Mina Pojkar/Svantes födelsedag
| ← Olles äventyr. |
|
Olle och Svante resa hem. → |
Svantes födelsedag.
Nu var det nära hösten, men ännu fans det några vackra dagar kvar, och den vackraste af dem blef Svantes födelsedag. Och det var riktigt väl, att den dagen blef vacker. Ty alldeles som man om julen brukar dansa »julen ut» på »tjugonda’ Knut», så plägade sommaren lekas ut på Svantes födelsedag, hvilken kom i sista dagarna af augusti. Den dagen var en riktig liten julafton för Svante, och han gick också och väntade på den under flera veckor.
Pappa och mamma voro alltid en smula oroliga, om det skulle bli vackert väder den dagen. Men det var inte Svante. Han tyckte, att det måste vara vackert väder på hans födelsedag, och när det blef vackert väder på den dagen, så blef det därför bara, hvad Svante hela tiden hade tyckt, att det borde bli.
Den dagen klädde sig Svante inte så söligt, som han annars brukade. Till och med de svåra strumporna, som voro så långa och alltid ville komma snedt på foten, gingo denna morgon märkvärdigt lätt och ledigt på, och Svante var färdig i god tid, långt innan det var tal om att äta frukost.
Hela tiden gick han omkring och kände sig mystisk och högtidlig. När han fick se pappa, plirade han så hemlighetsfullt med ögonen, att pappa måste se lika hemlighetsfull ut tillbaka, skaka på hufvudet och säga:
»Inte är det din födelsedag i dag. Det är i morgon.»
Men Svante lät sig inte förskräckas. Ty den kvickheten hade han hört förr.
»Joho», sade Svante. »Det är det.»
Svante gick och tänkte på, hvad han möjligtvis skulle kunna få på sin födelsedag, och han gjorde ett försök att få veta det af Olle. Olle var emellertid icke böjd att vara meddelsam på denna punkt, utan gjorde narr af Svante, för att han var så frågvis. Men Olle visste det. Han visste, att pappa hade bestält en båt åt Svante af Söderman, och i flera dagar hade Olle i hemlighet varit inne i båthuset hos Söderman och sett, hur gubben arbetade. De hade talats vid om båten och kommit överens om, att det skulle bli en kappseglingskutter med två master och många segel. Det visste Olle, och han tyckte, det var rätt, att Svante också fick en riktigt fin båt.
Svante fick inte nys om den saken, och allra minst var Olle den, som talade om något. Därför gick Svante hela morgonen i ett tillstånd af oerhörd spänning, och han trodde, att dörren, som var stängd in till rummet, där mamma gjorde hans bord i ordning, aldrig skulle öppnas. Han frågade, om mamma var klädd, om pappa kommit ner, hvad klockan var, och om de inte skulle äta frukost snart. Han frågade så mycket och var så listig, för att ingen skulle säga, att han var otålig. Till sist gick han ut på backen. Där stod han med sin pilbåge och såg allvarsam ut, och han höll på i mer än en half timme och sköt pilen rätt upp i luften.
Men till sist slog ändå den väntade timmen. Mamma kom ut på backen och ropade, att nu var det färdigt. Pappa stod redan där inne och väntade, Olle kom springande nedifrån stranden, och flickorna kommo in från köket för att se på. Alla stodo de och väntade på Svante, och Svante klef in genom dörren så högtidligt, som om han gått i marsch på teatern.
Men han stannade redan nere vid dörren af bara häpnad, och ju mera han tittade, desto mera häpen blef han. Midt på bordet, som hade en stor, hvit duk, vilken var klädd med blommor, och där en hel mängd små paket lågo rundt omkring, stod med fina, hvita segel, tackling, höga master och smäckra rår en stor segelbåt. Den var målad grön och hvit, och den var så vacker, att Svante inte kunde få fram ett ord. Han tog upp alla de andra paketen. Han fick karameller och en piska, boll, järnvägståg och en ask med soldater, två stycken nya slidknifvar och en hammare. Han fick mammas porträtt och en hel korg med körsbär. Alla paketen tog han upp, och han gick omkring och tackade allesammans. Men hela tiden såg han bara sin stora, nya båt, och han kunde inte taga sina ögon ifrån den. När allt var slut, stannade han vid bordet och började fingra på båten. Han kunde nästan inte tro, att den var hans, eller att det hela var sanning, och när han stått där länge, sade han:
»Min båt är mycket vackrare än Olles.»
Det var det högsta, Svante kunde tänka sig på denna jord. Men när han hade sagt det, blef han rädd, att Olle kanske skulle bli ledsen, och det ville han inte, efter han själf var så glad. Därför sade han efteråt:
»Men Olle ska’ få låna den.»
Svante förstod inte, hvad alla människor skrattade åt. Han mindes nog, att han inte fick låna Olles, men det tyckte Svante var något helt annat. Ty Olle hade aldrig sönder sina saker, och då gjorde det ju ingenting.
Nu hade pappa lofvat, att den här dagen skulle hela familjen få fara ut och segla. Och därför hade pappa skaffat en stor segelbåt, som låg med upphissade segel nere vid bryggan och väntade. Detta hade Svante hela tiden varit mycket glad öfver. Men han blef liksom litet snopen, när han fick höra, att han inte skulle få taga med sin nya båt. Nog förstod han, att båten kunde gå sönder, om den finge vara med på en sådan färd. Men han hade aldrig tänkt sig, att han skulle skiljas från båten på sin födelsedag.
Det blef emellertid en härlig dag, och det var det härligaste, pojkarna visste, när de fingo fara ut och segla. Då följde hela familjen med, och båten stoppades full med matsäckskorgar, filtar och sjalar. Vid rodret satt pappa själf och hade en styrmansmössa på hufvudet, och när det var riktigt väl, fingo pojkarna hjälpa honom att styra. Mamma låg i förn och tittade rätt upp i himmelen, och när de inte hjälpte till att styra, så hade pojkarna sina egna nöjen.
