Midlothians hjärta/Inledning
|
Introduktion → |
INLEDNING.
Sir Walter Scott (1771—1832) föddes i Edinburgh och tillhörde en gammal skotsk klan, vars varma och djupa hembygdskärlek satt sin prägel både på hans levnad och diktning. Som ung strövade han kring på floden Tweeds sköna stränder, besökte ruinerna, lyssnade till balladerna och sägnerna, som levde på folkets läppar, och förvärvade sig en enastående förtrogenhet med naturen, folklivet och Skottlands romantiska hävder. Walter Scott var halt, men lytet hindrade honom varken att bli ryttare och jägare eller att under kriget med Frankrike göra militärtjänst i lantvärnet. Walter Scott var liksom sin fader jurist till yrket, men hans egentliga ärelystnad var inriktad på att bli slottsherre i den storslagna gamla stilen. Detta lyckades honom också; på den mark, som var nära förknippad med klanen Scotts öden, inköpte han ett gods och byggde ett slott Abbotsford, i ”götisk” stil. Han gav byggnaden ett så medeltida utseende som det stod i hans makt, han inredde den med sina stora antikvitetssamlingar av vapen, rustningar o. d., samt förde, omgiven av hästar, hundar och tjänare, ett ytterst gästfritt hus. Abbotsford var, kan man säga, ett feodalromantiskt poem, ehuru endast en imitation i en något tvivelaktig smak.
Det som möjliggjorde förverkligandet av denna Walter Scotts dröm var hans författarskap, som förvärvade honom ett vidsträckt rykte och oerhört rika inkomster. Men som engelsk gentleman blygdes han för att förtjäna pengar på romaner, och därför upprätthöll han med stor stränghet ett slags officiell anonymitet. Författaren till romanen Waverley och dess talrika efterföljare, vilka lästes med förtjusning över hela Europa, var ”den store Okände”, ehuru hemligheten i längden naturligtvis icke kunde bevaras.
Från början hade Walter Scott emellertid gjort sig ett namn på ett annat litterärt område. Han hade upptecknat och utgivit en samling ballader från ”the border”, gränsen mellan Skottland och England, där minnet av de forntida fejderna förvandlats till sägenpoesi, och han hade framträtt med en rad episkt-romantiska dikter, som förhärligade skotsk natur och skotsk historia. När lord Byron offentliggjorde liknande versberättelser, beslöt dock Walter Scott, som kände sin underlägsenhet, att avstå från tävlingen.
I stället slog han sig på prosadiktningen, och år 1814 såg Waverley dagen. Därmed hade han grundlagt den historiska romanen, som skulle bli en av de för adertonhundratalet mest betecknande diktarterna. Walter Scott ägde i sällsynt hög grad historiskt sinne och öga för lokalfärgen; han var en på sitt sätt lärd antikvarie, som grundligt kände byggnader, kostymer, vapen, levnadsvanor under flydda tidsåldrar; ur gamla krönikor, dikter, urkunder och dokument hade han skapat sig en sällsynt klar och färgrik bild av det förflutna; han var en pietetsfull, djupt konservativ natur, som utan svårighet kunde sätta sig in i ålderdomliga föreställningsvärldar och med rörelse återupplivade spåren av bleknade ideal; han behärskades av en glödande kärlek till sin skotska hembygd, till landskapet, minnena och folket, och hans diktning är ett enda patriotiskt äreminne, men utfört i en realistisk stil. Det historiskt-romantiska hos Walter Scott smälter samman med hans nyktra verklighetssinne, hans icke djupsinniga, men kloka, fina och humana syn på människorna, och framför allt med hans kärnfulla och sunda humor. Aldrig slår han över i det fantastiska. Hans historiska hembygdsdiktning har mycket som erinrar om Runeberg, vilken också var en av hans lärjungar.
Midlothians hjärta, som utgavs 1818, tillhör icke den grupp av hans romaner, vari det medeltida riddarlivets hjälteskuggor manas fram, utan har en mera borgerlig färg. Den spelar vid mitten av sjuttonhundratalet, en tidpunkt, som icke var mera avlägsen än att Walter Scott genom levande tradition stod i förbindelse därmed. I denna och liknande skapelser av Walter Scott har berättelsen därför en särskild prägel av intimitet och trovärdighet. Midlothians hjärta är byggd på en verklig händelse; en dam bland Walter Scotts bekanta hade med egna ögon sett den behjärtade, trofasta skotska bondkvinna, som vägrade att köpa sin olyckliga systers liv med en osanning, men som genom sitt mod och sin hängivenhet likväl lyckades rädda henne från dödsstraffet. Hennes namn var Helen Walker; Walter Scott försummade icke att resa en vacker minnesvård på hennes grav i en lantlig skotsk kyrkogård. Men ett oförgängligare monument byggde han åt henne genom berättelsen om Jeanie Deans; hennes enkla, fasta, sublima väsen är givet med ett mästerskap, som nästan saknar motstycke även i Walter Scotts rika porträttgalleri. Hon är en hjältinna ur folkets djupa led, besläktad med dem som Runeberg förevigat. Även hennes fader, den orubblige, fanatiskt stränge, men trots allt beundransvärde puritanen, är tecknad med underbar kraft.
Det som gör Walter Scott till en av alla tiders störste berättare är just hans säkra sinne för det naturvuxna och äkta, för människonaturens kärna. Att han själv var en man av det bästa virke fick han tillfälle att visa, då olyckan nådde honom 1826. Hans kära Abbotsford hade blivit honom oerhört kostbart, han hade inlåtit sig på en vidlyftig förläggarverksamhet och med ett obestridligt lättsinne skjutit från sig bekymmer, i förlitande på sin arbetskraft och romanernas våldsamma popularitet; en vacker dag var ruinen där, och Walter Scott fann sig ansvarig för en skuld av mer än två millioner svenska kronor. Men han förlorade icke modet; med en oerhörd kraftansträngning, som bröt hans hälsa och påskyndade hans död, grep han sig an uppgiften att genom flitig författarverksamhet utplåna sin skuld, och hans tappra pliktuppfyllelse lönades med framgång. Den konstnärliga inspirationen var hos honom så rik, att kvaliteten i hans arbete led mindre än vad man skulle ha väntat av tvånget. Carlyle har skildrat honom, såsom han sågs på Edinburghs gator under sina sista år, med ”det vackra skotska anletet härjat av bekymmer, fårat djupt av arbete och sorger.” Men han hade dock den tillfredsställelsen att dö som en hederlig man på sitt älskade Abbotsford.