Midlothians hjärta/Introduktion

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Introduktion

Första kapitlet  →

INTRODUKTION.

Med sex personer i, din höjd utför,
nu, täcka Ashburn, Derbyvagnen kör.
 Frere.

I ingenting hava tiderna undergått så stora förändringar som i förbättrade kommunikationsanstalter emellan Skottlands särskilda delar. Det är efter många trovärdiga ögonvittnens intyg ej mer än tjugu eller trettio år, sedan en liten eländig hästkrake, som med svårighet tillryggalade trettio mil^[1] om dagen, förde våra postväskor från Skottlands huvudstad till dess gränser, och Skottland har i detta hänseende ej varit stort värre däran, än det rika England var ungefär åttio år förut. Fielding, i sin Tom Jones, och Farquhar, i ett litet lustspel, kallat Postvagnen, hava förlöjligat långsamheten hos dessa allmänna fortskaffningsanstalter. Enligt den senare auktoriteten kunde man endast genom mycket höga drickspengar avlocka kusken löftet om att han skulle anlända en halv timme tidigare än vanligt till Bull and Mouth.

Men nu äro dessa gamla trygga fortskaffningsmedel lika okända i båda länderna. Diligenser och paketvagnar ila, korsande varandra i alla riktningar, genom Britanniens avlägsnaste provinser, och till och med i vår by fara dagligen icke mindre än tre postvagnar och fyra diligenser med beväpnade män i scharlakansröda livrockar dundrande över gatorna och tävla i glans och larm med den uppfinning, som gjordes av den ryktbare tyrannen:

Demens, qui nimbos et non imitabile fulmen,
Ære et cornipedum pulsu, simularat, equorum.^[2]

En och annan gång händer det likväl, att dessa Salmonei^[3] övermodiga rivaler råka ut för ett lika bedrövligt och våldsamt slut som denna deras förebild. Det är vid sådana tillfällen som in- och utsidespassagerarna, för att bruka den lämpliga konsttermen, hava skäl att ångra utbytet av den långsamma och trygga gången hos de forna ilvagnarna, vilka i jämförelse med mr Palmers vagnar så föga förtjäna detta namn. Det forna åkdonet plägade helt makligt nedsänka sig, liksom ett skepp, vilket blivit borrat och lämnats att sjunka genom vattnets gradvisa inträngande; dess moderna efterträdare däremot slås i stycken lika snabbt som ett fartyg, vilket slungas emot bränningar, eller, rättare, med våldsamheten hos en bomb, som springer vid slutet av sitt lopp genom luften. Den snillrike, numera avlidne mr Pennant, som hade en vurm att på det häftigaste ivra emot dessa snabba fortskaffningsmedel, hade, efter vad jag hört, samlat en fruktansvärd lista på dylika olyckshändelser, och dessa i förening med de prejerier, man var utsatt för av värdshusvärdarna, vilkas räkningar de resande ej hade tid att granska, kuskens näsvishet och den tyranniske konduktörens obestridda, despotiska myndighet, framställde en fasansvärd tavla, vartill mord, stöld, underslev och bedrägerier lånade hela sin mörka färgläggning. Men det, som tillfredsställer människonaturens otålighet, begagnas mitt i gapet på faran och oaktat alla varningar, så att, trots den kambriske fornforskaren, diligenserna ej blott rulla sina åskor omkring Penman-Maurs och Cader-Edris' fot, utan ock:

Det skrämda Skiddaw hör i fjärran gå
med rassel vagnen utan lie på,

och kanske Ben-Nevis ekon snart torde väckas, ej av en krigisk hövdings, utan en diligenskonduktörs horn.

Det var en vacker sommardag, och vår lilla skola hade genom en välvillig föreståndares bemedling fått en halv fridag. Jag väntade med paketvagnen ett nytt nummer av en underhållande periodisk tidskrift och gick för att möta den ett stycke framåt landsvägen med samma otålighet, som Cowper skildrat hos en lantjunkare, som längtar efter underrättelser från nyhetsmarknaden:

— — ”Den långa överläggningen,
det vackra talet, bittra återsvaret,
skolvettet, visdomen, det lätta skämtet;
det gälla skrattet — allt jag längtar känna.
Av iver brinner jag att få försätta
de fångna käbblarna i frihet och
ännu en gång dem stämma ge tillbaka.”

