Kvartetten som sprängdes/Kapitel 61

←  Kap 60

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 61. Vill ni se mina lejon?

Kap 62  →

61
Vill ni se mina lejon?

Hade miljoner härolder i röda syrtuter och med silvertrumpeter i händerna infunnit sig vid jordens viktigare och oviktigare punkter för att smattra fram budskapet om att herr Bengt Erlandsson blivit förlovad med fröken Märta Åvik, dotter till fabrikör Anders Åvik härstädes och hans maka, född Tabell? Nej, i verkligheten hade detta demonstrativa kungörande icke ägt rum, fastän de nyförlovade tycktes tro, att så var förhållandet, och att alla medmänniskor i stad och på landsbygd skulle vara fullt underkunniga om den viktiga nyheten.

I likhet med andra nyförlovade tyckte sig Cello och hans fästmö vara tvenne ljusgestalter; de övriga medmänniskorna löpte som fattiga, grå möss långt nedanför dem. Men det krävdes dock av dessa underordnade varelser, att de skulle rikta sina tankar och blickar mot det väsentliga i livet. För fröken Åvik var det väsentliga herr Erlandsson, och för denne var det väsentliga fröken Åvik. Tillsammans bildade de den ringsmyckade urväsentligheten, stående på jordklotets grönaste och högsta topp.

I dag, och det var en dag, när ännu en gång våren hade börjat blomma, hade det på redaktionen varit tal om ett modekåseri, vid vars genomläsande korrekturmannen med djupsinnig min förklarat, att vissa uttryck inte voro riktiga. Den fete och hetlevrade lille notischefen, som icke var hemma på modeartiklarnas område, vände sig till Cello, som forskande genomsåg manuskriptet, varefter han med klingande röst yttrade, vänd till alla i rummet närvarande:

— Den här saken vet jag bara en, som kan klara ut.

— Leende Turiddo av japanoriskt ursprung, vem menar du? frågade notischefen, medan han vårdslöst kastade en notis om tvenne dömda lösdrivare i manuskriptkorgen.

— Märta förstås, svarade Cello med en viss köld. Min fästmö!

— Ah, det var så sant, sade notischefen lika vårdslöst, i det han bredvid lösdrivarna placerade en fadermördare i Borås, som nyligen hade erkänt sitt brott.

Cello log ett föraktfullt leende vid notischefens uttryck ”det var så sant”. Även denne var en av dessa i vardagens enahanda fångna, vars ögon icke blixtrade avundsamt eller beundrande, när han hörde den vita gudinnans namn nämnas.

— Nå, och du är alltså belåten att vara en sig så kallander fäpsteman, fortsatte notischefen, som nu i korgen nedlade meddelandet om en person, den där tagit sitt liv genom att hålla huvudet i en med vatten fylld tunna, och vilken notis försetts med den alltför lätta rubriken ”Sätten äro mångahanda”.

— Om sådant talar man inte vitt och brett, förklarade Cello högtidligt, som om han hade fruktat, att notischefen skulle gripa hans eget och Märta Åviks hjärtan, skriva ”Från allmänheten” i kanten på det ena och ”Vad vi sluppit äta” på det andra samt därefter stoppat dem i korgen tillsammans med lösdrivaren, fadermördaren och den olycklige mannen med huvudet i vattentunnan.

— O, fortsatte den upptagne notischefen. Kärlekens viskning haver även jag avlyssnat en gång. Hon gav mig korgen efter en bostonesisk vals, och jag sände henne i gengäld en likgiltighetens Faderulla!

Han lät pennan gå, medan han talade och rökte och ritade raskt på en liten notis rubriken ”Försvunnen” och på en annan ”Räddad som genom ett underverk”, vilka båda gjorde sällskap med de andra i manuskriptkorgen, som kunde rymma allt av världens ve och fröjder inom sina lätta spångaller.

— Då var det inte den rätta då, svarade Cello. Jag skall emellertid be min fästmö ordna den här saken.

Cello satte sig till att arbeta med en artikel, i vilken han yrkade på ett kraftigt ingripande mot en oförskämd larv, som hotade att fördärva fruktträden. Bäst som han var i farten med larven, den han överöste med ett lärt ovett, nyligen inspirerat av en pomologisk specialist, kom en springpojke in och meddelade, att en herre anhöll att få tala vid redaktör Erlandsson. Den främmande dröjde i det lilla halliknande förrummet till redaktionslokalen. Cello lade genast pennan ifrån sig och gick ut till den väntande. Denne var en storväxt man, som bredbent stod vid ett bord; han vaggade på kroppen och liknade en sjöman på däck men vände bort huvudet liksom för att låta herr Erlandsson så länge som möjligt sväva i okunnighet om vem han var. Men Cello kunde icke misstaga sig på denna gestalt; han kände nästan ögonblickligen igen direktör Olsén.

