Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gorgo, örnen
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
av Selma Lagerlöf

Fram över Gästrikland
En dag i Hälsingland  →


[ 496 ]

XXXIX.
FRAM ÖVER GÄSTRIKLAND.

DET KOSTBARA BÄLTET.Onsdag 15 juni.

Örnen fortsatte att flyga, tills han hade kommit ett gott stycke norr om Stockholm. Där sänkte han sig ner i en skogsbacke och lossade greppet, varmed han höll fast pojken.

Men denne kände sig inte förr fri, än han började springa tillbaka mot staden, allt vad han förmådde.

Örnen gjorde då ett långt hopp, hann upp pojken och lade foten över honom. »Är det din mening att vända tillbaka till fängelset?» frågade han. — »Vad har du med mig att göra? Jag måtte väl få gå, vart jag vill, för dig,» sade pojken och försökte att komma undan. Då fattade örnen stadigt om honom med sina starka tår, lyfte och for återigen norrut.

Nu flög örnen med pojken över hela Uppland och stannade inte, förrän han kom till det stora vattenfallet vid Älvkarleby. Han slog ner på en sten, som låg mitt i älven strax nedanför det brusande fallet, och släppte på nytt lös fången.

Pojken såg genast, att här fanns ingen möjlighet att rymma från örnen. Ovanför dem kom fallets vita skumvägg nerstörtande, och runt omkring dem strömmade älven fram i mäktig fors. Han var mycket förbittrad över att på detta sätt göras till ordbrytare. Han vände ryggen åt örnen och ville inte säga ett ord till honom.

[ 497 ]

O. Halldin, foto.

Älvkarlebyfallet.

[ 498 ]Men när örnen nu hade satt ner pojken på en plats, där denne inte kunde undkomma, berättade han för honom, att han hade blivit uppfostrad av Akka från Kebnekajse, och att han hade råkat i fiendskap med sin fostermor. »Och nu kanske du förstår, Tummetott, varför jag vill föra dig tillbaka till vildgässen,» sade han till sist. »Jag har hört sägas, att du står högt i gunst hos Akka, och det var min mening att be dig medla fred mellan oss.»

Så snart pojken begrep, att örnen inte hade fört bort honom bara av egensinne, blev han vänlig mot honom. »Jag hade bra gärna velat hjälpa dig med detta, som du ber mig om,» sade han, »men jag är ju bunden av mitt löfte.» Och nu berättade han i sin tur för örnen hur han hade råkat i fångenskapen, och att Klement Larsson hade lämnat Skansen utan att ge honom fri.

Men örnen ville i alla fall inte avstå från sina planer. »Hör nu på mig, Tummetott!» sade han. »Mina vingar kan bära dig, vart du vill komma, och mina ögon kan leta reda på vad helst du vill finna. Tala om för mig hur mannen såg ut, som tog löftet av dig, och jag ska söka opp honom och föra dig till honom! Sedan blir det din sak att förmå honom att ge dig fri.»

Detta tyckte pojken vara ett gott förslag. »Jag märker nog, Gorgo, att du har haft en så vis fågel som Akka till fostermor,» sade han. Han beskrev därpå Klement Larsson mycket noga, och han tillade, att han hade hört sägas på Skansen, att den lille spelmannen skulle vara från Hälsingland.

»Vi ska söka igenom hela Hälsingland ifrån Lingbo till Mellansjö, ifrån Storberget till Hornslandet,» sade örnen. »I morgon innan kvällen ska du komma till tals med karlen.» — »Nu lovar du visst mer, än du kan hålla,» sade pojken. — »Jag vore väl en dålig örn, om jag inte dugde till så mycket,» svarade Gorgo.

[ 499 ]När Gorgo och Tummetott reste från Älvkarleby, voro de goda vänner, och pojken satte sig nu att rida på örnryggen. På så sätt kom han återigen i tillfälle att se något av de trakter, som han for fram över. När han hade burits i örnens klo, hade han ingenting kunnat se. Det var nästan väl för honom, att han inte hade så bra reda på sig, för om han hade vetat, att han denna morgon hade rest fram över Uppsala högar, Österby stora bruk, Dannemora gruva och Örbyhus gamla slott utan att ha fått se något av dem, hade han säkert blivit rätt bedrövad.

Örnen bar honom nu med god fart bort över Gästrikland. I södra delen fanns inte mycket, som kunde fängsla blickarna. Där utbredde sig en slätt, som nästan överallt var täckt med granskog. Men längre mot norr sträckte sig tvärsöver landskapet, från Dalagränsen till Bottniska viken, en vacker trakt med lövträdsklädda kullar, blanka sjöar och forsande strömmar. Här lågo folkrika socknar omkring sina vita kyrkor, vägar och järnvägar korsade varandra, husen lågo vackert inbäddade i grönska, och blommande trädgårdar sände ljuvliga dofter upp i luften.