Det var med dylika känslor jag motsåg annalkandet av den på vår väg nyligen inrättade så kallade Somerset-paketpostvagnen, vilken, sanningen att säga, äger ett visst intresse för mig, även då den ej medför några dylika viktiga notiser. Det avlägsna, dånande ljudet av dess hjul hördes, just som jag uppnådde spetsen av den långsluttande höjd, kallad Goslin-brae, varifrån man äger en vidsträckt utsikt över Ganders floddal. Landsvägen, som löper utmed strömmen och går över den på en bro, ungefär en fjärdedels mil från den punkt, där jag stod, framgår dels genom inhägnade åkerfält och planteringar, dels genom öppna betesmarker. Kanske det är ett barnsligt tidsfördriv — jag har ju tillbragt mitt liv bland barn, och varför skulle således ej mina nöjen likna deras? — men det må vara hur barnsligt som helst, så måste jag tillstå, att jag hade ett stort nöje av att giva akt på vagnens annalkande, där öppningarna på vägen tilläto den att synas. Vagnens glänsande skimmer, dess genom avståndet leksakslika litenhet, jämförd med snabbheten i dess rörelser, dess framträdande och försvinnande stundtals, och det efter hand i styrka tilltagande ljudet, som förkunnar dess annalkande — allt detta har för den sysslolöse åskådaren ett visst livande intresse. Jag må gärna ådraga mig samma åtlöje, som drabbar så mången hederlig stadsbo, vilken från fönstren av sin lantgård betraktar diligensens förbifart, men det är i alla fall en ganska naturlig källa till tidsfördriv, vilken många av dem, som instämma i skrattet, kanske ej underlåta att i hemlighet taga sin tillflykt till.

Vid närvarande tillfälle hade ödet likväl beslutat, att jag ej skulle få njuta förverkligandet av mitt nöje genom att se vagnen rulla förbi mig, där jag satt i gräset, och höra konduktörens sträva röst, medan han kastade åt mig det efterlängtade paketet, utan att vagnen för ett ögonblick saktade sin fart. Jag hade sett den med mer än vanlig häftighet dundra utför backen, som leder till bron, i det den alltemellanåt glimmade fram genom den molnstod av damm, som den uppjagat, och lämnade efter sig på vägen ett släp, som liknade en virvel av sommardimma. Men den syntes ej på toppen av närmaste strandhöjd inom den vanliga tiden av tre minuter, vilken talrika iakttagelser satt mig i stånd att bestämma såsom medeltiden för dess färd över bron och uppför backen, och då den ej heller syntes till, sedan två gånger denna tid förflutit, vart jag orolig och gick skyndsamt framåt. Då jag kom i sikte av bron, vart orsaken till uppskovet blott alltför uppenbar, ty somersetarn hade gjort en kullerbytta^[4] på fullt allvar och så fullkomligt fallit över ända, att den bokstavligen låg på marken med taket underst och de fyra hjulen i vädret. Sedan konduktören och kusken — vilka båda sedermera med lovord omnämndes i tidningarna — efter många ansträngningar lyckats att få lös hästarna genom att avskära linorna, lagade de sig till att hjälpa insidespassagerarna genom en kort och cesarisk befrielseprocess, i det de bände från gångjärnen på en av dörrarna, som de ej kunde öppna på annat vis. På detta sätt blevo två tröstlösa mamseller befriade ur postvagnens buk, och som de genast började ordna sin klädsel, vilken råkat i någon oordning, förmodade jag, att de ej lidit någon skada, och vågade ej falla dem besvärlig med anbudet av mitt biträde vid deras toalett, i anledning varav, som jag tror, de täcka korsdragerskorna sedermera fällde ett mindre fördelaktigt omdöme om mig. Utsidespassagerarna, som måste blivit kastade från sin upphöjda plats genom en stöt, som liknade en minas springande, undsluppo likväl med den vanliga rationen av skråmor och blånader, med undantag av tre, vilka kastades i floden Gander och sågos kämpa med strömmen, liksom lämningarna efter Äneas' skeppsbrott,

Rari apparent nantes in gurgite vasto.^[5]

Jag använde mina ringa bemödanden, där de tycktes vara mest behövliga, och med tillhjälp av ett par av sällskapet, vilka kommit helskinnade från affären, lyckades det mig utan svårighet att uppfiska två av de olyckliga passagerarna, ett par raska, unga karlar, som ej skulle behövt någons hjälp, om de ej haft så vidunderligt långa överrockar och Wellingtonpantalonger av lika fashionabel längd och vidd. Den tredje var gammal och sjuklig och skulle hava omkommit, om man ej så ivrigt bemödat sig att rädda honom.

Då de båda långrockiga herrarna hade kravlat sig upp ur vattnet och skakat sina öron som ett par stora Newfoundlandshundar, uppstod en häftig ordväxling mellan dem och kusken samt konduktören rörande orsaken till vagnens stjälpande. Under loppet av trätan märkte jag, att båda mina nya bekanta voro jurister, samt att den deras yrke tillhörande skarpsinnigheten sannolikt skulle befinnas överlägsen diligensmyndigheternas trumpna ämbetsmannaton. Tvisten slutade med, att konduktören försäkrade passagerarna, att de, såvida den ej var full, skulle få platser i en stadig vagn, som skulle fara förbi inom mindre än en halv timme. Slumpen tycktes gynna denna anordning, ty då det väntade åkdonet anlände, voro blott två platser upptagna i vagnen, som uppgavs rymma sex. De båda fruntimren, som blivit uppgrävda ur den kullstjälpta vagnen, mottogos beredvilligt, men de förut där befintliga passagerarna ville på inga villkor tillåta, att man insläppte de båda juristerna, vilkas genomvåta kläder voro ungefär av enahanda beskaffenhet med väl genomdränkta svampar, så att man hade alla skäl att förmoda, att de till stort men för sina medpassagerare skulle släppa ifrån sig en betydlig del av det vatten, de insupit. Å andra sidan vägrade de båda juristerna att mottaga en plats på taket, i det de förklarade, att de endast intagit denna plats för sitt nöje, men voro fullt berättigade till fritt tillträde till det inre, vilket stod uttryckligen nämnt i deras överenskommelse. Efter någon ordväxling, vari någonting nämndes rörande förordningen Nautæ caupones stabularii, for vagnen av utan de båda lärda herrarna, som endast hade den utväg övrig att framdeles anställa en rekonventionstalan.