— Nej men, Olsén!

Olsén vände nu huvudet mot Cello och visade sitt pojkaktiga ansikte, där icke ett spår av bekymmer kunde avläsas. Han var sig alldeles lik, något mera solbränd än förr.

— Ja, nu är jag här igen, sade herr Olsén, men det är omöjligt för dig att gissa i vad egenskap. Jag tror inte du skulle kunna gissa det, om du finge en miljon — men vi ska för resten tala tyst om miljonerna, det är sant! Ja, må du tro, gamle gosse, mycket har hänt mig, sedan vi råkades sist.

— Mig också, avbröt Cello ivrigt. Mig också… Märta —

— Och du kan knappast fundera ut, så fiffig du än må vara, hur jag hittills har lyckats bärga min skuta. Men trots allt har det gått väl. Färska hälsningar har jag också från Nickan, som fortfarande är med pojken hos föräldrarna i Norge, men till våren bosätter vi oss i Göteborg. Jag har fått en bra befattning där — organisatoriska egenskaper, förstår du! — Men efter ett förfärligt arbete. Du skulle, som sagt, inte kunna gissa…

— Jag är inte så gissig just, svarade Cello hastigt, men Märta…

— Nå gissa då! Vem är Märta? frågade Olsén plötsligt, eftersom han först nu tycktes ha lagt märke till det ofta upprepade namnet.

Cello såg nästan sårad ut ett ögonblick; han kliade sig emellertid på näsan med vänstra handen, och härvid kom Olsén verkligen att få sikte på den blanka förlovningsringen.

— Vad, sade han, är du förlovad, eller ser jag fel?

— Jag trodde, du hade hört det, svarade Cello, som kanhända antog, att en härold i röd syrtut med silvertrumpet även uppsökt vännen Olsén i själva förlovningsögonblicket. Det är min fästmö, som heter Märta i förnamn. Hon är dotter till fabrikör Åvik, du kanske kommer ihåg…

— Nej, det gör jag verkligen inte, försäkrade herr Olsén och såg mycket pålitlig ut.

— Mycket märkvärdigt, förvånades Cello tämligen kort och strävt. Han liknade en välgörare, som märker, att den person, vilken han gjort tusen och åter tusen tjänster, fullständigt glömt bort hans utseende och namn. — Jaså! Emellertid ska vi väl inte stå här och prata. Nu hoppas jag — — —

De båda vännerna, vilka var och en brann av iver att träffas, den ene för att omtala sina äventyrligheter i kampen för tillvaron, den andre för att få meddela en del smådrag ur fröken Märta Åviks liv, kommo till sist överens om att direktör Olsén skulle råka det förlovade paret vid Mötesklockan samma afton vid sjutiden.

Medan herr Olsén presenterades för fröken Åvik, vilade hela tiden fästmannens blickar på vännens ansikte, Det är möjligt, att Cello velat utläsa vemod och avund över att Olsén kommit att välja fel i livet, eftersom icke ödet tidigare sammanfört honom med fröken Åvik. I varje fall tyckte han sig i vännens minspel märka beundran. Det blev nu tal om, hur man skulle tillbringa aftonen.

— Här är just inte så många nöjen nu i draget, men vi har ju den stora cirkusen förstås. Den är verkligen ståtlig. Det är en stor internationell cirkus, som hittat hit, uttalade sig fröken Åvik.

— Så intressant, sade direktör Olsén.

— Vi går dit tillsammans, föreslog Cello, och sedan kan vi ju äta en supé efteråt.

Marken omkring de vidlyftiga tältbyggena var mycket nedtrampad; stora hjulspår efter vagnar syntes överallt med speglande pölar i sina fåror. Då man nalkades nöjesplatsen, hördes vrål och skrän av vilda djur, och en frän menageristank fördes på en aftonfläkt till sällskapets näsor. Detta cirkussällskap, som med sina bullrande vagnar och rytande djur anlänt över Norge till Sverige, var av större mått än de vanliga; det bar till och med ett över Europa känt namn, och varje nummer var i full överensstämmelse med programmets löfte en ”storartad attraktion”. Särskilt djursamlingen ansågs värdefull och innehöll praktfulla representanter i strimmigt och fläckigt från djunglar, öknar och urskogar. En doft av söt cigarrettluft, sågspån och bensinos blandade sig med den fräna djurstanken, men när de tre nalkades den stora, med röda sidenschabrak och väldiga blågula flaggor smyckade tältöppningen, blev cigarrettlukten och sågspånsdoften den förhärskande. Cello skulle nu lösgöra sig från sällskapet för att hämta biljetter, då han i detsamma kände ett kraftigt grepp i ena axeln.

