterny, försäkrade den oroliga systern, medan åskan pågick i rummet.

[ 294 ]— Kry som ett vinterny, antecknade Cello för att visa sitt vänliga intresse.

När emellertid jubilaren sansat sig och åter börjat tugga på sin evighetsmåltid, vidtog tortyren på nytt. Journalisten sökte sätta in sin tång på ett annat sätt för att härigenom få fatt i ett par kvarlevor av den gamles minnen, men resultatet blev mycket klent. Den vördnadsvärde herr Syk yttrade emellertid ivrigt mellan ett par hostorkaner:

— Kommer det i tidningen?

— Jo, du, Krisse lilla, skrek systern. Herrn här är från tidningen.

— Är det från Meddelanden och Kungörelser från Staden och Länet, frågade jubilaren, som därvid nämnde titeln på en tidning, vilken ännu lästes för sextio år tillbaka, men som senare blivit nedlagd och glömd.

— Nej, det är från Kuriren, hojtade Cello i den gamles stora och vissna öra, där vita buskar växte som strandgräs omkring en jättesnäcka.

Då hade gubben sett något förvirrad ut.

— Krisse lilla, skrek systern. Minns du den där lustiga historien om fiskarna, som svettas och ropa.

— Hum, tuggade den gamle, och blinkade med ögonen.

— ”Och fiskarne svettas och ropa”, sufflerade systern.

— ”Fy f— vad det börjar”, fortsatte Cello taktfullt för att hjälpa jubilaren på traven.

— ”bli hett”, ifyllde systern, som föreföll, om icke precis vred, så åtminstone besviken. Min bror, fortsatte hon, är i dag litet opasslig, men han har minsann på morgonen varit självaste livet. Han berättade en lustig historia till kaffet om konung Karl Johan och vidare en riktigt muntrande anekdot om friherre Achates Brakenfeldt. Men…

Cello hade förstående klappat den gamla fröken på armen, ty han kunde alla historierna utantill, både den om fiskarna, som svettas, den om Karl Johan och kärringarna samt spetsigheten av friherre Brakenfeldt.

Materialet var alltså icke ymnigt, men Cello lyckades dock till sist komma i gång och skrev:

[ 295 ]"Vår stads äldste, modellsnickaren Christoffer Syk, fyller i dag sina modiga nittionio år men är ännu riktigt kry och duktig. Ännu kan den gamle berätta minnen från förflutna dagar i vår stad, då den fine och elegante borgmästaren friherre Brakenfeldt gick omkring och sade sina spetsigheter om allt och alla. När det goda lynnet riktigt tager på, kan man även få höra honom tala om Karl Johan eller om biskop Fahlcrantz. Vid undertecknads besök hos jubilaren var han för tillfället litet besvärad av hosta, som dock icke alls inverkade på det goda lynnet, vilket tindrade ur de gamla trofasta ögonen. Det drog ett ljus över den gamles panna, när han… rosenblad i en potpurrikruka… som när man läser gamla, gulnade brev”…

Cello skrev nu raskt och flytande, och när han avslutat sin artikel, kände han sig rätt belåten, ty klockan var icke mer än nio på kvällen, och intervjun blev riktigt fin och rörande mot slutet. På modellsnickaren tänkte han visserligen icke så mycket, när han nedkastade de sista raderna; jubilaren tycktes nästan vara glömd, och det föreföll författaren, som om han fantiserat om en helt annan person.

— Pang, utbrast journalisten. Så kan det gå!

Därefter tände han en pipa och blåste ut ett par kraftiga moln kring sitt huvud, varefter han försjönk i drömmerier, som delvis voro mycket dystra; men så fort hans tankar leddes in i den dåliga ekonomiens mörka gränder, då spratt han åter upp och sade för sig själv:

— Nu till killekill-kupletten!

