Ljusgrönt är hoppets färg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Titel och innehåll
Novelletter
av Alexander Kielland
Översättare: Okänd

Ljusgrönt är hoppets färg
Vissna blad  →


[ 5 ]

Ljusgrönt är hoppets färg.




»Du rör upp dam!» ropade kusin Hans.

Ole hörde icke.

»Han är lika döf som tant Maren,» tänkte Hans. »Du rör upp dam, Ole!» ropade han högre.

»Åh, förlåt!» sade kusin Ole och lyfte benen högt i luften för hvarje steg. Icke för allt i verlden ville han genera sin bror; han hade redan tillräckligt på sitt samvete.

Gick han kanske inte just i detta ögonblick och tänkte på henne, som han visste att brodern älskade; och var det inte syndigt af honom, att han ej kunde få bugt på en passion, som både var en orätt mot hans egen bror och dessutom så fullkomligt hopplös.

Kusin Ole gick strängt till rätta med sig sjelf; och medan han höll sig på andra sidan af vägen för att ej röra upp dam, försökte han af all makt att tänka på de mest likgiltiga saker. Men huru långt borta han än lät sina tankar [ 6 ]börja, kommo de likväl på de besynnerligaste genvägar tillbaka till den förbjudna punkten och begynte åter fladdra som flugor omkring ljuset.

Bröderna, som under ferierna voro på besök hos sin onkel presten, befunno sig just på väg till det närbelägna häradshöfdingebostället, der det var ungdomsbjudning med dans. Det var många studenter på besök i trakten, så att dessa ungdomsbjudningar gingo som en epidemi från gård till gård.

Kusin Hans var derför riktigt i sitt element: han sjöng, han dansade, han var qvick från morgon till qväll; och om hans ton hade varit litet skarp, då han påstod, att Ole rörde upp dam, var det egentligen af förargelse öfver att det rakt inte ville lyckas honom att få upp brodern i samma stämning.

Vi veta redan hvad som tryckte Ole. Men till och med under normala förhållanden var han mera lugn och stillsam än brodern. Han dansade »som en dragkista i jordbäfning» — sade Hans — kunde alldeles icke sjunga (kusin Hans sade till och med, att han hade en entonig och osympatisk talorgan), dessutom var han litet distrait och mycket generad i fruntimmerssällskap.

Då de närmade sig häradshöfdingebostället, hörde de en vagn bakom sig.

»Det är doktorns,» sade Hans och stälde upp sig för att hälsa; ty den älskade var provincialläkarens dotter.

[ 7 ]»O, så vacker hon är! — i ljusrödt!» sade kusin Hans.

Kusin Ole såg strax, att den älskade var klädd i ljusgrönt, men han tordes icke säga ett ord för att ej förråda sig med sin röst, ty hjertat satt i halsgropen på honom.

Vagnen for förbi i full fart; ungdomarne hälsade och den gamle doktorn ropade: »Välkomna efter!»

»Nej kors, det var den ljusgröna!» sade kusin Hans; han hade knapt fått tid att flytta sina eldiga blickar från den ljusröda till den ljusgröna. »Men var hon inte vacker, Ole?»

»Åh jo,» svarade Ole med ansträngning.

»Du är en trästock!» utbrast Hans förnärmad. »Men om du än totalt saknar allt sinne för qvinlig skönhet, tycker jag ändå, att du kunde visa mera intresse för — för — din brors tillkommande.»

Du skulle bara veta huru mycket hon intresserar mig, tänkte den brottslige Ole och slog ned ögonen.

Men emellertid hade Hans genom detta angenäma möte kommit i en hänryckt stämning af kärlek och lycksalighet: han svängde sin käpp, knäpte med fingrarne och sjöng med full hals. Och medan han tänkte på henne i den ljusgröna klädningen — i den vårfriska, fjärilslätta drägten, som han sade — kom han på en gammal visstump, som han sjöng med stort välbehag:

[ 8 ]

»Ljusgrönt är hoppets färg —
Trommelommelom, trommelommelom —»

Han tyckte att denna sång passade så förträffligt till situationen, att han tog om den i oändlighet — än i den gamla melodiens valstakt, än som en marsch, än som en serenad — än i höga, jublande toner, än halft hviskande, som om han anförtrodde månen och de tysta skogarne sin kärlek och sitt hopp.

