Hoppa till innehållet

Kvartetten som sprängdes/Kapitel 45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 44
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 45. Skattekrävarna, oljemålning av Eugen A:son Renard
Kap 46  →


[ 346 ]

45
Skattekrävarna, oljemålning av Eugen A:son Renard

Artisten Eugen A:son Renard stod i sitt ateljéfönster och såg ned i den smala, men livligt trafikerade gatan, vilken från hans höga utsiktspunkt tedde sig som en svart kanal, där vattnet bar plommonstop, fruntimmershattar, tvättkorgar och en eller annan automobil på sin yta. Just nu iakttog konstnären, som befann sig i en av bekymmer alstrad apatisk sinnesstämning, två i blått klädda [ 347 ]flickor från strykinrättningen mittemot. De buro emellan sig en väldig korg med nymanglat linne; nu satte de ned korgen, sågo på varandra och skrattade. Därefter betvingade de sig, lyfte åter upp korgen, buro den ett stycke men måste åter sätta den vid trottoarkanten. Eugen kunde icke höra deras skratt, men han såg, att de höllo på att kikna. Den ena av flickorna höll sig i sidan, som om hon fått ett anfall av håll.

Lyckliga människor, tänkte Eugen. De kunna skratta, de. Det var längesedan jag kände en riktig lust att skratta.

I detsamma vände han sig om, ty det ringde i telefonen, som stod på ett trekantigt bord, övertäckt med en märkvärdig duk, vars färger voro blandade på det grällaste och tokigaste sätt. Eugen tänkte först gå till telefonen och svara, men han betänkte sig två gånger, innan han fattade beslutet. Hans betänksamhet var grundad på försvarliga skäl.

Eugen, som först målat för lusten att måla men sedan fallit djupt och massproducerat svanar på lugnt vatten samt lantgårdar (i senare fall med full valfrihet för köparen rörande solens placering på duken) hade till sist överfört de pengar, han erhållit för svanar och lantgårdar, till bror Anker i bankirfirman Sixten Solander. Detta hade den unge mannen gjort för att sedan kunna resa till Paris och även till Italien, där utmärkta lärare och goda motiv funnos att tillgå för konstnärer. Medan Anker på uppdrag av broder Eugen placerade pengarna i Västerviks Sågblad och Förenade Kol, tog Eugen lektioner i franska av fröken Carlsson, lärarinna vid högre flickelementarläroverket. Dessa lektioner brukade ha ett rätt egenartat förlopp. Mademoiselle Carlsson plägade låta Eugen berätta om vad han gjorde i går och vad han skulle göra i dag o.s. v. för att redan från början söka få in ett gott franskt vardagsspråk hos sin elev. På detta sätt blevo lektionerna även något intressantare för mademoiselle C., som ju fick en och annan liten nyhet från staden till livs i denna oskyldiga form. Under glädjetiden, när den ena tillställningen avlöste den andra, hade man ju så mycket att meddela och då tedde sig konversationen, överförd till svenska, på följande sätt:

— Nå, var tillbringade monsieur dagen i går, frågade mademoiselle Carlsson.

[ 348 ]— Tillbringade afton vid direktör Olsén, stapplade och hackade Eugen.

— Många gäster, monsieur?

— Där voro ett flertal av många gäster att närvara, meddelade Eugen Renard.

— Ah, monsieur! Vad roade man sig med hos monsieur Olsén?

— Spelas musik att fyra personer samt supé att äta, svarade den osäkre fransosen.

Men när de onda tiderna kommo, då hade icke Eugen något att svara, om icke ur sitt bedrövade hjärta, men sanningen ville han ju icke tala om. Mademoiselle C. kunde då fråga:

— Nå, hur har monsieur tillbringat dagen?

Svaret skulle egentligen ha blivit:

— Jag har varit på pantbanken med min klocka. Därefter har jag avlagt besök hos tre personer, vilka vägrade att skriva på en växel. När klockan fattades tre minuter i två, kom jag, drypande av svett och darrande av sinnesrörelse, till banken efter att ännu en gång ha lyckats klara denna växel, som jag ådragit mig genom dumma spekulationer.

I stället blev emellertid Eugens svar mera ljust och likgiltigt:

— I dag jag har motiv studerat.

— Så intressant, monsieur! Vackra landskap eller människor?

— Vacker träd och buskar grön, svarade Eugen.

