Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 21

←  Sekundära könskarakterer hos menniskan (fortsättning)

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Tillägg  →

Tjugoförsta kapitlet.

Allmän sammanfattning och slutanmärkningar.

Hufvudgrunderna för menniskans härledning från någon lägre form. — Utvecklingssätt. — Menniskans genealogi. — Intellektuela och moraliska förmögenheter. — Könsurval. — Slutanmärkningar.

En kort sammanfattning skall vara tillräcklig att i läsarens minne återkalla de mera framträdande punkterna i detta verk. Många af de framstälda åsigterna äro högeligen spekulativa, och några skola tvifvelsutan visa sig felaktiga; men jag har i hvarje fall anfört de skäl, som ledt mig snarare till en åsigt än till en annan. Det syntes mödan värdt att undersöka, huru långt utvecklingsprincipen skulle sprida ljus öfver några af de mera invecklade problemen i menniskans naturalhistoria. Falska fakta äro högeligen skadliga för vetenskapens framsteg, ty de bibehålla sig ofta länge; men falska åsigter, understödda af några bevis, orsaka föga skada, alldenstund en och hvar finner ett helsosamt nöje i att bevisa deras falskhet, och då detta har skett, är en väg till villfarelse stängd och vägen till sanningen ofta med detsamma öppnad.

Den hufvudsakliga slutsats, hvartill jag kommit i detta arbete, och som nu omfattas af många naturforskare, hvilka äro väl kompetenta att bilda sig ett sundt omdöme, är den, att menniskan härleder sig från någon mindre högt organiserad form. De grunder, hvarpå denna slutsats hvilar, skola aldrig rubbas, ty den nära likheten mellan menniskan och de lägre djuren i embryonal utveckling äfvensom i otaliga byggnads- och konstitutionsförhållanden både af stor och af den simplaste betydelse, de rudiment, som hon eger qvar, och de abnorma fall af återgång, hvilka hon tillfälligtvis är underkastad, äro faktiska företeelser, som icke kunna bestridas. De hafva länge varit kända, men ända till helt nyligen icke sagt oss något om menniskans ursprung. Nu, då de skådas i ljuset af vår kunskap om hela den organiska verlden, är deras betydelse omisskänlig. Utvecklingens stora princip framstår tydlig och fast, då dessa grupper och fakta betraktas i förening med andra, t. ex. de ömsesidiga affiniteterna mellan medlemmarne af samma grupp, deras geografiska fördelning i förflutna och närvarande tider samt deras geologiska ordningsföljd. Det är icke troligt, att alla dessa fakta skulle kunna tala osannt. Den, som icke är nöjd med att i likhet med en vilde betrakta naturföreteelserna såsom icke stående i någon förbindelse med hvarandra, kan icke längre tro, att menniskan är resultatet af en särskild skapelseakt. Han skall nödgas medgifva, att den nära likheten mellan menniskans embryo och t. ex. en hunds, hennes skalles, lemmars och hela kropps byggnad, oberoende af det bruk, hvartill delarne kunna vara bestämda, efter samma plan som hos öfriga däggdjur, det tillfälliga återuppträdandet af åtskilliga bildningar, t. ex. af flere olika muskler, hvilka menniskan icke normalt eger, men hvilka äro vanliga hos Quadrumana, och en mängd analoga fakta, alla på det tydligaste sätt hänvisa till den slutsatsen, att menniskan i förening med andra däggdjur härstammar från en gemensam stamform.

Vi hafva sett, att menniskan oupphörligt uppvisar individuela olikheter i alla delar af sin kropp och i sina själsförmögenheter. Dessa olikheter eller variationer synas bero på samma allmänna orsaker och lyda samma lagar som hos de lägre djuren. I båda fallen gälla samma förärfningslagar. Menniskan tenderar att föröka sig i större mån än sina subsistensmedel; följaktligen underkastas hon tillfälligtvis en hård kamp för tillvaron, och det naturliga urvalet skall hafva uträttat det, som ligger inom dess verksamhet. En följd af tydligt uttryckta variationer af lika beskaffenhet är alldeles icke nödvändig; små vexlande olikheter hos individen äro tillräckliga för det naturliga urvalets verksamhet. Vi kunna känna oss förvissade, att de förärfda verkningarna af delarnes länge fortsatta användande eller icke-användande skola hafva uträttat mycket i samma rigtning som det naturliga urvalet. Modifikationer, som förut voro af vigt, skola länge förärfvas, ehuru de icke längre äro till någon särskild nytta. Då en del modifieras, skola andra delar förändras enligt korrelationsprincipen, hvarpå vi hafva exempel i många egendomliga fallen af korrelativa monstrositeter. Något kan tillskrifvas det direkta och bestämda inflytandet af de omgifvande levnadsförhållandena, t. ex. riklig föda, värme eller fuktighet; slutligen hafva äfven många karakterer af ringa fysiologisk betydelse och några af betydande vigt erhållits genom könsurvalet.

