Kvartetten som sprängdes/Kapitel 65

←  Kap 64

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 65. "Ärade brudpar, mina damer och herrar!"

Kap 66  →

65
“Ärade brudpar, mina damer och herrar!”

Hovmästare Edelberg hastade dödstyst genom Hotell Svanlunds vackra festvåning, på vars väggar syntes bilder av en mängd storpolitikens och tonkonstens mästare, möjligen utvalda av den fintliga direktionen för att ingiva tillfälliga gäster den föreställningen, att Axel Oxenstierna och Carl Maria von Weber på sin tid varit tacksamma middagsätare vid restaurangens goda bord.

Den rödhårige hovmästaren, som var klädd i frack och vit halsduk, vred med häftighet sina händer över ett antal små assietter med smörkulspyramider, skyndade därefter bort och vred dem lika förtvivlat över ett par stora försilvrade fat, gled sedan, lik en spelande skugga eller reflex, utefter det långa vita bröllopsbordet, alltjämt utan ett ljud men hela tiden flätande de stora bleka händerna inuti och utanpå varandra. Hovmästaren hade själv lett dekoreringen av den ganska stora matsalen, men han hade i dag måst anskaffa extra krafter vid serveringen. Därför syntes i den ännu tomma salen servitören Tidlund, kallad Timglaset, sysselsatt med en del förberedelser, innan den festliga måltiden skulle intagas. På grund av att herr Tidlund mestadels tjänstgjort vid begravningsmiddagar, hade han tillägnat sig ett om möjligt ännu tystare uppträdande än hovmästare Edelberg. Den bleke mannen med de blacka, i fjärran svävande blickarna och det sällsamma leendet omkring munnen smög alltså omkring vid ett mindre bord i bakgrunden, medan herr Edelberg utförde sina trolska, luftiga rörelser vid det större bordet i salens mitt.

Ett tag upplöstes herr Tidlunds bild och fläktade ut i den stora korridoren. När han med tysta fjät och fladdrande skört passerade över den mjuka mattan, stod plötsligt fabrikör Åviks trotjänarinna framför honom, högtidsklädd och förgråten. Hon var den första, som anlänt från kyrkan.

— Gråt inte, fröken Alma, tröstade herr Tidlund med sin tonlösa stämma, sedan han vänligt hälsat hushållerskan. Allting blir bra, det vet väl jag det.

— Ack, jag skall förlora min kära fröken! Det känns nog, må herr Tidlund tro!

— Badda ögonen med kallt vatten, fröken Alma, så går det röda bort. Jag vet det nog jag, som varit med så mycket…

I det festliga bullret och sorlet av röster vid borden hördes tydligt Karl Ludvigs stämma, då han för fröken Carla Berg eller Glada Kalle förklarade, varför han kommit för sent till högtidligheten i kyrkan.

— Jag sa till Cello, att jag inte velle bli någen marskalk, yttrade Karl Ludvig. Jag töckte, att jag va för feter, men Cello sa, att han inte velle gefta sej, om jag inte åtog mej å bli marskalk. Snälla fröken Berg, var inte lessen på mej, för att jag kom för sent.

— Det är ju över, det är väl ingenting att tala om, kvittrade Glada Kalle.

— Se, saken va den, fortsatte Karl Ludvig, att jag va ganska feter för ett år sen. Jaha, dä förstås, jag ä dä nu också, men jag va möcke fetare då. Då skaffa jag mej, ser fröken Berg, en hel del stärkskjorter å sånt där. Sen kom sörgen.

— Å, har ni haft sorg, avbröt miniatyrdamen med ett deltagande uttryck i sina glada och falska ögon.

— Dä var ingen släktsörg, fortsatte Karl Ludvig lugnande. Gud vare löv! Men dä va affärer å sånt där. En annan hade magrat, minsann!

Men vid det stora bordets ena kortända satt Pensionatskurken i en egendomlig givaktställning på sin stol. Hans blekbruna ansikte med den smala, sammanpressade munnen, den mörka skäggbotten och de gråsprängda små mustascherna samt pincenén, som skärpte blicken, talade om allvar eller stränghet. På sin högra sida hade han genom en sällsam ödets skickelse till bordsdam fått en fröken, känd från Lilla Mussys värld, där hon spelade sin roll som Fakir under kaffebjudningarna. Hon talade som vanligt med nedslagna ögon och nästan slutna läppar. Pensionatskurken måste instinktivt ha känt, vilka huvudintressen Fakiren odlade; han sände då och då en forskande blick mot de sänkta ögonlocken, och han tycktes vänta på en förklaring eller en uppenbarelse. Nyss hade Pensionatskurken på förfrågan meddelat sin bordsdam, att han var stationsinspektor i den närliggande köpingen, varför alltså Fakiren blivit nödtorftigt lokaliserad. Den uppenbarelse, som den djupsinnige mannen väntat på, dröjde verkligen icke så länge. Just som prästmannen uttalat orden ”renhet i tal, renhet i hjärtan, kärlek och överseende” till brudparet och hurraropen förklingat, yttrade Fakiren, i det hon blickade ned på bordduken.

