Manon Lescaut/Inledning
|
Kapitel 1 → |
INLEDNING.
Jag ser mig föranlåten att föra läsaren tillbaka till den tidpunkt i mitt liv, då jag första gången träffade chevalier des Grieux. Det hände omkring sex månader före min avfärd till Spanien. Ehuru jag sällan utträdde ur min enslighet, drevs jag dock av min eftergivenhet för min dotter till att emellanåt företaga några smärre resor, vilka jag förkortade så mycket som möjligt.
En dag befann jag mig på hemväg från Rouen, dit hon hade bett mig fara för att vid parlamentet i Normandie bevaka ett mål angående arvsrätten till några jordområden, på vilka hon hade anspråk genom mig efter min morfar.
På hemresan tog jag vägen genom Evreux, där jag låg över den första natten, och anlände följande middag till Passy, som är beläget vid pass sex mil därifrån.
Då jag red in i denna köping, förvånades jag över att se alla dess innevånare gripna av en allmän uppståndelse, de rusade ut ur sina boningar för att i stora flockar springa mot ett tarvligt värdshus, utanför vilket två täckta vagnar stodo. Hästarna voro ännu icke frånspända och tycktes ånga och pusta av trötthet och hetta, vilket tillkännagav, att dessa båda vagnar nyss anlänt.
Jag stannade ett ögonblick för att utröna orsaken till denna uppståndelse, men jag erhöll föga upplysning av den nyfikna folkhopen, som icke uppmärksammade mina frågor utan alltjämt under trängsel och knuffande drog fram mot värdshuset. Då slutligen en stadsvakt med bantler och musköt på axeln visade sig i porten, vinkade jag åt honom att komma fram till mig, varefter jag bad honom underrätta mig om vad som orsakat all denna villervalla.
— Det är ingenting, svarade han, det är bara ett dussin glädjeflickor, som jag och mina kamrater ska föra till Havre-de-Grace, där vi ska inskeppa dem till Amerika. Det finns bland dem några, som är ganska vackra, och det är väl detta som väcker de goda landsbornas nyfikenhet.
Jag skulle ha fortsatt min väg efter denna förklaring, om jag icke hejdats därav, att en gammal kvinna kom ut från värdshuset, vred sina händer och ropade, att det var någonting barbariskt, något som ingav fasa och medlidande.
— Vad är det fråga om, sade jag.
— Ah, herre, svarade hon, stig in och se själv, om det inte är en hjärtslitande syn!
Nyfikenheten drev mig att stiga av hästen, som jag lät min betjänt taga hand om. Med svårighet banade jag mig väg genom folkhopen, och då jag kom in, varseblev jag verkligen en ganska rörande scen.
Bland de tolv flickorna, som voro sammanlänkade sex och sex vid midjan, fanns där en, vars utseende och ansiktsuttryck så föga överensstämde med hennes belägenhet, att jag under vilka andra förhållanden som helst skulle ha tagit henne för en person av hög samhällsställning. Hennes bedrövelse, hennes nedsmutsade linne och kläder förnedrade henne så föga, att hennes åsyn ingav mig aktning och medlidande. Icke desto mindre försökte hon vrida på sig, så mycket hennes kedja tillät, för att undandraga sitt ansikte åskådarnas blickar. Hennes bemödande att dölja sig var så naturligt, att det tycktes härröra från en känsla av blygsamhet.
Enär de sex vaktarna, som ledsagade denna olyckliga trupp, även befunno sig inne i rummet, tog jag anföraren avsides och begärde av honom några upplysningar om denna vackra flicka. Han kunde endast lämna mig mycket allmänna sådana.
— Vi ha tagit henne från spinnhuset, sade han, på polismästarens order. Och hon lär väl inte varit inspärrad där för några goda gärningars skull. Jag har försökt utfråga henne på vägen flera gånger, men hon tredskas med att ingenting svara. Men, ehuru jag inte fått order att skona henne mer än de andra, kan jag dock inte underlåta att behandla henne med en viss hänsyn, därför att hon tycks mig vara litet bättre än sina kamrater. Där ser ni en ung man, tillade han, som bättre än jag skulle kunna upplysa er om orsaken till hennes olycka. Han har följt henne hit ända från Paris, och nästan hela tiden gråtit. Han måste vara hennes bror eller hennes älskare.