De vände sig genast till mig med anhållan, att jag skulle giva dem anvisning på närmaste by och bästa värdshus, och efter den beskrivning jag gav dem om Wallace-Head, förklarade de, att de mycket hellre ville taga in där, än resa vidare på de villkor, som den oförskämde slyngeln, Somersetkonduktören, föreslagit. Allt vad de nu behövde var en pojke att bära deras nattsäckar, vilken lätt anskaffades från en närbelägen koja, och de beredde sig att gå sina färde, då de märkte att det fanns en annan passagerare i samma övergivna belägenhet som de själva. Denne var den äldre mannen med det sjukliga utseendet, som störtats i strömmen på samma gång som de båda unga juristerna. Han tycktes hava varit för blygsam att föra sin egen talan mot kusken, då han såg, att deras, som voro för mer än han, var fruktlös, och stod nu kvar med ett utseende av försagd ängslan, som tydligt angav, att han saknade de rekommendationsmedel, som äro nödvändiga pass till gästfriheten på ett värdshus.

Jag vågade fästa de båda unga muntergökarnas — ty detta tycktes de vara — uppmärksamhet vid deras medresandes nödställda belägenhet, och de upptogo vinken med beredvillig godhjärtenhet.

— Å, det var sant, mr Dunover, sade en av junkrarna, ni får ej bli kvar här på öppna landsvägen; ni skall komma och få er litet middag med oss. Halkit och jag måste i alla fall ha ett poståkdon för att fara vidare, och vi skola avlämna er, där ni finner tjänligast.

Den fattige mannen — ty att han var fattig bevisade både hans klädsel och hans försagdhet — gjorde det slags tacksägelsebugning, varmed en skotte säger ”det är alltför mycken heder för en sådan som jag”, och följde ödmjukt sina muntra beskyddare, i det alla tre, medan de gingo framåt, bestänkte den dammiga vägen med vätan från sina genomdränkta kläder och företedde den sällsamma och något löjliga anblicken av tre personer, som nu, då sommarsolen nått sin höjdpunkt, i stället för att pinas av den överallt omkring dem rådande hettan och torkan, besvärades av en ytterlig fuktighet. Det löjliga häri undgick ej heller de unga herrarna själva, och de hade redan, innan de ännu hunnit långt på sin vandring, yttrat, vad som kunde gälla för två drägliga kvickheter rörande detta ämne.

— Vi kunna ej, sade den ene av dem, liksom Cowley klaga, att Gideons ull förblir torr, medan allt omkring oss är fuktigt; detta är motsatsen till besagda mirakel.

— Vi borde emottagas med tacksamhet i denna goda by, emedan vi medföra ett förråd av, vad de tyckas mest vara i behov av, sade Halkit.

— Och utdela det med exempellös frikostighet, svarade hans kamrat, eftersom vi på deras dammiga vägar göra samma tjänst som tre vattningskärror.

— Vi komma till på köpet till dem, sade Halkit, i vårt kalls hela kraft — advokat och ombud —

— Samt klient, sade den unge rättslärde, i det han tittade bakom sig och därefter, i det han sänkte rösten, tillade: som ser ut, liksom han alltför länge haft gemenskap med så farligt sällskap.

Det var verkligen blott alltför sant, att de muntra ynglingarnas ödmjuke följeslagare hade en ruinerad rättsökandes luggslitna utseende, och jag kunde ej annat än le åt infallet, ehuru jag var angelägen om att dölja mitt löje för föremålet därför.

Då vi anlände till Wallaces värdshus, yrkade den äldre av de båda Edinburghherrarna, som jag förmodade vara advokat, att jag skulle stanna kvar och deltaga i deras middagsmåltid, varefter deras förfrågningar och tillsägelser snart satte min värd och hela hans hushåll i full verksamhet för att anskaffa den yppersta undfägnad, som visthus och källare kunde åstadkomma, och tillaga den på bästa vis, en vetenskap vari de, som inbjudit oss, tycktes vara beundransvärt hemmastadda. De voro för övrigt levnadsglada unga män, som spelade den roll, vilken är vanlig för de högre juridiska klasserna i Edinburgh, och som nära nog liknar de londonska juriskandidaternas i Steeles och Addisons dagar. En min av tanklös glättighet blandade sig med det sunda omdöme, den smak och den bildning, som röjdes i deras samtalston, och det tycktes vara deras syftemål att förena karaktären av män av värld och älskare av de sköna konsterna. En äkta gentleman, uppfödd i den fullkomliga sysslolöshet och fåfänglighet, som jag anser vara oundgängligt nödvändig för denna karaktär i dess fullkomlighet, skulle sannolikt hava märkt en anstrykning av skråmässigt pedanteri, varpå man, trots alla hans bemödanden, kunde igenkänna advokaten, samt en viss beställsam iver hos hans följeslagare, och skulle säkert i bådas språk upptäckt något mer än en fashionabel blandning av beläsenhet och livat deltagande. Men jag, som ej gör några anspråk på att vara särdeles kritisk, tyckte att mina bordskamrater utmärkte sig genom en ganska lycklig blandning av belevenhet och hög bildning, i förening med en viss benägenhet för muntert prat och skämt, som roar en allvarsam karl, emedan det är, vad han själv har svårast för att åstadkomma.