Utmed vattendragen funnos flera stora järnverk, sådana som pojken hade sett i Bergslagerna. De lågo med tämligen jämna mellanrum i en rad ända fram mot havet, där en stor stad utbredde sina vita husmassor. Norr om denna rika bygd vidtogo åter mörka skogar, men där låg inte landet slätt under dem, utan höjde sig till åsar och sänkte sig till dalar som ett upprört hav.

»Det här landet är klätt i granriskjortel och gråstenströja,» tänkte pojken för sig själv. »Men kring midjan bär det ett bälte, som inte har sin like i kostbarhet, för det är utbroderat med blånande sjöar och blommande hagar, de stora järnverken pryder det som en rad av ädla stenar, och till spänne har det en hel stad med slott och kyrkor och stora klungor av hus.»

När de resande hade färdats en bit uppåt den norra skogstrakten, slog Gorgo ner på översta toppen av en kal [ 500 ]bergshöjd, och då pojken hade hoppat ner på marken, sade örnen: »Här finns villebråd i skogen, och jag tror inte, att jag kan glömma fångenskapen och riktigt känna mig fri, förrän jag har fått dra ut på jakt. Du blir väl inte rädd, om jag far ifrån dig?» — »Ånej, det blir jag väl inte,» sade pojken. — »Du kan gå, vart du vill, bara du finns här, när det lider mot solnedgång,» sade örnen och for sin väg.

Pojken kände sig allt rätt ensam och övergiven, där han satt på en sten och såg ut över den nakna bergmarken och de stora skogarna, som lågo runt omkring den. Men han hade inte suttit där länge, förrän han hörde sång nerifrån skogen och såg något ljust röra sig inne bland träden. Han såg snart, att det var en blå och gul fana, och han förstod av sången och det glada glammet, som han hörde, att fanan bars i spetsen för ett helt tåg av människor, men det dröjde länge, innan han kunde se vilka de voro. Fanan fördes på slingrande stigar, och han satt och undrade vart den och de, som följde efter den, skulle styra kosan. Han kunde ju aldrig tro, att de skulle komma upp till den fula, ödsliga bergvidden, där han satt. Men det gjorde de ändå. Där kom fanan fram i skogsbrynet, och efter den kommo alla de frammyllrande, som den hade visat vägen. Det blev liv och rörelse över hela höjden, och den dagen fick pojken så mycket att se på, att han inte hade tråkigt ett ögonblick.


SKOGENS DAG.

På den breda bergsryggen, där Gorgo hade lämnat Tummetott, hade det gått fram skogsbrand för en tio år sedan. De kolnade träden voro fällda och bortförda, och det stora brandfältet hade börjat beklädas med växtlighet i utkanterna, där det gränsade till den friska skogen. Men största delen av höjden tedde sig naken och ohyggligt [ 501 ]


Sandvikens järnverk.

[ 502 ]ödslig. Svarta stubbar stodo kvar mellan hällarna som ett vittnesbörd om att här hade funnits stor och präktig skog, men inga unga trädtelningar sköto upp ur marken.

Folk undrade över att det gick så långsamt för bergshöjden att åter beklädas med skog, men man tänkte inte på att när skogsbranden hade gått fram där, hade marken varit utan fuktighet efter en lång torka. Därför var det inte nog med att träden hade brunnit och att allt växande på marken: ljungen och getporsen och mossan och lingonriset, också hade strukit med, utan själva myllan, som täckte berggrunden, hade efter branden blivit torr och lös som aska. Den virvlade upp i luften vid varje vind, och som höjden låg utsatt för blåsten, hade den ena hällen efter den andra blivit rensopad. Regnvattnet hjälpte naturligtvis till att föra bort myllan, och sedan nu vind och vatten hade hållit på att feja av berget i hela tio år, låg det så kalt, att man snarast kunde tro, att det skulle komma att förbli öde ända till världens sista stund.

Men en dag i början av sommaren samlades alla barnen i den socknen, där det avbrända berget fanns, framför ett av skolhusen. Vart och ett av barnen hade hacka eller spade på axeln och matsäcksknyte i handen. Så snart alla voro komna, drogo de i ett långt tåg uppåt skogen. Fanan bars i spetsen, lärare och lärarinnor gingo vid sidan, och efter följde ett par skogvaktare och en häst, som drog ett lass med tallplantor och granfrön.

Det där tåget stannade inte i någon av björkhagarna, som lågo närmast bygden, nej, det bar av långt inåt skogen med det. Det följde gamla fäbodstigar, och rävarna stucko förvånade fram sina huvuden ur lyorna och undrade vad det här var för fäbodfolk. Det tågade förbi gamla kolbottnar, där milorna brukade resas om höstarna, och korsnäbbarna vredo på sina krokiga näbbar och frågade varandra vad det var för slags kolargubbar, som nu trängde in i skogen.

