Löwensköldska ringen/Kap 05

←  Kapitel 4

Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf Kapitel 5

Kapitel 6  →

V.

Efter en sådan medfart kan man just inte undra på att prosten blev litet yr i huvudet och att det dröjde ända till kvällsdags, innan han kunde leta sig ner till bygden. Inte heller var det märkvärdigt, att han inte kom ut ur skogen på Olsbyvägen, som var bäst och genast, utan hade tagit av för långt åt söder, så att han kom fram strax ovanför Hedeby.

Medan han red omkring inne i skogsdjupet, hade han tänkt på att det första han borde göra, sedan han väl hade kommit hem, det vore att sända bud efter länsmannen för att be honom gå upp i skogen och ta tillbaka ringen från Ingilbert. Men när han nu kom att rida förbi Hedeby, höll han en liten överläggning med sig själv, om han inte borde vika in där och tala om för ryttmästar Löwensköld vem det var, som hade dristat sig att gå ner i graven och stjäla bort kungaringen.

Man tycker ju, att han inte skulle ha behövt fundera länge på en så naturlig sak, men prosten tvekade, därför att han visste, att det inte hade rätt något riktigt gott förhållande mellan ryttmästarn och hans far. Ryttmästarn var en fridens man lika mycket, som fadern hade varit stridens. Han hade skyndat sig att ta avsked ur krigstjänsten, så snart som vi hade fått fred med ryssen, och sedan hade han ägnat alla sina krafter åt att hjälpa upp välståndet i landet, som hade blivit alldeles nedbrutet under krigsåren. Han var emot envälde och krigsära, ja, han brukade tala illa om självaste Karl XII liksom om mycket annat, som gubben satte högt. Till yttermera visso hade sonen varit en ivrig deltagare i riksdagskriget, men alltid som anhängare av fredspartiet. Ja, han och fadern hade haft tillräckligt att tvista om.

När generalens ring hade blivit stulen för sju år sedan, hade prosten och många med honom funnit, att ryttmästarn inte ansträngde sig tillräckligt för att få den tillbaka. Och allt detta gjorde, att han nu tänkte för sig själv: »Det tjänar ingenting till, att jag gör mig besväret att stiga av hästen här på Hedeby. Ryttmästarn frågar inte efter om det är fadern eller Ingilbert, som bär kungaringen på sitt finger. Det är bättre, att jag genast talar om stölden för länsman Carelius.»

Men just som prosten sålunda överlade med sig själv, såg han, att grinden, som stängde infarten till Hedeby, svängde upp helt sakta och blev stående vidöppen.

Det såg rätt märkvärdigt ut, men det finns ju många grindar, som svänga upp av sig själva på det där sättet, om de inte äro ordentligt stängda, och prosten funderade inte vidare över saken. Han tog det emellertid som ett tecken, att han borde rida in på Hedeby.

Ryttmästarn tog väl emot honom, nästan bättre, än han plägade.

»Det var hederligt av bror att titta in», sade han. »Jag har just längtat efter att få träffa bror och har flera gånger i dag ämnat gå till prostgården och tala vid bror om ett ganska säreget förhållande.»

»Bror Löwensköld hade då fått vandra förgäves», sade prosten. »Redan tidigt på förmiddagen reste jag i sockenbud bort till Olsbysätern och är just nu återkommen. Det har varit en äventyrlig dag för mig, gamle man.»

»Detsamma kan jag säga, fastän jag knappast har rest mig ur min stol. Jag kan försäkra min bror, att fastän jag snart är en femtiårs man och har varit med om varjehanda såväl under de hårda krigsåren som sedermera, har intet så förunderligt hänt mig som det jag i dag har upplevat.»

»Då så är», sade prosten, »vill jag lämna ordet åt bror Löwensköld. Även jag har en särdeles historia att berätta för min ärade bror. Dock vill jag inte påstå, att den är det märkvärdigaste av allt, som mig vederfarits.»

»Nå ja», sade ryttmästarn, »det kan också hända, att bror inte finner något underligt alls i min historia. Det var just därom, som jag ville fråga. — Min bror har väl hört talas om Gathenhielm?»

»Om den hisklige sjörövaren och vettlöse kaparen, som av kung Karl blev utnämnd till amiral? Vem har inte hört talas om honom?»

»I middags», fortfor ryttmästarn, »kom vi under måltiden att tala om den gamla krigstiden. Mina söner och deras informator började fråga ut mig om hur allt då hade varit, ty om sådant vill ju de unga alltid höra. Märk det, min bror, om de bråda och hårda år, som vi svenske måste genomgå efter kung Karls död, då vi genom kriget och penningbristen hade blivit efter med allting, om dem frågar de aldrig, utan endast om de fördärvliga krigsåren. Vid Gud, skulle man inte tro, att de räknar det för alls intet att bygga upp nerbrända städer, att anlägga bruk och fabriker, att röja och nyodla. Jag tror, min bror, att mina söner skäms över mig och mina samtida, därför att vi slutade upp med att draga på härnadståg och förhärja främmande länder. De tycks tro, att vi var sämre karlar än våra fäder och att den gamla svenska kraften hade lämnat oss.»