Den magre, bleke mannen, som de godsint upptagit i sitt sällskap, såg både besvärad och nedslagen ut och satt på yttersta kanten av stolen, vilken stod på fulla två fots avstånd ifrån bordet, varigenom han förorsakade sig ett ej obetydligt omak, då han skulle föra maten till munnen, liksom han velat göra bot för, att han åt i sällskap med dem, som voro för mer än han. Kort efter middagen, och sedan han avslagit alla bjudningar att smaka vinet, som frikostigt gjorde sin rund, underrättade han sig om timmen, då poståkdonet blivit beställt, och avlägsnade sig blygsamt ur rummet med den förklaring, att han skulle passa på tiden.

— Jack, sade advokaten till sin följeslagare, jag kommer ihåg den där stackars karlens ansikte; ni talade sannare, än ni själv visste; han är verkligen en av mina klienter, stackars karl.

— Stackars karl! upprepade Halkit. Jag förmodar, ni menar, att han är er ena och enda klient?

— Det är inte mitt fel, Jack, svarade den andre, vars namn jag fann vara Hardie. Ni skall skänka mig all er praktik, och om ni ej har någon, så vet den lärde herrn här, att av intet blir intet.

— Ni tycks likväl ha bragt något till intet, vad den här hederlige mannen beträffar. Han ser just ut, som han vore på vippen att hedra Midlothians Hjärta med sin närvaro.

— Ni misstar er — han har nyss kommit ut därifrån. — Vår vän här tyckes vänta en förklaring. Hör, mr Pattieson, har ni varit i Edinburgh?

Jag svarade jakande.

— Då måste ni, åtminstone händelsevis, ehuru sannolikt ej så träget, som jag är dömd att göra, ha gått genom en smal, labyrintisk gata, som leder ifrån nordvästra hörnet av Parlamentstorget och på vilken man kommer förbi en hög, uråldrig byggnad med torn och järngaller, som

sannar vad ett konstigt ordspråk lär:
Är kyrkan nära, långt från Gud den är.

Mr Halkit avbröt sin lärde sakförare för att lämna sitt bidrag till gåtan: — och som vid dörren har den Röde mannens^[6] skylt —

— Och på det hela, återtog advokaten, i sin ordning avbrytande sin vän, är ett slags ställe, där olyckan på ett lyckat sätt är förblandad med brottet, där alla, som äro innanför, önska komma ut —

— Och dit ingen, som har den turen att vara utanför, önskar komma in, tillade hans kamrat.

— Jag förstår er, mina herrar, svarade jag. Ni menar fängelset.

— Fängelset, tillade den unge juristen. Ni har gissat rätt — just själva det ärevördiga Tolbooth, och tillåt mig säga er, att ni står i förbindelse hos oss, för det vi beskrivit det med så mycken blygsamhet och korthet, ty med vilka vidlyftigheter vi än behagat utsira vårt ämne, var ni helt och hållet i vårt våld, emedan vår stads patres conscripti beslutat, att den vördnadsvärda byggnaden själv ej skall bliva beståndande för att bekräfta eller vederlägga vår utsago.

— Således kallas the Tolbooth i Edinburgh Midlothians hjärta? sade jag.

— Den kallas och anses så, var säker därpå.

— Om så är, sade jag med den förlägna tveksamhet, varmed en person låter undfalla sig en ordlek i närvaro av personer av en högre rang än han, tycker jag, att det grevskap, vari huvudstaden är belägen, kan sägas ha ett dåligt hjärta.

— Alldeles riktigt, mr Pattieson, tillade mr Hardie, och ett slutet hjärta och ett hårt hjärta. — Nå, hjälp till, Jack!

— Och ett elakt hjärta och ett uselt hjärta, svarade Halkit efter bästa förmåga.

— Och likväl kan det på visst sätt kallas ett starkt hjärta och ett stort hjärta, genmälde advokaten. Ni ser, att jag kan göra er båda bet i hjärter.

— Jag har spelt ut alla mina hjärter, sade den yngre herrn.

