Markens gröda/Kap 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 1
Markens gröda
av Knut Hamsun
Översättare: Hugo Hultenberg

Kapitel 2
Kapitel 3  →


[ 11 ]

II.

En dag lade Inger åter matsäck i sin kalvskinnspåse och sade: Nu går jag över till folket mitt igen. — Jaså, sade Isak. — Ja, jag får lov att tala med dem som hastigast.

Isak följde inte genast med henne ut, men dröjde länge. Då han slutligen kom ut på trappstegen och låtsade alls inte vara nyfiken och full av dystra aningar, höll Inger på att försvinna i skogsbrynet. — Hm, kommer du igen? ropade han och kunde inte bärga sig. — Om jag kommer igen? svarade hon. Du får väl se! — Jaså.

Så var han ensam igen. Hå hå, ja ja! Med sin arbetskraft och arbetslust kunde han inte gå ut och in i kojan och bara vara i vägen för sig själv. Han började taga sig för något, fälla timmer och hugga stockarna jämna på två sidor. Så höll han på till kvällen. Då mjölkade han getterna och gick till sängs.

Det var tyst och ödsligt i kojan, det kom en sådan tung tystnad från torvväggarna och jordgolvet. Han var djupt och allvarligt ensam. Men spinnrocken och kardorna voro på sin plats, och pärlorna på sin tråd lågo väl förvarade i en påse under taket. Inger hade ingenting tagit med sig. Men Isak var så förfärligt dum, att han blev mörkrädd mitt i ljusa sommarnatten och såg både det ena och det andra smyga förbi rutorna. Då klockan, att döma efter ljuset, kunde vara omkring två, steg han upp igen och åt frukost med detsamma, ett väldigt grötfat för hela dagen, så att han skulle slippa att spilla tid på mera matlagning. Han bröt ny mark ända till kvällen, ett tillägg till potatislandet.

Han ömsevis fällde timmer och bröt mark i tre dagar — nu skulle väl Inger komma i morgon. Det var inte för [ 12 ]mycket, att han hade fisk åt henne, när hon kom, men han skulle inte ta genvägen och gå henne rakt till mötes uppåt fjället, utan göra en omväg till sitt fiskvatten. Han kom in i okända trakter av fjället. Här var nu grått berg och brunt berg, och här var småstenar så tunga, att de kunde varit av bly eller koppar. Det kunde finnas mycket i de här bruna stenarna, kanske både guld och silver, han förstod sig inte på det, och det samma kunde det vara. Han kom till sjön, fisken nappade bra den natten i det myggiga vädret, det blev åter en börda av röding och laxöring, och Inger skulle nog få se! Då han gick hem igen på morgonen samma omväg som han kommit, tog han med sig ett par av de tunga småstenarna från fjället, och de voro bruna med mörkblå fläckar och så väldigt tunga.

Inger var inte kommen och kom inte. Det var nu fjärde dagen. Han mjölkade getterna, liksom när han var ensam med dem och inte hade någon annan till det. Sedan gick han upp i ett stenbrott och bar fram på gårdsplanen stora högar av sten, som passade till grund. Allt möjligt sysslade han med.

Den femte kvällen gick han till sängs med en liten misstanke i sinnet, men spinnrocken och kardorna voro ju kvar och pärlorna också. Det var lika ödsligt i kojan och ljudlöst. Timmarna syntes honom långa, och när han äntligen hörde liksom ett tramp av fötter utanför, förstod han ju, att det bara var något han inbillade sig. Hå hå, ja ja! sade han i sin övergivenhet, och sådana ord yttrade inte Isak utan att han menade dem. Nu hörde han stegen igen, och kort därefter såg han någonting glida förbi rutorna, vad det nu var, någonting som hade horn och rörde sig hastigt. Han sprang upp, ut på trapphällen, och såg en syn. Gud eller satan! mumlade han, och sådant sade inte Isak utan att han var tvungen till det. — Han såg en ko, Inger och en ko, de försvunno in i fähuset.

Om han inte nu hade stått där och hört, att Inger talade litet tyst med kon i fähuset, skulle han inte ha trott sina ögon. Men där stod han. I samma ögonblick greps han av en ond aning: Gud välsigne henne, naturligtvis, det var [ 13 ]en makalöst duktig kvinna, men för mycket var för mycket. Spinnrocken och kardorna, det kunde nu så värd, och pärlorna voro misstänkt fina, men det kunde också så vara! Men en ko, kanske funnen på en väg eller en sätervall, skulle saknas av ägaren och uppspåras.

Inger trädde ut ur fähuset och sade med ett stolt leende: Jag kom bara med kon min! — Jaså, svarade han. — Jag har varit så länge borta, för jag kunde inte gå fortare med henne över fjället. Hon är med kalv. — Kom du med en ko? sade han. — Ja, sade hon och var så högfärdig över sin rikedom på denna jord, att hon nästan höll på att spricka. Eller tror du jag står och driver med dig! sade hon. — Isak fruktade det värsta, men lade band på sig och sade bara: Du måste komma in och få dig litet mat.

