Kvartetten som sprängdes/Kapitel 62
| ← Kap 61 |
|
Kap 63 → |
62
Ärans man
— Möjligen kan ifrågasättas, yttrade folkskolläraren Holmén, om en åt rusdrycker hemfallen person, som åtnjuter vård på ett räddningshem, kan vara berättigad att erhålla en offentlig belöning för rådighet och mod. Å ena sidan har här utförts en modig handling, men å andra sidan är personen i fråga ju icke så synnerligen väl känd. Vill herr Erlandsson själv läsa brevet från Albin Tidlund till hans fader, servitör Tidlund. Skrivelsen innehåller visserligen även likgiltiga ting, men jag kan komplettera de bristfälliga upplysningar, som lämnats av skribenten, med av mig inhämtade uppgifter rörande hans förhållande vid olyckstillfället.
Cello läste följande skrivelse, avfattad med stor, knagglig barnstil:
- Brev till farsan!
Jag skriver det här brevet till dej, farsan, men det är en annan alkoholist, som sätter komma och punkt, och som har varit i skola. Här har vi det bra, men något starkt blir det inte mera, men ibland smakar maten utav fylle liksom för att reta en annan. Vi har med rejält folk att göra, och vi har en, som läser för oss, och en, som spelar på dragklaver om lördan.
Men häromdan må du tro, farsan, hitta vi en karl i en höstack. Vi trodde först det var ett djur, när han kröp opp, men det var en människa med långt hår, och han hade en halmhatt utan tak, bara en ring, och tårna stack ut ur skorna på honom och rörde sej, som om de varit levande sommarpotatisar, och han var alldeles röd i syna och smacka på en svart pipa. Vi stog i en ring och titta på honom, och när han gäspa, var det som om han hade öppnat en lagårdsdörr, ett sånt gap hade han. Så satt han och plira på oss en stund och sa ingenting straxt. Men till sist fråga han, om vi hade råd att titta på honom så mycket, för titten kostar fem öre, sa han.
När vi fråga honom, var han var ifrån, sa han, att det vete den onde, för han visste det inte själv riktigt, men så fråga han oss, hur vi hade det, och om vi hade vår utkomst därborta i huset. När han fick höra, att vi var alkoholister och inte fick gå ut och in, hur vi ville, så sa han, slå er loss era slavar. Jag ska hjälpa er till det, om ni hjälper mej me att stjäla en korv eller skinka, för det är lögn att jag kan vara utan rökat kött, sa han. Nu har jag gått över hela världen och supit i alla länder och på alla slags språk, sa han, och det är livet det!
Vi fråga gubben, hur gammal han var, men då svara han, att prästbetyg hade han inget och var ingen träl för någon. Landsvägen är min, sa han, och jag är jordens siste luffare. På måndag skall jag luffa till Pyramiden, sa han. Vet ni vad det är för ett ställe, fråga han. Då svara vår lärde alkoholist, att det vet väl alla människor. Följ med då, sa han, för di har lika bra supar i öster som i väster, så det kvittar vart man går, sa han. Men när jag har varit vid Pyramiden, så ska jag, regera mina husarer, gå till själva Frankrike och träffa kejsaren, sa han. Då sa våran lärde, att det var ljug, för de hade ingen kejsare där, men han svarade, att de kanhända har satt av honom nu, men för två månader sen, sa han, satt det jädringen antura en kejsare där, och han söp för resten som en borstbindare.
Medan han talade, rörde han på tårna, och han klia sig över hela kroppen på en gång, jag har aldrig sett make till karl att röra på armarna, det var så att han likna en bläckfisk, när han höll på. Sen gäspa han och sträckte på sig och sa, att han skulle gå sin väg, för ni vill väl inte hjälpa mej, era slavar, sa han. Jag ska gå bort till inrättningen, sa han, och han menade fattighuset, och så kröp han ut ur stacken och morra hela tiden som en hund, och håret vinka ovanför hatten. Vi fråga honom, va han hette, och han svara, att han ville inte säga det, för då skulle vi bara bli generade. Men till sist sa han, att han hette greve Sture, och att hans förfäder hade haft lika många gårdar, som han själv hade löss, och så gick han sin väg och sjöng, så att det eka mellan träna. Vi stog och hörde på, och han hade en klar, grann röst, men till slut hörde vi honom inte mer.