Emellertid kunde han i längden icke uppehålla detta eländiga gyckelspel, ty då Västerviks Sågblad — han hade tidigare realiserat Förenade Kol och täckt förlustsumman genom ett åttaårigt lån i Järntorps sparbank — drog sitt sista djupa andetag, förlorade även Eugen all förmåga att ekonomiskt andas. Han hade verkligen lyckats komma loss genom uppoffrande av en del klenoder, förvärvade under glanstiden, och genom att måla billigt, bland annat porträtt. Samtliga de avmålade hade emellertid sett dödsmärkta ut, möjligen beroende på konstnärens sinnesstämning.

Från den stunden hade telefonapparaten i hans rum blivit en plåga. Genom dess tratt fick han höra hårda ord från personer, som måste lägga ut för förfallna växlar, och på sistone hade även skattemyndigheterna börjat intressera sig för hans telefonnummer. Då Eugen var tvungen att bevaka en del intressen av skilda slag [ 349 ]ute i staden, nödgades han emellertid ofta mot sin vilja svara på signalerna. Den unge konstnären ägde ingen sångröst; han hade aldrig försökt att taga en ton till den artistiska dekorationsgitarren, som hängde på hans vägg. Men om han verkligen ägt en röst och denna från början varit föga omfångsrik, skulle den dock så småningom ha fått ett enastående omfång till följd av de röstimitationer han utförde än på höjden, då han ville göra sig sken av att vara städerskan, än på djupet, då han ville inbilla den telefonerande, att han var en släkting till sig själv på tillfälligt besök i lägenheten. Nedslagenheten hade även gjort Eugen misstänksam, varför han ibland inbillade sig, att både skattemyndigheterna och andra fordringsägare antogo de sällsammaste röster för att lura honom att erkänna sin närvaro i telefonen. En gång hade verkligen en ganska nätt flickröst frågat, om herr Eugen var hemma, och denne hade skälmskt svarat ”ja”. Då hade flickrösten förändrats och en rå karlstämma yttrat:

— Det är stadsfogden. Vi har härnere inte mindre än fyra resterande…

Under sådana förhållanden var det icke underligt, om Eugen, när det nu ringde i telefonapparaten på det trekantiga bordet, betänkte sig två gånger. Han satte händerna i sidorna och genomborrade apparaten med sina blickar som om han sökt läsa på botten av ett svekfullt hjärta.

Telefonen ringde ihållande ännu en gång.

— Det är nog Karl Ludvig, tänkte Eugen. Jag svarar.

Han grep telefonluren och ropade i hög diskant, med tonen av en förskrämd ung flicka.

— Hallå! Tre åtta två sex.

— Träffas konstnären Eugen Renard, sporde en mansröst, som Eugen på ett par sekunder granskade från tusen sidor och i minnet jämförde med en mängd andra stämmor.

— Hallå, klingade det på nytt från Eugen. Det är hos herr Renard, men han är inte hemma.

— Var är han då, frågade rösten.

— Han har rest bort till en moster, men kommer nog hem litet senare. Vem får jag lov att hälsa ifrån, frågade flickrösten.

— Gör detsamma, mumlade karlstämman, och det small i [ 350 ]tratten, när luren lades ned.

— Kuggad, sade Eugen belåtet. Det var naturligtvis från skattekissarna.

Nu ringde han själv på till det lilla kafét på andra sidan gatan och beställde där den mest blygsamma frukost: en kaffe med vetebröd och kakor. Medan den unge artisten väntade på måltiden, granskade han en tavla på staffliet och några stycken andra, som stodo i hörnen eller lågo på ett skåp. Där hittade han ett billigt porträtt av en sextiårs packmästare vid järnvägen i uniform. Packmästaren, vars silvertränsar glänste mot mörkblått tyg, såg ut som en till La Morgue nyss uppfiskad levnadstrött människa; kinderna voro skärbleka, och ögonen stirrade i det märkvärdiga ansiktet med ett brustet uttryck av förfäran. Porträttet hade aldrig blivit inlöst, då förmodligen jubilarens vänner, som beställt tavlan, fått opåräknade utgifter hos fondmäklaren Anker. Vid sidan av detta porträtt syntes ett par gårdsinteriörer, lika varandra som tvillingar, med symmetrisk gruppering av häst, hund och fyra höns. Medan nu Eugen med förströdda och ledsna blickar inspekterade sina tavlor, vilka något skulle ha kunnat minska hans levnadsbörda, om de bara blivit avhämtade, hördes lätta steg ute i trappan. Som en husarhäst, vilken lyss till en trumpetsignal i fjärran, klipper med öronen och står stilla, spänt lystrande, så intensivt avlyssnade Eugen gången hos den ankommande personen. Med sin fina hörsel urskilde han ett lätt skrammel av koppar. Försiktigt öppnade han dörren, och på tröskeln stod kaféflickan, en nittonåring med klara ögon och vitt hull.