— Behövs inte, sade herr Olsén. Vill ni vara vänliga och följa med mig!

— Dig? frågade Cello och betraktade med snopna blickar herr Olsén, som tydligen velat spela en liten komedi med fästfolket och på förhand reserverat platser till aftonens representation. Det blev emellertid icke något tillfälle för den förvånade att anställa några betraktelser i ämnet, ty sällskapet hade nu nått tältets inre öppning, där ett stort grönt draperi veks åt sidan för dem. I detsamma brakade det till i den trettio man starka orkestern tätt under taket, och en stolt, på ståtliga skrällar buren marschmelodi fyllde tältet. Kapellmästaren arbetade med sin pinne, ömsom hotande de stora bastuborna, ömsom vädjande till de smäktande tenorbasunerna, ömsom fördömande de impertinenta pickolaflöjterna, som i nedrig närgångenhet höjde sina ligistvisslingar över de andra värdigare stämmorna.

Det var en äkta cirkusmusik, som förmådde de döda att stå upp ur sina gravar — för länge sedan döda minnen från hemstaden, där sköna världar en gång öppnat sig för den lille Bengt Erlandsson bakom en våt tältduk. Redan i dörren, då doften av söta cigarretter, sågspån och hästspillning förtätats, greps Cello av samma stämning, som han nästan alltid erfor vid besök på en cirkus. Ur sågspånet reste sig bilden av en liten pojke med stor sjömansmössa, prydd med tre stjärnor; gossen var klädd i en grå blus, vars säck kring midjan tyngdes av medförda äpplen. Det var han själv som barn. Han hade fått följa med den fattige bastubsblåsarens son, ty cirkussällskapet hyrde sin orkester i staden; de båda pojkarna fingo sitta långt framme på en bänk under musiken. Vilken vemodig lycka att få betrakta dessa framstående män och kvinnor, granna i sina dräkter, så berömda, så sköna men ändå så fulla av välvilja! Hur de alla skänkte sina milda leenden åt publiken! Den vitgnistrande trapetsdamen kastade blänkande blickar runt omkring sig, när hon hoppade fram med små steg på sina kritade skor. Gossen hade erfarit en mild, sorgsen känsla, när han betraktade hennes bleka, fylliga kinder, hennes klara, svarta ögon, hennes glänsande mörka hår och vita barm, som under siden och tinder, liksom av vattendroppar, hävde sig efter ansträngningen i trapetsen. Det var en omedveten kärlek, som spirade i denna söta luft, där basblåsarens tuba råmade; en kärlek, som endast varit en fläkt av vemod men icke mer. Så längesedan…

— Märta!

— Ja.

Cello hade hela tiden under jubelmarschens dön och skrällar hemligen hållit i den älskades hand. Han blickade upp — och se, hon var kvar! Det var sant, att hon satt vid hans sida, och att allting var, som det var. De döko ned i varandras ögon, stirrade i sågspånet och tittade sedan upp på nytt. De funno varandra båda kvar, och de sutto tätt intill varandra.

Vad som skedde omkring dem, var under några ögonblick likgiltigt, och de märkte knappast de utsökta parterrgymnasterna, som utförde underverk på en rubinröd matta; de märkte icke glatta lemmars muskelspel och smidiga kroppars sving genom luften; de märkte icke pretentiösa ögons uppfordran att applådera, icke de överdrivet intagande sprattlingarna med benen och de sockersöta leendena, när slutnumret utförts.

Något rött hade skymt för deras blickar, men det försvann vid en ögonklippning. Det var den rubinröda mattan, som drogs bort, och först då vaknade de upp. Sex vansinniga herrar i gröna livréer störtade in med toviga luggar, svettiga pannor och var sin räfsa i handen.

— Vackert, inte sant, hördes herr Olséns röst bakom dem.

— Mycket, svarade Cello, som nyss gjort en bottendykning i fröken Åviks ögon. Mycket!

Men i detsamma kom Cello att lystra, först med den generade min, som publiken ibland visar, när den ser eller lyssnar till något dumt, omoget eller misslyckat, sedan med ett stilla löje. Tvenne clowner hade kommit in på arenan; den ena av dem bar den traditionella, kritvita pajazzodräkten med ett stort hjärta mitt på magen. Han vaggade och gick inåt med tårna, drog ett råmskratt upp från botten av bröstet, snubblade plötsligt och föll omkull. Då nalkades från andra sidan en lazaronfigur med ett paraply i trasor, en hatt i trasor, rock, väst och byxor i trasor. Han satte en grön peruk i rörelse, genom att sticka ner handen i en ficka; håret stod som en kant av spik runt omkring skallen. En konversation utspann sig på det säregna cirkusspråket, i vilket dock här svenskan tycktes vara det förhärskande. Den vita pajazzon skrek till den andre, som satt sig att gråta på arenans kant.