Det händer ibland människor, att de besväras av bilder från det förflutna, bäst de ligga i lugn och ro för att vila, eller när de sitta försjunkna för att tänka mer eller mindre angenäma tankar. Det behöver icke dyka upp några egentligt skrämmande bilder eller några sorgliga syner av det svarta slag, som framkallas av samvetet. Det kan vara genanta bilder, irriterande tavlor, som erinra om mycket dumma händelser, dem man, hur oskyldiga de än äro, önskar att ha sluppit uppleva. Då spritter tänkaren till, [ 296 ]knäpper med fingrarna och viftar med händerna för att schasa bort det han ser, ungefär som om han sökte avvisa envisa flugor, som stinga häftigt och framkalla den bittraste klåda. Knäpper man icke med fingrarna, schasar man icke med händerna, kan man i stället börja vissla intensivt för att få bort tavlan, eller också händer det, att man blir tyst och alldeles röd i ansiktet, medan förevisningen pågår. Särskilt för känsliga personer med självkritisk läggning eller benägenhet för självnedsättning, bli dessa flugor mycket närgångna, dessa minnesbilder alldeles ofantligt tydliga. I färgen äro de klara som skioptikonbilder men äga samtidigt rörlighet, framspringa levande och tydligt, i varje detalj väl utförda kopior av tilldragelser i det förflutna, dem den ofrivillige gratisåskådaren för allt i världen icke önskar se.

Cello var stundom besvärad av sådana förevisningar, särskilt när han kände sig trött eller modstulen. Samvetet tycktes honom mäktigt och vördnadsbjudande, med en gudoms välmenande allvar i varje slag och hugg, men detta undersamvete var småaktigt och kitsligt, det bråkade för rena bagateller och futtigheter.

Blamageguden eller Kontrollanten, så benämnde Cello denna fridstörande andliga makt.

En gång låg han stilla i sin säng och tänkte på sin framtid, som han för stunden såg tämligen ljus och glad. Då inställde sig Blamageguden med sin kinematograf och upprullade för den häpne iakttagaren en den mest obetydliga och egentligen endast lustiga minnesbild från ynglingaåldern. Med stigande rodnad av skam på sina kinder såg Cello sig själv i sjuttonåren, gående över en gård. På andra sidan av denna gård låg en toalett, men till denna fanns endast en nyckel, och denna nyckel innehades för ögonblicket av filosofie doktor Bergström, som just nu, jättestor och gnolande med basstämma, nalkades på gårdsplanen. Den unge Bengt Erlandsson ämnar sig emellertid icke dit, varifrån filosofie doktorn kommer, men den senare antager detta, varför han räcker ut handen, i vilken nyckeln är dold. Ynglingen, som icke känner doktorn men hyser stor vördnad för honom, missuppfattar rörelsen och rusar fram, trycker ödmjukt doktorns utsträckta hand och bugar sig, slagen av en så hedrande utmärkelse. Då han emellertid i handen känner den kalla sanningen i form av en toalettnyckel, [ 297 ]blir han ytterst generad, förvirrad, nästan upplöst, men doktorn fortsätter vandringen på gården, sjungande med sin basstämma. När nu Cello såg denna enkla lilla bild upprullas för sig, borde han ha skrattat, men han spratt upp i sängen och småvisslade häftigt som för att distrahera sig själv, förbannande Blamageguden, som ingenting glömmer av genanta händelser, små eller stora, i en känslig människas liv.

Vid ett annat tillfälle förevisade Blamageguden för honom en tavla, föreställande Cello vid en middag, där han icke blivit uppmanad att hålla tal, men ändå gjorde det och kapitalt misslyckades, Den min, som den olycklige mannen gjorde för att söka reparera skadan, en min lika misslyckad, som det egentliga misslyckandet självt, återfanns på Blamagegudens duk. Färger och rörelser voro perfekt återgivna. Cello tog sig denna gång för huvudet och blev het i ansiktet.

—— Åjåjåjåjåj, kved han. Schy, schy, schy!

Han viftade med armarna för att få bort bilden.