— Bor inte den unga kaptenskan von Pann där?

— Mycket riktigt, sade Pensionatskurken förbindligt, med hopp i sitt hjärta. Mycket riktigt.

— Det är en mycket behaglig dam, fortsatte Fakiren. Hon bor ju i Hedmans gamla villa?

— Just så, just så, bekräftade Pensionatskurken med en viss entusiasm.

— Hon är visst änka nu?

— Ja, hennes man dog för två år sedan.

Nu gjorde Fakiren ett uppehåll, medan hon förberedde ett av sina stora suggestionsstycken. Därefter sade hon med len stämma, hopsnörpt mun och darrande ögonlock:

— Ja, tänk, tandläkare Blom flyttade in i samma förstuga, så snart begravningen var över. En behaglig man, herr Blom. Passande läge — för praktiken!

Pensionatskurken, för vars ögon efter Fakirens beräkning en syndig tavla rullades upp, blickade med sann beundran på sin bordsgranne, log milt och sade:

— Den unga kaptenskan är så mycket ute, för hon besöker mest fattigt folk och uppehåller sig särdeles ofta bland sjuka och elända i samhället. Hon ägnar sig uteslutande åt barmhärtighetsverk efter mannens död och går ofta långa vägar, ja, halvmil, med sina korgar, sina apotekslådor och sina hoptiggda kläder.

Fakiren blev stum inför all denna godhet. Men Pensionatskurken, som uteslutande diktade, ty han hade icke en aning om hur kaptenskan använde sin tid, lade med tacksamt sinne märke till, hur han förvirrade sin bordsdam. För sig själv tänkte han: Denna kvinna har jag förvisso placerat på ett Castrum doloris, varefter han höjde sitt champagneglas och ödmjukt bad att få dricka Fakiren till.

Första fiolen, som var närvarande med Electrical girl, blev så småningom något högröstad och avfyrade plötsligt över bordet:

— Hej, Karl Ludvig, gamla ungkarlsruka! Skål för Ryslunda sparbank!

Bröllopsmiddagen knallade och brann av flera utmärkta anföranden. Folkskolläraren Holmén uttryckte sig vårdat och lugnt i ett tal om ”hur liten man likväl känner sig inför naturens stora krafter, i vilka även kärleken ingår såsom en väsentlig detalj”, varefter en äldre herre manade de närvarande ungherrarna att gifta sig, ”emedan kärleken är det enda, som kan förgylla livet. Ungkarlarna ha inte något berättigande.”

Pensionatskurken, som en stund suttit i tankar och sett ogenomtränglig ut, knackade plötsligt till brudgummens överraskning i glaset. Det blev tyst efterhand, men Pensionatskurken klingade ännu en gång, och det lät i kristallen, som när en fårklocka pinglar.

När larmet nu alldeles tystnat, reste han sig upp och talade, först med tämligen låg och sedan med en allt skarpare stämma:

Ärade brudpar, mina damer och herrar!

En av de föregående ärade talarna bragte brudparet en så ståtlig hyllning, därvid han utströdde så ljuvligt doftande rosor, att jag alls icke anser mig i stånd att tävla med honom. Men gav han åt brudparet vältalighetens blomster, vilket är tillbörligt och rätt, gav han åt oss ungkarlar endast törnen.