Kusin Ole mådde riktigt illa. Ty huru mycken vördnad han än hyste för sin brors sång, blef han likväl slutligen så led på detta ljusgröna hopp och detta evinnerliga »trommelommelom», att det var honom en riktig lättnad, då de ändtligen höllo sitt intåg på gården.

Eftermiddagen gick på det sedvanliga sättet vid sådana tillfällen; man hade hjertans roligt. Ty de flesta voro förälskade, och de, som icke voro det, hade nästan ännu roligare af att hålla ögonen på dem, som voro det.

Det kastades krans i trädgården. Kusin Hans sprang omkring och stälde till tusen upptåg, bragte förvirring i leken och visade sin dam alla möjliga uppmärksamheter.

Kusin Ole stod på sin post och skötte sitt värf med allvar; han uppfångade kransen och skickade af den med aldrig klickande precision. Ole skulle också ha haft roligt, om bara inte hans samvete hade gjort honom så stränga [ 9 ]förebråelser för denna brottsliga kärlek till broderns »tillkommande».

Då aftonen började bli kylig, flyttade man sig in i salen, och dansen började.

Ole dansade aldrig mycket, men i dag var han då alls icke hågad. Han tillbragte tiden med att se på Hans, som hela qvällen svärmade omkring »den tillkommande»; Oles hjerta sammansnördes, då han såg den ljusgröna flyga bort i broderns armar, och det föreföll honom som om de dansade hvarje dans med hvarandra.

Ändtligen blef det dags att bryta upp. De flesta äldre hade redan rest i sina respektive vagnar, ty ungdomen hade beslutat att följa hvarandra hem, eftersom det var en vacker månskensafton.

Men då den sista valsen var dansad, ville värdinnan på inga vilkor tillåta, att de unga damerna gingo direkt ut i qvällsluften, så varma som de voro. Hon föreskref derför en half timmes afsvalkning. För att få denna att gå så behagligt som möjligt, bad hon kusin Hans sjunga en liten sång.

Denne var genast villig; han hörde ej till dessa våpiga menniskor, som låta be sig; han visste nog hvad han hade att bjuda på.

Det var emellertid det egendomliga med Hans’ sång, eller rättare sagdt med bedömandet af den, att meningarne voro mera än vanligt delade. Af tre personer beundrades hans sång som [ 10 ]oförlikneligt skön. Dessa tre personer voro för det första kusin Ole, vidare tant Maren och så kusin Hans sjelf. Så var det ett stort parti, som tyckte det var rätt roligt att höra kusin Hans sjunga: »han gjorde alltid någonting af det.» Men till slut kommo några illasinnade, som påstodo, att han hvarken kunde sjunga eller spela.

Det var i afseende på den sista punkten, ackompanjemanget, som kusin Ole ständigt bar på en stilla förebråelse mot brodern — det enda, som förmörkade hans beundran för honom.

Han visste nämligen huru mycken möda det hade kostat både Hans sjelf och systrarna att lära honom dessa ackompanjemang, isynnerhet de tre moll-ackorden, hvarmed han brukade sluta, och som han öfvade sig på hvarje gång han skulle bort på bjudning.

När han nu såg brodern vid pianot låta sina fingrar lätt och vårdslöst löpa öfver tangenterna, se upp i taket och mumla: »Ja, hvad går nu den i —?» — som om han sökte den rätta tonarten, då kröp det i kusin Ole. Ty han visste, att kusin Hans blott kunde tre ackompanjemang: ett i moll och två i dur.

Men när sångaren, i det han reste sig från pianot, lät dessa tre väl inöfvade moll-ackord klinga så otvunget och käckt, som om de tillfälligtvis fallit honom in, då skakade Ole på hufvudet och sade till sig sjelf: »Detta är inte riktigt ärligt af Hans.»

