Liten Åsa Gåsepiga

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Mathias Skytts historier
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

Liten Åsa Gåsepiga
Gossen och fan  →


[ plansch ]
Liten Åsa Gåsepiga

Liten Åsa Gåsepiga.
Teckning af O. Sinding.

(Sid. 48.)
[ 48 ]

Liten Åsa Gåsepiga.

Det var en gång en kung, som hade så många gäss, att han måste ha en flicka bara till att vakta dem; hon hette Åsa, och så kallade de henne Åsa Gåsepiga. Så var det en kungason från England, som skulle ut och fria; honom satte Åsa sig i vägen för. «Sitter du der du, liten Åsa?» sade kungasonen. «Ja, jag sitter här och sätter klut på klut och lapp på lapp, jag väntar kungasonen från England i dag,» sade liten Åsa. «Honom kan inte du vänta att få,» sade prinsen. — «Jo, skall jag ha honom, så får jag honom nog,» sade liten Åsa. Det sändes nu målare till alla land och riken, som skulle taga af de vackraste prinsessorna; dem ville prinsen ha att välja emellan. En af dem tyckte han så mycket om, att han reste efter henne och ville gifta sig med henne, och han var både glad och förnöjd, då han hade fått henne till käresta. Men så hade prinsen en sten med sig, som han lade framför sin säng, och den visste allting; och då prinsessan kom, så sade Åsa Gåsepiga henne, att om hon hade haft någon käraste förr, eller hon inte visste sig fri för något, som hon inte ville att prinsen skulle veta, så skulle hon inte stiga öfver stenen, som han hade framför sin säng, «för den säger honom allting om dig,» sade hon. Då prinsessan [ 49 ]hörde det, blef hon mycket sorgsen, men så hittade hon på att bedja Åsa, att hon skulle gå i stället för henne och lägga sig hos prinsen om qvällen, och när han hade somnat, skulle de byta om igen, så att han hade den rätta hos sig, när det blef ljust om morgonen. Det gjorde de. Då Åsa Gåsepiga kom och trampade på stenen, sporde prinsen: «Hvem är det som stiger i min säng?» — «Ren och skär jungfru!» sade stenen, och så lade de sig att sofva; men då det led fram på natten, kom prinsessan och lade sig i stället för Åsa. Om morgonen, då de skulle stiga upp, sporde prinsen stenen igen: «Hvem är det som stiger ur min säng?» — «En som har haft tre älskare!» sade stenen. Då prinsen hörde det, ville han inte ha henne, det kan man nog veta, och så skickade han henne hem igen och tog sig en annan käresta i stället.

Då han skulle besöka henne, hade liten Åsa Gåsepiga satt sig i vägen för honom igen. «Sitter du der, du, liten Åsa Gåsepiga?» sade prinsen. «Ja, jag sitter här och sätter klut på klut och lapp på lapp, för jag väntar kungasonen från England i dag,» sade Åsa. «Åh, honom kan inte du vänta att få,» sade kungasonen. «Jo, skall jag ha honom, så får jag honom nog,» menade Åsa.

Med den prinsessan gick det alldeles likadant som med den första, med den skilnaden, att då hon steg upp om morgonen, sade stenen att hon hade haft sex. Då ville prinsen inte ha henne heller, utan körde henne sin väg; men ännu en gång tyckte han att han skulle pröfva, om han inte skulle kunna finna en, som var ren och [ 50 ]skär: han letade då vidt och bredt igen i många länder, tills han fann en, som han tyckte om. Men då han skulle till henne, hade Åsa Gåsepiga satt sig i vägen för honom igen. «Sitter du der, du, liten Åsa Gåsepiga?» sade prinsen. «Ja, jag sitter här och sätter klut på klut och lapp på lapp, för jag väntar kungasonen från England i dag,» sade Åsa, «Honom kan inte du. vänta att få,» sade prinsen. «Åh jo, skall jag ha honom, så får jag honom nog,» sade liten Åsa.

Då prinsessan kom, sade Åsa Gåsepiga till henne, liksom till de begge förra, att om hon hade haft någon käraste, eller det var något annat, som hon inte ville att prinsen skulle veta, så skulle hon inte stiga på stenen, som prinsen hade framför sin säng, «för den säger honom allting,» sade hon. Prinsessan tog nu illa vid sig,. då hon hörde det, men som hon var likaså listig som begge de andra, bad hon Åsa att hon skulle gå i stället för henne och lägga sig hos prinsen om qvällen, och när han somnat, skulle de byta om, så att han hade den rätta hos sig, när det blef ljust om morgonen. Det gjorde de. Då liten Åsa Gåsepiga kom och trampade på stenen, sporde prinsen: «Hvem är det som stiger i min säng?» — «Ren och skär jungfru,» sade stenen, och så lade de sig. Fram på natten satte prinsen en ring på Åsas finger, och den var så trång, att hon inte kunde få den af sig igen; för prinsen kunde nog förstå, att det inte gick riktigt till, och derför ville han ha ett märke att känna igen den på, som var den rätta. Då prinsen hade somnat in, kom prinsessan och körde Åsa [ 51 ]till gåshuset och lade sig sjelf på hennes plats. Om morgonen då de skulle stiga upp, sporde prinsen: «Hvem är det, som stiger ur min säng?» — «En, som har haft nio,» sade stenen, och då prinsen hörde det, blef han så ond, att han strax jagade henne på dörren, och så sporde han stenen, huru det kunde hänga ihop med prinsessorna, som hade stigit på den, för det kunde han inte förstå, sade han. Stenen talade då om, huru det hade gått till, att de hade narrat honom och skickat Åsa Gåsepiga i stället för sig. Det ville prinsen ha reda på; han gick ned till henne, der hon satt och vaktade sina gäss, for han ville se, om hon hade ringen; har hon den, så är det bäst att ta henne till drottning, tänkte han. Då han kom dit ned, såg han strax, att hon hade bundit en lapp om det ena fingret, och så sporde han, hvarför hon hade gjort det. «Åh, jag har skurit mig,» sade liten Åsa Gåsepiga. Han ville nu ändtligen se på fingret, men Åsa ville inte taga bort lappen. Då tog prinsen fatt i fingret, men Åsa hon ville dra det till sig igen; då gick lappen af, och så kände han igen sin ring. Nu tog han henne med sig till kungsgården och gaf henne mycken grannlåt och fina kläder, och sedan höllo de bröllop, och så fick liten Åsa Gåsepiga kungasonen af England ändå, bara för det hon skulle ha honom.