Spelmannen på marknad
| ← Söndagsmorgonen |
|
Modren Svea → |
Spelmannen på marknad[1].
På torget den larmande mängden sig skockar,
I spridda flockar;
För handel och vandel är böjd enhvar.
Glasögon och siden,
Luktvatten och smiden,
Galoner och rapphöns till salu man har.
Solfjädrar, karduser med Bonaparter
Af flere arter,
Björnhudar och sockerhjertan i mängd,
Malmbjellror med kläppar,
Bönböcker och käppar,
Blomkrukor och pipskaft med skiftande längd.
Der bjuder en lappman ut sina renar:
Se hornens grenar!
Der vandrar en dalkarl med väfskedar fram.
En örtagårdstärna
Der trippar; så gerna
Hon säljer sitt äppel- och päronkram.
Der väsnas en Marktschreier. Skåpet han prisar,
För folket visar,
Hur Judas med pungen, den skälmen, såg ut.
Der dansar en apa —
Man börjar att gapa —
Hon vinner publikens bifall till slut.
Ur hvimlande hopen, som glammar och skalkas,
En gubbe nalkas:
Ett barn honom leder; ty blind han är.
Ett silfverskäggs bölja
Hans bröst får skölja,
Och under sin arm en fiol han bär.
Nu ljuder hans stämma: “Den sång vill höra,
Han vände sitt öra
Till mig; ty Brages ombud är jag.
Så barndomsvåren,
Som ynglingaåren,
Var spela och sjunga mitt främsta behag.
Man ville jag skulle en sifferkarl blifva,
Till handel mig gifva;
Men hörde jag fåglarna qvittra i lund,
Och häckarna susa
Och bäckarna brusa,
Då glömde jag debet och credit på stund.
Nu ålderdoms snö betäcker min hjessa,
Mig åren pressa;
Men sinnet, som fordom, är klangrikt och gladt.
Än orkar min tunga
Om vårsippor sjunga,
Och tända en fackla i sorgernas natt.
Väl knöts för mitt öga, af starrens spindel,
En kolsvart bindel;
Hur länge det är, sedan solen jag såg!
Mitt inre dock hyser
En sol, som mig lyser:
Hon heter de flammande känslornas våg.
Snart börjar jag sjunga. Allt buller må tystna,
En hvar må lyssna,
Må höra mitt qväde och gynna min bön.
En skärf af den rike,
En tack af min like,
Och blommor af barnet jag fordrar till lön!“
- ↑ Ur Poetisk kalender 1822.