— Då skola vi spela ut en annan trumf, svarade hans kamrat. Och vad det gamla utdömda Tolbooth beträffar, så är det verkligen synd, att det ej kan få samma ära, som vederfarits så många av dess invånare. Varför skulle ej Tolbooth ha sitt ”Sista Tal, sin Bikt och sina Ord före Avrättningen”? De gamla stenarna skulle ha ungefär lika mycket medvetande av den äran, som mången fattig fan, vilken dinglat som en fågelskramma vid fängelsets västra ända, medan viskolportörerna utropade en bikt, som brottslingen aldrig hört ett ord om.

— Om jag vågar yttra min tanke, sade jag, så är jag rädd för, att det skulle bli en berättelse om ständigt enahanda skuld och smärta.

— Inte så alldeles, min vän, sade Hardie, ett fängelse är en värld för sig och har sina egna, egendomliga göromål, sorger och fröjder. Dess invånare äro ibland kortlivade, men det är ju också fallet med soldater i fält; de äro fattiga i förhållande till den utanför varande världen, men det finnes även bland dem grader av fattigdom och rikedom, och således äro några jämförelsevis rika. De kunna ej gå ut, men det kan ej heller garnisonen på en belägrad fästning eller besättningen på ett skepp som är till sjöss, och de behöva ej befara att råka bli ställda på en så sträng förknappning, som någondera av dessa, ty de kunna alltid räkna på att få så mycket mat, som de ha råd att köpa, och äro ej förbundna att arbeta, antingen de ha mat eller inte.

— Men, sade jag, ej utan en hemlig tanke på mitt förevarande arbete, vilken omväxling i tilldragelser skulle väl ett ämne, sådant som det, ni talar om, kunna erbjuda?

— En oändlig, svarade den unge advokaten. Alla upptänkliga slags laster, brott, dårskaper, oerhörda olyckor och oförmodade omslag i lyckan, som kunna giva livet en brokig omväxling, skulle mitt Tolbooths sista tal åskådliggöra genom exempel, som till och med vore tillräckliga att mätta allmänhetens allt uppslukande hunger efter det rysliga och underbara. Författaren av diktade arbeten nödgas anstränga sin hjärna för att giva omväxling åt sin berättelse och kan ändå knappt hitta på karaktärer eller tilldragelser, som ej så otaligt många gånger begagnats, att läsarens öga blivit förtroligt med dem, och att utvecklingen — enleveringen, det rysliga såret varav hjälten aldrig dör, och den rasande febern, som hjältinnan alltid tillfrisknar efter — blir något, som faller av sig självt. Jag instämmer med min hedervärde vän Crabbe och har en olycksalig benägenhet att hoppas, då det är förbi med allt hopp, samt lita på den korktröja, som för romanhjältarna oskadda genom alla motgångens bränningar. Han deklamerade därefter följande strof, ehuru kanske i en alltför högtidlig ton:

”Rädd var jag förr — nu räds jag icke mer,
när jag oskyldig ungmö ryckas ser
av någon usling bort, förutan nåd,
och hon befarar något gräsligt dåd; —
så gör ej jag! — Låt fasta murars ring
den sköna dölja, gräv en grav omkring,
gör galler utav stål, lås av metall,
sätt dit en väktare, som klippan kall;
i hennes börs låt ej ett mynt bli kvar;
på varje bön må nej hon få till svar;
sätt fönstren högt, att dem hon ej kan nå,
vart rop hon höjer ohört ljuda må;
och dock, jag svär det, någon inom kort
från snikne rövarn rycker henne bort.”

— Ovisshetens slut, tillade han, är intressets död, och därav kommer det sig, att ingen nuförtiden läser romaner.

— Hören honom, I gudar! genmälde hans vän. Jag försäkrar er, mr Pattieson, att ni näppeligen kan hälsa på denna lärda herre, utan att finna den sista berömdaste romanen liggande på hans bord — likväl skickligt förskansad bakom Stairs lagsamling eller ett öppet band av Morrisons prejudikater.

— Har jag nånsin nekat därtill? sade den hoppgivande rättslärde, eller varför skulle jag göra det, då det är nogsamt känt, att dessa Delilor förföra dem, som äro visare och bättre än jag? Finner man dem ej lurande bland våra utmärktaste sakförares mångfaldiga inlagor och till och med tittande fram under dynan på en domares länstol? Våra gamla jurister läsa romaner i själva domstolen, och om ryktet ej ljuger, hava några av dem till och med skrivit sådana. Jag påstår blott, att jag läser av vana och håglöshet, ej av verkligt intresse, och att jag, liksom fänrik Pistol, då han uppslukar sin purjolök, läser och svär, tills jag läst ut boken. Men så förhåller det sig ej med de mänskliga förvillelsernas urkunder — statsprocesser och domstolsprotokoll — dar man esomoftast läser nya sidor av människohjärtat och lyckoskiften, som vida överträffa vad den djärvaste romanförfattare någonsin försökt frambringa ur sin hjärnas myntverk.

— Och ni tror, frågade jag, att historien om Edinburghs fängelse skulle erbjuda passande ämnen för dylika berättelser?