Hade emellertid Blamageguden inskränkt sig till tavelförevisningar från gångna tider och alltså endast tjänstgjort som en perfid historiograf med levande bilder, hade det ändå kunnat gå an, men denna kontrollant ägde även en stämma, som lät höra sig, till exempel när Cello någon gång skrev anspråksfulla vers med oäkta anslag. Kontrollanten kunde visserligen därvid göra honom tjänster såsom satirisk tuktare och gisslare, men hur obehaglig skulle han icke bliva, när den poetiskt anspråksfulle Junker Morgonröd nu ämnade slå sig ned och skriva kupletter.

— Jag tar inte tillbaka, tänkte Cello. Fordrar man av mig, att jag skall skriva lokala kupletter och lägga in pikanterier, så skall jag försöka göra det. Jag måste ha pengar!


Dräpa sig själv är att leva — — —


Efter att ännu en gång ha för sig själv citerat dessa mörka och bittra ord satte sig Cello ned och började tänka på bagare Vesterlund och snickarmästare Fryxell.

— Nej, först måste jag knäppa melodien!

Han grep den förgätna violoncellen och knäppte melodien, som [ 298 ]för honom stod i ett minnesmoln av punsch. Knäppningen, som skedde pianissimo, lät något spöklik i den tysta kvällen. Utanför drog det i träden och klang i telefontrådarna. Journalisten satte sig sedan åter till skrivbordet och nedkastade följande versrader

Det gäller
när det smäller
att vara klar i
— — — — — —

Det gäller
när det smäller
att vara på sin kant.
Fillefill!
Att vara elegant
killekill
att vara…
— — — — — —

— Hallå där, avbröt Kontrollanten.

— Bråka inte du, bara, mumlade Cello, här gäller det pengar eller livet.

Att vara högst charmant
killekill.
Om det är blåsigt väder
det gäller nog att ha — fillefill
prima underklä…

— Rätt så, utbrast Kontrollanten erkännsamt. Dessa ord äro fallna av en äkta drömmare! Ungefär så hade du tänkt dig din diktsamling.

Kontrollantens infernaliska infall att i detta ögonblick fingra på Cellos gamla dröm gjorde endast en sekund intryck på den beslutsamme författaren.

— Jag måste försöka att träffa kuplettonen. Det duger minsann inte att vara litterär. Jag är såld, om jag inte kan imitera kupletten ordentligt.

[ 299 ]

Om det är blåsigt väder
det gäller väl att ha — fillefill —
prima underkläder,
små spetsar-tralala!
Killekill.

— Och nu kommer man till refrängen!

— Bara ett svin i miniatyrformat, insköt Kontrollanten med försmädlig stämma.

Både fröken Gunnarsson i blomsterhandeln — pang!
och även Lasse Strömbergs lilla fru,
måste, retande, kokett
välja elegant och — — —
Fint ska det vara,
högst pikant också!
Fresterskor i skara!
Högst charmant — — —

— Det är lögn, att jag kan få in den riktigt delikata kuplettonen. Det är visst omöjligt att få någon fason på refrängen.

— Du har lyckats fasonera om din själ, yttrade Kontrollanten, som dock icke tycktes ha någon verklig makt över den försvurne.

— Jag skall i stället börja på versen om bagare Festerlund, sedan jag nu har övat mig litet i det pikanta.

Att punscha
och att luncha
med litet brännvin till,
fillefill!
Det gör man om man vill,
killekill.
Om bagar —

— Bagare Vesterlund har, mig veterligt, aldrig gjort dig ett uns förnär, sade Kontrollanten, som nu tycktes försöka att imitera samvetets röst, sedan mer eller mindre satiriska protester icke längre hjälpte.

[ 300 ]— Bagare Vesterlund är en hycklare, svarade Cello. Han angrep snickarmästare Fryxell, fastän han själv inte hade rent bröd i påsen. Hyckleri är otäckt:

Om bagar Festerlunden,
vill taga supar små — fillefill —
skäller han på stunden,
när andra göra så — killekill.