Såg du kon? Var hon inte vacker? — Utmärkt. Var har du fått henne ifrån? frågade han så likgiltigt han kunde. — Hon heter Gullhorn. Vad skall du med grunden du har lagt upp här? Du arbetar ihjäl dig, det gör du. Nej, kom och se på kon!

De gingo, och Isak hade bara sina underkläder på sig, men det gjorde ingenting. De tittade mycket noga på kon och granskade henne i alla enskildheter, huvudet, juvret, korsryggen och länderna; röd och vit var hon och lättfodrad.

Isak frågade försiktigt: Hur gammal tror du, att hon är. — Tror? sade Inger. Hon är precis ackurat nyss på fjärde året. Jag har fött upp henne själv, och alla sade de, att det var den snällaste kalv de sett. Tror du vi kan få foder till henne? — Isak började tro vad han gärna ville tro och förklarade: Vad foder anbelangar, så nog skall det bli foder till henne.

Sedan gingo de in och åto och drucko och lade sig. De lågo och talade om kon, om det som hänt: Ja, men är det inte en vacker ko? Nu skall hon få andra kalven. Hon heter Gullhorn. Sover du, Isak? — Nej. — Och vad det beträffar så kände hon strax igen mig och följde med mig som ett lamm i går. Vi låg en stund på fjället i natt. — Jaså. — Vi måste ha henne tjudrad hela sommarn, för [ 14 ]annars ger hon sig av, för ko är ko. — Var har hon varit förut? frågade Isak slutligen. — Hos folket mitt, de hade henne. De ville inte bli av med henne, och barnen grät, när jag tog henne med mig.

Var det möjligt, att Inger kunde ljuga så fräckt? Hon talade naturligtvis sanning, att kon var hennes. De började nu få det präktigt på gården sin, det var snart ingenting som fattades! Å, den Inger, han älskade henne, och hon älskade honom tillbaka. De voro förnöjda, de levde i träskedens tidsålder och hade det bra. Låt oss sova, tänkte de, och så sovo de. Om morgonen vaknade de till nästa dag, det var mångt och mycket att styra med då också, än strid och än glädje, sådant livet är.

Det var nu till exempel dessa timmerstockar. Skulle han försöka att sätta ihop dem? Isak hade haft ögonen med sig, när han varit nere i bygden, och hade funderat ut, hur byggmästarna gingo tillväga. Han kunde hugga en hörnfog. Och var han inte alldeles tvungen att bygga nu? Här hade kommit får i gården, ko i gården, getterna hade blivit många och skulle bli flera. Boskapen fick inte rum i sin del av kojan, han måste hitta på en utväg. Det var bäst att gripa sig an genast, medan potatisen blommade och slåttern ännu inte börjat. Inger fick ge honom en och annan handräckning.

Isak vaknar på natten och stiger upp. Inger sover tungt efter sin vandring. Han går åter in i fähuset. Han talar ju inte så med kon, att det övergår till vämjeligt smicker, men han klappar henne vänligt och undersöker henne åter på alla håll och kanter, om hon inte har något märke, något tecken, som tyder på en främmande ägare. Han finner intet märke och går lättad ut igen.

Där ligger timret. Han börjar rulla på det, lyfta upp det på muren och lägga ut det i en fyrkant, en stor fyrkant till dagligstuga och en liten till kammare. Det var mycket roligt, det upptog honom så helt, att han glömde tiden. Ny rykte det från takhålet i kojan, och Inger kom och sade, att frukosten var färdig. Och vad är det du håller på med? sade hon. — Är du redan uppe? frågade Isak. [ 15 ]Se, den Isak, han var så hemlighetsfull, men han tyckte bra om, att hon frågade och var nyfiken och förvånade sig över det han hade för händer. När han fått mat, satt han en stund inne i kojan, innan han gick ut igen. Vad väntade han på?

Nej, här sitter jag, sade han och reste sig. Jag som har så mycket att göra, sade han. — Bygger du ett hus? frågade hon. Kan du inte svara? — Han svarade av nåd, ja han var så stursk för att han byggde och var man för det hela, därför svarade han: Du ser ju, att jag bygger. — Jaså, jaa. — Kan jag väl göra annat? sade Isak. Här kommer du med ko till gården, och hon måste väl ha en lagård.

Stackars Inger, hon var inte så övermåttan klok som han, som Isak, skapelsens herre. Och det var, innan hon lärt känna honom, innan hon förstod hans sätt att tala. Inger sade: Är det en lagård du bygger? — Det kan ju hända, sade han. — Ah, du skojar med mig? Det vore väl mycket bättre, att du byggde en stuga. — Tycker du det? sade han och låtsades se förvånad ut, som om han blivit häpen över hennes idé. — Jo, då kunde kräken få kojan. — Han funderade litet: Ja, jag tror det blir bäst! — Där ser du, sade den segrande Inger, jag är ju inte så dum heller! — Nej. Och vad säger du om en kammare innanför dagligstugan? — En kammare? Då fingo vi det ju som andra. Ja, tänk, om vi kunde få det så!

