Kvartetten som sprängdes/Kapitel 42
| ← Kap 41 |
|
Kap 43 → |
42
Tre misslyckade belysningar och tre brustna genier
— Halv belysning, ropade teaterdirektören, som var klädd i en randig tvättrock, sådan som användes av kockarna i Kronans kök, när de förr i världen övervakade tillagning av sluring, en soppa av blandade grönsaker med ganska obetydligt sovel och mycket vatten. Halv belysning!
I det ögonblick kommandoropet ljöd vid en scenförändring under generalrepetitionen på revyn ”Kittla mig, om ni vågar!” eller ”Bliv inte stött i kanten, lustigt, mustigt sångdingelidång- och chansonspel, med en och annan akt, med mycken takt och modern prakt”, härskade förvirring på scenen. Där promenerade en av de unga aktörerna, som hade till uppgift att spela den med åren allt tacksammare rollen av lätt berusad gentleman. Han var söt som en kattunge i ansiktet och skrattade mestadels förföriskt; han visade då två rader av pärlor i ett rosigt gap, vartill kom ett uttryck av lurande kärlekslystnad i hans ögon. Denne unge man, som säkerligen aldrig drömt drömmen om Hamlet utan endast längtat efter att få vara en förhäxande representant för det elegångta, charmångta och pikångta, bar en välsittande frack och föreföll att olovandes ha promenerat ut från en herrskräddares fönsterplansch med vinterns noviteter. En sådan elegans hade knappast hovmästaren Edelberg eller journalisten Erlandsson skådat, där de stodo bakom kulisserna, hovmästaren trängd av en maskinmästare med en väldig buk under en blåskjorta och Cello mellan två brandsoldater, vilka stodo oberörda och stilla, som om de varit pappgubbar i en skjutbana. Den elegante mannen bar en svart cape med vitt sidenfoder över axlarna samt en chapeau claque nätt sittande på skulten. Aktören, som skulle utsäga vitsen om bagare Vesterlund, nyss ommaskerad med arbetsblus, röd näsa och hängande mustascher, stod och tittade ut i den nästan tomma salongen, där endast några vita ansikten skymtade i nedmörkret: primadonnan, ännu klädd i första aktens dräkt som pensionsflicka, med fläta nedhängande på yppiga skuldror och korta kjolar, vilka läto spetsar framskymta, genombrutna strumpor samt högklackade blankskinnsskor, gick fräsande omkring, begagnande varje tillfälle att sticka kamrern, vilken, svart och stor som ett åskmoln, med ett uttryck av mätthet i sitt gummiansikte betraktade tillrustningarna stödd mot ett litet bord. Kamrern hade nämligen nekat hennes man ett förskott.
När direktörens rop i samma ögonblick ljöd, försvunno figurerna från scenen. Cello och den ivrige hovmästaren skyndade ned på parketten tillsammans med kamrern. Hotell Lundkvist, det av hovmästaren till apoteosering föreslagna och till förintelse av staden dömda matstället, som nyss uppställts på scenen, hade tett sig så skrämmande i ”stämningsfull belysning”, det vill säga dunkel sådan, att direktören låtit kommandoropet gå. Nu upprepade han det ännu en gång:
— Halv belysning!
Maskinmästaren skruvade ned belysningen, och det olyckliga hotellet tedde sig ännu sorgligare och ödsligare än förut. Restaurang Lundkvist var visserligen en gammal restaurang, dock icke fullt trettio år, men åldern på detta av teaterkonsten så hedrade matställe må nu ha varit vilken som helst; byggnaden tedde sig mycket besvärlig att presentera som teaterdekoration i en stämningsfull scen, och denna scen måste vara stämningsfull, avsedd som den var att värma de gamlas hjärtan. Skymning skulle härska, när en vit, i trikå klädd dam med stadens vapen på bröstkullarna och en spira i handen kom in och sjöng en kuplett, inspirerad av hovmästare Edelberg och skriven av herr Erlandsson. Musiken hade under detta nummer blivit anbefalld av direktören att ”dra smekande på stråkarna, för helskotta!”