— I allra högsta måtto, min bäste sir, sade Hardie. Fyll emellertid ert glas! Var det ej för en mängd år tillbaka det ställe, där skotska parlamentet sammanträdde? Var det ej Jakobs tillflyktsort, då den av en upprorisk predikant upphetsade pöbeln bröt lös emot honom under rop av: ”Herrens och Gideons svärd — ut med den gudlöse Haman!” Huru många hjärtan hava ej sedan dess klappat inom dessa murar, då den närbelägna klockans slag förkunnade dem, huru snabbt sanden i deras livs timglas förrann? Huru många måste ej ha signat ned vid ljudet? Huru många ej varit uppehållna av okuvlig stolthet och hårdnackad beslutsamhet eller av religionens tröstegrunder? Månne det ej funnits flera, som, då de blickat tillbaka på bevekelsegrunderna till sina brott, knappt varit i stånd att fatta, huru de kunnat bli så frestade att avvika från dygdens stig? Och månne det ej funnits andra, som, i medvetandet av sin oskuld, ömsom lågat av förtrytelse över den oförtjänta dom, de skulle undergå, ömsom ångestfullt marterat sin hjärna för att upptäcka någon utväg, varigenom de ännu kunde rättfärdiga sig? Tror ni, att någon av dessa djupa, mäktiga, uppskakande känslor kan beskrivas och beskrivningen genomläsas utan att uppväcka ett motsvarande, djupt, mäktigt och uppskakande deltagande? — Ack, vänta bara, tills jag ger ut mina Caledoniens Causes Célebres, och ni skall för en tid bortåt ej känna någon åtrå efter en roman eller en tragedi! Verkligheten skall segra över den mest glödande fantasis mest glänsande uppfinningar. Magna est veritas et prœvalebit.

— Efter vad jag hört, sade jag, uppmuntrad av min pratsamme värds meddelsamhet, lär vår skotska lagfarenhet erbjuda mindre av detta slags intresse än andra länders. Vår nations allmänna sedlighet, dess tarvliga och betänksamma vanor —

— Skydda den, inföll advokaten, för varje betydande tillväxt av tjuvar och rånare till yrket, men ej för häftiga och våldsamma utbrott av fantasi och lidelse, som just alstra de utomordentliga brott, som vi, då de skildras för oss, lyssna till med så spänt intresse. I England har en hög civilisation härskat vida längre; dess undersåtar hava varit strängt underkastade lagar, vilka handhafts utan fruktan och väld; en fullkomlig fördelning av arbetet har ägt rum bland dess invånare, och själva tjuvarna och rövarna utgöra en bestämd samhällsklass, som fördelats i olika kategorier i enlighet med föremålet för dess röverier och det sätt, varpå den utför dem, och som handlar i överensstämmelse med regelbundna plägseder och grundsatser, vilka på förhand kunna beräknas och förekommas vid Bow-street, Hatton Garden och Old-Bailey. Vårt systerrike liknar ett odlat fält — jordbrukaren är förberedd på, att, trots all hans omsorg, en viss myckenhet ogräs skall uppspira tillika med säden, och kan på förhand namngiva och beskriva de olika slagen, men Skottland liknar en av sina egna högländska dalar, och psykologen, som läser dess brottmålsurkunder, skall finna lika många märkvärdiga anomalier i själens historia, som botanikern upptäcker sällsynta växtformer bland dess klippor och klyftor.

— Och det är all den nytta, ni hämtat av tre genomläsningar av kommentarierna över Skottlands brottmålslagfarenhet? sade hans kamrat. Jag förmodar, att den lärde författaren föga föreställt sig, att de fakta, som hans kunskaper och skarpsinnighet samlat till förtydligande av lagens stadganden, skulle kunna ordnas så, att de utgöra ett slags bihang till ett lånbiblioteks halvbundna kippskodda volymer.

— Jag vill slå vad om en butelj rödvin, att han ej skall känna sig sårad av jämförelsen, men, som vi säga vid domstolen: ”jag får anhålla om att ej bli avbruten” — jag har mycket mer att säga om min samling av skotska Causes Célébres. Ni torde vara god och erinra er det spelrum och den anledning, som gavs till att uttänka och utföra så många utomordentliga och djärva brott genom de långvariga inbördes krigen i Skottland — genom de ärftliga lagsagorna, som ända till år 1748 överlämnade brottmålsrannsakningen i okunniga och partiska domares händer; genom den på sina avlägsna och avskilda sätesgårdar instängda adelns plägsed att ruva på sina hämndfulla lidelser blott för att bevara sitt blod från att stocka sig — för att ej nämna detta, perfervidum ingenium scotorum kallade, älskvärda nationaldrag, vilket våra rättslärde enstämmigt uppgiva såsom en orsak till strängheten i några av våra lagstadganden. När jag kommer att avhandla så hemlighetsfulla, djupa och farliga saker som de, vartill dessa förhållanden givit anledning, skall varje läsares blod stelna och hans hud knottra sig som gåsskinn. —— Men tyst! — här kommer värden, och, som jag gissar, med underrättelse att det är förspänt.