Ibland hade de med sig någon stor plankbåt, som de inte voro rädda om, och då läto de den släpa utmed båtens sida. Men ibland tyckte pappa, att sådant skräp och släp var i vägen, när han ville vända, och då fingo pojkarna vackert taga in sina dyrbarheter och ställa dem i båten.
Då lutade de sig öfver båtens reling och tittade ned i vågorna, som båten skar igenom i ilande fart. Dunk, dunk och plask, plask lät det, när den stora båten reste sig på vågorna och klöf deras toppar, som i hvitt skum porlade utmed båda sidorna på båten. När man låg och såg ned i vattnet, upptäckte man många rara saker. Skummet sprutade rätt upp i ansiktet, glittrade och lyste i alla möjliga färger. Det steg och föll. Än gick det så högt upp, att det nästan snuddade vid båtens reling, än sjönk det längre ned, lämnande en hel rand på sidan af båten alldeles torr. Och så roligt som vattnet porlade utmed båtens sidor. Det skvalpade och bubblade, porlade och sjöng. Aldrig blef man trött att se ned i detta vatten, som ständigt ilade förbi, ständigt var lika nytt och spännande. Det var som att höra på sagor och sång, och Olle och Svante utbytte förnumstiga ord och tankar, när de följde denna vågornas lilla lek utmed båtens sidor.
Och allra roligast var det, när båten lade sig på sida, och det gick framåt med en fart, så att det bubblade bak i aktern af båten och fräste i förn. Slog så en våg in, då skreko Olle och Svante i himmelens sky. Men de voro naturligtvis inte rädda. De skreko af bara glädje. Våta blefvo de. Men mest våta blefvo de, när de sutto i förn. Och därför ville de hällre sitta där än någonstans annars. Inte en gång att få styra båten var så roligt, som när vågen slog plask mot ryggen. Och annars visste inte Olle något roligare än att få styra. Svante tyckte nog också, att det var roligt. Men honom gjorde det ändå nästan detsamma. Ty hur han än bar sig åt, så fick han aldrig båten att gå, som han ville. Han var bestämdt för liten, och det visste han.
I dag gälde resan en liten ö, som låg midt inne i skärgården. På den ön fans en stor byggnad, och ön var full af träd. Pappa och mamma kände folket, som bodde där, och de sade, att de hade bott där förr, innan ännu ens Olle var född, medan de båda voro unga. Det tyckte Svante lät underligt. Men han tänkte icke mycket därpå. Han visste, att det var till hans ära, som de foro dit, därför att det var hans födelsedag. Och Svante tyckte, att det märkvärdigaste var, att här behöfde de inte ligga och äta på marken kring ett fotogenkök, utan här fingo de låna ett bord.
Det sattes ut på en grön plan och blef ordentligt dukadt. Pappa tog sitt glas och drack högtidligt Svantes skål. Allesammans skålade med Svante, och han blef firad hela dagen. På eftermiddagen, när pappa rodde drag, fick Svante hålla i draget, och han fick upp en liten gädda, som var mindre än en stor aborre. Och det var den enda gädda, som någon fick på det fisket. Men det blef ett stolt ögonblick för Svante. Och han bar den själf i båten, när de skulle fara hem.
Hemåt gick det med fart, ty hem hade de medvind. Men knappt kom Svante i land, så sprang han ifrån de andra. Han sprang rätt upp för backen och in i byggningen. Ty nog hade han haft roligt hela dagen. Alla hade varit så snälla emot honom, och allt hvad han ville, hade han fått. Men inte ens gäddan hade gjort honom samma nöje, som eljest skulle hafva varit fallet. Ty Svante tänkte bara på en enda sak hela dagen.
Han tänkte på att han hade en båt, och att den båten stod hemma och väntade på honom. Svante måste hem för att se den, och han tyckte, att han skulle ha haft ändå roligare, om han fått vara hemma och se den segla i sjön.
Men nu var det inte tid med det. Ty nu skulle de äta kväll. Och när det var gjordt, skulle pappa tända fyrverkeri. Rundt omkring i trädgården brunno kulörta lyktor. Men eljest var det alldeles mörkt. Och i mörkret på trappan stod pappa. Han höll en pappask i handen, och ur den tog han fram de underligaste maskiner. Det var stjärnrägn, som sprakade och gnistrade, små raketer, som sprungo i luften med en smäll och föllo ned som runda klara eldkulor, eldar, som lyste med rödt och grönt sken, solar, som snurrade rundt och sprutade gnistor omkring sig. Det var ett helt fyrverkeri, och allt det var gjordt till Svantes ära. Det stod många utanför staketet och tittade på, och Svante var mycket lycklig.
Men när mamma och pappa på kvällen kommo in för att säga Svante godnatt, då stod båten midt emot honom på byrån, och Svante låg och tittade på den.
»Tror pappa, att jag får segla med den i sjön i morgon?» sade Svante.
Jo, det trodde pappa. Men mamma frågade:
»Har du inte haft roligt i dag?»
»Jo-o», sade Svante.
»Var det inte roligt att vara ute och segla?»
»Jo-o», svarade Svante.
»Var inte pappa snäll, som hade skaffat dig fyrverkeri i kväll?» frågade mamma.
»Jo-o», sade Svante igen.
Men han lät ändå liksom litet besynnerlig.
»Nå, hvad är det då?» sade mamma.
»Jo», sade Svante. »Jag har inte fått se båten segla.»
Och så somnade han in och tänkte på, att det bästa hade han kvar i morgon.