Den lille tunne direktören utvecklade en rörlighet som en väderkvarn i stark blåst och rusade, tuggande på en slocknad cigarrett, ned på parketten. Kapellmästaren stack upp ett lurvigt huvud med vemodiga och trötta blickar över orkesterskrankets kant, varvid det tedde sig som huvudet efter en halshuggen, utställt till beskådande av en rasande folkhop. Den skara, som nu var församlad på parketten, var visserligen icke så stor, men upphetsad var den. Den storväxte kamrern, teaterdirektören, herr Erlandsson, den rödhårige hovmästare Edelberg, som överlåtit eftermiddagstjänsten på en ömfotad kypare och skyndat sig till skådeplatsen, ett par aktörer samt den unge dörrvaktaren Isidor, vilken var så intresserad, att även han måste blanda sin röst i denna orons kör — av dessa personer var publiken framför orkesterskranket sammansatt i det ögonblick, då man provade Hotell Lundkvist i halv belysning.
— Fortfarande för mörkt, sade hovmästaren, vars ansikte ryckte, och vars händer arbetade, som om de tvinnat blånor. Jag tror, det är för mörkt.
— Jag tycker också, att det är för svart, utlät sig den orolige Cello.
Det avhuggna huvudet började nu att sakta tala, under en sorgsen klippning med ögonlocken:
— Better att ha fållt lys, fållt… Den melodi är också så fordammet sentimental. Hele publiken såve und schnarke såå!
Vid dessa ord lade sig huvudet på sned, slöt ögonen och dog.
— Sköt kapellmästarn musiken, ropade kamrern irriterad. Ni kan väl begripa, att det är för svenskar vi ska spela och inte för polacker. Ni känner inte till vårt svenska kynne alls. Förlåt, jag säger det!
Det avhuggna huvudet svarade lugnt och stilla:
— Jag micka gott känner vårt svenske folklinne — spillet i restårangträdgårder månge år — det skall vare ritsch, ratsch, vielerbong. Nog sentimental i börja på kvällen, men sedan bliva det ritsch, ratsch. Och på paus krekas in pianino und slå soda- wasser in violoncello — det vara svenska folklinne! Mere lys! Ach ja!
Härefter rullade det vemodiga huvudet ned och blev osynligt för publiken.
Restaurang Lundkvist, som i skymning tett sig som ett begravningskapell under täta åskskyar, framträdde nu i halv dager något klarare och tydligare. Det liknade ett litet kulet häkte, och kunde icke väcka varma erinringar om för länge sedan flydda kvällar med sorlande toddylag och vackra värdshusmamseller. Vid en blick på byggnaden kunde man snarare vänta att få se en uniformerad myndighetsperson träda ut ur porten, spika upp en kungörelse på väggen eller läsa upprorslagen på trappan.
— Ach, ach, talade åter det vemodiga huvudet, som stått upp ur sin orkestergrav. Besser med en lille auktiån på små punschbuteljen i ställe. Det måste vare ritsch und ratsch. Punsch på alle bord. Ach, ja!
— Håll käften, kapellmästarn! Pardång! Men var så snäll och låt oss tänka, utbrast den tunne teaterdirektören.
Hans nervositet sände sina gnistor till de andra; Cello kände en dov och tryckande känsla i maggropen och förnam plötsligt något föremål fladdra eller häftigt röras i närheten. Han vände sig om och såg hovmästar Edelberg med grått ansikte, röda fräknar och stirrande ögon stå med vädrande näsborrar, medan hans stora, bleka händer arbetade på ett sätt, som verkade nästan fantastiskt; de drogo i varandra och hopflätades, kröpo under varandra, över varandra, inuti varandra. Detta var ett uttryck för känslighet, som man kunnat tilltro en orolig dramatisk författare av rang men knappast en hovmästare med en så glättig läggning som herr Edelberg.
— Det blir pannkaka, spådde den olycklige teaterdirektören, som var lysten att få sätta sin gadd i någon. Vad var det för en fårskalle, som hittade på det där med Hotell Lundkvist?
— Det var jag, svarade hovmästaren och sträckte fram huvudet.
— Lundkvist blir vår död, varslade teaterdirektören med utmanande ögonkast mot Cello. Texten är också så fördömt släpig.
— Full belysning, yrkade kamrern i däst tonfall.
— Men då går stämningen bort, klagade den tunne teaterdirektören, som kände förtvivlan isa hjärtat och upphetta kinderna. Då går stämningen till hellskotta. Absulemång! Men! fortsatte han i högsta tenor, som lät lik en tuppsignal i morgonväkten. Nå, försök då! Full belysning!