— Ida kommer själv i dag, tror jag. Stanna hos mig, jag är så ledsen, sade Eugen.

Flickan skrattade och blev röd, men hon drog sig undan hans grepp.

— Herr Eugen har väl ingenting att vara ledsen för. Här är ju så fint och vackert allting. Vad är det här för en gubbe?

— Det skall jag säga, om jag får en kyss, svarade Eugen.

— Ah, seså, sade flickan. Låt bli mig!

När hon gick, tryckte likväl konstnären sina läppar mot hennes hals, varefter han mumlade med en röst, mättad av rika löften:

— Jag vill måla Ida!

[ 351 ]Flickan försvann i trappan, trots Eugens hotelser kvittrande och glad, och artisten var åter ensam, ännu ensammare än förut. Han tände sig en pipa och gick att skärskåda kaffebrickan, på vars lilla porslinskorg lågo fyra större vetebrödsskivor samt en mängd småkakor. Kakorna med kryddnejlikorna kallade Eugen för negerögon, och de runda kakorna hade han döpt till rundaler. Han lade ifrån sig pipan och slog i kaffe, varefter han genast glupskt åt två negerögon, en vetebrödsskiva och därtill trenne rundaler. Så långt hade den hungrige artisten kommit, när han till sin oerhörda häpnad hörde dörren gå upp. Dörren gå upp! Detta var ju som i en fantastisk berättelse. Men kvinnan! Ja, han hade glömt att vrida om nyckeln, när han släppt flickan ut genom dörren. Eugen reste sig upp från bordet och blickade ut i den skumma tamburen. Ur dörröppningen kommo två manspersoner, den ene lik en lång, något krökt flaggstång och den andre liten och kraftig, med breda axlar och välputsade mustascher. Genast stod det klart för Eugen, vars sinnen och instinktliv blivit fint skärpta under prövningens dagar, att det måste vara skattekrävarna, som skulle avlägga ett besök i hans ateljé.

Den brede och satte herrn gick med bestämda och knarrande steg in i rummet. Den andre låste omsorgsfullt dörren, varefter han, sviktande som en flaggstång i stark blåst, följde efter. Med en halväten rundal i handen mottog Eugen artigt, men häpet bugande sina besökare.

— Herr Eugen A:son Renard, frågade den satte mannen. Herr Renard — det är ju han själv?

— Ja, det är det, svarade Eugen.

— Vi kommer hit för att få ordnat med den obetalda skatten. Vi har försökt komma in många gånger här.

— Många, många, lät det med en pipig och vemodig röst högt i toppen på flaggstången.

— Ja, jag har varit borta rätt mycket, ursäktade sig Eugen. Man har mycket att stå i.

De båda herrarna logo ett utsökt leende, vari djup människokännedom, absolut tvivel, något hot och till sist en visshet om seger avspeglade sig. Men detta leende tolkades dock av Eugen som yttringar av ”goda hjärtan i grund och botten”. Därför pe[ 352 ]kade artisten med en något feberaktig gest på kaffebrickan och sade:

— Vill herrarna inte dricka en kopp kaffe? Jag har ett par koppar…

Eugen tog nu ett par steg mot ett skåp för att avhämta flera koppar.

— Behövs inte, sade den satte herrn och hejdade Eugen, som han möjligen misstänkte för att vilja krypa in i skåpet vid fönstret. Behövs inte.

— Nej tack, svarade artigare den pipiga och trötta rösten högt uppe i falsetten. Det är inte för min mage det!

— Rundalerna här ä goda, försäkrade Eugen. Ät åtminstone ett negeröga, medan vi resonera.

— Vi är inte här för att resonera, sade den satte mannen, som alltmer antog gestalten av Lagen i egen person. Hur ämnar ni ordna den här saken? Vi är trötta på att springa här.

— Ordna saken! Ja, vad det beträffar, sade Eugen, som nu gripits av uppstudsighet mot det osvikligt fungerande samhällsmaskineriet. Vad det beträffar, så kan jag säga, att där ingenting finns att ta, där har kejsaren förlorat sin rätt. Oui!

— Här finns väl att ta, pep flaggstången, och sträckte ut en orimligt lång arm mot porträttet, som föreställde den uppflutne packmästaren.

