Molnet (Shelley)
| ← Den sjunde Thermidor |
|
Segerbud → |
| Originaltitel: The Cloud |
*
Molnet.
I.
Ett ljufligt bad till vissnade blad
jag bringar från haf och strömmar;
jag skuggar sval, i doftande dal
liljornas midnattsdrömmar.
Från mitt vingepar, skakar jag, klar,
den dagg, hvilken rosen väcker,
och blossande varm, vid modersbarm
hon ser hur morgonen bräcker. —
Varder jag vred, öfver ängarna ned
jag hagelskurarna piskar;
men i sommarregn med mildhet och hägn
jag törstande jord förfriskar.
II.
Jag sållar snö öfver berg och sjö,
och granarna sucka i skogen;
på drifvornas fjun under skypaulun
blåsten vaggar mig trogen;
jag dundrets makt har i fjättrar lagt,
fast fängelsets mur han skakar,
men beredd i en blink vid min första vink
som spejare blixten vakar
och å böljande djup han styr min slup
fram öfver etervågor:
luftandarne hör jag i jublande kör
genom skimret af purpurlågor;
öfver isiga fjäll, öfver stalp och häll,
öfver öknar och haf vi simma;
förbi vår stam, glida där fram
solar ur kaosdimma,
och jag tvager mig ren, i strålande sken
från glänsande regnbågsstrimma.
Om ock natten är lång, vaknar soluppgång,
hvars ögon flammande glöda —
och han springer käck ombord på mitt däck,
medan stjärnorna slockna döda.
Och där sitter han trygg, som på fjällets rygg,
då ett jordskalf i djupet skälfver,
en hvilande örn, som kring himmelens hörn
snart väldiga vingar hvälfver. —
Och när sjunkande sol från pol till pol
domnar i dofter ljufva,
och tystnad och frid i särlatid
öfver vida rymderna rufva,
då sticker jag in under vingen min
mitt hufvud som kvällstrött dufva.
I sölfklar en dräkt, för midnattens fläkt
hon låter sin slöja falla
från ännet hän, den tärna vän,
som människor månen kalla; —
och där hon går, med sväfvande spår,
som endast englarna ana,
genom skira skyn, med undrande syn
efter henne stjärnorna spana.
Och jag ler af fröjd, när i blånande höjd
i tallös klarhet de tindra;
och dädan jag styr — skuggan flyr,
hvars dunkel strålarna hindra,
och haf och land, och skogar och strand
i månsken och stjärnljus glindra.
Åt solen en krans, af sjufald glans,
af regnstänk jag samman böjer. —
Men stjärnan blir blek, när i rasande lek
stormen min fana höjer.
Vulkanernas glöd, flämta i nöd,
när vred jag i kratrarne flåsar;
jag stryker tung öfver hedens ljung
och snuddar vid fjäll och åsar. —
Min äreport, se’n jag fienden förgjort
— jordandarnas trotsiga skara —
den restes min makt, i skinande prakt
af strålar tusende klara —
och på sferernas sång, gång på gång
meteorer i flammor svara.
Oceanen var en gång min far
och min moder den gröna jorden;
om än tusenfaldt jag skiftar gestalt,
odödlig är dock jag vorden.
När rymden är blå, och ljusa stå
himlens murar mot solen,
och när smekande sus och strålande ljus
vidga eterkupolen,
förstulet jag ler . . . Jag grafven ju ser,
som de ämna mig . . . Men ur skurar
uppstånden jag går och nederslår,
de stolta, skinande murar!