Modren Svea
| ← Spelmannen på marknad |
|
Den vansinnige → |
Modren Svea[1].
Ett fräjdadt namn hon har.
Den moder, som vid huldrik barm oss burit
I ärans sköld, som månans skifva klar,
Från forna dar
Hon segrens runoskrift med svärdsudd skurit.
En kerubsvinge lik,
På hennes fjälltorn lejonfanan hviftar,
Vid böljors jubelsång i östanvik.
På stjernor rik,
Dess sagohimmel tusenfärgad skiftar.
Hon känner ingen slaf
Och ingen herre. Frihetsträdet dröjer
I hennes vård, så grönt som Arons staf.
Blott Gud hon gaf
Sin hyllning; blott för korset knä hon böjer.
Hon fägring fick: dess kind
Ett norrskens morgonklara rodnad målar;
Dess andedrägt är skogens friska vind;
Af ek och lind
En lummig krans kring marmorpannan strålar.
Den gröna drägt hon bär,
Af tusen källors perlesmycken siras;
Dess barm en blomprydd ättekulle är;
Så blank och skär,
Dess jernblod genom bergens ådror viras.
I striden stark hon står
Och mulen, som en sky, af åskor diger;
Ut ur dess famn en vredgad spjutstorm går,
Till jorden slår
Hvar trotsig viking, som dess kust bestiger.
I friden ljuft hon ler,
Med gyllne ax till städer, slott och koja,
Den stilla trefnads tomtar mer och mer
Man hasta ser,
Och kärlek virkar på sin rosenslöja.
At många söner mor,
De värdiga ett ymnigt arf hon bringar:
En glaf, i hvilken ljungelds-strålen bor,
En kraft, som tror
På Gud och sig, samt viljans örnavingar.
För modren nu en skål,
I bröder! Fyld oss vinkar glasets degel.
Vi offra lif och blod för hennes mål,
Så visst, som stål
För ärans anlet är den rätta spegel.
- ↑ Ur Poetisk kalender 1822.