[ 503 ]Så kom tåget då till sist upp till den stora, avbrända bergvidden. Där lågo stenarna nakna utan de fina linnearankorna, som en gång hade klätt dem, hällarna voro berövade den vackra silvermossan och den vita, behagliga renlaven. Omkring det svarta vattnet, som hade samlats i klyftor och fördjupningar, fanns det inte någon harsyra och inga kallablad. De små jordfläckarna, som ännu lågo kvar i skrevor och mellan stenar, voro utan ormbunkar, utan skogsstjärnor, utan vit pyrola, utan allt det gröna och röda och lätta och mjuka och sirliga, som brukar kläda skogens botten.

Det var, som om det hade gått en ljusning över den gråa bergshöjden, när socknens alla barn spredo sig över den. Det var åter något glatt och fint, friskt och rosigt. Det var ungt och växande. Kanske att dessa skulle hjälpa den övergivna stackaren till litet liv igen.

När barnen hade vilat sig och ätit, grepo de till hackor och spadar och började arbeta. Skogvaktarna visade dem hur de skulle bära sig åt, och de satte ner planta efter planta på alla de små jordfläckar, som de lyckades upptäcka.

Medan barnen planterade, gingo de helt förnumstiga och talade med varandra om hur de små telningarna, som de satte ner i jorden, skulle komma att binda myllan, så att den inte kunde blåsa bort. Och inte nog med det, utan det skulle bildas ny mylla under träden. Och i den skulle det falla frön, och om några år skulle de kunna plocka både hallon och blåbär här, där det nu bara fanns kala hällar. Och de små plantorna, som de satte, skulle ju så småningom bli till höga träd. Det skulle kanske komma att byggas stora hus eller granna skepp av dem.

Men om barnen inte hade kommit hit och planterat, medan det ännu fanns litet jord kvar i skrevorna, då hade all myllan blivit bortförd av vind och vatten, och berget hade aldrig mer kunnat bli skogbeväxt.

»Ja, det var för väl, att vi kom hit,» sade barnen. »Det var i sista laget.» Och de kände sig otroligt viktiga.

[ 504 ]Under det att barnen arbetade uppe på berget, gingo far och mor hemma, och om en stund började de undra hur barnen redde sig. Det var ju bara spektakel förstås, att sådana skulle plantera skog, men det kunde ju i alla fall vara roligt att se hur det gick för dem. Rätt som det var, voro både far och mor på väg upp till skogen. När de kommo in på fäbodstigen, råkade de flera av grannarna. »Ska ni opp till brandfältet?» — »Vi ska så, ja.» — »Opp och se på barnen?» — »Ja, opp och se hur de bär sig åt.» — »Det blir väl bara lek av det?» — »Inte blir det väl många skogsträd utsatta av sådana.» — »Vi har tagit med oss kaffepannan, så att de kan få litet varmt, eftersom de ska leva på matsäck hela dagen.»

Så kommo far och mor upp på berget, och först tänkte de bara på hur vackert det tog sig ut med alla de små rosenkinderna, som voro spridda över de gråa hällarna. Men sedan lade de märke till hur barnen arbetade, hur somliga satte ut plantor och andra drogo upp fåror och sådde frön och några ryckte bort ljung, för att den inte skulle få förkväva de små träden. Och de sågo, att barnen togo arbetet på allvar och voro så ivriga, att de knappt hade tid att se upp.

Far stod en stund och tittade på, och så började han rycka upp ljung. Bara på lek liksom. Barnen voro läromästare, för de voro redan hemma i konsten, och de fingo visa far och mor hur de skulle bära sig åt.

Det gick så, att alla de vuxna, som hade kommit för att se på barnen, togo del i arbetet. Då blev det förstås mycket roligare, än det hade varit förut. Och om en stund fingo barnen ännu mer hjälp.

Det behövdes flera verktyg däruppe, och ett par pojkar med långa ben skickades ner till bygden efter hackor och spadar. När de sprungo förbi stugorna, kommo de hemmavarande ut och frågade: »Vad står på? Har det hänt någon olycka?» — »Ånej då, men hela socknen är oppe [ 505 ]vid brandfältet och planterar skog.» — »Är hela socknen där, då ska väl inte vi sitta hemma.»

Så kommo människorna strömmande upp till det avbrända berget. Först stodo de stilla en stund och sågo på, så kunde de inte låta bli att ge sig in bland de arbetande. För det kan vara roligt att gå och så sin åker på våren och tänka på säden, som skall komma upp ur jorden, men detta var något ännu mera lockande.

Det var inte bara svaga strån, som skulle komma upp ur den här sådden, utan det var starka träd med höga stammar och mäktiga grenar. Det var att ge upphov inte bara åt en sommars gröda, utan åt många års växtlighet. Det var att väcka insektsurr och trastsång och tjäderspel och allt slags liv på den ödsliga bergvidden. Och så var det liksom ett minnesmärke, som man reste sig inför kommande släkten. Man kunde ha gett dem en kal, naken höjd i arv, och nu skulle de i stället få en stolt skog. Och när de efterkommande besinnade detta, skulle de förstå, att deras förfäder hade varit ett gott och klokt folk, och de skulle tänka på dem med vördnad och tacksamhet.