Menniskan liksom hvarje annat djur uppvisar tvifvelsutan bildningar, hvilka, så vidt som vi med våra obetydliga kunskaper kunna döma, nu icke lända till någon nytta för henne eller hafva gjort det under någon föregående period af hennes tillvaro hvarken med afseende på hennes allmänna lefnadsförhållanden eller i det ena könets förhållanden till det andra. Sådana bildningar kunna icke förklaras genom någon form för urvalet eller genom de förärfda verkningarna af delarnes användande eller icke-användande. Vi veta dock, att många ovanliga och tydligt uttryckta egendomligheter i byggnad tillfälligtvis uppträda hos våra domesticerade alster, och om de okända orsaker, hvilka frambringa dem, verkade mera likartadt, skulle de sannolikt blifva gemensamma för alla individer af samma art. Vi kunna hoppas att hädanefter förmå inse någonting om orsakerna till sådana tillfälliga modifikationer, särskildt genom monstrositeternas studerande; i följd häraf äro experimenterande personers, sådana som hr Camille Dareste’s, arbeten mycket lofvande för framtiden. I de flesta fall kunna vi endast säga, att orsaken till hvarje obetydlig variation och till hvarje monstrositet mycket mera ligger i organismens naturbeskaffenhet eller konstitution än i de omgifvande förhållandenas beskaffenhet, ehuru nya och förändrade förhållanden helt visst spela en vigtig rôle i att framkalla förändringar af alla slag.

Genom nyssnämnda medel, kanske understödda af andra ännu icke uppdagade, har menniskan blifvit höjd till sin nuvarande ståndpunkt. Men sedan hon uppnådde rangen af menniska har hon divergerat i skilda racer eller, som de lämpligare kunna benämnas, underarter. Några af dessa, t. ex. negrerna och europeerna, äro så olika, att de, om exemplar utan någon vidare underrättelse hade förts till en naturforskare, tvifvelsutan af honom skulle hafva betraktats som goda och verkliga arter. Icke desto mindre öfverensstämma alla racerna i så många ovigtiga detaljer af byggnaden och i så många själsegendomligheter, att dessa icke kunna förklaras annat än genom förärfning från en gemensam stamfar, och en så karakteriserad stamfar skulle säkerligen hafva förtjenat att klassificeras som menniska.

Man bör icke antaga, att den eller den racens divergens från andra racer och alla racers från en gemensam stamform kan spåras tillbaka till något enda par af stamföräldrar. Tvärtom skulle på hvarje stadium i modifikationsprocessen alla de individer, hvilka på något sätt, ehuru i olika grad, voro bäst lämpade för sina lefnadsförhållanden, hafva förblifvit vid lif till större antal än de mindre väl utrustade. Processen skulle hafva liknat den, som följes af menniskan, då hon icke med afsigt utväljer särskilda individer, utan tager afvel från alla de öfverlägsna och försummar alla de sämre individerna. Hon förändrar på så sätt långsamt, men säkert sin stam och bildar omedvetet en ny linie. Med afseende på modifikationer, som förvärfvats oberoende af urval, och som bero på variationer, hvilka härflyta från de omgifvande förhållandenas inverkan eller från förändrade lefnadsvanor, skall icke något särskildt par hafva förändrats i en mycket högre grad än andra par, som bebo samma land, ty alla skola beständigt hafva sammansmält genom fri korsning.

Betrakta vi menniskans embryonaltillstånd, de homologier, hvilka hon uppvisar med de lägre djuren, de rudiment, hvilka hon eger qvar, och de fall af återgång, hvilka hon är underkastad, kunna vi till en del i vår inbillning återkalla våra tidiga stamföräldrars forna tillstånd och approximativt placera dem på deras tillbörliga plats i den zoologiska serien. Vi lära deraf, att menniskan härleder sig från ett hårigt fyrfotadjur, som var försedt med svans och spetsiga öron, som sannolikt lefde i träd och bebodde Gamla verlden. Om denna varelses byggnad hade i sin helhet blifvit undersökt af en naturforskare, skulle den hafva blifvit stäld bland Quadrumana lika säkert som den gemensamma och ännu äldre stamfadern till Gamla och Nya verldens apor. Quadrumana och alla de högre däggdjuren härstamma sannolikt från något forntida pungdjur och detta genom en lång linie af skiljaktiga former från någon kräldjursartad eller amfibielik varelse samt denna i sin ordning från något fisklikt djur. I forntidens otydliga mörker kunna vi se, att den tidiga stamformen till alla vertebrater måste hafva varit ett med gälar försedt vattendjur, hvars båda kön hafva varit förenade hos samma individ, och som har haft sina vigtigaste kroppsorganer (t. ex. hjernan och hjertat) ofullständigt utvecklade. Detta djur synes hafva liknat våra nu lefvande hafs-ascidiers larver mera än någon annan känd form.