Jag vände mig åt den vrå av rummet, där den omtalade unge mannen satt. Han tycktes försänkt i djupa och smärtsamma drömmerier, jag har aldrig sett en mer levande bild av sorgen. Han var enkelt klädd, men man igenkänner vid första ögonkastet en man av börd och bildning. Jag närmade mig honom, han upplyfte huvudet, och jag såg i hans ögon, i hans anletsdrag och i alla hans rörelser en så fin och ädel prägel, att jag genast kände mig välvilligt stämd mot honom.
— Låt mig inte störa er, sade jag, i det jag satte mig bredvid honom, men skulle ni möjligen vilja tillfredsställa min önskan att få veta något om denna vackra unga kvinna, som inte alls synes mig danad för den sorgliga belägenhet, vari jag ser henne?
Han genmälde artigt, att han ej kunde meddela mig, vem hon var utan att giva sig själv tillkänna, och att han hade starka skäl för att önska förbliva okänd.
— Jag kan i alla fall säga er, vad dessa uslingar alltför väl veta, fortfor han, pekande på stadsvakterna, nämligen att jag älskar henne med en passion så våldsam, att den gör mig till den olyckligaste av alla människor. Jag har i Paris gjort alla ansträngningar för att utverka hennes frihet, men böner, list och våld, allt har varit fruktlöst. Jag har tagit mitt parti och beslutit följa henne, om de också skulle föra henne till världens ända. Jag ämnar gå ombord med henne och resa över till Amerika. Men något som röjer den största omänsklighet är, att dessa nedriga uslingar, tillade han, syftande på stadsvakterna, inte vilja tillåta mig att närma mig henne. Min plan var att anfalla dem öppet några mil utanför Paris. Jag hade värvat fyra karlar, som för en ansenlig summa lovat mig sin hjälp, men de förrädarna lämnade mig i sticket och försvunno med mina pengar. Omöjligheten att vinna framgång med våld förmådde mig att nedlägga vapnen. Jag föreslog vakterna, att de åtminstone skulle låta mig följa dem och erbjöd mig att vedergälla dem därför. Deras vinstbegär drev dem att samtycka därtill. De ville ha betalt för var gång de tilläto mig att tala med min käresta. Min börs har sålunda tömts på helt kort tid, och nu då jag inte har en styver kvar, äro de nog barbariska att brutalt stöta mig tillbaka, så fort jag tar ett steg åt hennes håll. Det är endast en liten stund sedan de, då jag trots deras hotelser vågade närma mig henne, hade den fräckheten att höja gevärskolvarna mot mig. För att tillfredsställa deras snikenhet och sätta mig i stånd att till fots fortsätta färden är jag tvungen att här sälja den dåliga häst, jag hittills ridit.
Ehuru han syntes berätta alltsammans med ganska mycken självbehärskning, göt han likväl några tårar, då han slutat tala. Detta äventyr tycktes mig höra till de ovanligaste och mest rörande.
— Jag vill inte truga er, sade jag, att anförtro mig edra hemligheter, men om jag kan vara er till nytta på något sätt, så står jag gärna till er tjänst.
— Ack, svarade han, jag ser inte den minsta ljusning av hopp, det återstår mig intet annat än att underkasta mig mitt öde i all dess hårdhet. Jag reser till Amerika… där får jag åtminstone leva i frihet med den jag älskar. Jag har skrivit till en av mina vänner, som skall låta litet penningmedel komma mig tillhanda i Havre-de-Grace. Jag vet bara inte, hur jag skall komma dit och hur jag skall kunna skaffa denna stackars varelse — han kastade en bedrövad blick på sin älskarinna — någon lindring på vägen.
— Nåväl, sade jag, låt mig göra slut på er förlägenhet. Här är litet pengar, som jag ber er taga emot, det gör mig ont att inte kunna hjälpa er på annat sätt.