— Gottag! Vaffyr gråta do, Pella?

— Ja gråta fyr jag vara lissen, jag. Buuuh! Jag vara lissen.

— Vara do lissen? Vaffyr vara do lissen, do?

— Jag vara lissen, fyr jag vara så fattig och jag icke kan tjäna penga till matan.

— Kunna du icke tjäna penga till matan? Hör do, Pella!

— Ja!

— Vill do bliva micka rik?

— Va! Ja. Jag vill bliva micka rik!

— Då skall jag läre dig att bliva micka rik.

— Å, jag bliva micka rik! Åhh! Hihihihihi! Irrrr. Bon.

Trashanken slog en dubbelsaltomortal, varefter resonemanget fortsatte.

— Hur skall jag bliva micka rik?

— Jag läre dig spicklere, jag!

— Bon! Spicklere? Skall do läre mig spicklere?

— Ja, jag skall läre dig spicklere i aktian. Do skall blivo micka rik.

— Åhö, jag skall spicklere i aktian. Ähh. Irrrr! Många pengar till matan och sköne damer, dem jag kyssa sååååå. Smack, smack, smack!

— — —

— Fåniga clowner de där, sade herr Olsén i ursäktande ton. Men ni får se bättre sedan. Vi har mycket bättre.

— Vi, upprepade Cello, vi…

— Ja, svarade Olsén och log med hela ansiktet, jag har nämligen åtagit mig att leda den här stora turnén i de skandinaviska länderna med biträde av ordinarie cirkussekreteraren. Det var en underlig ödets nyck, som gjorde, att jag fick detta tillfälle. Det var egentligen genom norska förbindelser. Haha! Ja, jag sade dig ju, att du inte kunde gissa vad jag hade för befattning.

Cello blev verkligen ett ögonblick häpen över hur ödet tumlat om med hans vän, men i grund och botten förvånades han icke så mycket, då han sedan gammalt visste, att Olsén med sin käcka läggning kunde skaka av sig obehag, som om de varit vattendroppar, och gripa tillfället i flykten utan alla fördomar.

— Du är en prima karl, Olsén, betygade Cello. Det tycker Märta också!

— Nu är det tio minuters paus, avbröt herr Olsén det intressanta samtalet. Han vände sig därefter till det förlovade paret, bugade sig lätt och inbjöd leende:

— Vill ni se mina lejon?

Det händer ju så ofta, att människor skakas av en erinrings glimt, utan att de kunna gripa fatt bilden, som ljuset tyckes vilja bestråla. Så kan man komma till en väg med en ensam byggnad, och fast man vet sig icke ha varit där förut, väckes ett minne av att man ändå har varit där. En annan gång yttrar en alldeles främmande person i en folksamling några ord, som på samma mystiska sätt framkalla ett halvt minne.

— Han har sagt det där en gång förr till mig. Men jag känner honom ju inte. Har jag träffat den där mannen i en föregående tillvaro?

När nu herr Olsén till de nyförlovade riktade sin inbjudan, stelnade Cello ett ögonblick, och hans tankar lyste som en blindlykta på en stor mörk gård. En ljuspelare flyttades hit, en annan flyvtades dit, men han kunde icke återfinna uttrycket och placera det i den miljö, där han en gång trodde sig ha hört det fällas. Tankspridd betraktade Cello den stora kungstigern, som hög och ormmjuk gick sin ängsliga gång från den ena ändan av buren till den andra; tankspridd såg han in i de grymma, bärnstensgula ögonen, som kastade sina fjärrblickar, i vilka ingen tanke kunde läsas, över de nyfikna åskådarnas hop. Lika tankspridd stannade han en stund, med fästmön tätt vid sin sida, intill det väldiga lejonet.

— Ett praktdjur, förevisade herr Olsén. Ett Nubierlejon. Är det inte grant?

Vill ni se mina lejon, vill ni se mina lejon, malde det oavlåtligt i Cellos huvud. Långt sedan sällskapet hade lämnat cirkustältet, långt efter det de lämnat supén, där Olsén berättat, vad han hade upplevat efter sitt fall, och hur han tänkte sig sin framtid, och där Cello talat om sina överståndna bekymmer och om lyckan vid fröken Åviks sida, funderade Cello över det sällsamma uttrycket. När han, glad och nöjd, på aftonen lämnat sin fästmö vid porten till fabrikör Åviks träslott och med långsamma steg vandrade hem till sin ungkarlskula, sökte han fortfarande med sin lykta i de framfarna årens mörker.

— Vill ni se mina lejon? mumlade Cello och ställde vattenglaset med en smäll på brickan. Vill ni se mina lejon! Har jag träffat Olsén i en annan tillvaro? Det måste bestämt ha varit i en annan tillvaro.