Den största svårighet, som företer sig, då vi drifvas till ofvannämnda slutsats om menniskans ursprung, är den höga grad af intellektuel kraft och moraliska anlag, som hon har uppnått. Men hvar och en, som medgifver utvecklingens allmänna princip, måste inse, att de högre djurens själsförmögenheter, hvilka till arten äro desamma som hos menniskan, ehuru de äro så olika till graden, ega förmåga att utvecklas. Så är afståndet ofantligt mellan själsförmögenheterna hos en af de högre aporna och hos en fisk eller mellan dem hos en myra och hos en sköldlus. Dessa förmögenheters utveckling hos djuren företer icke någon speciel svårighet, ty hos våra tamda djur äro själsförmögenheterna helt visst underkastade förändring, och förändringarna gå i arf. Ingen betviflar, att dessa förmögenheter äro af den största betydelse för djur i naturtillståndet. Således äro förhållandena gynsamma för deras utveckling genom naturligt urval. Samma slutsats kan utsträckas till menniskan; förståndet måste hafva varit af yttersta vigt för henne, äfven under en ganska aflägsen period, genom att sätta henne i stånd att begagna sig af språk, att uppfinna och förfärdiga vapen, verktyg, giller o. s. v., genom hvilka medel, i förening med hennes sociala vanor, hon för lång tid tillbaka blef den mest herskande af alla lefvande varelser.

Ett stort steg i förståndets utveckling skall hafva följt, så snart som språket, till hälften konst och till hälften instinkt, i följd af ett föregående betydligt framåtskridande kom i bruk, ty språkets fortsatta användande skall hafva återverkat på hjernan och frambragt en förärfd verkan, hvilken i sin ordning skall hafva återverkat på språkets utveckling. Den betydande storleken af menniskans hjerna, jemförd med de lägre djurens i förhållande till deras kroppars storlek, kan, såsom hr Chauncey Wrigth^[1] rigtigt har anmärkt, i hufvudsaklig grad tillskrifvas det tidiga användandet af någon enkel form af språk — detta underbara maskineri, hvilket fäster beteckningar vid alla slags föremål och egenskaper samt framkallar tankeföljder, som aldrig skulle uppstå genom blotta sinnesintrycken och, om de uppstode, icke skulle kunna fullföljas. Menniskans högre intellektuela förmögenheter, t. ex. öfverläggning, abstraktion, sjelfmedvetande o. s. v., skola hafva blifvit en följd af de andra själsförmögenheternas fortsatta fullkomning; men det är tvifvel underkastadt, om dessa höga förmögenheter skulle komma i bruk och derigenom fullständigt vinnas utan en betydande själsodling både hos racen och individen.

De moraliska egenskapernas utveckling är ett intressantare och svårare problem. Grunden till dem ligger i de sociala instinkterna, hvarvid under denna beteckning familjebanden innefattas. Dessa instinkter äro af en högeligen invecklad natur, och hos de lägre djuren ingifva de speciela tendenser till vissa bestämda handlingar; men de vigtigare elementen för oss äro kärlek och den skilda känslan af sympathi. Djur, som äro begåfvade med de sociala instinkterna, finna nöje i hvarandras sällskap, varna hvarandra för fara, försvara och hjelpa hvarandra på många sätt. Dessa instinkter utsträckas icke till alla individerna af samma art, utan endast till de till samma samhälle hörande. Som de äro högeligen nyttiga för arten, hafva de efter all sannolikhet förvärfvats genom naturligt urval.

En moralisk varelse är en sådan, som är i stånd att jemföra sina föregående och blifvande handlingar och bevekelsegrunder, att gilla några och ogilla andra; det faktum, att menniskan är en varelse, som med säkerhet kan så betecknas, utgör också den största af alla skilnaderna mellan henne och de lägre djuren. Men i vårt tredje kapitel har jag försökt visa, att den moraliska känslan följer för det första af de sociala instinkternas ihållande och beständigt närvarande beskaffenhet, i hvilket hänseende menniskan öfverensstämmer med de lägre djuren, och för det andra af att hennes själsförmögenheter äro högeligen verksamma och hennes intryck af förflutna händelser ytterst lifliga, i hvilka hänseenden hon skiljer sig från de lägre djuren. I följd af detta själstillstånd kan menniskan icke undgå att blicka tillbaka och jemföra intrycken af förflutna händelser och handlingar. Hon blickar också beständigt framåt. På grund häraf skall hon, sedan någon tillfällig önskan eller passion har öfverväldigat hennes sociala instinkter, tänka derpå och jemföra det nu försvagade intrycket af sådana förgångna impulser med den alltid närvarande sociala instinkten, och skall då förnimma denna känsla af otillfredsställelse, hvilken alla ouppfylda instinkter lemna efter sig. Som en följd häraf besluter hon att framdeles handla annorlunda, och detta är samvete. Hvarje instinkt, som beständigt är starkare och mera ihållande än en annan, gifver upphof till en känsla, hvilken vi uttrycka genom att säga, att den borde åtlydas. Om en rapphönshund vore i stånd att tänka öfver sitt förflutna uppförande, skulle han säga till sig sjelf: Jag borde hafva gjort stånd för den der haren (såsom vi i sjelfva verket säga om honom) och icke hafva gifvit efter för den öfvergående frestelsen att springa efter honom.