Med spänning väntade publiken de sekunder, det tog för maskinmästaren att efterkomma ordern. Nu framglänste för deras häpna ögon en syn, som gjorde ett outplånligt intryck på dem alla. Hotell Lundkvist, som i skymning liknade ett begravningskapell, i halv belysning ett polishäkte, tedde sig i full belysning som ett icke fullt färdigt nybygge i en förstad. Man liksom väntade att få se en pilsnerbutelj upphalas vid ett snöre till törstiga murare på taket, man nästan kände doften av asfaltgrytor och hörde friska hammarslag. Det var nutiden själv, som i Hotell Lundkvists gestalt hos de förtvivlade åskådarna framkallade oro för möjligen uppkommande tvister angående arbetstidens indelning, bekymmer för strejker och lockouter.
— Hjälp, hojtade teaterdirektören, vad ska vi ta oss till? Jag är pärdy!
— Låt musiken spela sången, och låt fru Broman sjunga den, så får vi se, föreslog kamrern, som icke var en så ömtålig natur.
— Ja visst, instämde teaterdirektören, som åter såg hoppet grönska.
— Tack ska ni ha, hördes i detsamma en impertinent sopranstämma från scenen.
Det var fru Broman, revystjärnan, som nu trädde fram, klädd i elegant vinterkappa och hatt, från en av sidokulisserna.
— Kan ja inte slippa en sådan belysning på murbrukskastellet? Det ska ju vara en sång, i alla helgons namn, som skall stämma folk sentimentala.
Parkettpubliken skrattade ett ögonblick, men kapellmästaren viftade med en stor blek hand, vilket hade till följd ett par korta hornstötar, surret från en basfiol och darrande drag på en violoncell. Cello reste sig då och tittade ner i orkestern, där tysta herrar sutto under små gröna lampor, en stilla och tålig församling, som tycktes försänkt i drömmar.
— Å, fru Broman, ropade teaterdirektören med ängslig röst. Vi gör väl ett försök. Pang, sade han, och gav kapellmästaren ett tecken.
Några takter av en tämligen långdragen melodi följde som introduktion; därpå började sången ljuda, men den lät vass och elak i sin klarhet.
Medan herrarna under de små gröna lamporna i sin frid nu sakta spelade, och medan den uppretade lejoninnan sjöng kupletten, inträdde en ny åhörare på parketten. Denne var visserligen osynlig för alla, men när han tog plats bredvid Cello, hade denne fullständigt klart för sig, att Kontrollanten eller Blamageguden befann sig i hans närhet.
— Detta är ditt verk, sade Kontrollanten. Det är vackert.
— Åj, åj, åj, svarade Cello.
— Nu skall du komma i tidningen, fortsatte Kontrollanten.
— Ånej, ånej. Jag skall vara anonym. Detta är vådligt!
Cello hörde i detsamma under hyssjningar från Kontrollanten sina falska ord sjungas av den vinterklädda damen mot bakgrunden av nybygget med de gråa murarna och de svarta gluggarna:
Hotell Lundkvist, när du måste rivas utav tidens hand,
tag vårt tack, vi skola minnas dig med rörelse ibland.
Mången kväll
vid glasens klang.
Gamla hotell,
o, gamla restaurang!
Musiken snyftade, och liksom ur ett moln av vackra harmonier
steg första violinstämman upp med ett silverljud i höjden,
darrande som en lärka, varefter den försvann i en snyftning över
Hotell Lundkvist och förgängelsens lag.
— Det var uppå min ära en blandad kompott, sakrejö, hade teaterdirektören sagt, då han dagen efter premiären läste tidningarnas recensioner. Så mycket kan jag då se, att pressen i alla fulla fall ställt sig ganska förstående till stycket i sin helhet, men den är förstås sparsam på blömsterna såsom alltid. Jag hade i alla fall rätt, när jag sa, att Hotell Lundkvist skulle bli vårat fördärv.
— Ta det lugnt, bäste bror, svarade kamrern, medan han i munnen manövrerade en guldtandpetare under kvittringar och smackningar som en fågels. Quivivi! Ta det lugnt! Stryk Hotell Lundkvist då! Quivivivi zizi.
— Aldrig, skrek teaterdirektören. Vi måste ha något i revyn, som värmer hjärtat, si! Du är en förståndig karl, Kalm, men jag är rädd för att du saknar, vad som ibland behövs, när det gäller sceniska frågor. Nämligen — sentimång!
