Leve gamla Sverige!
| ← Ned med dem som tala om krig |
|
“LEVE GAMLA SVERIGE!”
Om du icke är längre utomlands än i Norge, där flera ting än tändstickor och Eskilstunaknivar (från Tyskland) dagligen påminna om fosterlandet, skall alltid ett oväntat rop — leve gamla Sverige! — låta varma vågor gå fram över din själ.
En majnatt i fjor hörde jag det i Hammerfest och blev hjärtligen stolt över den svenska landstrykare, som kom med det. Dess värre tappade jag bort honom i folkhopen och fick icke skaka hand med honom. Jag kom från klubben, där den lilla stadens manliga grädda hade gjort mina timmar angenäma, och skulle ha en flottman att sätta mig ombord på det fartyg, som om ett par dagar skulle föra mig förbi Nordkap — kanske, om det vill sig väl, den natt då midnattssolen för första gången på vårsidan skulle stå med sin övre rand över havsytan. I stort följe hade vi seglat från Lofoten på knappa två dagar. Hela följet låg i Hammerfests hamn, jakter, jäkter, galeaser, femböringar och allt slags, som flyter på norskt farvatten — och alla skulle de till olika fiskeplatser i Finnmarken.
I den stilla nattens timma gick folk omkring på gatorna och väntade Hamburgerångaren. Fiskare stövlade tungt. Grå fiskarelappar tassade omkring med veka knän. En och annan ryss syntes.
I Hammerfest har ingen ro att sova en vacker majnatt — ändock där knappt gräs grönskade, intet löv spirar och ingen fågel sjunger i stenöknen.
Nu steg plötsligt ett härskri upp i nya staden. En bred våg av obegripliga okvädinsord forsade fram över hus och gator. Alla fötter fingo liv. En del ungdom sprang. Vi gamla gingo bara fortare för att se — mordet, som begicks, trodde jag.
Ju närmare vi: kommo, desto intensivare skreks det. Någon skrattade i ilska. En basröst grät högt. Jag har aldrig hört så lidelsefulla röster här nordpå, där folk i sävlighet sjunger sitt tal. De kokade och sjödo i brinnande hett raseri utan styrsel och sans.
På en brygga mellan två stora magasin, som badade sina många fötter i sjön, hade folket slagit en ring om fyra massiva figurer, som okvädade varandra på ett språk, som få förstodo, men som alla sade vara kvänska.
En stor kvän med tjurnacke och svarta släggor till händer var den förorättade. De tre andra höllo tillsammans och skreko massor av ord i munnen på varann. Han med tjurnacken dansade i raseri omkring dem under en ström av skrik och gråt. Han hoppade jämfota och slog sina handsläggor tillsammans så det small, och innan man visste ordet utav, hade han kastat benen i vädret, slagit fötterna tillsammans och var på benen igen. Han kretsade runt de tre, krafsade i den närmaste och ville ta honom, men de ryckte varann sorgfälligt ur den stores klor.
Här är icke kniven långt borta, tänkte jag. Ty lika väl som vi svenskar ha det ordet om oss i Norge, att vi gärna bruka kniv — lika visst äro vi svenskar av samma åsikt om finnarna. Och kväner äro icke annat än sedan långa tider tillbaka i Norge invandrade finnar, neutraliserade, men icke sammansmälta med norrmännen. De äro ännu finnar till kropp och språk, hett humör och seg uthållighet.
Det var ett par män med ett slags ovanliga mössor, som försökte få dem stillsamma, men kvänerna togo för hotande miner för dessa Hammerfests poliskonstaplar. De fortsatte med sina indiantjut och sina bocksprång. Folket ledsnade till slut, då det icke blev annat än skrik, gråt och vigheter.
En del föreslog, att man skulle driva dem i sjön, en annan att man skulle ”jule dem op”. Och allt trängre blev det stora rummet mellan magasinen. Alla ville se så mycket som möjligt. Icke att undra på, — ty om jag skall vara uppriktig — bli av vanliga slagsmål dessvärre mindre än orden lova, och man går ifrån dem besviken.