Sociala djur drifvas till en del af en önskan att hjelpa medlemmarne af samma samhälle i allmänhet, men vanligare i att utföra vissa bestämda handlingar. Menniskan drifves genom samma allmänna önskan att hjelpa sina kamrater, men eger få eller inga speciela instinkter. Hon skiljer sig likaledes från de lägre djuren derigenom, att hon är i stånd att uttrycka sina önskningar genom ord, hvilka sålunda leda till den begärda och medgifna hjelpen. Bevekelsegrunden att gifva hjelp är likaledes i någon mån förändrad hos menniskan; den utgöres icke längre endast af en blind, instinktartad impuls, utan påverkas i hög grad af hennes medmenniskors beröm eller tadel. Såväl erkännandet som uttalandet af beröm eller tadel bero på sympathi, och denna känsla är, som vi hafva sett, en af de vigtigaste elementen i de sociala instinkterna. Ehuru sympathi förvärfvas som en instinkt, förstärkes den också mycket genom öfning eller vana. Som alla menniskor önska sin egen lycka, utdelas pris eller tadel för handlingar och bevekelsegrunder, allteftersom de leda till detta mål, och som lyckan är en vigtig del af det allmänna bästa, tjenar “principen om den största lycka“ indirekt som en nästan säker måttstock på rätt eller orätt. I den mån, som förståndsförmögenheterna gå framåt och erfarenhet vinnes, varseblifvas också de aflägsnare verkningarna af vissa reglor för uppförandet på individens karakter och på det allmänna bästa, och då skörda de dygder, hvilka hänföra sig till individen sjelf, beröm, emedan de komma inom den offentliga meningens område, och de motsatta blifva utsatta för tadel. Men hos de mindre civiliserade nationerna tager förståndet ofta vilse; många dåliga vanor och låga villfarelser hänföras till samma område och skattas följaktligen som höga dygder, men fel mot dem som svåra brott.

De moraliska förmögenheterna anses allmänt och med rätta vara af högre värde än de intellektuela förmögenheterna. Men vi borde alltid ihågkomma, att själens verksamhet att lifligt återkalla förgångna intryck är en af de fundamentala, ehuru sekundära grunderna för samvetet. Detta faktum innebär det starkaste skälet för att på alla möjliga sätt befordra och uppdrifva hvarje mensklig varelses moraliska förmögenheter. Tvifvelsutan skall en menniska med trög själ drifvas till goda handlingar och kan hafva ett temligen känsligt samvete, om hennes sociala böjelser och sympathier äro väl utvecklade. Men allt, som gör menniskornas inbillning lifligare och stärker vanan att återkalla och jemföra försvunna intryck, skall göra samvetet känsligare och kan i en viss grad äfven utgöra en ersättning för svaga sociala böjelser och sympathier.

Menniskans moraliska beskaffenhet har hunnit den högsta hittills uppnådda graden dels genom förståndsförmögenheternas och i följd deraf en rigtig offentlig menings framsteg, men särskildt derigenom att sympathierna hafva blifvit ömmare och vida utbredda genom vanans, exemplets, undervisningens och eftertankens verkningar. Det är icke osannolikt, att dylika böjelser kunna förvärfvas genom länge fortsatt utöfning. Hos de mera civiliserade racerna har öfvertygelsen om en allseende gudoms tillvaro haft ett mäktigt inflytande på moralitetens framsteg. Slutligen godkänner menniskan icke längre sina medmenniskors beröm eller tadel som sin förnämsta ledning, utan hennes vanligaste öfvertygelser, kontrollerade af förståndet, blifva för henne det säkraste rättesnöret. Hennes samvete blifver då hennes högsta domare och varnare. Icke desto mindre ligger första grunden eller ursprunget till den moraliska känslan i de sociala instinkterna, sympathien inbegripen, och dessa instinkter erhöllos otvifvelaktigt, såsom hos de lägre djuren, ursprungligen genom naturligt urval.

Tron på Gud har ofta framstälts som icke endast den största, utan äfven den fullständigaste af alla skilnaderna mellan menniskan och de lägre djuren. Det är dock, såsom vi hafva sett, omöjligt att påstå, att denna tro är medfödd eller instinktmessig hos menniskan. Å andra sidan synes en tro på andliga krafter, som genomtränga allt, vara allmän och följer synbarligen af ett betydande framsteg i menniskans förståndsförmögenheter samt af ett ännu större framsteg i hennes förmåga af inbillning, nyfikenhet och beundran. Jag vet, att den antagna instinktartade tron på Gud har af många personer användts som ett bevis för hans tillvaro. Men detta är ett förhastadt bevis, emedan vi på så sätt skulle drifvas att tro på tillvaron af många grymma och illvilliga andar, som ega endast föga mera makt än menniskan, ty tron på dem är långt allmännare än på en välvillig Gud. Föreställningen om en allmän och välvillig verldsskapare synes icke uppstå i menniskans själ, innan hon har blifvit upphöjd genom långvarig odling.