Detta var likväl ej fallet — underrättelsen lydde, att ingen postvagn kunde fås den aftonen, emedan sir Plyem samma morgon lagt beslag på sin värds två par hästar, för att resa till den urgamla köpingen Bubbleburgh och där bevaka sitt inflytande. Men som Bubbleburgh blott är en av de fem köpingar, som slagit sig tillsammans om en parlamentsledamot, hade sir Peters motståndare välbetänkt avvaktat hans avresa för att börja en röstvärvning i den ej mindre kungliga köpingen Bitem, vilken, som hela världen vet, ligger just i ändan av sir Peters allé och sedan urminnes tider förts i ledband av honom och hans förfäder. Sir Peter råkade således i ungefär samma belägenhet som en ärelysten monark, vilken, sedan han vågat ett djärvt infall på sina fienders område, plötsligt återkallas genom ett angrepp på sina egna ärftliga besittningar. Han nödsakades följaktligen återvända från den ill hälften vunna köpingen Bubbleburgh för att vaka er den till hälften förlorade köpingen Bitem, och de två par hästar, som samma morgon fört honom till Bubbleburgh, kvarhöllos nu med våld för att föra honom, hans ombud, hans betjänt, hans narr och hans stordrinkare tvärsöver landet till Bitem. Orsaken till detta uppehåll, som var av lika liten vikt för mig, som det torde vara för läsaren, var likväl av tillräcklig betydenhet för mina två bordskamrater för att försona dem med uppskovet. Liksom örnar, vädrade de striden på långt håll, tillsade om en ny butelj rödvin samt sängar på Wallace-Head, och voro genast inne i Bubbleburgher- och Bitemerpolitiken, med alla de ”petitioner och klagomål”, vartill den sannolikt skulle giva. anledning.

Mitt under en ivrig, livlig och för mig alldeles obegriplig diskussion rörande provoster, amtmän, fattigföreståndare, gårdsrätt, stadsskrivare, bofasta och ej bofasta valmän, kom juristen plötsligt ihåg sig. ”Stackars Dunover, vi få ej glömma honom!” och värden skickades att taga reda på besagde pauvre honteux och framföra en förbindlig bjudning till honom att spisa kvällsvard tillsammans med dem. Jag kunde ej avhålla mig ifrån att fråga de båda unga herrarna, om de hade reda på den stackars karlens historia, varvid sakföraren började leta i sin ficka för att få fatt i den anteckning, med ledning varav han inför rätten föredragit hans sak.

— Han har, sade mr Hardie, varit en kandidat till detta vårt remedium miserabile, som vanligen benämnes cessio bonorum, och liksom det finnes andliga, som betvivlat evigheten av bestraffningen efter detta, så synes de skotska lagstiftarna hava tyckt, att fattigdomsbrottet kunde försonas med någonting mindre än livstidsfängelse. Ni skall veta, att en bysatt efter en månads fängelse är berättigad att på vederbörlig anmälan hos högsta domstolen, vari han uppger beloppet av sina tillgångar och beskaffenheten av sina förluster samt avstår all sin egendom åt sina kreditorer, göra anspråk på att bliva befriad ur fängelset.

— Jag har hört talas om en dylik mänsklig förordning, svarade jag.

— Ja, sade Halkit, och det vackra i saken är, såsom den där utlänningen sade, att ni kan få göra cessionen när bonorum äro helt och hållet förslösta. — Men vad bråkar ni med att i era fickor leta efter er enda inlaga bland spektakelbiljetter, kallelsebrev till fakulteten, det Spekulativa Sällskapets ordningsstadgar, utdrag ur föreläsningar — detta olikartade innehåll i en ung advokats ficka, som innesluter allt, utom memorialer och banknoter? Kan ni ej anföra ett konkursmål utan memorial? Dylika förekomma ju var lördag. Tilldragelserna följa lika regelbundet på varandra som ett urverk, och en form för det gradvisa förfallet kan lämpas på dem allasammans.

— Detta stämmer ej riktigt väl överens med den mångfald av missöden, vilka denne herre uppgivit såsom hemfallande under era domares avgörande, sade jag.

— Riktigt anmärkt, svarade Halkit, men Hardie talade om brottmålslagstiftningen, och denna affär är en rent borgerlig fråga. Jag själv skulle kunna uppträda som sakförare i ett konkursmål, utan den inspirerande äran av en mantel och en tresvansad peruk. — Hör på! — Min klient var en väveriarbetare — lade ihop litet penningar — övertog ett arrende — ty att sköta ett arrende ligger i blodet liksom att köra en gigg — sen kommo de sista svåra åren — övertalades att tillsammans med en vän underskriva en revers, för vilken han ej fick någon valuta — egendomsägaren låter verkställa utmätning — kreditorerna ingå på ackord — sätter därefter upp ett värdshus — misslyckas ånyo — bysättes för en skuld av tio pund sju shilling sex pence — hans skulder bestiga sig till noll — hans förluster till noll — hans tillgångar till noll — lämnande ett överskott av noll till hans förmån. Intet hinder förefinnes; ers härlighet torde benäget giva honom tillåtelse att avlägga eden.