Förbjude mig Zeus att betvivla den ärade mannens försäkran, att han är lycklig, men jag anser min skyldighet vara att bemöta hans ord om ungkarlarnas mindre existensberättigande. Min herre, vi äro absolut nödvändiga för den äktenskapliga lyckan, och vi få bringa månget offer på äktenskapets altare. När omsider de unga slutit dörren till sitt bo, då, mina damer och herrar, är hela världen överflödig för dem, emedan de veta sig vara ensamma i världsalltet. Och rätt så! Men tiden flyr snart — sic voltitur aetas — och med tidens gång förändras allt. Då skola de en gång finna, att molnen, på vilka de svävade högt över våra huvuden, brista, och de vakna ledsna i sällskap med varandra, ty den första kärlekens gud, vilken har ett mycket stort och hårdarbetat tjänstgöringsdistrikt, har flyktat bort. Verkligheten har åter trätt i deras närhet, och i denna verklighet känna de sig till en början förvånade och främmande. En söndag kommer, när mannen står och trummar på rutan eller sitter knäppande på sina naglar, liksom de gamla lekte med plektret på lyran, och då den unga frun vattnar blomster utan att fälla ett ord. Runt omkring dem fylles luften utav frågetecken; det enda ljud, som stör tystnaden, är kanariefågeln, som hoppar i en triangel från pinne till pinne under glada pip. Ty det är en ungkarl, och därför piper han så glatt. Då säger plötsligt den unga frun, att nu måste förvisso någon tagas hem, för vilken man kan visa alla gåvorna, och mannen far upp såsom befriad ur fångenskap, och hem släpas så det första ungkarlsoffret. Med det tålamod och den ödmjukhet i anden som vi äga, vi ur paradiset utelåsta, stanna vi inför varje kristallvas och utropa ”ah”. Vi skugga med händerna över våra ögon framför edra oljefärgsmålningar och säga ”åh”. Vi halas genom rummen såsom godsvagnar av ett lok, I leten i våra ögon efter entusiasmen över eder lycka. Ha! Vid gudarnas skymning! Det är vi ungkarlar, som skola omtala för eder och övertyga eder om att I ären lyckliga.

Så kommer den dagen, då vi uppsläpas till eder, och då ni för oss förevisa en dyrbarhet, insvept i en linda. Denna dyrbarhet har väl utseendet av ett vetebröd, men detta vetebröd skiljer sig i så måtto från vanliga sådana, att det blinkar, ty vi kunna tydligt se tvenne russin i bakverket, ett på varje sida om något, som I kallen för lillens grekiska näsa. Nå, frågar mannen, kan du säga, om han liknar mig eller Jossan? Den oerfarne ungkarlen begår genast ett avgrundsfel och säger, att det liknar endera av parterna. Men vi, gamla ärriga ungkarlar, vi säga icke så, utan vi slå tillsammans våra händer och utropa: Det var en sällsamt lycklig förening av eder båda!

— Hahaha, skrattade församlingen.

— Silentium, mina damer och herrar, manade Pensionatskurken. Förvisso äro vackra visor icke långa, men detta är en ful visa, och därför är den lång. En dag inbjudes ungkarlen såsom ledare av åskstrålar eller såsom en slags buffert, och han får då känna äktenskapets smärta och taga del av dess besvärligheter. Efter middagen anförtror sig den manlige vännen till honom: ”Kära du, allting är icke, som man drömmer sig det. Det vill säga, att jag och Jossan äro verkligt lyckliga, och hon är den bästa kvinna, man gärna kan tänka sig, men” (här sänker han sin röst till en viskning) ”men hon måste hållas kort, man måste ibland säga rent ut här i hu—”

Just då kommer Josefin in, och mannen övergår till något annat och ser ut, som om han hade inlett ett samtal med luften eller en i rummet sig befinnande vålnad. Ja, med sådana bördor få vi ungkarlar vandra hem. I ösen edra sorger i oss, men vi äro vana att bära äktenskapets tyngder, och ändock hava vi krafter kvar att på Trettondedagens afton tillsammans med edra små utföra den gudalika dansen Räven raskar över isen samt kanske därtill även placera våra tänkarehuvuden i golvet för att uppliva antikens lekar genom en kullerbytta och dymedelst framlocka gudaleenden på de små barnens läppar.

Nej, mina gifta damer och herrar! Talen icke illa om ungkarlarna, ty vi äro oumbärliga för eder äktenskapliga lycka, liksom ventilen är det för ångmaskinen. Vad slutligen brudparet angår, avslutade Pensionatskurken sitt tal, så ber jag att få uttrycka den förhoppningen, att I med fullt förtroende vänden Eder till mig, när I haven några kristallvaser, klänningar, småbarn eller serviser att förevisa. Behagliga uttalanden garanteras, och även är jag beredd att taga tvenne gånger av eder kalvfrikassé och lika många gånger av eder jordärtsskockspuré, eder ölsupa och eder brylépudding. För övrigt skolen I ihågkomma: amor vincit omnia!

Dixi! Acti labores jucundi! Vivant de nygifta!

Kraftiga hurrarop genljödo åter i salen, och genom deras buller hördes Karl Ludvigs starka stämma:

— Möcke bra! Dä ä så sant, dä ä så sant!

Pensionatskurken satte sig ned, och han såg sträng ut, när han lyfte sitt glas, vari vinets pärlor dansade upp och ned; kritiskt syntes han granska dessa pärlor, som om han funnit dem alltför glada och lättfärdiga.