Den, som tror på menniskans utveckling från någon lågt organiserad form, skall naturligtvis fråga, huru detta låter förena sig med själens odödlighet. Enligt hvad Sir J. Lubbock har visat, ega de barbariska menniskoracerna icke någon sådan tydlig tro; men skäl, som hemtas från vildarnes ursprungliga trosmeningar, äro af liten eller ingen betydelse, såsom vi nyss hafva sett. Få personer känna något bekymmer i följd af omöjligheten att noggrant bestämma den period i menniskans utveckling, från det första spåret af den lilla groddblåsan till barnet antingen före eller efter födseln, då menniskan blifver en odödlig varelse, och det finnes icke någon större orsak till ängslan, emedan perioden i den gradvis uppstigande skalan omöjligt kan bestämmas.^[2]

Jag vet väl, att de slutsatser, hvartill jag har kommit i detta verk, skola af några betecknas som högeligen irreligiösa; men den, som på så sätt betecknar dem, är förpligtad att bevisa, hvarför det är mera irreligiöst att förklara menniskans uppkomst som en särskild art genom härledning från någon lägre form efter föränderlighetens och det naturliga urvalets lagar, än att förklara individens uppkomst enligt den vanliga reproduktionens lagar. Både artens och individens uppkomst äro på lika sätt delar af den stora följd af händelser, hvilka vår själ vägrar att antaga som den blinda slumpens resultat. Förståndet uppreser sig mot en sådan slutsats, antingen vi nu kunna tro eller icke, att hvarje obetydlig förändring i byggnad, hvarje pars förening vid giftermålet, hvarje frös spridning och andra dylika tilldragelser hafva blifvit anordnade för något visst ändamål.

Könsurvalet har blifvit med stor utförlighet afhandladt i dessa volymer, ty det har, såsom jag har försökt visa, spelat en vigtig rôle i den organiska verldens historia. Då sammanfattningar hafva blifvit fogade till hvarje kapitel, skulle det vara öfverflödigt att här tillägga en detaljerad sammanfattning. Jag vet med mig, att mycket tvifvelaktigt återstår, men jag har försökt att lemna en klar öfverblick af hela företeelsen. Inom djurrikets lägre afdelningar har könsurvalet icke uträttat något; dithörande djur äro ofta hela sitt lif igenom fästade på samma ställe eller hafva båda könen förenade hos samma individ, eller äro deras förnimmelse- och intellektuela förmögenheter, hvilket är af ännu större betydelse, icke tillräckligt utbildade för att tillstädja känslan af kärlek och svartsjuka eller vals utöfvande. Då vi komma till Arthropoda och Vertebrata, äfven till de lägsta klasserna i dessa båda stora provinser, har könsurvalet likväl uträttat mycket, och det förtjenar uppmärksammas, att vi här finna de intellektuela förmögenheterna utvecklade till den högsta grad, men i två mycket olika rigtningar, nämligen hos Hymenoptera (myror, bin o. s. v.) bland Arthropoda och hos Mammalia, menniskan inbegripen, bland Vertebrata.

I de mest skilda klasser af djurriket, hos däggdjur, foglar, reptilier, fiskar, insekter äfvensom krustaceer, följa olikheterna mellan könen nästan samma reglor. Hanarne äro nästan alltid de friande och ensamma försedda med speciela vapen för att bekämpa sina rivaler. De äro i allmänhet starkare och större än honorna samt begåfvade med de erforderliga egenskaperna: mod och stridslystnad. De äro, antingen uteslutande eller i mycket högre grad än honorna, försedda med organer för att frambringa vokal- eller instrumentalmusik och med luktafsöndrande körtlar. De äro prydda med oändligt vexlande bihang och med de mest lysande eller i ögonen fallande färger, hvilka ofta äro ordnade i eleganta mönster, hvaremot honorna äro lemnade utan prydnader. Då könen skilja sig i vigtigare bildningar, är det hanen, som är försedd med speciela sinnesorganer för att upptäcka honan, med rörelseorganer för att hinna upp henne och ofta med griporganer för att fasthålla henne. Dessa olika bildningar för att försäkra sig om eller behaga honan finnas ofta utvecklade hos hanen endast under en del af året, nämligen forplantningstiden. De hafva i många fall i större eller mindre grad blifvit öfverflyttade till honorna, och i senare händelsen visa de sig hos henne som blotta rudiment. De förloras af hanarne efter kastrering. I allmänhet äro de icke utvecklade hos hanen i hans tidiga ungdom, utan framträda kort före könsmognaden. I följd häraf likna ungarne af båda könen i de flesta fall hvarandra, och honan liknar hela lifvet igenom sina unga afkomlingar. Inom nästan hvarje stor klass förekomma några få abnorma fall, då en nästan fullständig omflyttning af de för båda könen egendomliga karaktererna har försiggått, hvarvid honorna hafva antagit karakterer, som egentligen tillhöra hanarne. Denna öfverraskande likformighet i de lagar, som bestämma skiljaktigheterna mellan könen i så många och så vidt skilda klasser, är begriplig, om vi medgifva, att en gemensam orsak, nämligen könsurvalet, har varit verksam genom alla högre afdelningar af djurriket.

