Norrtullsligan/Kap 06
| ← Kapitel V. |
|
Kapitel VII. → |
VI.
Baby och jag är ute och går på kvällen. Egentligen ville Baby alls icke gå med mig, men notarien har nattvakt. Den historiska novemberdimman ligger i dag som i går och alla dagar över staden. Det är inte den där täta, sega, ogenomträngliga, som gör vandringen på gatorna till ett äventyr med ständiga överraskningar, det är en äldre, slapp, gråtmild dimma, i vilken jag åtminstone inte vinner mina segrar. Den obeskrivliga ältan på gatorna smyger sig kvinnligt mjukt och smeksamt uppåt kängskaften och klättrar lekfullt i små stänk uppåt kjolkanterna och vad därutöver är, och man blir trött och tung — när man inte är kär, som Baby, förstås.
Baby är förtjusande, men det vet hon inte. Här går vi alla andra så här dags på dagen med raka lockar och krokiga ryggar, men hon är lika krusig och spänstig som på morgonen.
Hon tar min arm och talar, med avbrott endast vid de bättre bodfönstren, om notarien. Han flirtar målmedvetet med henne och har fångat mitt hjärtebarns hjärta. Medan hon talar, går jag och undrar längs hela museikajen, hur det skall sluta. Jag märker nog, att hon tror på tre rum och kök i Vasastan, och jag nänns inte säga henne, att jag tvivlar. Ju äldre jag blir, dess lättare är det att veta saker och tiga med dem, och mina erfarenheter trugar jag på ingen. Men jag måste småle litet tyst och trött i dimman åt att i Baby iaktta Mig själv, som också en gång icke aktade för rov att gå omkring och tala vitt och skrytsamt och förälskat om min första Någon. Han var just icke notarie, och den här har smakfullare halsdukar, men någon annan skillnad ser jag inte.
Jag finner hos Baby, som hos mig själv en gång, en orörd och oskymfad skatt av ömhet, av stolt och ödmjuk, luftig och genomskinlig kärlek, blandad med en något mystisk andakt, som hos ett litet helgon, som ännu icke vet, vad som bor i hennes själ och kropp. När jag så tänker på, hur det går med allt detta, vämjes mitt hjärta. Och jag, som aldrig är sentimental, då det gäller mig själv numera, blir det inför Baby. Ty hon är litet för god ännu för en portgångsroman och skeppsholmsflirt bland hundrade andra.
Vi stannade vid Skeppsholmsbron och såg de sömniga, suddiga ljusen på Söder liksom genom en hinna, så vände vi, och jag blev bara tröttare och tröttare. Vid Karl XII:s torg bjöd jag på spårvagn med övergång — ett brott mot principerna, men det är så långt och uppför till Norrtullsgatan.
I vagnen träffade vi på en av Babys kamrater från F. B. — som man alltid gör i spårvagnarna — och henne tog vi med oss upp till Ligans håla. Den har för resten blivit en samlingsplats för våra hemlösa vänner, däribland ett par älskande, som Eva tagit hit och beskyddar, och det är alltid min hemliga fasa, när jag går hemåt, att de skall vara där, ty då är det inte fråga om annat, än att vi får hålla till i köket. Men den fördelen är det då, säger Eva, då jag knotar, att vi inte behöver elda så mycket, eftersom ”luften är het av kyssar”, när de går sin väg.
I dag var det mycket riktigt folk också, manfolket var gudskelov gånget, men flickan skulle vara kvar en stund ännu för att hämta krafter att se sin inackorderingstant i ögonen.
Emmy låg och var sjuk och såg ut som döden igen, men nu bryr jag mig inte om att bli förfärad längre. Jag vet ju ändå, att hon skall vara först klädd och färdig för kontoret av oss alla nästa morgon.
Eva satt och knådade på något, som hon påstod skulle bli en vinterhatt, men när vi kom, flög hon upp och påstod, att vi skulle elda en brasa och utbyta tankar.
— Vi har varken ved eller tankar! sade jag.
— Jag har självmordstankar, om det duger! sade vår sistkomna gäst och ramlade ned på Emmys ottoman.
— Är du ute och ser på rum igen, stackars Gerda? sade Baby.
— Nej! sade Gerda. — Jag är ute och luktar på inackordering, det är mycket värre. Jag vill inte bo ensam mera…
— Du anser, att det medför för många frestelser?
— Nej! sade hon. — Det medför alldeles för litet frestelser. Och därför skall jag flytta till 1 december. Men ännu vet jag inte, var jag skall luta mitt huvud.
— ”Min älskade, ditt huvud lägg intill mitt hjärta sakta…”
Baby deklamerar Levertin på fullt allvar.
— Ja, vet ni, flickor! sade Gerda ogenerat. — Något sådant måste göras! Inackorderingsprisen i Stockholm är bestämt beräknade för flickor med biinkomster. Å, jag har varit på så många ställen, ett, två, tre bara i dag. Och nu skall ni få höra… en cigarrett? Nej, fröken Elisabeth är då för hygglig! — På första stället kom ett smutsigt, ölångande, obeskrivligt väsen emot mig, och i fonden öppnades en dörr och släppte ut skrik och skratt och glada änkan. ”Jag hade sett en annons,” jaha, och så fick jag se rummet, det var inte illa och priset 80, och ”jag skall tänka på det till i morgon”.