Hardie avstod nu från sitt fruktlösa letande, vari det kanske låg någon liten tillgjordhet, och omtalade för oss den stackars Dunovers missöden med en ton, vari en viss grad av känsla, varöver han tycktes blygas såsom opassande för hans stånd, blandades med hans försök att vara kvick och gjorde honom större heder. Det var en av dessa historier, som tyckas antyda, att ett slags otur eller vidrigt öde förföljer hjälten. En bildad, driftig och tadelfri, men fattig och blygsam man hade förgäves försökt alla de utvägar, varigenom andra förvärva oberoende, men aldrig lyckats komma längre än till ernåendet av ett nödtorftigt uppehälle. Under en kort glimt av hopp snarare än verkligt välstånd hade han förökat sina bekymmer med en hustru och familj, men ljusskimret betäcktes snart av moln. Allting gick baklänges för honom, ända till randen av hopplöshetens smutsiga pöl, som gapar emot bankrutterade gäldenärer, och sedan han gripit efter varje halmstrå och erfarit det förlängda kvalet att känna dem, det ena efter det andra, glida ur sina händer, nedsjönk han fullkomligt i den gyttjiga grop, varur han blivit uppdragen genom Hardies juridiska bemödanden.

— Och jag gissar, att ni, sedan ni nu dragit den stackars fan i land, ärnar lämna honom halvnaken på stranden att dra sig fram bäst han gitter? sade Halkit. Hör på — och han viskade härvid någonting till honom, varav endast de intalande och bevekande orden: ”inflytande hos mylord” nådde mina öron.

— Det är pessimi exempli, sade Hardie skrattande, att dra försorg om en ruinerad klient; jag tänkte likväl just på, vad ni nu nämnde, såvida det låter sig göra — men tyst, här kommer han!

Det fägnade mig att märka, att den nyss slutade berättelsen om den stackars mannens missöden hade givit honom ett anspråk på de unga männens uppmärksamhet och vördnad, och att de bemötte honom med mycken hövlighet och efter hand inledde honom i ett samtal, vilket till min stora belåtenhet åter vände sig kring Skottlands Causes Célebres. Uppmuntrad av den välvilja, varmed han bemöttes, började mr Dunover med sin andel bidraga till aftonens nöje. Fängelser, liksom andra ställen, hava sina gamla traditioner, som endast äro kända av invånarna och gå i arv från den ena raden av sorgliga gäster, som intaga dess celler, till den andra. Några av dem, Dunover omtalade, voro underhållande och tjänade att förtydliga de berättelser om märkvärdiga rättegångar, vilka Hardie kände på sina fem fingrar och vari hans kamrat även var ganska hemmastadd. Under dylika samtal förgick aftonen ända till den tidiga timme, då mr Dunover gick till sängs och även jag avlägsnade mig för att anteckna vad jag hört, i akt och mening att med en ny berättelse öka dem, vilka det varit mitt högsta nöje att samla och omständligt utarbeta. De två unga männen befallde in ett griljerat fårlår, madeira negus^[7] och en kortlek, varefter de började ett parti piket.

Påföljande morgon lämnade de resande Gandercleugh. Jag erfor sedermera genom tidningarna, att båda varit använda i den stora rättegången rörande Bubbleburgh och Bitem, en summarisk kasus, som är berättigad till ett sär— deles skyndsamt avgörande, men likväl anses komma att bliva långvarigare än det parlament, som tvisten gäller. Enligt vad tidningarna nämnde, uppträdde mr Halkit såsom advokatfiskal, och mr Hardie förde sir Peter Plyems talan med ovanlig skicklighet och med den framgång, att han, efter vad jag hört, sedermera haft färre spektakelbiljetter och flera memorialer i sin ficka, och båda de unga männen förtjäna sin lycka, ty jag erfor av Dunover, som besökte mig några veckor senare och med tårar i ögonen omtalade det för mig, att deras inflytande åt honom utverkat en liten befattning, som var tillräcklig för hans familjs anständiga bärgning, och att han nu, efter en följd av oavbrutna missöden, kunde härleda sin medgångs början från det ögonblick, då han från taket på en postvagn slungades ned i floden Gander, i sällskap med en advokat och en prokurator. Läsaren torde kanske ej anse sig vara denna tilldragelse lika förbunden, eftersom den påbördar honom följande, på aftonens samtal grundade berättelse.

1. Överallt där mil förekomma menas engelska, varav ungefär sex gå på en svensk.
2. Slagen av vanvett, åskan och oefterhärmliga blixten
   ville med bländande malm och hästarnas hovslag han härma.
3. Salmoneus var en konung i Elis, som sökte härma åskan och till straff därför träffades av blixten.
4. Originalet har här en ordlek, som ej kunnat återgivas. Kullerbytta heter nämligen på engelska summerset, vilket i uttalet låter ungefär lika med Somerset.
5. Här och där man en simmande ser i det väldiga svalget.
6. Bödelns.
7. Ett slags glödgat vin.