— Jag vill inte vara oresonlig, betygade Eugen. Men jag äger ingenting mera än vad som finnes här.

— Inga tillgångar?

— Inga!

— Ja, men ni målar ju!

— Livets nödtorft och knappt det, svarade Eugen och lyfte handen, i vilken den halvätna rundalen ännu satt kvar. Den, som ägnar sig åt konst, får samhället inte vara så sträng emot.

Den satte herrn överblickade ateljén, varefter han antecknade något i sin bok. Flaggstången vajade sakta, och det blev tyst i rummet. Denna tystnad varade dock blott en kort stund, ty den satte skatteindrivaren utbrast:

— Hur menar ni, att det är möjligt, att era inkomster voro så stora förra året, när ni säger, att ert arbete inte ger er mer än livets nödtorft?

[ 353 ]— Jag innefattar växlar och banklån i livets nödtorft, svarade Eugen, icke utan galghumor.

— Levat över tillgångarna då, antog den kraftige skattemannen.

— Så måste det väl absolut vara, ömkade sig flaggstången, i det den vemodigt vajade.

— Spekulationer, svarade Eugen kort och förnämt.

— Ahaa, utbrast den satte skatteindrivaren, medan en lång vissling, liknande ljudet av en flagga, som hissas i topp, ljöd från den andre besökaren.

— Oui, sade Eugen, som egendomligt nog kände sig som en triumfator. Ja just så.

— Det blir utmätning, meddelade den korte skattekrävaren. Det vill jag bereda er på.

Härefter vände de båda herrarna Eugen ryggen, men denne tillropade dem ett artigt godmiddag, vilken artighet först besvarades i dörren och då endast av den långe skattemannen, som pep:

— Idda!

Fastän Karl Ludvig försäkrat Cello, att hans släkting Eugen var ett snille, om ock ett slarvigt sådant, hade Cello aldrig velat tro på detta. Journalisten förstod sig visserligen icke på konst, men han hade alltid vämjts åt tavlan med svanarna, och fastän Eugens målningar röjde en viss teknisk färdighet, tyckte Cello, att de alldeles saknade liv och anda.

Men olyckan och bekymret satte artistens nerver i rörelse och löste den mätthet, han hade känt i sin av Västerviks Sågblad och goda middagar impregnerade själ. Det var också därför Eugen slog upp ett exalterat skratt, när de båda skattekrävarna avlägsnat sig.

Han erfor en lättnad över att ett länge väntat besök nu var överståndet, och för första gången på länge kände han sig riktigt fri. Vidare tyckte han, att det låg något komiskt över uppträdet med de båda herrarna. Han såg sig själv i en syn med den lilla kakan i handen.

— Haha! Det skall jag göra, flinade Eugen. Det skall jag verk[ 354 ]ligen göra om inte för annat så för skojs skull.

Efter några veckors tid läste Cello och Karl Ludvig en artikel, signerad av den svårtillfredsställde konstkännaren F. F.

”Konstnären Eugen A:son Renard här i staden, som under några år med större eller mindre framgång ägnat sina krafter åt måleri — — — i dagarna utställt ett originellt arbete — — —

Artisten betitlar sin lustiga tavla Skattekrävarna. Målningen framställer tvenne skatteindrivare på besök i en ateljé — — — medellöse innehavare liksom söker att beveka sina omutliga besökare genom att bjuda dem att deltaga i sin enkla kaffemåltid. Man kan verkligen icke hålla tillbaka en från hjärtat gående rörelse — — — galghumor på ett säreget sätt blandar sig med vemod. De båda myndighetspersonerna — — — hård oberördhet — — — vacklande tvehågsenhet inför invitationen, vilken är högst illusoriskt återgiven. Den unge konstnärens anlete talar om ödmjukhet — — — en glimt av spjuveraktighet nästan endast anas, Färgbehandlingen är sober — — — skalan mera dämpad än i de ganska talanglösa saker, med vilka artisten tidigare — — — Inför denna enkla men effektfulla duk frågar man sig verkligen, om icke genrekonsten på nytt fått en uppgift att fylla — — — Motivvalet torde kunna förklaras av den ekonomiska oron i tiden — — — målningen alltså betraktas såsom tidstypisk.”

— Tidstypisk bild, sade Cello när han hade läst recensionen, Ja, den är tidstrogen, det tar jag gift på!

— Ser du, skrek Karl Ludvig, att han var ett snille i alle fall! Skattekissarne, hö hö hö! Ja, jag säjer då detta! All sin dar! Esses, esses!