Lysande förhoppningar/Kapitel 33
| ← Kapitel 32 |
|
Kapitel 34 → |
XXXIII.
Nästa dag tog jag diligensen och begav mig till Satis House. Jag steg oanmäld in i miss Havishams rum. Hon såg på mig med förvånad blick.
»Ni kom verkligen. Tack, tack.»
Jag observerade ett alldeles nytt uttryck i hennes ansikte. Det såg ut, som om hon var rädd för mig.
»Jag önskar ordna den där affären, ni talade med mig om, när ni var här sist. Jag vill visa, att jag icke är alldeles känslolös. Men kanske ni nu icke längre tror att även jag har mänskliga känslor? Ni sade, att jag kunde göra något för er vän. Vad är det jag kan göra?»
Jag började berätta historien om vad jag gjort för Herbert, att jag hoppats kunna fullfölja saken med egna medel, men att det nu var omöjligt. Det berodde på förhållanden, som voro en annans hemlighet och som jag icke ägde rätt att yppa.
»Hur mycket pengar behövs?»
Jag tvekade att nämna beloppet, ty det var en stor summa.
»Sexton tusen kronor.»
Hon lovade att tillskjuta detta belopp.
»Kan jag ingenting göra för er, Pip?»
»Ingenting. Jag är tacksam för er vänlighet, men för mig kan intet göras.»
»Äro ni och mr Jaggers ännu på god fot med varandra?»
»Ja, jag åt middag hos honom i går.»
»Här är ett bemyndigande till honom att utbetala beloppet åt er.»
»Tack, miss Havisham.»
»Mitt namn står där. Vill ni skriva under mitt namn: ’Jag förlåter henne’? Om icke förr, så när mitt krossade hjärta är stoft och aska — Jag ber er, gör det!»
»Åh, miss Havisham», sade jag, » Jag vill göra det nu. Olyckliga misstag ha förekommit. Mitt liv har varit ett liv i blindhet och mörker. Jag behöver själv för mycket överseende och förbarmande för att kunna hysa någon bitterhet mot er.»
Hon vände sitt ansikte mot mig och till min överraskning, såg jag henne falla på knä vid mina fötter. Hon lyfte sina knäppta händer mot mig, och att se henne så med sitt vita hår och sitt tärda, sorgsna ansikte, smärtade mig outsägligt. Jag bönföll henne att resa sig och ville lyfta upp henne, men hon bara tryckte min hand och grät med nedböjt huvud. Jag hade aldrig förut sett henne fälla en tår.
»O», utropade hon förtvivlat, »vad har jag gjort, vad har jag gjort!»
>Om ni menar, vad ont ni gjort mig, så låt mig svara, att det är mycket litet. Jag skulle ha älskat henne under alla omständigheter. Är hon gift?»
»Ja. Vad har jag gjort, vad har jag gjort! Och, ända tills jag hörde er tala till henne den där dagen, tills jag såg i er som i en spegel, vad jag en gång själv känt och lidit, visste jag icke, vad jag gjorde. Vad har jag gjort, vad har jag gjort!»
»Miss, vad ni än har gjort mig, låt oss glömma det. Men kan ni någonsin i ringaste mån sona, vad ni gjort för att grumla Estellas själ, skulle det vara bättre än att i evighet begråta det förflutna. Svara mig på en fråga: Vems barn var Estella?»
»Jag vet inte.»
»Men mr Jaggers förde hit henne. Vill ni tala om, hur det kom sig.»
Hon svarade viskande.
»Jag hade varit ensam i dessa rum en lång tid, hur lång vet jag icke, då jag sade till mr Jaggers, att jag behövde ett barn, en liten flicka, att vårda och älska och att rädda från samma öde som mitt. En natt förde han hit ett föräldralöst barn, — det var Estella.»
Det var skumt, när jag lämnade miss Havisham. Jag hade intet mer att säga henne, hon intet mer att meddela mig. Jag beslöt att ännu en gång ströva omkring på denna minnesrika plats, ty jag hade en känsla av att aldrig mer få återse den. När jag ämnade anträda återfärden, var det något som drev mig att innan dess gå upp och se efter, hur det stod till med miss Havisham. Jag kastade en blick in i rummet och såg henne sitta i den gamla länstolen alldeles intill elden, med ryggen åt mig. Just när jag skulle vända mig om för att gå, såg jag hur en stor eldslåga slog upp. I samma ögonblick sprang hon upp med ett skrik, kläderna stodo i ljusan låga och slogo samman över hennes huvud.