Men han fick nog logi i något uthus på fattiginrättningen, och han hade väl somnat från pipan, för på natten hände någet, så att alla kunde bli förskrämda. Jag låg vaken och kunde inte sova, men då fick jag se en röd fyrkant på ena väggen, men när det rörde sig i den, begrep jag, att det var inte månen, så att jag gick upp ur sängen, och då fick jag se, att det brann bakom skogen, och det var fattighuset.
Jag opp och allesammans de andra alkoholisterna med och vi ut allesammans på hela Hotellet här, och det var till att hugga in, för det brann riktigt. Det var en låge, som stog ur taket precis som en röd flagg, och så stack där ut en annan låge ur ett fönster, lika så lång som ett metspö, och rätt som det var, knallade det till, och då fick vi se, hur takstolen låg där som röa giller, och röken var gul som smör. Så kom de försent från byn med sprutan, och alla ville föra strålen, och alla ropa medan huset brann, och det fräste och rök och skrek.
Men jag in i huset, och jag bar ut fyra gubbar. De var så lätta och hade vitt hår allesammans utom en, och bara skjortorna hade de på sej, med magra skrottar och ben som spjäler. Vi fick dem in under päronträna och sa till dem att stå stilla, men det var en, som gav sig in i ellen, och vi efter, men han kom ut igen, fastän det brann där bak i skjortsnibben och ögona rann på honom. Gud vare lov i den himmelska höjden, att jag fick me mej mitt knyte, sa han, och så tog han upp det och visade sakerna, som han hade. Men det var mest ingenting, tyckte jag, för han visade bara en tändsticksask med några gamla amerikanska frimärken, men till sist såg han listig ut och tog fram en stor svart bok, som vi trodde var en bibel. Den här fick jag i tiden utå kokerskan på ångfartyget Laxen som ett minne, sa han, och den ville jag inte skulle gå i förlor. Jag ville titta på boken, men då sprang han ifrån mej och stack den in under skjortan och sa: tvi vale dej, som vill ta ifrån mej min husmanskost, sa han. För det var en kokbok.
Medan jag stod och vaka på dem, gav sej en annan gubbe i väg. Han hade skärmmössa med en pappersros, och han var inte riktig, men jag sprang fatt honom och högg honom i ryggen. Stopp, din tosing, ropa jag, men han bara viska tillbaks: säj ingenting, men jag ska in å hämta mina minnen! Men det fick han inte, förstås. Men jag fråga honom, vad det var för någet han skulle hämta, och då börja han grina precis som en liten unge och slog sig för bröstet, så att det skrällde i hela skrotten på honom: Det var hennes visa, sa han. Det var hennes lilla visa!
Men det var omöjligt att få ur honom mer än bara det, att det var hennes visa. Han sa, att han hade varit anställd vid hovet, men det var ljug, för han hade bara varit en drevkarl vid en kronepark, där de jagar, och han sa, att han hade ett papper från en fin hovdam. Vilken, fråga jag. Det gör detsamma, sa han, och han satt där och runka på huvet, och ellen sken, som om det varit på ljusan dag, och till sist braka det igen liksom på domedags otta, och det blev svart ett slag, men så blev det rött igen och spruta ell överallt, och vi fick hugga skog omkring. Men gubben, som hade mössan med pappersrosen, satt och såg ut som om ingenting varit. Han bara sa, när hela huset brände opp: Där brann hennes visa, hennes lilla visa!
Jag fick beröm för räddningen, och föreståndarn sa, att Albin skulle hatt belöning, men det kan kvitta, när en annan ändå inte kunde rädda undan deras värdesaker.
Jag hugger ved i dag och skall grava på måndag med hälsningar från sonen Albin.
— Vad ska vi föreslå honom till? frågade efter genomläsningen
den generöse journalisten och doppade pennan i bläckhornet, som
om han ur dess svarta hav genast kunnat draga upp en orden eller en guldmedalj att fästa på Albins bröst.
— Ja, sade herr Holmén efter en stunds begrundan. Bäst torde väl bliva att tillsvidare icke göra något särskilt förslag. Men vore det icke lämpligt att i något sammanhang såsom en belöning i artikeln inflicka exempelvis de nog så erkännsamma orden en ärans man.