»Bror Löwensköld har alldeles rätt», sade prosten. »Denna ungdomens kärlek för det krigiska är djupt beklaglig.»

»Nåväl, jag villfor deras önskningar», sade ryttmästarn, »och som de önskade höra talas om en stor krigshjälte, berättade jag för dem om Gathenhielm och hans grymma förfarande mot köpmän och fredliga resande, tänkandes, att jag därmed skulle väcka deras förfäran och avsky. Och då detta även lyckades, bad jag dem betänka, att denne Gathenhielm var en äkta son av krigstiden, och undrade om de önskade se jorden befolkad av dylika avgrundsfoster.

»Men innan mina söner härpå hade hunnit svara, tog deras informator till orda och bad mig tillåta honom att berätta ännu en historia om Gathenhielm. Och eftersom han sade, att detta äventyr endast bekräftade vad jag förut yttrat om Gathenhielms fruktansvärda vildhet och raseri, lämnade jag mitt samtycke.

»Han började då med att säga, att sedan Gathenhielm hade i unga år avlidit och hans lik hade blivit insatt i Onsala kyrka i en marmorsarkofag, som han hade rövat från danske kungen, uppstod i kyrkan ett så förfärligt spökande, att Onsala sockenbor inte kunde därmed uthärda. De visste sig ingen annan råd än att lyfta liket ur kistan och jorda det på ett öde skär långt ute till havs. Efter detta blev det fred i kyrkan, men fiskare, som under sina färder hade kommit i närheten av Gathenhielms nya viloplats, berättade, att därifrån alltid hördes larm och oväsen och att skummet varje stund sprutade högt över det arma skäret. Fiskarna trodde sig förstå, att det var alla de sjömän och krämare, som Gathenhielm hade låtit kasta över bord från tagna fartyg, som nu steg upp ur sin våta grav för att honom pina och malträtera, och de aktade sig noga för att fara åt detta håll. Men en mörk natt hade ändå en av dem råkat komma för nära det farliga stället. Han kände sig inryckt i en virvel, skummet piskade honom i ansiktet, och en dånande röst tillropade honom: ’Gå till Gata i Onsala, och säg till hustru min, att hon skickar mig sju knippor hasselspön och två enepåkar!’»

Prosten hade hittills stilla och tåligt åhört berättelsen, men då han nu märkte, att hans granne endast hade en vanlig spökhistoria att berätta, kunde han knappast kväva en rörelse av otålighet. Ryttmästarn fäste dock därvid intet avseende.

»Min bror förstår, att intet annat kom i fråga än att hörsamma den befallningen. Och Gathenhielms hustru hon lydde också. De segaste hasselspön och de grövsta enepåkar gjordes i ordning, och en dräng från Onsala rodde ut till havs med dem.»

Nu gjorde prosten verkligen ett så tydligt försök att avbryta, att ryttmästarn märkte hans otålighet.

»Jag vet vad bror tänker», sade han, »jag hade själv desamma tankarna, då jag i middags hörde historien, men nu ber jag i alla fall, att min bror hör mig till slut. Jag vill alltså säga, att den där drängen från Onsala måtte ha varit en behjärtad man och sin husbonde mycket tillgiven, annars hade han väl knappast vågat utföra sitt uppdrag. Då han kom i närheten av begravningsplatsen, slog vågorna över den, som om det hade varit full storm, och stridsgny och larm hördes vida. Men drängen rodde ändock så nära han kunde, och det lyckades honom att kasta både enepåkar och spöknippen in på skäret. Därefter avlägsnade han sig med snabba årtag från den förfärliga platsen.»

»Min ärade bror...», började prosten, men ryttmästarn var ståndaktig.

»Mycket långt rodde han dock inte, innan han vilade på årorna för att få se om något märkligt nu skulle hända. Och han behövde inte vänta förgäves. Ty med ens steg skummet skyhögt över skäret, larmet blev som dundret vid ett fältslag, och gruvliga jämmerrop ljöd ut över havet. Detta fortgick en stund, men med avtagande häftighet, och slutligen upphörde vågorna alldeles att gå till storms mot Gathenhielms grav. Den låg där snart lika stilla och lugn som varje annat skär. Drängen lyftade då årorna för att bege sig på hemfärd, men i detsamma tillropades han av en dånande och triumferande stämma: ’Gå till Gata i Onsala och hälsa hustru min, att Lasse Gathenhielm han segrar över sina fiender både som död och som levande!’»

Prosten hade suttit och lyssnat med böjt huvud. Nu då historien var slut, höjde han ansiktet och såg frågande på ryttmästarn.

