Markens gröda/Kap 11
| ← Kapitel 10 |
|
Kapitel 12 → |
XI.
Isak kör, tills han kommer till ett myrhål, där stannar han. Ett myrhål — bottnen är svart, den lilla vattenytan orörlig. Isak visste vad det dugde till, han hade väl knappast använt någon annan spegel i sitt liv än ett sådant myrhål. Se, han är riktigt fint klädd i dag i röd skjorta. Nu tar han upp en sax och klipper sitt skägg. Den fåfänge trollgubben, tänkte han rent av bli en sprätt och göra sig av med fem års skägg? Han klipper och klipper och speglar sig. Naturligtvis kunde han ha gjort detta arbete hemma i dag, men han skämdes för Oline; det var redan mycket, att han mitt för hennes näsa tagit på sig röd skjorta. Han klipper och klipper, det faller mycket skägg ned på spegeln. Då hästen inte vill stå stilla längre, avbryter han sitt förehavande och anser sig färdig. Och han känner sig nästan föryngrad — vete tusan hur det kommer sig, men han tycker han är smärtare. Sedan kör han ned till byn.
Dagen efter kommer ångbåten. Isak går upp på en bergklint vid handelsmannens brygga och spejar, men Inger syns inte nu heller. Herre Gud, det var många passagerare med, både vuxna och barn, men Inger var inte med. Han hade hållit sig litet i skymundan och satt sig på denna bergklint. Nu hade han intet skäl till att sitta här längre. Han gick bort till båten. Det fortfor att komma lådor, tunnor, folk och post i land från båten, men Isak såg inte till de sina. Däremot såg han ett kvinnfolk med en liten flicka, som redan stod uppe vid dörren till ångbåtskontoret, men det kvinnfolket var vackrare än Inger, fastän Inger inte var ful. Vad — men det var ju Inger. Hm! sade Isak och drog sig dit upp. De hälsade på varandra, hon sade god dag och räckte fram handen, litet frusen, blek efter sjösjukan och resan. Isak bara stod och tittade. Till slut sade han: Ja, ja, det blev ju fint väder! — Jag såg dig mycket väl därborta, men jag ville inte tränga mig fram, sade Inger. Är du nere i byn i dag? frågade hon. — Ja. Hm. — Det står väl bra till med er allihop? — Ja, tack ska du ha som frågar. — Det här är hon Leopoldine, hon har stått sig mycket bättre än jag på resan. Det här är far din, nu får du hälsa på far din, Leopoldine. — Hm! Var allt vad Isak sade. Han kände sig så sällsam till mods, riktigt som främmande för dem. Inger sade: Om du får se en symaskin nere vid båten, så är det min. Och så har jag en kista. — Isak gav sig i väg, gav sig mer än gärna i väg. Han fick sjöfolket att visa honom kistan, men symaskinen måste Inger själv ned och ta reda på. Det var en fin låda av ovanlig form, med runt lock och ett handtag att bära i — en symaskin i denna trakt! Isak lassade kista och symaskin på ryggen och såg på sin familj: Jag springer upp som hastigast med det här och kommer igen efter henne, sade han. — Efter vem? frågade Inger och drog på munnen. Tror du inte stora flickan kan gå?
De vandrade uppför backen till hästen och kärran. Har du fått dig ny häst? sade Inger. Och har du fått kärra med säte? — Ja, det förstås. Vad var det jag skulle säga! Vill du inte äta litet? Jag har mat med mig. — Låt det vara, tills vi kommer in i skogen, svarade hon. Vad tror du, Leopoldine, kan du sitta själv i vagnen? — Far vill inte tillåta det: nej, hon kan falla ur och komma under hjulen. Sätt dig upp med henne och kör själv!
Så körde de, och Isak gick bakefter.
Han gick och såg på de båda, som sutto i kärran. Nu hade Inger kommit, främmande till kläder och utseende, fin, utan harmun, bara med ett rött ärr på överläppen. Hon väste inte längre, det var märkvärdigt, hon talade som andra människor. En grå och röd ylleschalett med fransar tog sig väl ut på hennes mörka hår. Hon vände sig om på kärran och sade: Det hade allt varit bra, om du haft med dig en fäll, det kan bli kallt frampå kvällen för flickan. — Hon skall få min tröja, sade Isak, och när vi kommer in i skogen, så har jag en fäll liggande där. — Jaså, har du en fäll i skogen? — Ja, jag ville inte ta den med mig ända fram, ifall du inte skulle komma i dag. — Jaså. Hur var det du sa: det står väl till med pojkarna också? — Ja. Tack ska du ha som frågar. — De är stora nu, kan jag förstå? — Ja, det felar inte. De ha just nu satt potatisen. — Å, sade modern leende och vaggade på huvudet, kan de redan sätta potatis! — Han Eleseus räcker mig hit, och han Sivert hit, sade Isak och märkte ut på sig.