De fingo det så. Isak byggde och högg hörnfogar och lade sina omgångar. På samma gång murade han spis av därtill passande sten, men det senare arbetet lyckades minst för honom, och Isak var ibland missnöjd med sig själv. När slåttertiden kom, måste han gå ned ifrån bygget och långt uppåt backarna och slå. Han bar hem höet i väldiga bördor.

En regnvädersdag såg Isak, att han måste ned till bygden. — Vad skall du göra där? — Ja, det vet jag rakt inte.

Han gick och var borta i två dygn. Han kom hembärande med en köksspis — pråmen kom gungande genom skogen med en järnspis på ryggen. — Du är inte mänsk[ 16 ]lig mot dig själv, sade Inger. Nu rev Isak åter ned stenspisen, som tog sig så illa ut i det nya huset, och satte dit järnspisen i stället. Det är inte alla som ha järnspis, sade Inger. Tänk, vad vi ha det bra! sade hon.

Slåttern fortgick. Isak bärgade hö i massor, ty skogshö är tyvärr inte detsamma som ängshö, utan mycket sämre. Det var nu bara regniga dagar han kunde bygga på stugan. Det gick långsamt. Ännu i augusti, när allt höet var hemburet och inbärgat under klipputsprånget, var det nya huset inte mer än halvfärdigt. I september sade Isak, att det gick inte. Jag tror, du får springa ned till bygden och få en karl till hjälp åt mig, sade han till Inger. Inger hade börjat bli litet medtagen på senare tiden och kunde inte springa mera, men naturligtvis gjorde hon sig färdig att gå.

Men nu hade mannen ändrat sig. Han blev åter högfärdig och ville göra allting ensam. Det här är bra litet att besvära folk för. Jag reder mig ensam! — Du står inte ut med det. — Hjälp mig bara upp med stockarna!

När oktober kom, förklarade Inger: Nu orkar jag inte mer! Det var nu stor skada. Takbjälkarna måste och skulle upp, så att huset kom under tak, inan höstregnen började. Det var hög tid. Vad var det med Inger? Hon tänkte väl inte bli sjuk? Då och då ystade hon getost, men eljes dugde hon mest bara till att flytta Gullhorn i hennes tjuder många gånger om dagen. — Laga du får med dig hem en stor korg eller låda eller något sådant, nästa gång du är nere i bygden, hade Inger sagt. — Vad skall du med det? frågade Isak. — Jag behöver det, svarade hon.

Han halade upp takbjälkarna med rep, och Inger sköt på med ena handen. Det var som om det hjälpte, bara att hon var med. Bygget skred fram litet om sänder. Det var ju inte högt i taket, men bjälkarna voro vidunderligt stora och grova till det lilla huset.

Det vackra höstvädret stod sig någorlunda. Inger tog ensam upp all potatisen, och Isak fick på taket, innan det började regna och snöa på allvar. Getterna hade redan nu flyttat in i kojan till människorna om nätterna. Även [ 17 ]det gick, allting gick. Människorna klagade inte över det. Isak redde sig åter till att gå nedåt bygden. — Du kunde väl ta hem åt mig en stor korg eller låda, sade Inger återigen som en ödmjuk önskan. — Jag har beställt glasfönster, som jag skall hämta, sade Isak, och så har jag beställt två målade dörrar, svarade han i överlägsen ton. — Nåja, då får det väl vara med korgen. — Vad skall du med den? — Vad jag skall med den? Har du inte ögon att se med?

Isak vandrade i väg i djupa funderingar och kom tillbaka om två dagar med ett fönster och en dörr till dagligstugan och en dörr till kammaren. Dessutom hade han hängande framför sig på bröstet den där lådan åt Inger, och i lådan fanns det åtskilliga matvaror. Inger sade: Ja, bara du inte bär ihjäl dig en vacker dag! — Puh, jag bära ihjäl mig! Det var så långt ifrån, att Isak nu var nästan död, att han ur fickan tog upp en medicinflaska med hjärtstyrkande droppar och gav den till Inger med förmaning att ta av den ofta, så att hon kunde repa sig. Och nu var det fönsterna och de målade dörrarna, som han sedan kunde stoltsera med. Han grep sig genast an med att sätta in dem. Ack, de små dörrarna, begagnade voro de visserligen, men målade fina igen i rött och vitt; de prydde upp hemmet som tavlor.

Nu flyttade de in i det nya huset, och boskapen fick hålla till i hela koja ; det blev ett får med sitt lamm kvar hos kon, för att hon inte skulle ha det så ensamt.

Folket i ödemarken hade nu kommit långt, underbart långt.