Efter att ha hämtat något mod på en automat, stegade jag till en adress på Östermalm, ett av de brunaste och respektablaste husen på en av de mest uppsträckta gatorna. En vassnäst och kjolig asket öppnade, jag kom in i en östermalstambur, av den där sorten, som för ögonblicket gör det så lätt för en att försaka denna tillvaron och vända sig mot den nästa. Mot mig strömmade en doft av flott och sedlighet, som borde gjort det mycket enkelt för mig, om jag kommit att bo där, att försaka andras kött, samt djävulen och världen dessutom. Ty ni skulle sett rummet! Kan ni tänka er drottning Isabellas linne, dagen innan mohrerna blev utdrivna ur Spanien? Och möblerna såg trots sedligheten ut, som om de blivit prostituerade av allt det lösa inackorderingsfolket i Stockholm.
Medan hon talade, iakttog jag fröken Gerda. Hon hade krupit upp i ottomanen som en katt, och det var stil på henne. Hon var väl klädd och kammad, ansiktet var litet grovt men vackert med starka färger, och det var endast vid ogynnsam belysning man såg de trettio åren.
— Skall ni ge svar på sedligheten i morgon också? frågade jag.
Hon vände sig mot mig för att replikera, och jag såg en glimt av överdåd i ögonen.
— Nej, sade hon. — Jag sa att jag inte tålde bo åt norr. Då bedyrade hon, att det var söder, men det håller jag för otroligt. Jag har varit på ett par ställen till, där det var badrum och kostade 125 och 130 kr. i månaden. Som jag har nitti i lön och aldrig får mer, går det förträffligt ihop eller hur? Det blir väl det att jag hamnar på S. S. B. B.
— Skryt lagom, sade Eva, tror du det är så lätt att komma dit då.
— Jag tänkte just föreslå, att ni skulle skaffa er en älskare, sade jag.
Baby och fästmön hajade till, vi andra skrattade.
— Jag skulle bara gjort det för länge sen, sade fröken Gerda med en vårdslös gest. — Vem tror ni har tackat mig för att jag gått här tills jag blivit 30 och mer och varit så himla sedlig, som hjältinnorna i Marie Sophie Schwartz' romaner?
— Ja, inte männen, sade jag.
— Och inga andra heller, tycks det. Jag kan ju inte få en inackordering mer för det.
— Nej, anmärkte Eva, som provade sin hatt framför spegeln och flirtade självbelåtet med sin vackra moitié i glaset. Du kan ju inte ens komma in på Änkhuset eller Fristad.
— Å, fröken kommer nog att gifta sig, när den rätte kommer, sade fästmön. (Så säger de alltid.)
— Kära ni, sade Gerda, den rätte har varit här så många gånger, men han har fått gå igen.
— Det förstår jag inte, sade Baby blygt. Om det vore någon, som jag älskade helt och fullt, skulle jag följa honom vad jag än hade för händer.
— Men tänk om du höll på att tvätta håret, Baby, barn, sade jag blitt.
Baby fick stora fuktiga ögon, och jag ångrade mig djupt, men Gerda inföll taktfullt, vänd till Baby:
— Vi hade ingenting att följas åt på, Baby. Ingen av alla de rätte hade en båt, som kunde bekvämligen bära mer än en, och så fick det förr vara.
— Man skulle ge de unga männen de höga lönerna, så att de kunde ta sina flickor i båten. Sen kunde de ju få mindre och mindre i stället för tvärtom. Då sluppe vi ro i vägen för varandra.
— Och stjälpa varandra.
— Och slåss med årorna. Ja, men det är verkligen en tanke. Vad du är klok, Eva. Så synd, att du har så relativt litet inflytande över världsordningen?
— Ja, i så fall kunde det vara någon framtid med att vara sedlig, sade Gerda. Tänk, det retar mig så jag kan dö, att jag varit så rädd om mig, att jag endast motvilligt och sällan givit en kyss åt en man, som jag inte trodde jag skulle kunna gifta mig med ovanpå. — Ja, det är sant, om ni tror mig eller ej. — Detta sista till svar på något klentroget i mina munvinklar.
— Då har du allt haft bra tråkigt i dina dar, sade Eva rakt ur hjärtat. Har du inte önskat, att du varit man?
— Jo, kvinnor får vi ju inte vara.
— Den stora skillnaden är den, sade jag, att när en manlig kontorist är trött av dagens arbete, går han ut och gör av med ett par sedlar på sina nöjen. En kvinnlig kontorist i samma predikament stannar hemma och tar ett aspirinpulver.
— Så har det varit, sade Gerda, men det skall bli annorlunda. Nej, nu måste jag gå, flickor! Jag skall ringa till er, när jag får en älskare. Vad har ni för nummer? Fast det glömmer jag, förstås!
— Det är detsamma som Din klara sol går åter upp, plus vers 3 i psalmboken, sade Eva. Jag följer med dig, för sockret är slut.
Jag såg nu att Baby var blek och tillintetgjord och sade:
— Hon menar ingenting med det, älskling!
Men jag är inte säker på den saken.
Vid trettio år gör en kvinna mer eller mindre lätt vad hon skulle fördömt vid tjugu.