Huru det bar sig, troppade kvänerna nedför den breda trappan och klevo under skrik över den mängd båtar, som bildade en brygga till deras femböring. Sist klev den gråtande basrösten, han med släggorna och den stora byxbaken.
På en jolle nära trappan stannade han och vände sig emot folkhopen. Han ropade någonting på sitt vokalrika språk, fick fatt på jollens åra och slog den med ett väldigt slag i bitar.
Ögonblickligen skilde sig en jättelik norrman från hopen och tog trappan i ett par väldiga steg. Det var hans jolle och hans åra. Jag var just färdig att gå därifrån, missnöjd med kvänernas stridssätt. Nu begynte det att bli intressant.
Trots en månad bland massan fiskare i Lofoten, hade jag aldrig sett de väldiga norska fiskarena slåss. Det här var mitt i krigsryktenas tid. Det skulle bli intressant att se. Här var en kraftig representant för vardera av de hårdföra folkslagen, kväner och norrmän.
”Betal aaren!” skrek norrmannen. Han satte en stadig näve under kvänens näsa.
Den andre vände sig och tjöt. Han satte en av sina mörka släggor emot norrmannens. Hans kamrater vände om från sin båt. Folket trängde sig ned på trappan. Det blev det allra livligaste spektakel. Ur varenda båt kröpo fiskare upp i smutsvita kalsonger och skjortor; alla med röd toppluva. Det myllrade av nattklädda människor i mastskogen.
”Du maa betale — fan snuse mig!”
På kvänens åtbörder kunde jag förstå, att han lovade att göra norrmannen till krympling på två röda minuter.
En och annan föreslog, att man gemensamt skulle löpa till storms mot kvänerna, som envist höllo de närmaste båtarna besatta. Men de, som gingo först, lupo till storms några få steg och sågo efter flera. Och så blev det ingenting.
Den store norrmannen, som såg sig allena, sänkte tonen och blev beskedlig. Nu underhandlade han lågmält medan den andre rev upp himmel och jord och svängde näven. Man förstod snart, att det icke skulle bli någon överenskommelse.
Jollar äro, som man vet, korta, skålformiga båtar, bäriga men ranka. Den, som kvänen regerade i, vaggade duktigt.
Ett-tu-tre sågs en fot sträckas fram. Jollen fick en puff, och kvänen gick huvudstupa i sjön. Det var ingen fara. Vattnet var kanske 4 fot djupt.
Spottande kom han upp i jollen. Foten sträckte sig blixtsnabbt fram igen. Kvänen gick ånyo till småflundrorna.
Han som ägde foten, sade både första och andra gången: ”leve gamla Sverige!”
Man kunde se, huru kvänen arbetade i det grunda och icke så rena vattnet för att komma på rätt köl.
Jag var skälvande rädd för att han, som talat svenska — en bred, långryggad och kortbent man — skulle få vad han behövde, då kvänen nu gjorde en stor ansats under härskri och spottanden. Men förr än jag hunnit ögna det, hörde jag en klask, och där låg kvänen igen. Samma historia om igen några gånger. För varje smäll lät det i vanlig samtalston: ”leve gamla Sverige — nu skall du lära dig veta hut!”
Nu stod också folket så skockande tätt, att kvänerna icke vågade rycka fram. De vände litet tvekande och sakta till sin femböring — basrösten sist och saktast. Men åran blev nog icke betalad.
Bragden var icke stor som bragd betraktad, handlingen icke så
vacker som handling betraktad och risken icke så stor som risk
betraktad. Men denna oförfärade landstrykare värmde hjärtat, då han slog i rättan tid, stillsamt och beskedligt och med gamla
Sveriges namn på sin tunga.
På alla båtar gick ett surrande sorl av fiskare i kalsonger och toppluva: — — “Ss-a dok at han var svenske. Nei, naa mein eg — —!”