[ 11 ]Emellertid sjöng brodern friskt på af sin rika repertoar: Schubert och Kierulf voro hans favoriter; och så föredrog han: Du bist die Ruh, Min Elskte, jeg er bunden, Ich grolle nicht, Die alten bösen Lieder, Alt lægger for din Fod jeg ned, Aus meinen grossen Schmerzen, mach’ ich die kleinen Lieder — allt med samma öfverlägsna lugn och detta lätta, halft lekande ackompanjemang. Det enda, som vållade honom litet bryderi, var det fatala stället: Ich legt’ auch meine Liebe und meinen Schmerz hinein; men han gjorde ändå någonting af det.

Då hörde Ole, som noga kände gränserna för broderns färdighet på pianot, att han lemnade de kända vägarne och började tumla om mellan tangenterna, och trodde sig till sin fasa upptäcka, att Hans sökte efter den olycksaliga visan: »Ljusgrönt är hoppets färg.» Men till all lycka fann han den icke, hvarför han inskränkte sig till att gnola sången halfhögt, i det han vårdslöst slog an de tre berömda mollackorden.

»Nu äro vi afkylda!» utropade den ljusgröna hastigt.

Det blef ett allmänt skratt åt hennes ifver att komma i väg, och hon var alldeles röd, då hon sade god natt.

Kusin Ole, som stod i närheten af värdinnan, tog också afsked; kusin Hans deremot qvarhölls af häradshöfdingen, som önskade veta för hvilka lärare han studerat musik, och det tog tid.

[ 12 ]Så gick det till att Ole och den ljusgröna samtidigt kommo ut i tamburen, der de unga snart samlades omkring klädhängarne, dels för att leta rätt på sina egna ytterplagg, dels för att rifva ned de andras.

»Det tjenar väl till ingenting att tränga sig fram,» sade den ljusgröna.

Nu sammansnördes Oles strupe på ett så chikanöst sätt, att han endast lyckades frambringa ett dumt ljud. De stodo tätt intill hvarandra, ty der var trångt, och Ole skulle gerna ha offrat en af sina fingrar för att kunna säga henne något angenämt eller åtminstone förnuftigt, men det var alldeles omöjligt.

»Ni har visst inte haft roligt i qväll?» sade hon vänligt.

Kusin Ole tänkte på den ömkliga roll han hade spelat hela aftonen; hans brist på älskvärdhet kändes så tryckande, och derför svarade han (det dummaste han kunde ha svarat, tänkte han i detsamma orden voro uttalade):

»Det är så tråkigt att jag inte kan sjunga.»

»Förmodligen en familjesvaghet,» svarade den ljusgröna med en hastig blick.

»N-e-j,» sade Ole ytterst konfys, »min bror sjunger ju utmärkt bra.»

»Tycker ni det!» sade hon torrt.

Detta var det allra underbaraste, som någonsin händt Ole: att det kunde vara mer än en mening om broderns sång, och att hon, »den [ 13 ]tillkommande», ej tycktes vara bland beundrarne! Och ändå var det ej obehagligt för honom att höra.

Åter en paus, som Ole förgäfves sökte att afbryta.

»Tycker ni inte om att dansa?» frågade hon.

»Inte med alla,» utbrast han.

Hon log: »Åh nej, men en herre kan ju välja.»

Nu började Ole förlora fotfästet. Han kände sig lik en, som går i sina egna tankar genom gatorna en vinterqväll och plötsligt märker, att han kommit ut på en glatt halka. Det var ingen annan råd än att hålla sig uppe och ta Gud i hågen, och med förtviflans mod sade han: »Om jag visste — eller vågade hoppas, att en af de damer — nej, att den dam, som jag ville dansa med, att hon hade lust — hm — att hon ville dansa med mig, så — så —» längre kom han ej, och efter att ha sagt »så» ett par gånger till, teg han.

»Ni kunde ju fråga,» sade den ljusgröna.

Armbandet hade gått upp, och det hade ett sådant förargligt lås, att hon måste luta sig djupt ned och trycka, så att hon blef alldeles röd, för att få ihop det.

»Skulle t. ex. ni vilja dansa med mig?» — det började gå rundt för Ole.