Lilla Leopoldine började be om mat. Å, vilken liten näpen varelse, en nyckelpiga på en kärra! Hon talade sjungande med ett underligt språk från Trondhjem, far måste ibland få det översatt. Hon hade smågossarnas drag, de bruna ögonen och de ovala kinderna, som alla tre hade efter modern. Barnen bråddes på modern, och väl var det! Isak var litet blyg för sin lilla flicka, blyg för hennes små skor och långa, tunna ullstrumpor och korta kjolar. När hon hälsade på den främmande pappan, hade hon nigit och räckt honom sin lilla hand.
De kommo in i skogen och pustade. Alla åto, hästen fick foder, Leopoldine sprang omkring i ljungen med mat i handen. — Du har inte förändrat dig stort, sade Inger och såg på sin man. — Isak såg åt sidan och svarade: Jaså, tycker du det? Men du har blivit så schangtil! — Ha, ha, nej, jag är gammal nu, sade hon skämtsamt. — Det kunde inte märkas. Isak lyckades inte känna sig obesvärad, utan var fortfarande tillbakadragen, liksom skamsen. Hur gammal var hans hustru? Hon kunde inte vara under trettio år — det vill säga hon kunde inte vara mer, det var omöjligt. Och fastän Isak satt och åt mat, ryckte kan upp en ljungkvist och började tugga på den också. Vad — äter du ljung! utropade Inger skrattande. Isak kastade ljungkvisten, stack mat i munnen och gick bort och lyfte framdelen av hästen från marken. Inger såg detta förehavande med förvåning och såg att hästen stod på två ben. Varför gör du så där? frågade hon. — Han är så snäll, sade han om hästen och släppte ned honom igen. Varför han hade gjort så där? Han fick väl stark lust till det. Kanske ville han dölja sin förlägenhet med det.
Sedan körde de igen, och alla tre gingo till fots ett stycke. De kommo till ett nybygge. Vad är det? frågade Inger. — Det är han Bredes ställe, som han har köpt. — Han Brede? — Och det heter Breidablik. Här är stora myrar, men just ingen skog. — De talade mer om det, när de kommit förbi Breidablik. Isak lade märke till, att Bredes kärra stod ute under bar himmel.
Men nu blev den lilla flickan sömnig, och far tog henne försiktigt på armen och bar henne. De gingo och gingo, Leopoldine hade snart somnat, och Inger sade: Nej, nu lägger vi henne på fällen i kärran, så kan hon sova bäst hon vill. — Det skakar så, säger fadern och vill bära henne. De komma över myrarna och in i skog igen. Ptro! säger Inger. Hon stannar hästen, tar flickan från Isak och ber honom flytta symaskinen och kistan, så kan Leopoldine ligga på botten av kärran: Det skakar inte så farligt, vad är det för sjåperi! Isak ordnar med allt och sveper fällen om sin lilla flicka och lägger sin tröja under hennes huvud. Sedan köra de igen.
Man och hustru gå och samtala om mångt och mycket. Det är sol till sent på kvällen och varmt i luften. Oline — var brukar hon ligga? frågar Inger. — I lilla kammarn. — Jaså. Och pojkarna då? — Ja, de ligger i sin egen säng i dagligstugan. Där stå två sängar, alldeJes som när du for. — Jag går och ser på dig, att du är ackurat som förr, säger Inger. Och många bördor ha dina axlar burit genom skogen, men de ha inte blivit svagare för det. — Å nej. Vad var det jag skulle säga: Har du haft det någorlunda i alla dessa år? — Isak blev så rörd. Han darrade på rösten, när han framställde denna fråga. — Jaa, sade Inger, hon kunde inte klaga.
Samtalet dem emellan blev förtroligare, och Isak frågade, om hon inte var trött att gå och hellre ville åka. — Nej, tack ska du ha, sade hon. Men jag förstår inte hur det är fatt: sedan jag blev av med sjösjukan, har jag gått och varit så hungrig hela tiden. — Vill du ha mat? — Ja. Om det inte sinkar oss för mycket. — Å, den Inger, hon var inte hungrig själv, men hon ville, att Isak skulle få mat igen, han hade ju förstört sin sista måltid med den där ljungkvisten.
Och som kvällen var varm och ljus och de ändå hade en lång mil att åka, började de äta igen.
Inger tog upp ett paket ur sin kista och sade: Jag har några småsaker med mig till pojkarna. Låt oss gå bort till de där buskarna. Där är sol! — De gingo bort till buskarna, och hon visade honom en mängd saker, vackra hängslen med spännen till småpojkarna, skrivböcker med förskrift, en blyertspenna till var, en fällkniv till var. Åt sig själv hade hon med sig en fin bok — här skall du få se, det står mitt namn i den, en andaktsbok. Hon hade fått den av direktören till ett minne. Isak beundrade varje sak med några stilla ord. Hon visade honom några små kragar, som voro Leopoldines, och hon gav Isak en svart halsduk, blank som siden. — Skall jag ha den? frågade han. — Ja, det skall du. — Isak tog den försiktigt och strök den med handen. Tycker du den är vacker? — Ja, visst är den vacker. Den här kunde jag ju resa världen runt med! — Men hans fingrar voro så skrovliga, de fastnade i det fina sidenet.