Revystjärnan, fru Broman, hade genom sin man krävt att slippa det menlösa partiet i Hotell Lundkvist, ty hon var vild av vrede över att stå med en spira i handen framför den dystra fasaden. Slutet på diskussionen hade blivit det, att ett omarbetningsförslag skulle göras av herrar Broman och Erlandsson med biträde av kapellmästaren. Cello beslöt därför att inbjuda de två herrarna till sin bostad på en enkel konservsupé efter aftonens representation, och journalistens inbjudan hade hälsats med glädje av Broman, som älskade lugnet, och med en handklappning av den lurvige polacken, som utom lugnet älskade punsch och grogg.
Aktören Broman, som egentligen var en äkta konstnärsnatur, hade syftat högt men aldrig orkat upp till målet, ty på vägen upp mot alptoppen, där han skulle bryta sin Edelweiss, mötte han jordanden, som tagit gestalt i denna blodfulla unga dam, vars temperament uppslukade honom. Han greps av en lidelsefull kärlek, som blev besvarad av aktrisen, men denna ville dock icke släppa revyscenen eller estraden, där hon skördade sina triumfer, varför Broman med en suck till sist fann sig uti att följa henne. Kärleken förmådde emellertid aldrig att riktigt hopsy såren efter den krossade konstnärsdrömmen, fastän herr Broman vid de scener, han gästade tillsammans med sin fru, gjorde en viss lycka som komiker, och fastän han då och då sökte återhämta sig på estraden som dramatisk recitatör.
Nu satt aktören, som hade ett brett ansikte med nästan lapska drag och ett par ögon, vilka än glittrade av satir och än lågo i en sorgsen vila, vid Cellos bord. Supén var aväten och diskussionen i full gång.
— — —
— Herr Erlandsson menar förstås, yttrade herr Broman, den särskilda sorts bekymmer, som kommer, när man sviker sin stjärna. Det är detsamma, ser du, Lezinsky, som när samvetet pekar uppåt, men man ändå går neråt. Förstår du?
— Ach, ja. Fi fan! Jag förstå utmärkt, svarade den rufsige lille polacken, som klippte med sina svarta ögon. Det är detsamme som att samvetet säger: ”Skriva sonat utav hele själan och offre liv och hele mänsklighet bare för att skriva sonat av själan! Men så skriver man revymarcia i stället. Ja. Eller konstnärsamvetet säger: ”Du skall blive står violinist eller dirigent för simfonieorkester.” Men mänskan offrer allt för kvinnan eller fattigdom eller punsch och bliver kapellmästare för tredgårdsrestårang med soli i månas skin und knoddar som rytar som den vilda björnen eller bliva maestro vid Billkvests revygesellschaft. Tralala. Fi fan! Ach, ja! Jag känna nog. Jag ser icke stjärna, annat än om någon slå mig på öga. Den andra är släckt. Ach, ja! Skål!
— Det är just det jag menar, svarade Cello dystert och tog ett par strimmor i sitt svarta hår, dem han rullade till en skruv. Det är just det jag menar. Man kan till exempel hålla poesien helig och sedan av ekonomiska skäl tvingas att göra…
— Drömmen är det värsta, avbröt honom herr Broman med en blixt i ögat. En människa kan ju offra hela sin framtid på en falsk stjärna också. Man tror, att man under vissa gynnsamma förhållanden skall kunna nå sina drömmars mål, men kanhända man inte ens under de allra bästa omständigheter kan hinna det. Men man kan också för kärleks skull offra en dröm förstås. Ja…
— Ach, kärlek, avbröt polacken. Nå! Jag hade stora anlag och fick spille vid femton år fyr hertiginna och grevinna och fan och hans kamle mårmår. Jag spela violin och studere och skrive komposition und komme i står orkester. Blive lärare i mysik, och så kommer där en lille dame för att lära sig att spela hos mig. Ach, ja! Lyse locker och ögon blå. Fi fan. Men hon har ring på finger, och den handen kyssa jag många gånger, och jag var ung und skön…
— Ha ha, avbröt herr Broman hänsynslöst!
— Skratter bäst som skratter sist, Broman, förebrådde den lille polacken. Ja kan visa… Pom, pom, pom, pom…
Under det han gnolade, slet han upp rocken och fiskade ur innerfickan en plånbok, i vilken trängdes sedlar, notutkast, pass och några strängar i sina genomskinliga höljen. Denna hög av olika föremål sökte nu den lille polacken att sortera på sina knän, men föremålen tycktes avla av sig, medan han ivrigt letade och letade. Cello och aktören bevittnade leende kapellmästarens un- dersökning i sin stora sophög.