Könsurvalet beror på vissa individers framgång gentemot andra af samma kön i afseende på artens bibehållande, hvaremot det naturliga urvalet beror på båda könens framgång i alla åldrar med hänsyn till lifvets allmänna förhållanden. Könens kamp är af två slag; i ena fallet inträffar den mellan individerna af samma kön, vanligen hankönet, i afsigt att drifva bort eller döda sina rivaler, hvarvid honorna förblifva passiva, hvaremot i det andra fallet kampen likaledes eger rum mellan individerna af samma kön för att uppegga eller behaga dem, som tillhöra det andra könet, i allmänhet honorna, hvilka icke längre förblifva passiva, utan välja de behagligare makarne. Detta senare slags urval är nära analogt med det, som menniskan oafsigtligt, ehuru med påföljd, använder på sina domesticerade alster, då hon för en lång tid väljer de behagligaste eller nyttigaste individerna utan någon önskan att modifiera racen.

Förärfningens lagar bestämma, om de karakterer, som af ettdera könet erhållas genom könsurvalet, skola förärfvas till samma kön eller till båda könen äfvensom den ålder, hvari de skola utvecklas. Det synes, som öfverflyttades variationer, hvilka uppkomma vid framskriden ålder, vanligen till ett eller till samma kön. Föränderlighet är den nödvändiga grundvalen för urvalets verksamhet och fullkomligt oberoende af detsamma. Häraf följer, att variationer af samma allmänna beskaffenhet ofta hafva blifvit med fördel begagnade af och förökade genom könsurvalet med hänsyn till artens fortplantning och genom naturligt urval i förhållande till lifvets allmänna ändamål. I följd häraf kunna sekundära könskarakterer, då de i lika grad öfvergå till båda könen, endast med analogiens tillhjelp skiljas från vanliga specifika karakterer. De modifikationer, som förvärfvas genom könsurvalet, äro ofta så skarpt uttryckta, att båda könen ej sällan hafva blifvit uppstälda som skilda arter eller till och med skilda slägten. Sådana starkt markerade skilnader måste på något sätt vara högeligen vigtiga, och vi veta, att de i några fall hafva erhållits icke endast på beqvämlighetens bekostnad, utan äfven medfört verklig fara.

Tron på könsurvalets makt hvilar hufvudsakligen på följande skäl. De karakterer, hvilka vi hafva bästa anledningen att anse på så sätt förvärfvade, äro inskränkta till ett kön, och ensamt detta gör det sannolikt, att de på något sätt stå i förbindelse med reproduktionsakten. Dessa karakterer utvecklas i otaliga fall endast vid könsmognaden och ofta under endast en del af året, hvilken alltid är fortplantningstiden. Om vi gå förbi några få undantagsfall, äro hanarne de verksammaste vid frieriet; de äro bäst beväpnade och hafva på olika sätt blifvit mest tilldragande. Särskildt bör uppmärksammas, att hanarne med utstuderad omsorg utveckla sina behag i honornas närvaro, och att de sällan eller aldrig utveckla dem annat än under parningstiden. Det är otroligt, att allt detta förevisande skulle vara utan ändamål. Slutligen hafva vi hos några däggdjur och foglar tydliga bevis på, att individer af det ena könet kunna känna en stark motvilja eller förkärlek för vissa individer af det motsatta könet.

Om vi behålla dessa fakta i minnet och icke glömma de tydliga resultaten af menniskans omedvetna urval, synes det mig nästan säkert, att om individerna af det ena könet under en lång följd af generationer föredroge att para sig med vissa, på något egendomligt sätt karakteriserade individer af det andra könet, skulle afkomlingarne långsamt, men säkert blifva på samma sätt modifierade. Jag har icke försökt dölja, att det, undantagandes då hanarne äro talrikare än honorna, eller då månggifte råder, är tvifvelaktigt, om det lyckas de mera tilldragande hanarne att lemna efter sig ett större antal afkomlingar än de mindre tilldragande hanarne att förärfva deras öfverlägsenhet i prydnader eller andra behag; men jag har visat, att detta sannolikt följer deraf, att honorna, särskildt de kraftigare honorna, hvilka skulle vara de första att fortplanta sig, föredraga icke endast de mera tilldragande, utan samtidigt äfven de kraftigare och segrande hanarne.

Ehuru vi ega några positiva bevis för, att foglar uppskatta lysande och vackra färger, t. ex. Australiens kragfoglar, och ehuru de helt visst värdera förmågan att sjunga, medgifver jag dock fullkomligt, att det är en förvånande omständighet, att många foglars och några däggdjurs honor skulle vara begåfvade med tillräcklig smak för det, som synbarligen har erhållits genom könsurval, och detta är ännu mera förvånande i afseende på reptilierna, fiskarne och insekterna. Men vi känna i sjelfva verket ganska litet om de lägre djurens själsförmögenheter. Man kan icke förmoda, att t. ex. paradisfoglarnes eller påfoglarnes hanar skulle göra sig så mycken möda att utan något ändamål resa upp, utbreda och svänga sina sköna fjädrar inför honorna. Vi böra ihågkomma det faktum, som i ett föregående kapitel har blifvit anfördt efter en utmärkt auktoritet, nämligen att åtskilliga påfogelhönor, då de aflägsnades från en beundrad hane, hellre förblefvo enkor under ett helt år, än de parade sig med en annan fogel.