Jag gav honom fyra louisdorer, men så att vaktarna ej märkte det, ty jag insåg väl, att om de visste honom vara i besittning av denna summa, så skulle de sälja sina tillmötesgåenden dyrare. Det föll mig också in att underhandla med dem för att åt den unge älskaren utverka tillstånd att utan hinder få tala med sin käresta ända till Havre. Jag vinkade åt anföraren att närma sig och framställde till honom detta förslag. Trots sin fräckhet tycktes han blygas.
— Det är inte så, svarade han med förlägen uppsyn, att vi vägra honom att tala med flickan, men han vill ständigt vara vid hennes sida, det besvärar oss, och det är inte mer än rätt att han får betala oss för omaket.
— Låt höra då, vad som behövs för att hindra er från att känna er besvärade, sade jag.
Han hade oförsyntheten att begära två louis. Jag gav honom dem utan tvekan.
— Men akta er, återtog jag, för att göra er skyldiga till någon nedrighet, ty jag ämnar lämna min adress åt denne unge man, så att han kan underrätta mig därom, och ni kan vara övertygade om, att jag har makt att låta straffa er.
Detta kostade mig sålunda sex louisdorer. Den höviskhet och livliga erkänsla, varmed den unge okände tackade mig, styrkte mig i min övertygelse alt han var av god börd och förtjänade min frikostighet.
Jag yttrade några ord till hans älskade, innan jag gick. Hon svarade mig med en så ljuv och intagande blygsamhet, att jag vid utgåendet ej kunde avhålla mig från åtskilliga betraktelser över kvinnornas obegripliga väsen.
Sedan jag återkommit till min ensamhet, erhöll jag inga upplysningar rörande det vidare förloppet av detta äventyr.
Bortåt två år hade förgått, vilka alldeles utplånat händelsen ur min hågkomst, då slumpen åter beredde mig ett tillfälle att fullständigt lära känna alla därmed förknippade omständigheter.
Jag hade anlänt från London till Calais med min elev, markis de R. Vi togo in, om jag minns rätt, på Gyllene Lejonet, där vi av vissa orsaker nödgades tillbringa hela dagen och den följande natten. Då vi på eftermiddagen strövade omkring på gatorna, trodde jag mig plötsligt varsebliva samme unge man, som jag träffat i Passy. Han var mycket torftigt klädd och ännu blekare än första gången jag såg honom. Han bar i handen en gammal kappsäck, vilket tydde på att han nyss anlänt till staden. Som hans ansikte var alltför vackert för att icke lätt nog igenkännas, såg jag genast, vem det var.
— Jag måste tala några ord med den där unge mannen, sade jag till markisen.
Hans glädje var obeskrivlig, då han i sin tur igenkände mig.
— Ah, min herre, utropade han, i det han kysste min hand. — Jag får således ännu en gång uttrycka min eviga tacksamhet för er!
Jag frågade honom, varifrån han kom. Han svarade, att han kom sjövägen från Havre, dit han kort förut anlänt från Amerika.
— Ni tycks inte vara så synnerligen välförsedd med mynt, sade jag. — Begiv er till Gyllene Lejonet, där jag tagit in. Jag kommer efter om en liten stund.
Jag återvände i själva verket mycket snart, ty jag var uppfylld av otålighet efter att få veta de närmare omständigheterna av hans olycksöde och hans Amerika-färd. Jag överhopade honom med vänskapsbetygelser och gav order att ingenting fick fattas honom på värdshuset. Jag behövde icke be honom, att han skulle berätta sin levnadshistoria.
— Min herre, sade han, ni handlar så ädelmodigt mot mig, att jag skulle förebrå mig som en låg otacksamhet, om jag skulle dölja något för er. Jag vill därför icke blott meddela er mina olyckor och mina lidanden utan även mina förvillelser och mina mest förnedrande svagheter. Jag är säker på att ni, under det ni fördömer mig, inte skall kunna underlåta att även beklaga mig.
Jag bör underrätta läsaren, att jag nedskrev hans historia nästan omedelbart efter det jag hört den och att man följaktligen kan vara förvissad om att denna redogörelse är så trogen och noggrann som möjligt. Trogen, säger jag, ända in i återgivandet av de reflexioner och känslor, som den unge äventyraren på det mest höviska sätt uttryckte.
Här följer sålunda hans berättelse, vari jag ända till slutet icke skall infläta något, som ej härrör från honom själv.