— Den låter inte så dum, ursäktade sig Cello. Ömtåligt folk skulle visserligen säga, att det är en smula genant att skriva mot bättre vetande, men i grund och botten har ju allting sitt berättigande. Jag skriver ju utan litterära anspråk, och litet elakhet måste det ju vara, annars dör publiken av ledsnad.

Fint ska de vara,
min bästa Festerlund!
 Killekill!
Sup din starka vara,
men skäll av hjärtans grund.
 Fillefill!

— Såvitt jag kan förstå, så har jag lyckats, sade Cello, ganska belåten med sitt första försök i kuplettgenren.

— Du har lyckats förträffligt, svarade Kontrollanten. Ja, så utmärkt, att den här tonen aldrig mera kommer att gå ur dig. Försök nu att skriva en verklig dikt efter detta. Haha! När du är färdig med det här, så säg bara ifrån! Jag har några tavlor att visa dig.

Fastän Cello för ett ögonblick gripits av oro och tvekan, fördjupade han sig emellertid i kupletten, som huvudsakligen kom att handla om damernas former och bagare Festerlunds intolerans samt snickarmästare Fryxells bränneriapparat. Därefter sträckte han ut benen under skrivbordet, sträckte likaledes ut armarna och vräkte sig tillbaka på stolen med en förfärlig gäspning. Han var trött men ansåg, att ett gott arbete var gjort, och nu ämnade han gå och lägga sig. Medan den unge herrn lät kängorna med ett [ 301 ]par lätta dunsar falla på golvmattan, ställde Blamageguden upp sin apparat för att ha den färdig, när den uttröttade dramatikern lagt sig till ro i sängen. Cello kröp omsider ner under täcket och ämnade nu låta invagga sig i behagliga drömmar om revyguldet, som skulle betala hans skulder och göra honom till en fri och hederlig karl, när i detsamma en serie klara, levande bilder drogo förbi hans ögon.

Blamageguden hade i afton ett rent bländande lager av sådana, och flera av dem tycktes vara nytagna. Bland annat såg Cello sig själv stå framför teaterdirektör Billkvist och kamrer Kalm, läsande sin vårdikt. Med fasa betraktade han den löjliga figuren, som anspråksfullt uppläste ett skaldestycke, som nu klingade falskt och fånigt i hans öron. Han tyckte sig se de båda teatermännens ansikten, och vad han själv i deklamationens ögonblick icke observerat, det avslöjade Blamagegudens pålitliga fotograferingskonst. De båda teatermännen logo ett sardoniskt leende bakom hans rygg.

Cello vred sig i sängen, blodröd i ansiktet och småvisslade som en stare.

— Ps, ts, schy, schy, väste han till sist.

Men liksom för att hämnas sitt nederlag vid skrivbordet lämnade Blamageguden eller Kontrollanten den olycklige ingen ro. Han förevisade Cello honom själv, när han en gång, servil och fjäskig, sökt tränga sig fram till en bemärkt person för att denne skulle skåla med honom; han såg sig också sitta i ett sällskap och med docerande gester tala om landets olika dialekter, medan en tystlåten man med saktmodig min och klara blickar kritiskt betraktade honom. Denne man visade sig sedermera vara docent i nordiska språk och speciellt framstående i sin sakkännedom om de svenska provinsialismerna.

— Åjåjåjåj, jämrade sig den olycklige revyförfattaren. Åjåjåjåj!

Och först sedan Blamageguden ytterligare visat en mängd prov på sin enastående fotograferingskonst och dragit fram de klaraste och tydligaste bilder ur Cellos förflutna liv, retat honom, upprört honom och generat honom, stoppade fridstöraren in sin apparat och försvann, lämnande åt sömnen att taga hand om den uttröttade författaren till kupletten om den intolerante bagare Festerlund.