Norrtullsligan/Kap 05
| ← Kapitel IV. |
|
Kapitel VI. → |
V.
Baby fyllde år i går, och fast det kom mycket olämpligt i slutet på månaden, hade hon kafferep för ett halvt dussin av sina bästa vänner på F. B. Och Ligan salade till ett paraply med röda rosor i bården, till vilket jag skrev verser, där jag krampaktigt rimmade på notarie. Men hon bar hela dagen en ros i skärpet och en lyckoglimt i ögat, och båda delarna var från honom.
Vi hade ett bestyr att få allt i ordning. Baby och jag skyfflade ned ett par köttbullar på Vasaautomaten, och sedan gnodde vi i bagarbodar och fruktbutiker, varpå vi tog sats och störtade uppför trapporna. Halvvägs mötte vi Eva, som slutar tidigare, i handen bar hon två stora pillerburkar, som rymt 500 Blauds järnpiller, och hon förklarade, att hon skulle köpa grädde från magasinet. Men hon påstod, att hon sköljt dem i två varma vatten.
När vi kom upp, ramlade vi över Emmy, som tvättade golvet i tamburen, klädd i pincenez. Eva hade redan satt i blommor, och så dukade vi så fint vi kunde, fast själva fick vi dricka i blomstervaser, och inte kunde gästerna begära att få en hel sked var. Brödkorgen var en upp- och nedvänd lampkupa med servett i, men, som Eva sade, man får ta skeden, dit man kommer. Det är bara att kalla det att leva bohem, då blir det genast finare än kristallskålar.
I all tysthet hade jag gått och varit litet rädd för Babys fest, ty ett halvt dussin oblandade damer och därutöver brukar verka mycket nedtryckande på mig. Men det var inte farligt med de här. Det var som en orkan, förstås, då de kom uppstörtande alla sex och de dånande bränningarnas skum bröt sig kring Baby, men de var rara och enkla och glada, och endast ett par verkade fruntimmer. Ibland måste jag gå avsides och vila öronen, men på det hela taget gick det förträffligt.
Baby var näpen som värdinna med sitt vackra, ljusa hår, sina mjuka, rosiga kinder och sin lilla vittförklädeshuslighet. Och alla sade:
— Du skulle vara gift, Baby, så här passar du bättre än på F. B.
— Ja, men tror ni då, jag får den jag vill ha? frågade Baby, alldeles som om de skulle kunnat se in i notarien och framtiden.
— Nej, Baby, sade jag, man får aldrig den man vill ha, men man kan möjligen få den en annan vill ha, och det är lika bra, nästan bättre.
Från detta var övergången omärklig till herrarna på F. B., och då måste jag gå ut i köket ett tag, där jag satte på en panna vatten för att diska.
Där uppsöktes jag av en av Babys gäster, en lång, benig en, äldre än de flesta, som tagit sitt parti och blivit humoristisk, så att hon blev bjuden med därför.
— Hon är socialast intresserad av oss alla, hade Baby förklarat för mig, och grälar alltid på oss för att vi inte har några allmänna intressen. Hon säger, att man bör göra sig mogen för rösträtten, men hon har nog aldrig varit ung och sådant (med sådant menar Baby älskog). Baby tror, att det sociala kommer med åren, och jag säger, att det vore väl, om så vore, för då kunde man ha hopp om henne också. Nej, jag har tänkt gifta mig! svarar Baby, och det finner hon vara logik, som det också är.
— Fröken tycker visst inte heller om, sade den humoristiska, att höra på, hur de talar trams därinne.
— Kanske inte, sade jag, men om ni ville hjälpa mig att torka disken, skulle jag sätta mycket stort värde på det. Så lämnar vi dem en stund åt sitt öde.
— Man kan helt enkelt inte lämna massorna åt sitt öde, sade hon, de måste undervisas. Ja, de har naturligtvis redan pekat ut mig såsom den, som blivit socialt intresserad såsom sviter av en olycklig kärlek. Så ni vet, att det är jag, som ivrar för sammanslutning och strejk till nyåret. Kan ni åstadkomma något oerhört musikaliskt oväsen?
— Ja, på dragspel.
— Har ni emot på att ta upp en liten sång, så får jag sedan säga några ord, det passar så bra här, i en liten utvald och pålitlig samling.
Ja, det var jag med om, vi tvingade dem att tiga med Arbetets söner, varpå den humoristiska steg upp på en stol och talade:
— Ja, små flickor, här sitter ni nu och jollrar om våra kassörer och ingenjörer.
Någon viskade ironiskt: rönnbären!
— Är sura, ja, inföll hon torrt, jag har smakat dem. — Men tänka på att på allvar förbättra er ställning med annat än äktenskap och andra lotterier, det vill ni inte. Ni har ingen samhällskänsla, nej, och ingen känsla för er egen värdighet. Ni uppröres inte över den orättvisa man begår mot oss, då vi får ungefär hälften så stor lön för samma arbete, nej, inte samma, för vi hinner vid Gud mycket mera. (Du pratar, tänk på kassör Svensson, ä, Svensson o. s. v.) Det är ett lättsinne, begriper ni (handen i bordet), och det är rätt åt er, att ni har det som ni har det. Men i alla fall kan jag inte låta bli att försöka sätta lite förnuft i er. På nyåret kommer vi överens om att på en gång begära 200 kr. förhöjning och en timmes kortare arbetstid. (Du är galen, det tror du går, direktören kör ut oss — —.) Går, sa ni, nej, det går inte, naturligtvis, och då strejkar vi! (Vad ska vi då leva på? Våra besparingar kanske?) Ja, fortsatte hon utan att låta sig bekomma, på våra besparingar och så vädjar vi till alla andra kvinnliga kontorister och ber dem hjälpa oss. Det skall gå, om vi är eniga! Men ingen får bli förrädare!
Och så klev hon ned från stolen.
Men nu voro de andra i tagen, och efter fem lättvindiga minuter var ett strejkförbund bildat, med den humoristiska som ordförande, och var och en betalade 1 kr. till strejkkassan. Då turen kom till Emmy, drog hon sig undan och ville tänka på saken.
— Jag tycker vi har det rätt bra som vi har det, mumlade hon, för resten orkade jag inte följa med riktigt, ni talade ju alla på en gång. Och så har man ju inte så långt kvar.
Strax därpå gick de, och när vi kände efter, var vi dödströtta allesammans. Men vi fortfor hela kvällen att skrika till varandra, som om det gällt att överrösta Niagara.