Medan sorlet steg och sjönk, satt den gamle pensionerade, före detta järnvägskontrollören Pamp, med sitt huvud lutat i ena handen. Electrical girl hade genast känt igen honom och med en viss förskräckelse, ty gubben, en gammal bekant till fabrikör Åvik, var ingen annan än Den oförbrännelige, som brukade berätta glada historier och tala om gödkalvstek, stuvad lake och väderleksutsikter inne i den affär, den unga kvinnan för länge sedan hade lämnat bakom sig. Electrical girl kom väl ihåg den dagen, då Den oförbrännelige kom in och berättade historien om fänriken. På sin egen historia hade hon ju fått ett lyckligt slut, fastän hon aldrig fick veta, hur det gick med fänrikens väninna.

Den oförbrännelige satt försänkt i djupa tankar, medan han förberedde ett av sina tal, med vilka alltid vänkretsen uppbyggdes av den intensive herrn, som till varje pris måste behärska situationen och under alla förhållanden vara den oförbränneligaste av alla oförbränneliga. Gubben Pamp var en på sitt område enastående talare, ty han kunde hålla anföranden, som innehöllo alls ingenting och därtill voro fullständigt osammanhängande, detta på ett så medryckande sätt, att åhörarna fingo intrycket av ett retoriskt mästerstycke. Han byggde upp ett slott av luft, försåg det med torn av tomhet och krenelerade murarna med intigheter. Härefter satte han ett leverop som flagga i toppen. Det infernaliska i herr Pamps metod låg emellertid i den hastighet, varmed han hopade grannlåter på varandra; åhörarna drogos med av farten och visste icke ordet av, förrän den duktige talaren med ett ryck fick dem att rusa upp från stolarna med glasen i händerna och fylla i hurraropen, när han ropade sitt bjudande leve.

Nu reste sig Den oförbrännelige upp, baxade med ett larm stolen ut på golvet, vräkte sina breda axlar baklänges och röt:

— Ärade brudpar, mina damer och herrar!

Äh! samlade här i glädjens högtidsstunder — äh — minnas dagar, som svunnit i både helg och söcken, och det gäller att med all gewalt stå rak i regn och solsken, det tror jag också, att man kan säga i detta fall, ty detta kära par, som vi här ser framför oss med ungdomens hela liv, men åldern kommer smygande och ungdomens dagar skola vi minnas liksom all tacksamhet vi hysa — äh — men det är ju möjligt — här utförde illusionisten ett av sina patentknep, då han liksom hänvisade till något, som förut icke blivit sagt — det är möjligt, att alla icke kunna instämma i de ord jag nyss talade om ungdomens tacksamhet och ungdomens plikter (flera av åhörarna lyfte huvudena, plågade av samvetskval över att icke ha varit tillräckligt uppmärksamma) men för all glädje, för all äkta kärlek vi ha fått röna i det härliga familjelivet, i dess helgd, som varit till fröjd för alla, icke minst för oss — till det ärade brudparet själv, till dess anförvanter, fabrikör Åviks präktiga — äh — familj — och därför, röt gubben plötsligt, ber jag er alla (buller och brak av stolar, som när bataljon slås på en kägelbana) instämma med mig i ett leve. Leve brudparet! Leve det!

— En charmant talare, utbrast Pensionatskurken och vände sig till Fakiren. Ska vi inte gemensamt skåla med honom? Få vi lov! Tack för det vackra talet!

Men nu hade Reservlöjtnanten rest sig upp och bad med smattrande stämma att få uppläsa de telegram, som under dagen anlänt. Han stod i stram givaktställning, medan han lät den ena telegramblanketten efter den andra passera ansiktet, och hans röst lät som frisk skottväxling i patrullstrid:

— Hjärrrtlig grrratulation på högtidsdagen, smattrade det från uppläsaren. Undertecknat Hilda och Frans.

— Grrratulationer, de hjärrrtligaste på högtidsdagen. Familjen Ericksson.

— Sol ute och sol inne, sol i hjärrrta och sol i sinne! Lillebill och Edvin Sjöblom.

— Mycken glädje och liten sorrrg, krrraft att bära båda! Matilda och Josef Ingvers.

— Tomtebolycka må hemmet smycka! John Timell med fru och barn.

— Hjärrrtligaste grrratulationer på bröllopsdagen! Familjen Malm.

— Sol ute och sol inne, sol i hjärrrta och sol i sinne! Vännerna Ida och Axel.

— Lycka och frid! Petrus Anker.