— Endlich, utbrast han och grep ett fotografi, som han räckte Cello med ett uttryck av barnslig triumf i sina ögon. Nå?
Cello betraktade bilden av en ung, smärt man med svartlockigt hår och små svarta mustascher. Ögonen i detta välbildade ansikte hade ett svärmiskt uttryck, och en smal och fin hand höll omkring halsen på en violin. Figuren lutade sig mot en avhuggen pelare, och i bakgrunden syntes ett veckigt svart draperi.
— Det var jag, ropade den lille polacken med en mängd gnistor och flammor i ögonen. Nå! Vad säger?
— Du var en stilig ung man, yttrade herr Broman med ett milt och forskande ögonkast på kapellmästarens ungdomsporträtt. Det var du visst det.
— Ja visst, ja visst, bekräftade Cello.
— Nå, återtog kapellmästaren, ingen tro det, när jag visar den. Men detta var jag. Och den lilla flickan med de lyse hår, hon blev förförd av den sköne musiklärer, och hennes förlovning uppslagen, och jag blev jaget som en hund och tramped som eld på marken, jag. Slut med studien und understöd. Hated av henne och av alla und slut på stjärna und sonat, hertiginna, grevinna och fan och kamle mårmår. Ach, ja. Aber… God kapellmäster vid Billkvests revygesellschaft. Ritsch, ratsch vieler bång. Fi fan! Haha!
Men nu reste sig den nyckfulle och oberäknelige Broman, som rönt någon inverkan av Cellos gästfrihet, ställde sig på golvet och antog i en blink den lille kapellmästarens sätt att vara. Liksom för att illustrera den av kapellmästaren i hast gjorda bikten av sina tragiska upplevelser, slungade Broman på bruten svenska fram några Shakespearecitat, blinkande med ögonen, melankoliskt hållande på huvudet och rörande på händerna på den lille polackens maner:
…… ferbind mitt sår
Jesu ferbarme! Tisst! Det var en tröm.
Du fege samvete, så du mej ängsler!
Blått brinner lyset… det är dödstisst midnatt.
Kallschvetten står ikring mitt kött und skälver.
— — —
Mitt samvete har tusen skilde tunger,
och varje tunge för en särskild talen,
och varje talen dömer mik till schkurk……
Under detta ganska brutala utbrott, som ryckvis framkallade skratt eller mörka blickar hos polacken, stoppade den lille kapellmästaren ned fotografiet i sin plånbok och återfick sitt lugna, melankoliska uttryck i det runda månskensbleka ansiktet.
— Nej, mina herrar, till saken, slog plötsligt Broman om. Vi skulle väl till med Hotell Lundkvist nu!
Han reste sig upp och talade, som om han talat om en affär, medan han gjorde försök att avskaka alla verkningar av de enkla festligheterna hos journalisten.
— Jag har ett genialiskt uppslag beträffande restaureringen av scenen med Hotell Lundkvist. Jag ville nämligen föreslå, att jag finge spela en gammal krogkund från Hotell Lundkvists stora dagar, och denne toddygubbe skulle sjunga en sång om vad han upplevat på det utsökta matstället. Den skulle göras rolig. Men vad! Du, unge pennfäktare, kastar vilda och bestörta blickar på mig! Du menar: vilket andligt förfall med denna självpåtagna, konstnärliga uppgift! Ja, yngling! Men toddygubben är ett barn av min kärlek. Den är tillkommen för min hustrus skull… Jag svär dig, gosse, att jag gärna gjorde något ännu värre för att rädda henne från — pja — från olust och ledsamheter. Haha! Så här ungefär:
Och jag
förlorade för denna kvinnas skull
så gärna all min härlighet och rang.
Ej solen mer min ära skall bestråla
ej purpra mer den ädla trupp, som tillbad
mitt leende…
Snart syntes de tre herrarnas huvud ihoplutade över skrivbordet, och över de tre brustna geniernas så olika skallar svävade ingivelsens duvor i täta ringar.
— Ja, ja, sade den lille kapellmästaren. Und så lägger vi in en lille trumpetschkräll und bastrumme, när han taler om, att han blev utkastet. Bravo! Det går gut!