Nu hade inte Inger mer att visa, men när hon packade in igen, satt hon så att hon visade fram sina ben, sina rödrandiga strumpor. — Hm. Det är väl stadsstrumpor? frågade han. — Ja, det är stadsgarn, men jag har stickat dem själv. Det är långa strumpor, de räcker över knäet. Se här… En stund därefter hörde hon sig själv viska: Du — du är precis — som du var förr!
Litet senare åka de vidare, och Inger sitter i kärran och håller tömmarna. Jag har också med mig en påse kaffe, säger hon, men du kan inte få smaka det i kväll, för det är inte bränt. — Det skall du inte heller bry dig om, svarade han.
Om en timme har solen gått ned, och det blir svalt. Inger vill stiga av och gå. De stoppa båda fällen tätare om Leopoldine och dra på munnen åt att hon kan sova så länge. Sedan samspråka man och hustru igen på sin vandring. Det är roligt att höra Inger tala, ingen kan tala bättre än hon nu gör.
Ha vi inte fyra nötkreatur? frågar hon. — Ånej, vi ha nog fler, svarar han och känner sig stolt, vi ha nu åtta. — Åtta kreatur! — Ja, det är nu med tjuren. — Har du sålt smör? — Åja. Och ägg också. — Ha vi höns också? — Ja, det förstås. Och gris. — Inger blir då och då så förvånad, att hon måste stanna ett ögonblick: Ptro! och Isak är stolt och vill ännu mera slå henne med häpnad: Han Geissler, säger han, du vet han Geissler? Han var här för en tid sedan. — Jaha? — Han köpte ett kopparberg av mig. — Jaså. Vad är det, ett kopparberg? — Det är koppar. Den ligger uppe i fjället, på hela norra sidan om sjön. — Jaså. Ja, det var väl inte något du fick betalt för? — Jo, det må du tro. Han var inte den, som ville ha det för inte. — Vad fick du då? — Hm. Du vill nog inte tro mig, men jag fick två hundra daler. — Fick du? ropar Inger och stannar ett ögonblick igen. Ptro! — Ja, det fick jag. Och gården har jag betalt för länge sedan, sade Isak. — Ja, du är märkvärdig!
Det var i sanning roligt att göra Inger förvånad och göra henne till en rik kvinna, därför lade Isak till, att han ej heller stod i skuld varken till handelsmannen eller någon annan. Och han hade inte bara Geisslers två hundra avlagda utan mer än det, ett hundra sextio daler dessutom. Så att de kunde inte nog tacka Gud.
De talade mer om Geissler. Inger kunde ge upplysning om hur Geissler arbetat för hennes frigivning. Det hade nog inte gått så lätt för honom, han hade hållit på länge och varit hos direktören många gånger. Geissler hade också skrivit till själva statsråden eller vad det var för höga herrar, men det gjorde han bakom direktörens rygg, och när direktören fick reda på det, så blev han arg, som man ju kunde vänta. Men han Geissler, han blev inte rädd för det, utan begärde ny rannsakning och ny rättegång och alltihop. Men då måste kungen skriva under.
Förre länsman Geissler hade alltid varit en god vän för dessa båda människor, och de hade ofta funderat på anledningen till det. Han hade visst gjort det för bara tacken, det var rent ofattligt. Inger hade talat med honom i Trondhjem och inte blivit klokare på honom. Han bryr sig inte om någon annan i bygden än oss, sade hon. — Sa’ han det? — Ja, han är rasande på den här bygden. Han skulle visa dem, sa’ han. — Jaså. — Och de skulle få ångra, att de mist honom, sa’ han.
De kommo ut i skogsbrynet och sågo på avstånd sitt hem. Det var flera hus än förr, husen voro vackert målade, Inger kände inte igen sig och tvärstannade: Du menar väl inte, att det är där — att det här är vårt! utbrast hon.
Lilla Leopoldine vaknade slutligen och satte sig upp alldeles utvilad. Hon blev nedlyft och fick gå. Är det dit vi ska? frågade hon. — Ja. Är det inte vackert här?
Små figurer rörde sig borta vid husen. Det var Eleseus och Sivert, som stodo och väntade. Nu kommo de springande. Inger blev så förkyld, så full av hosta och snuva, att det trängde ut genom ögonen, trängde ut som vatten. Man blir så förkyld ombord, det är otroligt, vad man blir våt och förkyld i ögonen!
Men när småpojkarna kommo närmare, stannade de plötsligt och bara stirrade. Sin mors utseende hade de glömt, och den lilla systern hade de aldrig sett. Och far — honom kände de inte igen, förrän han kom alldeles nära. Han hade klippt av sig sitt stora skägg.