Lysande förhoppningar/Kapitel 29
| ← Kapitel 28 |
|
Kapitel 30 → |
XXIX.
En ny fara hade dykt upp för oss genom Provis' berättelse, eller rättare hans berättelse hade givit bestämd form åt en fara, som redan fanns. Om Compeyson vore vid liv och upptäckt Provis' återkomst, kunde jag knappast tvivla på utgången. Att Compeyson var dödligt förskräckt för honom kunde ingen veta bättre än jag, och att en man, sådan som han inte skulle tveka att befria sig från en fruktad fiende genom att angiva denne var klart. Jag hade inte nämnt ett ord om Estella för Provis och beslöt att aldrig göra det. Men jag sade till Herbert, att jag måste besöka både Estella och miss Havisham innan jag for utomlands. Redan följande dag begav jag mig därför till Richmond.
Då jag kom till mrs Brandleys sade Estellas jungfru att Estella rest till landet. Vart? Till Satis House, som vanligt. »Icke som vanligt», sade jag, ty hon hade ännu aldrig farit dit utan mig.» När skulle hon komma tillbaka? Svaret var något förbehållsamt, vilket gjorde mig ännu mer förvånad. Jungfrun trodde nämligen, att hon endast skulle komma tillbaka för att stanna en helt kort tid. Jag kunde inte se någon mening i detta och gick hem, fullständigt bragt ur fattningen.
Ännu en kvälls rådslag med Herbert, sedan jag följt Provis hem (jag följde honom alltid till hans logement och såg mig alltid noga omkring) förde till det beslutet, att ingenting skulle sägas om utrikesresan förrän jag kom tillbaka från mitt besök hos miss Havisham. Under tiden skulle Herbert och jag var för sig fundera på vilken förevändning vi skulle anlita för att få honom med till utlandet: att vi vore rädda för att han »skuggades» av polisen eller om jag, som ännu aldrig varit utomlands, helt enkelt skulle föreslå en lustresa. Vi visste båda två att han skulle samtycka. Vi insågo att varje dags dröjsmål innebar fara.
Jag gav mig iväg nästa dag. Vem fick jag väl se när vi körde fram till Blå Björnen efter en färd i duggregn, komma ut ur porten med en tandpetare i handen för att se på omnibusen, om inte Bentley Drummle!
Som han låtsades inte se mig, låtsades jag att inte se honom. Det var en klen förställningskonst å båda sidor, desto sämre som vi båda två gingo in i skänkrummet, där han nyss slutat sin frukost. Det retade mig att se honom i staden, ty jag förstod mycket väl varför han kommit dit. Jag satt vid frukostbordet och studerade en nedsmord tidning av mycket gammalt datum under det han stod framför elden. Så småningom tycktes det mig som en skymf, att han stod framför brasan. Och jag reste på mig för att få litet med av värmen. Jag måste sticka handen bakom honom för att få tag i eldgaffeln, men jag låtsades fortfarande inte känna igen honom.
»Skall det vara en pik?» sade mr Drummle.
»Åh», sade jag med eldgaffeln i hand. »Är det ni? Hur står det till? Jag undrade, vem det var som skymde hela brasan.»
Därmed rörde jag kraftigt om och när jag gjort det ställde jag mig vid sidan av mr Drummle, tog så stor plats som möjligt och vände ryggen åt elden.
»Ni har nyss kommit hit?» sade mr Drummle, och sökte knuffa undan mig med sin axel.
»Ja», sade jag och skuffade undan honom med min axel.
»En obehaglig trakt!» sade Drummle. »Er hemort, eller hur?»
»Ja», tillstod jag. »Jag har hört sägas, att den är smycket lik ert Shropshire.»
»Inte det minsta», sade mr Drummle.
Därvid såg mr Drummle på sina kängor, och jag såg på mina, och sedan tittade mr Drummle på mina kängor och jag på hans.
»Har ni varit här länge?» frågade jag, besluten att ej vika en tum från elden.
»Tillräckligt länge för att bli trött på det», svarade Drummle och låtsades gäspa.
»Stannar ni här länge?»
»Vet inte», svarade Drummle. »Gör ni det?»
»Vet inte», sade jag.
Han visslade ett slag. Jag visslade också.
»Mycket sumpigt häromkring, tror jag», sade Drummle.
»Ja. Än se'n?» sade jag.
Mr Drummle såg på mig och sedan på mina kängor, sade »hm!» och skrattade.
»Har ni roligt, mr Drummle?»
»Nej», sade han, »inte just. Jag skall ut och rida. Jag ämnar undersöka den här sumpen för mitt nöjes skull. Det lär ju finnas någon by bortom all ära och redlighet med krog — och smed — och allt så'nt. Kypare!»
»Ja.»
»Är min häst färdig?»
»Står vid trappan.»
»Den unga damen rider inte i dag, för vädret är icke lämpligt. Jag äter middag hos henne i stället.»
Ingen av oss ville lämna vår plats vid spiseln först. Drummle tog fram en cigarr och snoppade den, men visade intet tecken till att vilja flytta på sig. Ursinnig som jag var, kände jag på mig, att vi icke kunde fortsätta samtalet utan att nämna Estellas namn, och jag skulle icke kunna uthärda det ur hans mun, Hur länge vi skulle ha stått kvar i denna löjliga ställning är svårt att säga. Lyckligtvis kommo tre lantmän in, och de ville också njuta av brasan, varför vi lämnade rum åt dem.
Drummle satte sig upp på sin häst och försvann.