Sedan nu planen till hotellets restaurering var skisserad återgingo de tre herrarna till glaset. Men efter en stund fick den lille kapellmästaren syn på värdens violoncell, som stod i ett hörn, skymd av bordets skugga. Han rusade dit och framtog, trots bevekande varningar från Cello, det gula instrumentet, satte det mellan sina knän, stämde, småsvor, knäppte och småsvor på nytt, varefter han sakta började spela. Medan kapellmästaren utförde en melankolisk romans av slaviskt ursprung, lutade sig herr Broman mot kakelugnen och slöt ögonen, om av trötthet eller av rörelse, var svårt att avgöra, men Cello satt med en cigarrett i munnen och stirrade på den lille musikern, medan en känsla av smärta bemäktigade sig honom. I denna blandade sig även en vemodig avund, och hans gamla betraktelser om förspillda anlag stego åter upp. Det var hans gamla stjärna, som visade sig långt därborta, skymd av gråa skyar; men Cello förstod nu i afton, att han alltmera skulle komma att avlägsna sig från den, att han för alltid skulle vända sina ungdomsdrömmar ryggen, så till musiken som till poesien.
Här sitter en människa, som till på köpet inte spelar sitt egentliga instrument, och spelar något så vackert, som jag aldrig kunnat göra, tänkte han. Ändå räcker det inte till för mera än en restaurangträdgård. Och runt jorden kväder poeter bättre än jag, och ändå räcker det inte till för mer än några korta månader, och så är allt glömt. Min stjärna har varit av stanniol. Men varför känner jag det då, som om den varit en riktig stjärna? Varför kan denna dåraktighet aldrig tvättas riktigt ur?
Instrumentet lät så smeksamt och ömt, så sorgset och vänligt i det tysta huset. Aktören Broman stod orörlig, så länge skönheten var en gäst i journalistens ödsliga rum, och han undrade inom sig själv, om icke polacken nu tänkte på de blåa ögonen och de ljusa lockarna. När musiken var slut, och kapellmästaren något osäker på benen, krånglade in violoncellen i hörnets skymning, ville herr Broman avlägsna sig varför han tog godnatt av sin värd.
Snart hörde den lille polacken, hur Cello och aktören Broman satte liv och buller i det tysta huset, då värden följde sin gäst ned i trappan för att öppna porten. ”Schy, schy”, hördes journalisten varna, men för varje varning uppstod ett sådant larm, att kapellmästaren nästan blev orolig. Han hade för sin del beslutat att stanna kvar, så länge en möjlighet fanns, och hälsade nu sin återkomne värd, vars stripiga hår blivit något rufsigt under kampanjen i trappan, med en nyter nick. ”Bara vara glade och prate om alle ting”, sade den lille kapellmästaren. Han tycktes för varje ögonblick bliva kryare och muntrare, under det Cello så sakta bröts ned av trötthet. Kapellmästaren visade till sist sin vän en ljus hårlock och ett litet krucifix på en kedja, vilka föremål även funnos förvarade i den trolska plånboken, vars innehåll tycktes omätligt; Cello talade mörkt men osammanhängande om ”en viss”, om drömmar, som brustit, och om Västerviks Sågblad, med vilka han avsågat sin lycka. Polacken skakade på huvudet, pratade, klippte med sina stora ögon och log, men när han omsider skulle resa sig, befanns det, att kapellmästaren var mycket tröttare, än han själv och hans värd anat. Cello beslöt att följa honom till hotellet, och efter en kanonad, hasanden och släpningar i trappan stodo de båda herrarna ute på gatan i den mjuka snön.
Tillsammans med sin gäst, vars lösa kropp och alldeles fritt arbetande ben vållade Cello de största svårigheter, utförde denne en ofrivillig dans i femton eller sexton turer. Än befann sig kapellmästaren ensam mitt i den folktomma gatan, med hängande huvud, hållande armarna framför sig som en björn med en stång, medan Cello lopp runt omkring, utförande smygande rörelser såsom i stycken ur folkdansen ”Flickan hon går i ringen”. Än dansade de arm i arm, varunder kapellmästaren gjorde nigningar, dem Cello med sina ben nödgades reflektera, och än lade de sig båda på knä som i den bekanta leken ”Bagarn bakar, klapp, klapp”.
När Cello hade slutfört sin expedition, gick han hem och lade sig. Först låg han en stund och tänkte, men befann sig snart sittande intill något, som liknade ett jättestort skyltfönster, vars hela yta strålade av silverljus. Cello sökte putsa denna ruta med en trasa men hisnade, då han märkte, att han under sina fötter hade svarta rymden, och att det icke var ett skyltfönster, han sökte rengöra utan en stjärna, på vars ena genomskinliga jättetagg han satt sig grensle — — —