»Då informatorn berättade detta sista», sade ryttmästarn, »kunde jag väl märka, att mina söner kände medkänsla med den skurken Gathenhielm och tyckte om att höra talas om hans övermod. Därför anmärkte jag, att denna historia syntes mig vara väl ihopsatt, men att den knappast kunde vara annat än en lögn. ’Ty’, sade jag, ’om en rå sjörövare som Gathenhielm skulle ha ägt sådan kraft att försvara sig även efter döden, hur kan man då förklara, att min far, som var en likadan dunderhuggare som Gathenhielm, men därtill en god och ärlig människa, kunde låta en tjuv tränga ner i hans grav och frånröva honom det käraste han ägde, utan att han då hade makt att detta hindra eller sedermera har kunnat den skyldige på minsta vis molestera?’»

Prosten reste sig vid dessa ord med ovanlig livlighet. »Det är alldeles min tanke», sade han.

»Ja, men hör nu vad som skedde!» fortfor ryttmästarn. »Knappt hade jag talat ut, förrän jag bakom min stol hörde ett högt stönande. Och detta stönande var så likt den trötta suck, som min salig far brukade upphäva, då han plågades av ålderdomens krämpor, att jag tyckte mig ha honom bakom mig och rusade upp. Då såg jag väl ingenting, men så viss var jag om att jag hade hört honom, att jag inte mera ville sätta mig till bords, utan har suttit här i min ensamhet och begrundat saken ända till nu. Och jag har mycket önskat att få höra min vördade brors tankar om denna fråga. Var det min far jag hörde uppgiva en klagosuck över den försvunna skatten? Om jag kunde tro, att han alltjämt därefter kände längtan, då ville jag väl hellre gå ur gård i gård och rannsaka, än att han ännu ett ögonblick skulle känna den grymma sorg, varom det där stönandet bar vittne.»

»Detta är andra gången i dag, som jag har att svara på frågan om den döde generalen ännu sörjer över sin förlorade ring och vill den återvinna», sade prosten. »Jag skall nu först med min ärade brors tillåtelse berätta min historia, och sedan skall vi tillsammans därom resonera.»

Därmed framförde prosten sin berättelse, och han märkte nu, att han inte hade behövt frukta för att ryttmästarn inte med nog iver skulle omfatta faderns sak. Prosten hade inte tänkt på att det finns något av Lodbrokssönernas natur även hos den mest fredligt sinnade människa. Det är nog så, att de flesta grisar grymta, då de få veta vad den gamle galten har lidit. Nu såg han hur ådrorna svällde i ryttmästarns panna och hur nävarna knötos, så att knogarna vitnade. En fruktansvärd vrede hade bemäktigat sig honom.

Naturligtvis framställde prosten saken efter sitt huvud. Han berättade hur Guds vrede hade drabbat missdådarna och ville på intet sätt erkänna, att den döde skulle ha ingripit.

Men ryttmästarn tolkade allt, vad han hörde, på annat sätt. Han förstod nu, att hans far inte hade haft ro i sin grav, därför att ringen hade tagits från hans pekfinger. Han kände ångest och samvetskval, därför att han hittills hade tagit saken alltför lätt. Det kändes som ett stickande, värkande sår i hjärtat på honom.

Prosten, som märkte hur upprörd han hade blivit, var nästan ängslig att tala om, att ringen hade fråntagits honom, men detta mottogs med ett slags bister tillfredsställelse.

»Det är bra, att en av tjuvpacket finns kvar och att han är lika usel som de andra», sade ryttmästar Löwensköld. »Generalen har slagit föräldrarna och slagit hårt. Nu blir det min tur.»

Prosten märkte en obarmhärtig hårdhet i rösten. Han blev mer och mer orolig. Han fruktade, att ryttmästarn skulle strypa Ingilbert med egna händer eller piska ihjäl honom.

»Jag ansåg det vara min plikt att framföra den dödes budskap till bror Löwensköld», sade prosten, »men jag hoppas, att bror inte vidtager några förhastade åtgärder. Jag ämnar nu underrätta länsman om den mot mig begångna stölden.»

»Därmed gör bror, som bror vill», sade ryttmästarn. »Jag vill bara säga, att det är onödigt besvär, ty denna sak skall jag själv ta om hand.»

Efter detta insåg prosten, att det inte var något mer att vinna på Hedeby. Han red därifrån, så snart han kunde, för att hinna att få bud till länsmannen före kvällen.

Men ryttmästar Löwensköld kallade ihop allt sitt folk, berättade vad som hade hänt och frågade om de ville följa med honom nästa morgon för att fånga tjuven. Det var ingen, som nekade att göra honom och den döde generalen den tjänsten, och återstoden av kvällen användes till att söka fram alla möjliga vapen, gamla muskedunder, korta björnspjut, långa värjor, påkar och liar.