Lyktan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 139 ]

LYKTAN[1].

Marie! ser jag dig åter? Delte
Du ej min vår? Ditt vallhorn klang,
I lunden näktergalen spelte,
Och mellan bergen hjorden sprang;
Som Alpens hvita ros du stod
I aftonrodnans purpurflod.

Då var det morgon i mitt sinne,
Fast solen sönk från fästets höjd;
Nu härjar nattens storm derinne
Hvar blomma af min lefnads fröjd;
Ett inre sken jag endast fick:
Sänk i mitt öppna bröst din blick!

Läs här, Marie! Hvar hjertats åder
Har ju kristallens klarhet fått,
Och bilden, som mitt qval förråder,
Är ju din egen spegel blott!
Du tvekar, tror mig hufvudyr?
Men se, hur’ lågan uppåt flyr!

Du fåfängt jäfvar, att en Lykta
Mitt hjerta är. — Ja, fast du ler,
Hur’ alla tankar till dig flygta,
Du tydligt genom glaset ser.
Du må väl glädja dig deråt! —
Men hör, hur' ödet skiljt oss åt. —

[ 140 ]

Du svor mig tro, och säll jag flydde,
En vinterkväll, då stormen hven,
Till fadershyddan hem; der grydde
I festligt skimmer ljusens sken —
Och snart i gästabudets ring
Med häpen blick jag såg mig kring.

”Välkommen!” ropade tillsamman
Med enad röst min Far, min Bror —
”Men hopplös är den dolda flamman,
Den kärlek, nyss Marie du svor.” —
”J veten då?” — ”Ditt hjerta var
Städs genomskådligt för en hvar.”

”Slå sorgen bort! Stig fram i salen,
Der glädjen vinkar dig! Se här!
Den skönsta brud i Schweitzerdalen
Nu tillhör dig — Din Fader är
Din målsman. Lyd!” — Hvar frände vill
Nu dricka brud och brudgum till.

Ur fylld pokal min välgång klingar.
Än höll min Far med kraft min hand,
Och hastigt med förlofningsringar
Beseglades det knutna band.
Af odelt kärlek, hemligt röjd,
Log brudens blick med hämndens fröjd.

Förrådd, en annan Jakob, dragen
Jag blef emot min Leas famn,
Och stod, liksom af åskan slagen,
Än hviskande min Rachels namn.

[ 141 ]

Det blef så mörkt, min syn försvann,
En afgrundseld i hjertat brann.

Jag glas på glas i ångsten tömde,
Välönskningar jag tog emot,
Dock blott om dig, Marie, jag drömde,
Och, med din hjord vid Alpens fot,
Jag såg dig än, — der först din röst
Söng smärtan vaken i mitt bröst.

Jag måste nt, att andan hämta:
Hvar stjerna var på himlen skymd;
Blott stormens klockor hördes klämta
På Alpens topp, i kulen rymd.
Mitt hufvud svindlade: då slöt
En snö-lavin mig i sitt sköt.

Jag vet ej mer; men, när jag väcktes
Ur qvalets tunga sömn, alltre’n
Mitt kylda bröst af glas betäcktes,
Och som kristall hvar åder sken.
Se! hur’ jag hjertat dölja må,
Det genomskimrar här ändå.

Hvart skall jag fly? För ljusets låga
Jag räds; — i mörkret dold likväl,
Min hårda slägt, som gjort min plåga,
Ser ej blott hatet i min själ,
Men ock din bild ... Se der mitt qval,
Det grymmaste bland plågors tal!

Du var ju Alpens ros? På kinden
Hvart blomsterdoft försvunnet är.

[ 142 ]

Jag var ett träd: den knlna vinden
Nu hvarje blad kring rymden bir:
Lyktgubbarne i höstlig natt
Sitt irrbloss i dess krona satt.

Farväl! Du är ju till min smärta
En annans brud! Gråt ej, Marie!
Jag lägger handen på mitt hjerta,
Att dölja dina drag deri.
Den inre plågan blir väl slut
En gång, när lyktan slocknar ut.




  1. Jacob W—r, en Schweitzisk yngling, yttrade endast på detta sätt tecken till vansinnighet, att han ansåg sitt hjerta vara en lykta.