Norrtullsligan/Kap 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel III.
Norrtullsligan
av Elin Wägner

Kapitel IV.
Kapitel V.  →


[ 26 ]

IV.

Den 16 oktober.

Efter söndag blir det lätt måndag, säger Eva.

Klockan är ungefär 8, men ännu har ingen rört sig. Klockan blir tio minuter över, och ett stönande höres inifrån Emmys och Magnhilds sovgemak.

Det är måndagsmorgonens tragedi, som tar sin början. Den enas suckar avlöser den andras, den ena förklarar att hon är olycklig, som ligger så länge, den andra, att hon är vansinnig, men ändå rör ingen på sig.

— Lär er att lida utan att klaga, flickor! säger jag och är med ett ryck uppe ur sängen.

De andra följer efter, men detta är den enda stund på dagen, då Eva är vid farligt humör. Så går det till varenda dag, samma brutala och förtidiga lösryckande från sängvilan, samma klagolåt och brådska och sedan i galopp till kontoret. Jag har hållit på två veckor, men tycker, att jag har år av samma enformiga tillvaro bakom mig. När jag hållit [ 27 ]på några är, kommer jag antagligen att tycka, att de är som en vecka.

Jag tror, att de inte just personligen har något emot mig, mina herrar på kontoret, men att de ogillar min därvaro av princip. Chefen själv tror jag inte har några vidare principer i kvinnofrågor, dem löser han för egen del enkelt och rationellt, sägs det, men de två unga juristerna har så många flera. I dag stack vi emellan med ett förfärligt gräl, när chefen åt frukost. Det gick, som det alltid går, jag blev tystad, men inte övertygad.

Det gällde rätten för oss kvinnor att arbeta, och tänk, att man i våra dagar skall behöva gräla om den saken!

Men bägge de unga herrarna, mycket unga är de för resten, hade obevekligen klart för sig, att vi ingenting hade att göra på arbetsmarknaden och aldrig gjort annat än förtret där. Det var vår därvaro, som var skulden till den sjunkande äktenskapsfrekvensen. Vi tog ju rakt av med berått mod brödet ur munnen på männen.

— Vad vill ni då att vi skall göra? sade jag. Låta bli att arbeta?

— Ja visst!

— Skulle det gå lika bra utan oss?

— Mycket bättre.

— Om vi allesammans nu på en gång lade [ 28 ]ned vårt arbete, skulle ni kunna rycka in och sköta både ert och vårt?

— Ja, det skulle väl vara en enkel sak.

— Vad skulle vi göra? Skulle vi svälta ihjäl?

— Nej, ni skulle bli försörjda.

— Av er?

— Ja, vi har ju våra hem — —

— Jag har inte något hem, sade jag, och jag är fattig och har en liten bror. Jag måste arbeta och ta vad jag kan få, i mitt fall blir era principer så tomma och meningslösa.

Jag grät inte alls, fast jag mycket väl skulle kunnat göra det, och så kom chefen.

På middagen, när jag klädde på mig i tamburen, klev häradshövding Tyrén fram till mig.

— Jag är ledsen, ifall ni är ledsen, sade han.

— Verkligen? frågade jag. Men med det behöver ni inte förstöra er middag.

— Vi sade visst något, som sårade er vid frukosten.

— Om ni säger, att ni sade något med syfte att såra mig, så träffar ni rättare, svarade jag med ryggen åt honom. Sådant där har jag dresserat mig till att kasta av mig. God middag.

Nu hoppas jag, att han inte försöker alltför snart med mig igen. Han ser för resten ut att vara en snäll gosse och att han har en krass uppfattning av kvinnan, tycks han inte kunna rå för, eftersom alla män har det. Jag har bara [ 29 ]träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde det inte heller.

Baby brukar komma till hushållsskolan samtidigt med mig, men i dag uteblev hon, och jag måste äta ensam. Boskapen utfodras vid små bord, och det är så fullt, att det alltid står några hungriga djur och väntar på ens plats. Man ser ofta kotterier, men lika ofta enslingar, som jag, och alla sitter vi och försöker studera varandra, medan vi väntar på pepparrotsköttet. Det är unga och gamla, mest kvinnor och mest gamla. På mig verkar de som sorglustiga framtidsvyer, dessa typer för en löjlig ålderdom utan värdighet, lika frånstötande antingen den myser av en urblekt och torftig förnöjsamhet, när kåldolmarna ställs fram, eller den knarrar småaktigt och gnatigt vid enahanda syn. När jag blir gammal och utan hem och barn att se om mig, skall jag koka mat i kakelugnen och gå ut i skymningen. Jag måste tänka, apropos gammal, på vad Putte sade i går:

— Hör du, Pegg, det vore allt spralligt, om du gifte dig snart.

