Ned med dem som tala om krig

←  I midnattssol

Ådalens poesi av Pelle Molin Ned med dem som tala om krig

“Leve gamla Sverige!”  →

NED MED DEM SOM TALA OM KRIG

Ned med dem, som tala om krig mellan Sverige och Norge!

Må tungan låda vid deras gom. Må man se till att skoningslöst tillämpa lagen på dem — då lag finnes!

Så hjärtligt jag detta år önskat att någon med kraftig penna velat hem till Sverige ideligen skriva varma och försonande ord om våra bröder i Norge — det käcka präktiga folket!

Att någon, som kunnat se ifrån den gyttjepöl, där den politiserande fänaden trampat sig fast, velat med hög röst predika över gränsen att folket vill ha fred, att folket ingalunda vill strida om ting, som på tillmötesgåendets vägar kunna avgöras, utan att det ena lider något till sin självständighet och det andra till sin hegemonis tvivelaktiga ära.

Någon gång har jag väntat, att det här skolat väcka en förfärlig skämtare med ett förfärligt vapen, en penna doppad i gift och saft att därmed sticka hål på, peta sönder, plocka i småbitar de väderhanar, som talat stora ord och bakefter skramlat med sablarna. Han skulle ha följts av folkets bifall, då han för det här livet gjort dem till föremål för ett evinnerligt hån och grin.

Ja våra politiserande dårar ha gjort oss mycket ont.

Res vart du vill i detta landet, och jag är säker på att du skall få höra upprepas Åkerhjelms bekanta dumhet ”tala svenska med norrmännen”. Det svenska krigshotets pappa är hjärtligen hatad och beledd i detta land — och kan man undra på det? Du kan möjligen resa ifrån dina bekymmer, din nervosité och dina kreditorer, men om du reser i Norge rastlöst genom natt och dag, skall du aldrig lyckas resa ifrån hr Åkerhjelm! Jag lämnade honom i september vid Namsenälvs källor i högfjällen i en nybyggarestuga, där han serverades varm tillsammans med bättre mat — gula myrbär och röd öring — men han mötte mig i Vevsendalen, han steg ombord i Mosjöen och var i matsalen hos oss till Sannessjöen, pinade mig en halv natt inne i Ravern — för att dyka upp i Bodö — för att spöka i Lofotens rorbodar — för att vändas och vridas på i Tromsö — för att snos och skärskådas i Hammerfest — för att under en solnatt hundrade gånger spottas mig i ansiktet av en rödhårig uppkomling i det yttersta Finnmarken, ett stycke bakom Nordkap.

Jag kan på samtalet ackurat räkna ut den sekund, jag har att gapa för att få Äkerhjelm i halsen och för tiotusende gången svälja honom ned — i min egenskap av svensk. Men jag smälter honom icke. Jag skall aldrig lyckas smälta herr Åkerhjelm.

Här ler man gott åt en krigsminister, som tar sin friherrinna med sig och tackar Gud för ett ökat krigskreditiv.

Stackars Gud! säger man. Vet han på vilken sida han skall stå? I Sverige får han äran vara storsvensk. I Norge har ni sett den här poesin?

Hurra för det rene flag,
det tegn paa himlens sag!

Nu fara onda andar i många av dem, som skriva om unionsfrågorna — såsom de under den bibliska tiden foro in i andra svinahjordar. Ja, svinen i judalandet kunde man slakta ned och slå petroleum på.

Men…

Från ett bekant, lärt håll, ha under årens lopp utgått försök till historia, som skolat visa Sveriges rätt att betrakta Norge som inkorporerad provins, om det funnit så för gott. Från andra håll ha gjorts uppmaningar till krig.

En riksdagsman har kallat Kielertraktaten en norsk lögn. Och så vidare.

Tror ni, att norrmännen känt broderskärleken ökas av slikt, eller tror någon att alla dessa funderingar i tal och skrift gjort någon nytta — — låtit saken avancera i det förnuftiga?

Hur är det i Sverige?

Har Björnsons politiska verksamhet — eller Ullmans — eller Lövlands — eller Arne Garborgs gjort Sveriges norskvänlighet större? Jag tänker, att ni ännu minnas Alexander Kiellands ord om ”Tordenskjold och hans ”lystige latter”. Och — är det icke ljuvligt att läsa den målsträvande och svenskhatande skalden Per Sivles dumma värs, som detta år ideligen spottat på Sverige!

Så kommer en stor hop tidningar i bägge landen. Ha de troget givit sina läsare till livs dessa enskildas brottsliga ord och skriverier — eller ha de det icke?