Likväl känner jag intet faktum i naturalhistorien, hvilket är underbarare än det, att Argus-fasanens hona skulle vara i stånd att uppskatta den utmärkta schatteringen hos kul- och sockelprydnaderna och de eleganta mönstren på hanens vingpennor. Den, som tänker, att hanen skapades sådan, som han nu existerar, måste medgifva, att de stora fjädrar, hvilka förhindra vingarnes användande till flygt, och hvilka, äfvensom vingpennorna af första ordningen, utbredas på ett för denna enda art egendomligt sätt under frieriakten och icke på någon annan tid, blefvo honom gifna till en prydnad. Om så är, måste han likaledes medgifva, att honan skapades och begåfvades med förmåga att uppskatta och värdera sådana prydnader. Jag afviker härifrån endast i den tron, att Argus-fasanens hane gradvis förvärfvade sin skönhet derigenom, att honorna under många generationer hafva föredragit de i högre grad smyckade hanarne, hvarvid honornas ästhetiska förmåga har genom öfning och vana förkofrats på samma sätt, som vår egen smak gradvis går framåt. Genom den lyckliga tillfälligheten, att några få fjädrar icke hafva förändrats, kunna vi hos hanen tydligen se, huru simpla fläckar med en ringa gulaktig skuggning vid ena kanten hafva småningom och gradvis utvecklats till underbara kul- och sockelprydnader, och det är sannolikt, att de i verkligheten så utvecklades.

Hvar och en, som antager utvecklingsprincipen och likväl finner det högeligen svårt att medgifva, det däggdjurs, foglars, reptiliers och fiskars honor kunde hafva förvärfvat den mycket utvecklade smak, som förutsättes genom hanarnes skönhet, och som vanligen öfverensstämmer med vår egen smak, borde betänka, att hjernans nervceller hos hvarje medlem af vertebraternas serie direkt härstamma från dem, som hela gruppens gemensamma stamform egde. På så sätt blir det begripligt, att hjernan och själsförmögenheterna under lika förhållanden kunde vara mäktiga nästan samma utvecklingsförlopp och följaktligen samma förrättningar.

Den läsare, som har gjort sig mödan att genomgå de olika kapitel, som blifvit egnade åt könsurvalet, skall vara i stånd att döma, i hvilken mån de slutsatser, hvartill jag har kommit, stödas af tillräckliga bevis. Om han godkänner dessa slutsatser, kan han, som jag tror, säkert utsträcka dem till menniskoslägtet; det skulle dock vara öfverflödigt att här upprepa, hvad jag så nyligen har sagt om det sätt, hvarpå könsurvalet tydligen har verkat både på manliga och qvinliga sidan, nämligen förorsakat, att menniskans båda kön äro olika till kropp och själ, och att de skilda racerna i åtskilliga karakterer skilja sig från hvarandra äfvensom från sina forna, lågt organiserade förfäder.

Den, som medgifver könsurvalets princip, skall föras till den märkvärdiga slutsatsen, att cerebralsystemet icke endast bestämmer de flesta af kroppens nuvarande förrättningar, utan äfven indirekt har åstadkommit åtskilliga kroppsliga bildningars och vissa själsegenskapers progressiva utveckling. Mod, stridslystnad, ihärdighet, kroppens styrka och storlek, vapen af alla slag, musikaliska organer, såväl vokala som instrumentala, lysande färger, strimmor och teckningar samt ornamentala bihang hafva alla indirekt förvärfvats af det ena eller det andra könet genom kärlekens och svartsjukans inflytande, genom uppskattandet af det sköna i rösten, färgen eller formen samt genom ett vals utöfvande, och dessa själsförmögenheter bero uppenbarligen på cerebralsystemets utveckling.

Menniskan granskar med skrupulös noggrannhet sina hästars, sina boskapskreaturs och sina hundars beskaffenhet och stamträd, innan hon parar dem tillsammans; men då det blir fråga om hennes eget giftermål, gör hon sig sällan eller aldrig någon sådan möda. Hon drifves nästan af samma motiv som de lägre djuren, då de lemnas åt sitt eget fria val, ehuru hon är dem så långt öfverlägsen, att hon högt skattar andliga behag och dygder. Å andra sidan lockas hon starkt af blotta välståndet och rangen. Dock kunde hon genom urval göra något icke endast för sina afkomlingars kroppskonstitution och utseende, utan äfven för deras intellektuela och moraliska egenskaper. Båda könen borde afhålla sig från äktenskap, om de på något märkbart sätt vore underlägsna till kropp och själ; men sådana förhoppningar äro utopiska och skola aldrig blifva ens delvis förverkligade, innan förärfningens lagar hafva blifvit fullständigt kända. Allt, som förhjelper till detta mål, gör god nytta. Då aflingens och förärfningens principer blifva bättre insedda, skola vi icke höra okunniga medlemmar af vår lagstiftande myndighet med förakt förkasta en plan att genom en lätt metod förvissa sig, huruvida giftermål mellan nära slägtingar äro skadliga eller icke för menniskan.

