Maria. En bok om kärlek/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  XLVIII.
Maria
En bok om kärlek
av Peter Nansen
Översättare: Gustaf af Geijerstam

XLIX.
L.  →


[ 122 ]

XLIX.

Festens facklor äro tända. Jag väntar Maria.

Jag sitter vid väggen ut emot trappan. Där kan jag höra, så fort hennes fötter beröra trappans nedersta steg. Mina tankar blifva så milda, medan jag väntar Maria, hvars fot om några ögonblick skall knarra på min trappa. Hur ofta har jag nu icke setat väntande och lyssnat efter detta första budskap, att Maria skulle komma. Och ännu klappar mitt hjärta lika fullt af längtan. Min älskade lilla flicka, om du kunde ana, hvad jag längtar. Du vet det icke. Du ser mig altid så lugn. Det faller dig icke in, att din älskare i ensamma stunder [ 123 ]känner till den obestämbara ångest, som kommer hjärtat att darra. Du käraste af alla kära, jag är en styfsint fåfäng narr, som icke trycker dig till mitt bröst, lägger din hand på mitt hjärta, och säger: »Känner du oron därinne? Ja du, lugnare är dock icke din lugna älskare för dig, än att han har hjärteve, hvar gång han väntar dig, och hvar gång du går ifrån honom«.

Maria, min välsignade skatt, snart träder du inom min dörr, och mitt fåfängliga hjärta döljer sitt nyligen kända kval. Jag säger dig många vackra ord, jag gifver dig många sannfärdiga kyssar, men mitt hjärtas oro kan jag icke bekänna. Om jag det kunde. Hvad det skulle kännas godt för en gång att få öppna detta hjärta, som snör sig samman och vållar smärta. Hvad det skulle göra godt, att hänsynslöst hudflänga sitt bröst, låta längtan och ångesten strömma som rinnande blod och få luft. Jag kan det icke, Maria. Jag är en bespottare i mitt eget hjärta. Jag är en fåfäng narr. Jag kan det icke, jag vågar icke.

[ 124 ]...... Det smäller i porten. Jag far lyssnande opp. Nej, det är tunga, släpande steg, icke Marias sväfvande snabbhet.

Och jag sitter åter och väntar. Men jag finner icke tråden i mina tankar som förut. Jag tänker blott på detta enda: Hvarför kommer hon icke?

I flickor, som hafven en älskare, om I hållen af honom, så låten honom en gång vänta förgäfves, men sedan aldrig mera. Går han oskadd genom den första pröfningen, då kunnen I lita på, att han älskar uppriktigt. Men bjuden I honom andra gången det helvetet att vänta förgäfves, då vet han, at I icke ären hans kärlek värda.

Jag väntar, medan minuterna hasta som sekunder öfver urtaflan. Om jag kunde hålla tiden stilla!

Men aldrig har tiden haft brådska som nu, när hvarje flyende minut tager med sig en förhoppning. Mitt hjärta kämpar för att icke gifva tappt. Det framtrollar i outtröttlig ifver nya förklaringar, nya ursäkter. Gif dig till [ 125 ]tåls, hon kommer säkert. Hon har blifvit försinkad, hon har missmint sig på vårt aftal, hon har blifvit uppehållen på vägen.

Mitt hjärtas möda är förspild. Medan timmarna fly, förblöder mitt hopp. Och tviflet och hånet stoltsera.

Jag förbannar Maria. Jag kallar henne den uslaste och falskaste bland flickor. Det fins ingen misstanke så ohygglig, att jag icke fattar den, ingen pinbänk så grym, att icke min hämdgiriga tanke spänner Maria på den.

Till sist hittar jag mig själf i slö hopplöshet sittande på kanten af min säng, stirrande genom den öppna dörren in i matsalen, där festens bord står dukadt med fina rätter och vin och många ljus,

Jag reser mig upp, går fram till fönstret och öppnar det. Ett mildt och tätt vårrägn sipprar ned genom den ljumma, dimmiga luften. Jag står med pannan lutad mot den våta fönsterposten. Den bittra smärtan har försvunnit, jag är så trött, så trött och så torr om hjärtat. Hvad den milda fuktiga [ 126 ]luften gör godt. Den torra tröttheten löser sig upp i mildt vemod, i stilla saktmodig längtan. Kom du i denna stund, Maria, jag gjorde dig visserligen intet ondt! Jag skulle luta min kind mot din, och i den milda vårkvällen, som löser alt hårdt och fruset, skulle jag bekänna för dig mitt hjärtas ljufva hemlighet, som nu börjar att dagas i min själ.

— — — Jag vänder mig om och ser med ett leende, att ljusen ännu brinna på festens bord. Jag släcker dem långsamt, det ena efter det andra. Och jag sitter ännu länge i mörkret, utan att tänka, utan att lida, utan begär och utan saknad, endast uppfyld af saktmodig längtan och ett ömt behof att vara god mot Maria.