Linköpings Wecko-Tidningar 1793-04-06
| ← N:o 13 |
|
N:o 15 → |
Linköpings
Wecko-Tidningar.
I Morgon 1 Sönd. efter Påsk, Predika
I Domkyrkan: Adjuncten Schelin Ottesången, Magister Wimermark Högmässan och Comminister Nordwall Aftonsången.
I St. Lars: Comminister Lindhagen.
I Hospitals-Kyrkan: Hosp. Predik. Apelberger.
Afundsjuka.
De werldsliga Lagarne bestraffa alla andra Laster, men icke afunden, ehuru den är den största af alla. Ty den afundsfulle älskar icke nästan, följakteligen icke heller Gud. Straffet tyckes altså wara ewighetens längd förbehållen.
Afunden har den osaligaste uprinnelse. Mörksens Furste afundsfull öfwer de första menniskornas Lycksalighet och förening med det högsta Wäsendet, förförde dem till olydnad emot en nådig och wälgörande Skapare; Är således en frucktsam moder till menniskosläcktets iråkade olyckor.
Afunden är en hemlig dolk: Börjar med anfallet på nästans heder och ära — hälst genom baktalande. Slutar ej förr än med den hatades död, om hon kan.
Afundsjukan är obotelig, om den icke igenom en god upfostran i späda barndommen, förekommes.
Afunden är oförsonlig. Man kan wäl igenom godhet och wälgjärningar tysta henne för en tid – göra afundsmannen flat, men aldrig utrota afunden. Hon lefwer äfwen så länge som edra förtjenster. Afundsmannen kan förlåta och torde hända glömma en tilfogad skada: Men edra goda egenskaper och förtjänster kan han hwarken förlåta eller glömma.
Ingen, icke den honettaste, är fri för afundsmannen — En usel ära den, som ingen afund har.
Man sade om en gråtande afundsjuk, antingen måste något ondt hafwa händt honom, eller något godt åt andra.
En Borgare af en gammal Fri-stad skref på sin sköld at Generalen borde Landförwisas. Generalen frågade honom om orsaken. Borgaren swarade: Jag känner wäl icke honom, men det förtryter mig det han med alla krafter bjuder til at förtjäna tilnamnet rättrådig. En oändelig hop menniskor tänka såsom han, men utan hans upricktighet. Alt som dem öfwerträffar, misshagar dem; de anse med mera billighet en allmänt wanlig dygd, än den utmärkta.
Afundsmannen är altid i wrede, äfwen emot den som aldrig gjort honom emot. Han älskar inga andra, än de som hafwa samma olyckliga tänkesätt som han.
Han wet icke utaf wänskapens och kärlekens ljufwa känslor — utan wäner — alla undfly honom.
Enda medlet at plåga en afundsjuk, är at öfwerhopa honom med godhet och wälgjärningar.
En Auktor tror, men jag icke, at inget brott lemnas här i werlden ostraffadt: hwarutaf han slutar, at afunden bär sitt straff innom sig – dricker sitt egit gift. Alla andra laster förställa sig något godt: Men afunden anser det goda med bedröfwelse och glädes icke af annat än andras olyckor, när, såsom ordspråket säger, By brinner.
Den afundssjuke twingas till wördnad, åtminstone til höflighet, emot den, som är öfwer honom uphögd och hwilkens förtjenster äro allmänt högre skattade än hans. Likt röken som uphörer när elden är stark.
Näst efter dem, som bekläda de högsta Ämbeten, är ingen olyckligare än den, af hwilken de afundas.
Den wissaste utwäg att förwärfwa sig en afundsmans wälwilja, är at icke förtjäna densamma.
Afundsmannen missunnar sin nästa, till och med det, hwaraf han sig icke sjelf begagna kan, likt hunden på hötappen.
Ach dödlige! ho skulle icke hafwa afsky för denna fördömdaste Lasten? I olycklige som liggen under densammas boijor, afkläden dem i tid, om möjeligt är: Men i Föräldrar! I kunnen aldrig inför den högste Dommaren förswara, om I tillåten, at denna wederstyggeliga last för taga inrymme i edra barns hjertan.
Ach Yngling! wackta dig! ack! låt dig en bedragas
Af qwinnors smickrande: af deras falska tal. –
En gång får du wäl se med harm den morgon dagas,
Då du med största skjäl förbanna skall dit wal –
En Qwinna kättjefull på lastens wägar träder. –
Ack, följ ej hännes röst – hon hastar med ditt fall.
Dess hjerta flygtigt är: – ostadigt, som et wäder.
Så snart dess kärlek tänds, så snart är han ock all.
Får hon förleda dig, så lärer du snart finna,
At i din ungdoms-wår din hälsa tynar af:
Din styrka flygtar bort: din ro och förgd förswinna
Och med en sjuklig kropp du hastar til din graf.
Ach Yngling! wackta dig! blif aldrig lastens slaf.
Men se! en Qwinna skön, hwars dygd som solen lyser:
Hwars skönhet öfwergår den wackra blomans prakt:
Den wänskap grundad är, som hon i hjerat hyser.
Hwem kan wäl emotstå dess egenskapers magt?
I hännes ögnekast oskyldigheten lågar:
Upricktigheten har sitt säte i dess själ:
Hon med onyttigt tal dit öra icke plågar
Och hwad, som göras skal, hon öfwerwägar wäl.
Dess kärleks ljufwa eld, af falskhet aldrig brinner.
Ack Yngling, lycklig du, om du den wärdig är!
Du då beständig ro i hännes Sällskap finner:
Du därigenom frid och lycka säkert winner
Och med din ömma wän får dela alt beswär.
Til Utgifwaren af Linköpings Tidningar.
Jag har igenomögnat Tidningen N:o 11 hwaruti jag funnit en Fabel ur Owidius. Om Auctor til den samma förtjänt det allmännas beröm eller förakt wet jag icke. Wisst är det, at Fabler och Dikter äro enahanda; men wisst är det ock, at man kan lämpa alt efter omständigheterne. – Jag har för få år sedan läst en saga om Trollens gästabud, och och fant hänne nästan af samma innehåll; och hade man äfwen nog at tala om den. Bäggge desse Auctorer som utmärka mera omognad, förtjäna ingen annan Cretique än denne: Ach! kära Momus om Du &c. [se samma Tidning]
Som et ogrundat Rygte sig utbredt, at Domk. Adj. Herr Mag:r Wimermark warit Auctor til den i Link. Tidn. N:o 11 stående Fabel ur Ovidius; så försäkras härmedelst at denna beskyllning är aldeles falsk och origtig. Äfwen at jag icke utspridt detta rygte. Utgifw.
Kungörelse:
Gården N:o 78 S:t. Pers Qvarteret, belägen utom Norr Tull, bestående af 3:ne Kamrar, Kjök, Bod och Källare med flere nödige hus, samt en wacker Trägårsdtomt, allt i godt stånd är til salu. Underrättelse lemnas wid Boktryckeriet om Säljaren.
N:o 15 utgifwes Lördagen d. 13 April kl 5 e. m.