— Tycker du inte jag kan vänta litet än? frågade jag förvånad.

— Sällan, Pegg, då kommer du på överbliven kartan.

— Vad har du fått det från?

—Pojkarna sa så i lördags, när du hade varit [ 30 ]uppe med mig. Men de trodde inte du rådde för det, för det är inte så gott att haffa en karl, när man inte är en mässingshäkta.

— En — vad för något?

— En jänta med storkovan, begriper du inte det?

Putte, Putte! Av barnen får dårarna höra sanningen.

Jag tror, att Ligan förstår, att jag sliter en smula ont i början, som Eva förutsade. Ingen säger något, men de är alla så vänliga. I kväll, när jag kom hem, satt Eva på golvet med Fröding i handen och vaktade spritköket. Det skulle bli extra kaffe, och jag tror, att det var lite för min skull. Här är kommunismen genomförd i praktiken. Allt mitt är Ligans och tvärtom, och den som händelsevis är stadd vid kassa hjälper med glädje de andra, om de icke är det. Och det är de i allmänhet inte. Vi är fattiga men stolta.

— Låt oss tala litet illa om vår nästa, sade Eva, då kaffet var färdigt.

— Nej, sade jag, låt oss i stället tala om våra chefer. Hur är det med din, Eva, är han inte — —?

— Kär i mig, jo visst! Det är en egenhet hos mina chefer. Jag har varit på alla möjliga kontor, men nästan överallt har det varit någon, som velat kyssas i nacken. Så tog jag då det [ 31 ]här på begravningsbyrån, för jag trodde att i ständig närvaro av döden… Men den här är den värsta.

När jag erinrar mig allt i den vägen jag varit med om och så tänker på min stackars gamla pappa, som inte ville låta mig gå utan förkläde med en stadgad barndomsflirt på en kyrkokonsert hemma i Linköping i somras — Händels Largo du förstår och så vidare — ja, vet du, då vill jag både skratta och gråta. Och när vi sedan superade på stans automat — smörgås och mjölk — inspirerade honom detta företag till en hel liten broschyr i sedlighetsfrågan. Min stackars lilla pappa, du skulle bara ana!

— Är han aldrig häruppe? frågade jag.

— Jo, en gång, förra våren. Han besökte då min chef för att ”höra hur min dotter skötte sig” och be gubbkräket kan tänka ha litet faderlig omsorg om mig.

Och chefen höll sig allvarlig och bad pappa vara övertygad om, att han kände sina skyldigheter mot de unga flickor, han hade i sitt arbete.

Men dagen därpå hade jag en ny och kärkommen anledning att ge honom en örfil i korridoren. Vilken dråplig landsortsfysionomi du sätter upp, Elisabeth! Men vänta du bara, du får nog känna på, du också. Du är ju Ligans skönhet.

[ 32 ]Och så fick hon tag i dragspelet och sjöng så det ekade:

Alla har vi skulder, alla har vi skulder,
ingen har sin oskuld kvar.»

— Nej, men Eva! sade Emmy strängt.

— Å, sade Eva, jag glömde dig alldeles.

— Och Baby, sade jag på försök.

— Har du sett, vad Baby har för sig? frågade hon tillbaka. Hon kom hem för en halvtimme sedan och smet in i köket, och jag är viss på, att hon i tysthet arbetar på att få bort den allra rysligaste smörjan av sina skor och kjolar. Det har aldrig hänt henne förrän i går, men då såg de ut som den lerklump, varav vår Herre danade Adam. Kan du räkna ut, varför älskande par alltid drar i väg, där det går över galoscherna?

— Är det notarien? sade jag.

— Ja, och djurgårdspromenaden.

Men hade Eva verkligen rätt i, att jag skulle få känna på något nytt?

Kan det bli annat än den gamla visan med ett nytt namn?