Förökandet af menniskans välstånd är ett ytterst inveckladt problem; alla, som icke kunna fritaga sina barn från det största armod, borde afhålla sig från giftermål, ty fattigdomen är icke endast ett stort ondt, utan orsakar äfven sitt eget förökande, alldenstund den föranleder sorglöshet vid giftermål. Om de förståndiga undvika att gifta sig, under det att de sorglösa göra det, skola å andra sidan, som hr Galton har anmärkt, de sämre medlemmarne tendera att uttränga de bättre i samhället. I likhet med hvarje annat djur har menniskan tvifvelsutan nått sin nuvarande höga ståndpunkt genom en på hennes snabba förökning beroende kamp för tillvaron, och om hon skall stiga ännu högre, måste hon fortfarande utsättas för en svår kamp. I annat fall skulle hon snart försjunka i maklighet, och de högre begåfvade menniskorna skulle icke hafva mera framgång i kampen för tillvaron än de mindre väl utrustade. I följd häraf bör vår naturliga förökningsprocent, ehuru ledande till mycket uppenbart ondt, icke genom några medel synnerligen förminskas. Det borde vara öppen täflan för alla menniskor, och de skickligaste borde icke genom lagar eller bruk hindras från att hafva bästa framgången och uppfostra det största antalet afkomlingar. Ehuru vigtig kampen för tillvaron har varit och äfven nu är, så äro dock, då den högsta delen af menniskans natur afses, andra krafter af ännu större betydelse. Ty de moraliska egenskaperna hafva antingen direkt eller indirekt gått framåt långt mera genom vanans verkningar, förmågan att öfverlägga, undervisningen, religionen o. s. v. än genom det naturliga urvalet, ehuru de sociala instinkterna, hvilka lemnade grundvalen för den moraliska känslans utveckling, trygt kunna tillskrifvas denna senare kraft.

Den hufvudsakliga slutsats, hvartill jag har kommit i detta arbete, nämligen att menniskan härleder sig från en lågt organiserad form, skall — såsom jag med bedröfvelse tänker — vara högeligen motbjudande för många personer. Men det kan näppeligen vara något tvifvel underkastadt, att vi härstamma från vildar. Den förvåning, som jag kände, då jag första gången såg en hop eldsländare på en vild och klippbeströdd kust, skall af mig aldrig förgätas, ty med ens flög den tanken genom min själ: sådana voro våra förfäder. Dessa menniskor voro fullkomligt nakna och nedsmorda med färg, deras långa hår var hoptrassladt, deras munnar fradgade af häftig rörelse, och de hade ett vildt, förvånadt och misstroget utseende. De egde knappast någon konstfärdighet och lefde i likhet med vilda djur på det, som de kunde fånga; de hade ingen styrelse och hyste icke förbarmande för någon, som ej tillhörde deras egen lilla stam. Den, som har sett en vilde i hans hemland, skall icke känna mycken blygsel, om han nödgas tillstå, att någon lägre varelses blod flyter i hans ådror. För min egen del skulle jag lika gerna vilja härstamma från den lilla hjeltemodiga apa, som trotsade sin fruktade fiende för att rädda sin väktares lif, eller från den gamle babian, som steg ned från berget och i triumf förde bort sin unga kamrat ur en hop förvånade hundar, som från en vilde, hvilken finner nöje i att plåga sina fiender, framlägger blodiga offer, utan samvetsqval utöfvar barnamord, behandlar sina qvinnor som slafvar, icke känner till någon ärbarhet och oroas af de gröfsta villfarelser.

Menniskan kan väl ursäktas, att hon känner någon stolthet öfver att, om än icke genom sina egna bemödanden, hafva höjt sig till den främsta platsen i organismernas ordningsföljd; och den omständigheten, att hon så höjt sig i stället för att ursprungligen hafva blifvit placerad derstädes, kan ingifva henne förhoppningar om en ännu högre bestämmelse i den aflägsna framtiden. Men vi hafva här icke att skaffa med förhoppningar eller farhågor, utan endast med sanningen, så vidt som vårt förnuft tillåter oss att upptäcka henne. Jag har efter bästa förmåga lemnat bevisen, och vi måste erkänna, enligt hvad det synes mig, att menniskan med alla sina ädla egenskaper, med den sympathi, hvilken hon hyser för de mest förnedrade, med den välvilja, hvilken hon utsträcker icke endast till andra menniskor, utan äfven till de lägsta lefvande varelser, med sitt gudalika förstånd, som har inträngt i solsystemets rörelser och inrättning — att menniskan med alla dessa upphöjda förmögenheter ännu i sin kroppsbyggnad bär den outplånliga prägeln af sitt låga ursprung.

1. On the Limits of Natural Selection i North American Review, Oktober 1870, sid. 295.
2. Hr J. A. Picton lemnar en härpå syftande utredning i sina New Theories and the Old Faith, 1870.