Ha de svenska förtegat en norsk mans dåraktiga tal eller ha de norska förtegat en svensks? Nej. Allt, som kunnat såra folket, har fått trycksvärtans ödesdigra liv. Men det goda, rättvisa, sansade, som sagts, der har sällan kommit fram: det har icke hjälpts på väg, det har icke upprepats på torgen, det har icke bitit sig fast, det frågar ingen efter.

Stortingsmän och riksdagsmän ha vetat, att de icke talat för lyckta dörrar, men att deras ord skolat nå fram till rikenas alla bygder.

Tidningsmännen ha vetat, att varje ont ord, som de återgivit eller själva hittat på, varit en ond sådd till onda skördar.

Och likväl ha de förra förälskat sig i sitt stora mod att tala ur skägget eller lige fra leveren och bara givit hals — och de senare ha suttit på sina stolar och skrivit med sina pennor och låtit de stora orden och det feta fläsket gå ut i världen och göra det ont var.

Ni vill veta, hurudan stämningen mot Sverige är, här i Nordlanden.

Om man tänker på, att även hit nått allt, som kunnat hetsa och skapa hat, att även här finnas missionärer för splitets lära — får man vara glad över, att den är så genomgående svenskvänlig som den är!

Nordlanden äro övervägande vänstersinnade landsändar, men ha icke på många år varit så politiskt intresserade som nu. Här har under de senaste åren agiterats mycket — själve Sivert Nielsen har arbetat sig hes och svettig mången gång — och att vänstern är talrikare, får man icke undra på. Den har lockat med norsk utrikesminister, norska konsuler och allmän rösträtt. Jag tänker på att Åkerhjelm på sin tid också hjälpte till med att i en hast framställa en hop vänsterfolk.

Nu är det så, att de, som arbeta för något nytt, alltid gå fram med större våldsamhet än de som hålla tillbaka. De bullra mer, ty det ligger så nära till hands att göra det, då de ha viktiga ting att trumfa in i det tröga folket. Därför skall man också av anförarna för det nya få höra en mängd starka och väckande ord, som icke varit så illa menade som de höras, ty det starka och väckande har ofta i hastigheten blivit det utmanande och skärande — därför att eftertanken råkat komma fem minuter efter tågets avgång.

Man må alltså se till rättvisan i den sak, som förfäktas, och icke fästa sig vid de yra och sårande orden. Här i staden finnes en jurist, som håller på att arbeta sig upp till en politisk person. Han hatar icke Sverige som man skulle tro av hans ord — ty det händer ingen enda gång att vi mötas utan att han mobiliserar norska krigsmakten emot mig och de andra svenskarna. Han anordnar guerillakrig emot mig och dräper mig med ett Krag-Jörgensen-gevär från ett bakhåll. Han sänder Ryssland emot mig och jag kan ingenting annat göra än lida nederlag. Han förgiftar det vatten, som jag skall dricka, och den mat som jag köper av honom. Han står på stranden och grinar gott, då jag kommer gående med en pansarbåt och söker farleden i en fjord.

Och då kriget är slut, och jag skall pacificera honom (om jag har vunnit), så säger han att han skall lönnmörda mig, varhelst jag går i hans land.

Han har i det stora hela rätt, men varför skall han mobilisera, och varför vill han förgifta mig och lönnmörda mig — och slätt icke låta sig pacificeras?

En rektor vid ett allmänt läroverk i Nordland redigerar också en vänstertidning. Det kan ju hända, att han vill sitt land allt väl i världen, men han bär sig illa åt emot just detsamma landet, därför att han tar munnen full — och låter hjärnan stå för tom. Han gav tidigt i vinter plats i sin tidning för det där (Havigs?) telegrammet, att kungen skulle ge stortinget val mellan total underkastelse eller krig med Sverige, fastän han säkerligen insåg och visste, att telegrammet icke var värt sitt porto en gång. Han lyckades få en del prenumeranter rasande på Sverige och uppmuntrade dem bakpå med en ledare, som slutade: ”få vi krig med Sverige, reda vi oss nog”.

Han förde den 17 maj ett oförsonligt krig mot de svenska färgerna — ett krig, däri han hade en del av sina egna skolgossar emot sig. Seger och lagrar vann han icke, men han lyckades att reta folk.

Slika personer — slika stridslystna människor — slika krigförande män: ned med dem, antingen de äro svenskar eller norrmän!

Det egentliga folket här vill icke höra talas om ett krig med Sverige. De förstå att — om det också icke skall föra till seger för Sverige — det i alla fall skall ödelägga deras land, deras näringar och deras lycka för många år.

