Mina Pojkar/Huru Olle fick en stor båt
| ← Svantes första fisk. |
|
Svante åker på bärg. → |
Huru Olle fick en stor båt.
Alla pojkarna på hela lotsläget hade båtar, som de seglade med, och allesammans hade reda på, hur en båt skulle segla. De hade kuttrar och kosterbåtar, stora skutor och små kappseglingsbåtar. De voro riggade som riktiga båtar. Somliga hade båtar med block på fall och skot, så att seglen kunde hissas upp och ned. Och somliga hade stora bräder, yxade till båtar, med järn i kölen och stora segel af papper eller trasiga lappar. Allesammans seglade med sina båtar, och det var en stor strid, om hvem som seglade bäst.
Olle hade varit ute och seglat med pappa, och han hade lärt sig, hur det skulle vara att styra en båt. När han såg de andra pojkarnas båtar, så visste han, att om det var någonting på jorden, som han önskade sig, så var det en riktigt bra båt, som kunde segla om de andras. Den skulle vara stor och säker, däckad, så att den inte blef full med vatten och sjönk, vara klädd i blyköl, så att den var tung i botten och inte vände. Och så skulle den ha starka segel och tåtar, som höllo i blåsten.
Innan Olle for ifrån sta’n, var det hans födelsedag. Då fick han en båt, som han förr hade tyckt var det bästa, han någonsin haft. Men den var köpt i en leksaksbod, och Olle kom snart underfund med, att båtar, som varit köpta i leksaksbodar, de duga mest bara i tvättfat, men inte på sjön. Först var båten inte däckad, så att den blef genast full med vatten. Olle fick en lots att däcka den åt sig, och han var mycket stolt. Så riggade han om den själf, och han gick i flera dagar och klef nere vid stranden med ett långt spö, som han hade för att taga fatt i båten, när den kom för långt ut.
Men hur det var, så var båten i alla fall liten, och i sitt stilla sinne gick Olle och föraktade den. En dag tog han pappa med sig och bad, att han skulle få visa honom något. Pappa undrade, hvad det var. Men när de kommo fram till en grön plan, där Olle stannade, så visade det sig, att det var en båt.
Det var en stor maskin i kosterfason, som stod ute på en trappa. Seglen voro borta och masten afbruten. Men Olle hade klart för sig, att den kunde användas. Och han frågade sin pappa, om inte den båten såg stilig ut.
Jo, bevars, det tyckte pappa, att den gjorde.
Olle teg en stund. Han var inte riktigt nöjd med svaret. Han hade nämligen tänkt sig, att om pappa fick se, hur bra den båten var, så skulle han låta göra en likadan åt Olle. Så listig var Olle. Men pappa var ändå listigare. Ty han gick och småskrattade för sig själf och låtsade, som om han ingenting hade begripit.
Så att den gången lyckades Olle inte att få den stora båten. Och det dröjde länge, innan han fick den. Men han hade ögonen med sig, och han glömde aldrig, att han en gång hade sett den båten segla, innan ännu masten var afbruten och seglet borta.
Och en vacker dag — det var flera veckor efteråt — kom Olle uppspringande till sin pappa med andan i halsen.
»Pappa, pappa, kom!» skrek Olle.
Och därmed drog han pappa med sig ut till ett stort mörkt kontor, där Olle förvarade alla sina dyrbarheter. Men pappa tog Olle i nacken, höll fast honom och tvang honom att berätta, hvad det var frågan om. Det var svårt. Ty Olle hade andan i halsen af ifver. Men äntligen kom det.
— Jo ... Olle hade träffat den stora pojken, som rådde om den stora båten ... Han ville inte ha båten längre ... För han var trött på den ... Han hade tänkt byta bort båten åt sin syster för en strut karameller ... Men när hon fick se båten, ville hon inte ha’ den ...
Längre kom inte Olle. Ty han stod inte ut med att vänta. Han rusade in i det mörka kontoret, och när han kom tillbaka, hade han med sig en gammal röd kask utan skärm och en bucklig trumpet, som lät fasligt fult, när man blåste i den.
»Tror pappa» ... sade Olle ... »tror pappa ... att han vill ha det här för båten?»
»Ja, inte vet jag», sade pappa.
Olle rök in igen. När han kom tillbaka, hade han med sig en mycket liten, vackert skuren båt, som han fått af en lots.
»Om han får den här också», ... började Olle.
»Ja, men kära Olle», sade pappa. »Du ska’ väl inte ge bort allt hvad du har.»
»Hvad bryr jag mig om det här, bara jag får båten», sade Olle och ville springa sin väg.
Men pappa höll honom kvar.
»Är du säker på, att den där pojken får byta bort båten för sin pappa?»
»Ja, visst får han det», förklarade Olle.
Och så bar det i väg.
Hela tiden hade Svante stått och hört på. Han var så intresserad af båten, som om han skulle byta sig till den själf. Han tyckte, att om Olle fick den båten, skulle han bli ännu märkvärdigare, än hvad han redan var. Och Svante beundrade naturligtvis store bror.
När därför store bror tog till benen, så sprang Svante efter. Och det dröjde inte länge, så voro de tillbaka igen. De rakade uppför trappan med ett väsen, som om hela huset hade brakat sönder, och utan att tänka på någonting rusade de rätt in i rummet, där pappa satt och arbetade. Olle var pionröd i ansiktet, och Svante flåsade som en ångmaskin.
»Se», skrek Olle. »Se, pappa!»
»Titta!» sade Svante. »Det är Olles båt.»
Och de skreko om hvarandra, så att ingen kunde få öronljud.
Pappa tyckte verkligen, att det var en präktig båt, och det var inte fritt, att han tyckte synd om den främmande gossen, som bytt bort sin stora båt för en kask utan skärm, en skrällig trumpet och en liten träbåt, som bara kunde segla i ett handfat.
»Hvad sade pojken, när du tog båten?» frågade därför pappa.
»Han?!» sade Olle. »Han blef så glad, så han hoppade på ett ben. Så fort han fick se sakerna, så satte han kasken på hufvu’t och började blåsa på trumpeten. Och han såg inte åt båten.»
Då tyckte pappa, att det var bra. Och då var det bra.
Men Olle tog sin skatt på armen och gick ut för att se till, om han kunde få reda på någon, som ville rigga den. Och Svante traskade efter, lycklig och nöjd öfver att Olle fått en så vacker båt.