Mina Pojkar/Olle och Svante resa hem
| ← Svantes födelsedag. |
|
Olle och Svante resa hem.
Så gick sommaren, och nu var det höst. Kvällarna blefvo kalla, rönnbären lyste mörkröda genom bladen, och en vacker dag, när septembersolen gnistrade öfver den blåa fjärden, sprungo Svante och Olle upp och ned för backen för att packa och göra i ordning till resan.
Mamma hade hållit på och packat i flera dagar, flickorna hade hjälpt henne, och pappa hade gått omkring och sett husvill ut ifrån morgon till kväll. Sista dagen hade han packat litet förstås, men det var inte mycket. Och nu kom turen till Olle och Svante.
Olle tog reda på sitt metspö och tog af refven. Den nystade han upp ordentligt och sedan gaf han den åt pappa att gömma. Sedan tog han fram sina segelbåtar, och nu blef det frågan om, hvilka båtar han skulle kasta bort, och hvilka som skulle tagas med in till staden. Först var det några gamla barkbåtar. Dem kastade Olle utan vidare ut på gården. Sedan kom turen till plankbåtarna. Och när Olle hade synat dem en stund, så gick han till pappa.
»Är du tokig?» sade pappa. »Tror du, att vi ska’ ha med oss ett helt vedlass?»
Och därvid blef det. Olle skänkte bort sina plankbåtar till några pojkar, han hade lekt med under sommaren, och så gick han och tittade på de båtar, han hade kvar.
Först var det den stora märkvärdiga båten, som hade seglat till hafs, och så var det en liten båt, som Söderman hade gjort. Den var målad grön och hvit som Svantes och alldeles lik lotsarnas prickbåt. Dem synade nu Olle noga och såg, att de voro hela. Sedan stälde han dem i solen, så att seglen skulle få torka, och sedan gick han till mamma för att få adresslappar.
Mamma skrattade åt Olle och sade, att det inte behöfdes.
»Behöfs det inte?» sade Olle. »Då kan de ju komma bort på ångbåten.»
Så fick Olle sina adresslappar, och dem satte han fast på båtarna.
Sedan band han ihop pilbågen och skottkärran med snören och satte adresslappar på dem. Och sedan var Olle klar. Ty de andra leksakerna hade mamma lagt in i kappsäcken.
Svante han hade bara en knif, som pappa gömt, och som han inte fick ha. Och så hade han sin nya segelkutter. Alt annat hade han slagit sönder, utom bollen, som han bytt bort för två äpplen. Men segelkuttern hade han kvar, ty den hade han aldrig fått ha’ annat än när annat än när någon stor var med honom.
När nu Svante såg, att Olle skulle ha adresslappar på sina saker, så gick Svante till mamma och bad, att han också skulle få en adresslapp.
»Hvarför ska’ Olle få och inte jag?» sade Svante.
Och när han så hade fått en adresslapp, så bad han, att mamma skulle skrifva Svante på lappen.
Mamma skref Svante, Stockholm med stora bokstäfver på adresslappen, och då var Svante nöjd.
När de så hade packat, gingo gossarna ned till bryggan och satte sig hos Söderman. De sutto på hvar sin sida om honom och sågo på, hur han rörde ihop färg. Ty Söderman skulle måla Svantes båt en gång till, innan han for, på de ställen, där Svante inte hade kunnat låta bli att peta bort färgen. Det gjorde han också, under tiden berättade han för pojkarna om resan till Brasilien, vattenpelaren, som gick upp till himmelen, och huru sjöormen miste skallran. Och till sist tog han sig en stadig mullbänk.
»Så var det med den saken», sade Söderman.
Nästa morgon fördes alla sakerna ned på bryggan. Solen lyste, så att fjärdar och skär blänkte, och det var riktigt sorgligt att tänka på, att de nu skulle fara in till staden. Men gossarna voro inte ledsna ändå. Ty de skulle få fara på ångbåt, och så skulle de visa sina fina båtar för både Torsten, Åke och Bengt och alla andra pojkar.
»Jag ska’ fråga Torsten, vad han tror, att min båt kostar», sade Svante. »Tror inte pappa, att han säger fem kronor?»
»Jo», menade pappa. »Det kan nog hända.»
»Då svarar jag, att han kostar tre», sade Svante.
Och han skrattade så nöjd, som om han själf hade betalt pengarna.
På bryggan stodo pojkarna och väntade. Pudel var med i ett koppel, fåglarna voro med, sköldpaddan var med — ty Svante hade också en sköldpadda, och den hette »Lunkan» — och den enda, som stannade kvar, var kisse, som mamma gifvit bort till en gumma. Olle och Svante hade sagt adjö åt kisse. Och Svante var riktigt rörd. Men kisse såg lika glad ut för det och låg i solskenet på trappan och spann.
Och så var det förstås hönan, som Svante gaf mask åt, innan han sade adjö.
Men annars voro allesammans med, och gossarna hade sina bästa kläder på sig och sina sista snygga skor. Olle höll sin stora segelbåt i famn, och pappa bar Svantes. Ty Svante fick inte bära den själf. I stället fick han leda Pudel i kopplet.
Olle höll dessutom en stor blomsterkvast i den ena handen. Den hade han fått af gumman, som de bott hos. Och Svante hade blommor både fram och bak. Två stora blomsterkvastar hade han, en i hvardera handen, på rocken hade han hela guirlander med blommor och om halsen en stor krans. Ty Svante var god vän med alla gubbar och gummor på hela trakten. Pappa skrattade, när han fick se honom, och sade, att Svante såg ut som en fastlagsoxe.
Men nu var allting färdigt. Båtarna och fågelburen stodo nere i en hytt. På däcket stod pappa, mamma, flickorna, Olle, Svante och Pudel, och så lade ångbåten från land.
En hel hvit sky af näsdukar viftade ifrån bryggan. Olle och Svante svängde sina mössor, Pudel sprang upp på bänken, lade tassarna på räcket och gaf skall. Ty han ville också vara med. Och just som båten lade ut, hälsade lotsen hemma med flaggan. Tre gånger hissade han den ned och tre gånger upp. »Framåt» ropade kaptenen, och framåt gick det. Men längst i aktern på ångbåten stod Olle och Svante och viftade mot den röda stugan med det hvita tältet, som solen lyste på, ända till dess båten vek omkring udden, och hela byn försvann.
»Jaha», sade pappa. »Så var det slut med den sommaren.»
Så klappade han mamma, och hon fick tårar i ögonen för en liten stund. Och så frågade han pojkarna:
»Har ni haft roligt i sommar?»
Pojkarna bara nickade. De tänkte på båtarna och bryggorna, Söderman och den stora fjärden, där det blåste så bra, på badning och segling och på hela sommaren, som låg bakom dem.
Pappa satte sig ned bredvid Olle och lade armen om hans axel.
»Ja, nu är det slut», sade han. »Och i höst skall du börja i skolan.»
Olle såg fundersam ut, och hans ögon blefvo stora.
»Ja, men jag slipper», sade Svante.
Då brast pappa i skratt, och då såg Svante ledsen ut. Ty det gjorde han alltid, när han trodde, att någon skrattade åt honom. Men mamma tröstade honom och sade:
»Det kommer nog din tid, lilla Svante.»
Då var Svante nöjd, för att hans tid skulle komma. Och hela tiden hade pojkarna roligt på ångbåten, som gick fram i det blåa vattnet genom den vackra skärgården och lade till långt upp i strömmen, midt emot Grand Hotel.
Där kretsade fiskmåsarna öfver vattnet, som om de följt Olle och Svante hela vägen.