Hur många ha icke sagt mig: ”hellre än ett krig — skall Sverige få sköta om både konsuler och utrikesminister och litet till. Det skall aldrig göra oss så stor skada som ett krig.”

Och de tro icke på möjligheten av krig.

I det nordliga Norge finnas många svenskar, och en ström av svenska arbetare går ständigt fram och tillbaka genom landsändan. De äro icke sin mors bästa barn. Sulitjelma stora kopparverk är deras huvudstad.

Huru många gånger under arbetarnas resor fram och åter har det icke hänt, att Bodö på en gång fått besök av stora hopar av dem. Då är det icke fred i staden. Jag skall icke fästa mig vid de kära landsmännens skrän och skrik, svordomar och okvädinsord — bara tala om att de äro farliga, om man icke går ur vägen för dem. Sitt huvudkvarter i staden ha de hos en illa beryktad kvinna och hon är svenska.

Begås en våldsamhet här i trakten, är det icke sällsynt att vederbörande är svensk.

En och annan fockas naturligtvis, men det är nästan rörande att se, huru fördragsamma norrmännen äro emot dem, Låt det ske, att en landsända i Sverige blir föremål för invasion av norskt slödder (och inga hyggliga norrmän) år efter år. Låt det ske att de flesta fyllhundar och svärjande individer på gatorna äro norrmän och att en och annan av de få bildade, inflyttade norrmännen äro svärjande, drickande, nattsjungande gentlemän — och säg mig sedan, att denna svenska landsända gott kan fördraga norrmän!

Men detta göra de här med svenskarna, trots allt. Vad bevisar det?

Det hände sig i mars under Lofotsfisket, att i fiskeveret Stamsund lönnkrögeriet gick över alla gränser för det fördragliga. Fiskarena samlade sig (de voro tusental) och stormade några av de värsta hålorna, slogo sönder brännvinsflaskorna och tömde faten. De nödgades själva taga saken om händer för att få nattro i det stora fiskeværet. Fiskepolisen gjorde icke sin plikt.

Härunder hände sig att en av lönnkrögarna, som var svensk, sköt flera skott in i folkmassan och sårade en del. Han blev icke lynchad, icke ens genombultad — och nu är han frikänd av en norsk jury. Detta fastän han icke försvarade sitt liv mot fiskarena, som förut hade varnat honom som de andra och nu endast ville befria sig från hans hantering.

Jag kom till Stamsund några dagar efter detta. Det var landligge den dagen och mycket folk var i rörelse. Jag talade svenska överallt, men ingen enda sade mig ett ont ord — ändock jag var mitt ibland de minst hyfsade av landsändans befolkning.

Den som levat sig in i det svenska folkets liv och sett, huru alla krafter måste spännas för livets uppehälle — den, som levat sig in i norskt folks liv och sett och något deltagit i dess — särskilt nordpå — livsfarliga gärning på havet — han har svårt att tänka sig, att någon kan ha hjärta att reta upp dem mot varandra till blodsutgjutelse och våldsdåd. De ha, var på sin kant, så tillräckligt av detta livets vedermödor; de följas under sitt liv av ett tungt arbetes ok utan återvändo; vem vågar taga ansvaret på sig att ha spritt elände i tiotusenden av deras hem?

Vad heter den, som efter slutat broderkrig vågar stiga fram och säga: ”Jag var en av dem, som drev saken därhän. Jag tar på mitt samvete, att ett tusen hus ryka, att socknar ligga för fäfot och ödehemman ligga tätt. Jag ser horder av tiggande människor stryka omkring; jag har ingenting att ge dem att äta — men jag tar ansvaret på mig. Jag är skulden till, att så många jordstycken blivit kyrkogårdar och att så många ungdomar linka omkring på träben. De som skratta i vansinne, då de borde gråta om de hade förståndet i behåll, få skylla på mig. För min skull var det, som under kriget nödropen stego som en tjock sky mot himlen, och som de sårade lågo där och förbannade, till dess de blevo svarta i halsen.”

Vågar någon komma fram med slikt och tillägga: min politiska chimär var värd så mycket.

De här orden höras lite storslagna och skrivna som i ett gå-bara-på. Men i händelse av ett krig: skall det lyckas alla dårarna och förbrytarna att så gömma sig bakom varann, att ingen syns, som dessa ord passa in på?

Norge är ett förrått land och man har velat förråda Sverige.

Man har velat ödelägga Norges unga frihet och förstöra Sveriges historia.

Man har vågat tala om krig.

Ned med dem!

Gud skydde gamla Sverige! Gud bevara det vackra Norge!

Bodö den 29 juni 1895.