»Ja, hvarför inte?» svarade hon. Hon stod och prässade spetsen af skon ned i en springa i golfvet.

[ 14 ]»Om fredag blir det bjudning i prestgården — vill ni då låta mig få en dans?»

»Gerna; hvilken dans önskar ni?» svarade hon, bemödande sig att tala som en dam.

»En française?» — de äro så långa, tänkte Ole.

»Andra françaisen är ledig,» sade fröken.

»Och en vals?»

»Ja, tack — första valsen!» sade hon litet dröjande.

»Och en polka?»

»Nej, nej, inte mera!» utropade den ljusgröna och såg ängsligt på Ole.

I det samma kom Hans i full fart; »Åh, sådan tur att jag fann fröken! — men i hvilket sällskap!»

Dermed drog han på sitt älskvärda sätt den ljusgröna med sig för att ta reda på hennes ytterkläder och sluta sig till de andra.

»En française och en vals, men inte mera — nejnej! nejnej!» upprepade kusin Ole. Han stod som fastvuxen vid stället. Ändtligen märkte han, att han var ensam. I en hast ryckte han till sig en mössa, stal sig ut bakvägen, smög sig genom trädgården och kröp sedan med mycket besvär öfver trädgårdsstaketet icke långt ifrån grinden, som stod på glänt.

Han vek af in på första gångstig genom bygden, i det han fäste sina ögon på prestgårdens skorstenar. Han hade en svag förnimmelse [ 15 ]af att han blef våt ända till knäna i det höga gräset; deremot märkte han icke alls, att häradshöfdingens gamla uniformsmössa, som han hade haft den turen att snappa åt sig i hastigheten, snurrade rundt på hans hufvud, tills den kom i ro dermed att den stora skärmen gled ned öfver örat på honom.

»En française och en vals, men inte mera — nejnej! nejnej! —»

Det var tämligen sent på natten, då Hans närmade sig prestgården. Han hade följt doktorns damer hem, och nu gick han och gjorde upp dagens räkenskaper.

»Hon är litet tillbakadragen, men det tycker jag egentligen mycket bra om.»

Då han vek af vägen vid prestgårdens trädgård, sade han: »Hon är förbannadt tillbakadragen, nästan mera än jag tycker om.»

Men då han gick öfver gården, svor han på, att spotska och nyckfulla fruntimmer var det odrägligaste han visste.

Saken var nämligen den, att han alldeles inte var nöjd med vinsten för dagen. Icke som om han ett ögonblick tviflade på att han var älskad, men just derför tyckte han, att hennes kalla och tillbakadragna bemötande var dubbelt retsamt. Aldrig hade hon kastat kransen till honom, icke bjudit upp honom en enda gång under kotiljongen, och på hemvägen hade hon talat med alla utom med honom. Men nästa [ 16 ]gång skulle han ta saken på ett annat sätt; hon skulle nog komma att få ångra den dagen.

Han gick tyst in i huset, för att ej onkeln skulle höra huru sent han kom hem. För att komma till sitt och broderns sofrum måste han gå öfver en stor vind. Här var ett fönster, hvilket af ungdomen begagnades som dörr, hvarigenom man kom ut på ett slags altan, som bildades af förstuguqvistens öfverbyggnad.

Kusin Hans märkte, att detta fönster stod öppet; och der ute på altanen såg han i det klara månskenet sin brors skepnad.

Ole bar ännu sina hvita balhandskar; han höll sig med bägge händerna i räckverket och stirrade månen rakt i ansigtet.

Kusin Hans kunde icke begripa hvarför brodern stod der ute vid denna tid på natten, men allra minst kunde han förstå hvarför Ole hade tagit en blomkruka på hufvudet.

Han är drucken, tänkte Hans och närmade sig försigtigt.

Då hörde han brodern mumla något om en française och en vals och derefter började han göra några besynnerliga rörelser med händerna.

Kusin Hans fick det intrycket att han försökte knäppa med fingrarne; och nu sade Ole långsamt och tydligt med sin entoniga och osympatiska talorgan: »Ljusgrönt är hoppets färg — trommelommelom, trommelommelom; —» den stackaren, han kunde ju inte sjunga.