Jag kastade över henne min överrock, lade henne på golvet, svepte in henne i bordduken och hade all möda i världen att rå på henne, ty hon skrek och kämpade som en galning för att komma loss. Allt detta skedde fullständigt omedvetet. Jag kom icke ihåg något, förr än jag märkte, att vi lågo på golvet vid det stora bordet, och att ännu brinnande tygflagor, som nyss varit hennes bruddräkt, summo omkring i den sotiga och rökiga luften.
Hjälp anlände slutligen. Hon var sanslös, när läkaren kom. Mina händer hade fått svåra brännskador, men jag kände det icke. Hon var mycket illa däran, men hennes tillstånd var dock icke hopplöst. Den största faran låg i den förfärliga nervchocken. Hennes sängkläder flyttades in i rummet och lades på det stora bordet. Och när jag efter en timme kom tillbaka, låg hon just på samma ställe, som hon en gång utpekat med sin käpp såsom den plats, där hon skulle ligga en dag. Hon hade ännu något spöklikt över sig, trots det den spöklika bruddräkten var uppbrunnen. Ty de hade packat in henne i vit bomull, och däröver låg ett vitt lakan.
Jag erfor att Estella var i Paris. Läkaren lovade underrätta henne. Själv ämnade jag sätta mig i förbindelse med miss Havishams släktingar, genom mr Matthew Pocket. Och så snart jag kom till London nästa dag, talade jag om, vad som skett.
Herbert hade gjort Provis sällskap under en del av natten, medan Clara varit uppe hos sin far, som varit mycket illa däran. Provis hade berättat mera om sitt olyckliga liv. Bland annat om den där kvinnan, han oförhappandes hade nämnt en gång, men icke velat inblanda i sin berättelse.
»Det tycktes som om den där kvinnan varit en ung och vacker kvinna, Händel, men svartsjuk och hämdgirig till yttersta grad.»
»Vilken grad?»
»Mord.»
»Vem mördade hon?»
»Nåja, det lär icke ha varit ett överlagt mord, men hon blev häktad och mr Jaggers tog sig an hennes sak, och det rykte han därigenom förvärvade, gjorde honom först bekant med Provis. Offret var en annan och starkare kvinna, och dådet begicks i en lada. Vem, som började, hur det gick till, är ovisst, ty offret befanns strypt. Den unga kvinnan frikändes dock. Hon och Provis hade ett litet barn ihop, ett litet barn, som Provis omfattade med all den kärlek, varav han var mäktig. Samma kväll, mordet skedde, hade kvinnan hotat döda barnet. Och detta är det mörkaste minnet i Provis sorgliga liv.»
»Fullföljde hon sin avsikt?»
»Ja.»
»Det vill säga, Provis tror, att hon gjorde det.»
»Vad menar du?» frågade Herbert förvånad, och såg på mig. »Han har själv sagt det. Jag vet ingenting. Emellertid, om han behandlat barnets moder väl eller illa, det talade han inte om. Men hon hade varit hans följeslagerska i fyra eller fem år av det eländiga liv, han skildrade för oss för en tid se'n, och han tycks ha känt medlidande med henne. Emedan han fruktade, att han skulle bli kallad att vittna rörande det dödade barnet, vilket skulle åsamka henne dödsstraff, gömde han sig, och blev aldrig inblandad i saken utan nämndes blott i förbifarten som en viss Abel, vilken var svartsjukans och stridens upphov. Hon försvann efter frikännandet, och sedan har han icke hört något av varken henne eller barnet.»
»Hans onda genius Compeyson, den störste rackare bland allt vad rackare heter, som kände till att han måste hålla sig dold och varför han gjorde det, begagnade sig naturligtvis efteråt därav för att hålla honom nere och förtrycka honom. Detta var förnämsta orsaken till Provis hat mot honom.»
»Sade han när allt detta hände?»
»Ja. Ett tjugutal år eller så, strax efter det han kom i Compeysons sällskap. Hur gammal var du, när du såg honom första gången därute på kyrkogården?»
»På mitt sjunde år, tror jag.»
»Så, det hade hänt tre eller fyra år dessförinnan», sade han, »och den påminde honom så sorgligt om hans lilla flicka, som skulle varit alldeles av din ålder.»
»Herbert», sade jag, »se på mig. Tro icke, att jag yrar eller att mitt huvud kommit i olag, genom händelsen i går kväll. Jag är mig själv som vanligt. Och den man vi hålla gömd nere vid floden är — Estellas far.»