— Mycken glädje och liten sorrrg, krrraft att bära båda! Sundströms.

— Tomtebolycka må hemmet smycka! Karnell & Co. Plåtförädlingsaktiebolag.

— Sol ute och sol inne, sol i hjärrrta och sol i sinne, Ferniss- och oljefärgsfabriken Glanzia.

Särskilt ett telegram, som upplästes mot slutet förvånade mycket den av lyckönskningar söndertrummade församlingen. Det var avsänt av servitören Tidlund och innehöll hans enda vers,

…
var äng sin blomma har.
Vart hjärta har sin saga
från flydda ungdomsdar
 Högaktningsfullt
 H. Tidlund.

Medan telegrammen smattrande lästes upp av Reservlöjtnanten, vars skottsalvor ljudit under mera än en halv timmes tid, syntes långt borta vid ena kortväggen Timglaset i sin välborstade, men något blanka redingote. Hans ögon sågo med ett blackt men vänligt uttryck på brudparet, och över hans läppar svävade det stilla leende, som aldrig lämnade honom, vare sig han iskänkte det sura vin, som sorgen bjuder, eller det fradgande, söta och rusande, som glädjen ställer till förfogande åt sina gäster.

Utanför i gränden, som i skymningen upplystes av ljusfläckar från Hotell Svanlunds strålande festvåning, hade under hand samlat sig en liten folkskara, som stirrade mot de granna fönsterraderna, bakom vars immiga glas skymtar av klänningar och frackar då och då kunde iakttagas. Den lilla skaran stod först tåligt avvaktande, men efter som minuter och kvartar gingo, blev den allt oroligare och mera hotande. En hetlevrad och uppfordrande karlröst kastade ibland ut en fras, som tydde på trots, missnöje eller vrede. En annan stämma blandades i den förra men var lägre, mera mumlande och otydlig, fastän även denna röst tillhörde en tolk för harm och besvikelse. Det morlade och puttrade i den rörliga församlingen; allt intensivare stirrade ögonen upp mot rutorna, allt högljuddare blev mumlet och surret. Då brakade plötsligt liksom en trumpetfanfar lös. Det var den hetlevrade rösten, som utlöste hopens otålighet med orden:

— Brud och brudgum! Brudparet fram!

— Fram med brudparet, mumlade dovt den andra karlstämman.

Utanför ett av de stora fönstren syntes från gatan verkligen en liten balkong, vilken folkskaran för länge sedan hade upptäckt. Den önskade efter stadens ännu icke utdöda sed få se brudparet träda ut ett ögonblick och mottaga de bifallsrop, åskådarna tyst förbundit sig att höja såsom en betalning för besväret. Hovmästare Edelberg meddelade, ivrigt vridande sina händer, gatuförsamlingens högljudda krav, men brudparet var icke hågat att efterkomma de envisa uppmaningarna. Då yttrade fru Åvik, född Tabell:

— Det går icke an, komma, att vara så snäv mot det goda folket, punkt. Gån ut på balkongen en minut, komma, och gläd dem med att visa eder, punkt. Seså, utropstecken! gör nu som jag ber eder, punkt.

På uppmaningen lät det, som om fru Åvik, född Tabell, genom ett så klokt politiskt steg velat trygga dynastien Erlandssons fortbestånd och folkgunst för eviga tider. Brudparet gav därför efter. Ögonblicket därpå öppnade hovmästare Edelberg dörren, stack ut sin ormlika kropp över balkongen för att närmare betrakta eller möjligen förbereda skaran på att något högtidligt nu skulle äga rum.

— Bruden också, krävde den hetlevrade rösten genast.

— Asch, mumlade den andra karlstämman, det är ju hovmästarn, för fasen! Ser du inte det!

I detsamma försvann hovmästaren, och Cello utträdde med sin vita gudinna, mottagande folkets hyllning. I skymningen kunde han helt otydligt skönja anletena därnere, men när bifallsbruset steg, lade han märke till ett par röster, dem han tyckte sig ofta ha hört förut.

— Leve brudparet, skrek herr Stoltz, som var ägare till den hetlevrade stämman.

— Leve detsamma, ifyllde herr Backlund, varpå ett hurrarop utfördes av den övriga församlingen.

Dörren bakom balkongen stängdes. Skönhetssynen var som genom ett trollslag försvunnen, och vid den brådskande, korte och gråe herr Stoltz’ sida vandrade herr Backlund med långa och mystiska steg, dragande i sina mustaschsvansar, bort genom de mörka gatorna för att uppnå Café Merkurius, där de båda herrarna ämnade intaga en kaffegök efter aftonens arbete.