Norrtullsligan/Kap 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel VI.
Norrtullsligan
av Elin Wägner

Kapitel VII.
Kapitel VIII.  →


[ 47 ]

VII.

Söndag, jag har glömt daton.

Jag gick hemåt från den obligata söndagsmiddagen hos farbrors på Strandvägen. Min kusin Görel hade varit förfärligt trolovad, jag hade uthärdat henne i det längsta, men då hon sade, att hennes fästman aldrig älskat någon annan än henne, gick jag, under förevändning att Putte måste läsa sina läxor. Karln hade ju i somras inför allas våra ögon varit djupt förälskad i en vacker fru med ett förflutet.

Sådant kan man stryka över, men man skryter inte mot bättre vetande.

När jag lämnat av Putte hos hans tant, styrde jag vägen hemåt. Jag tyckte det var skönt att veta, att där skulle vara mörkt och tyst och tomt. Jag skulle krypa hop i ett soffhörn tillsammans med för-25-öre-karameller och drömma, att jag var en gammal kvinna, som hade livet bakom sig.

Staden låg insvept i biografljus och luktade dåliga cigarretter. En tom begravningsvagn sneddade över Rödbodtorget. Jag gick Drott[ 48 ]ninggatan uppför och blev antastad sex gånger mellan Fredsgatan och Kungsgatan av Stockholms hjältar och riddersmän. Den sjätte var chefen, men han fann sig utmärkt och sade, att han känt igen mig på långt håll.

Det är något obeskrivligt med chefen. Inte bara det att han är en stor och glad syndare, men det att han hos mig verkar en sådan lust att vara så förtjusande och förledande, som han skulle vilja ha mig. Ibland kan jag tänka: ”ack, om jag kunde gå vackrare klädd än den vackraste för att lägga honom på knä för mig, om jag hade kjolar, som rasslade som ett lågt skratt, små skor från Sjöbergs att förälska sig i och spetsar och plymer och tvålar för 25 kronor stycket.

Då skulle han älska mig.”

Då — —

Han stannade och började prata. Han såg inte alldeles så bra ut som vanligt, men snällare och litet ledsen. Och när en man är det, måste han ögonblickligen tala om det för en kvinna helst under de 30.

— Vet fröken, sade han, jag är nedstämd och känner mig ensam och i behov av sympati.

— Jag ser det, sade jag.

— Gör ni? Ja, jag kunde tro det. Vill ni inte vända om och gå neråt med mig? Jag kan behöva ha någon bredvid mig, som alltid är [ 49 ]glad och pigg, annars kan jag inte plöja genom stan denna rysliga kväll med behållen yttre och inre jämvikt. Tänk att jag tror, att ni kunde känna er harmonisk om ni än vandrade Drottninggatan en slaskig söndagskväll.

— Ja visst, sade jag, för jag tyckte inte mina stämningar och lynnesskiftningar angick honom.

— Men i själva verket finns det något som heter söndagsleda, sade han undervisande.

— Gör det? sade jag.

— Vet ni inte det?

— Har icke råd eller tid och vill inte heller, sade jag käckt. (Ty det är en kvinnas bästa trumf att vara svag, när mannen är stark och att, när han tillåter sig att visa sig svag, låtsa sig starkare än hon är.)

— Ja, men vad tänkte ni på, innan ni mötte mig, när ni gick så där ensam och inte hade något att mota tankarna med?

— Å, sade jag tanklöst, jag tänkte bara på var jag skulle få en bra och billig kavaj åt min pys till julen.

O, himmel, då såg jag vid en lykta, att han trodde jag hade ett barn, och att Putte var ett felsteg av mig, men inte ett ljud kunde jag säga, och han anmärkte, att det var smutsigt på gatorna.

Men medan vi hasade nedför Hamngatan, fick [ 50 ]jag plötsligt syn på det skämtsamma i saken och kom i ett för mina begränsade tillgångar tämligen jäkligt humör.

Han föreslog tavernan, tyckte väl att den passade för situationen, och jag gick med, hemligt leende i min själ.

Vi fick vin, och över glasen och den smalhalsade buteljen hängde hans blickar vid mitt ansikte, förmodligen av intresse för mitt förflutna. Hans synbara iver förvånade mig, den verkade, som om han aldrig sett en bättre flicka med ett felsteg förr.

Han drack rätt mycket, och under de timmar, som följde, fick jag en djup inblick i hans ölsinne. Barometern stod på känslosamhet redan från början, och han talade mycket vackert om Tillvarons Gåta och Livets Korthet.

— Vad ni förstår bra, sade han efter en stund och skrubbade stolen litet mera åt mitt håll, så jag sade:

— Vad är klockan; ska vi inte gå?

Gå, inte, tvärtom, vi skulle dricka mera. Det var något lugnande med mig, och om vi varit ensamma skulle han lagt sitt huvud mot min axel som ett barn. (Han kan ju försöka under kontorstiden.)

— Det är så otryggt numera i världen, sade han, med den tomma himmelen, och ingen där att förbjuda en något för ens eget bästa.

[ 51 ]Jag frågade, hur han visste att himmelen var tom.

— Nej, det vet jag inte, svarade han, men vad jag vet är, att ”hissen är tills vidare avstängd”, som det heter.

— Ja, så får man gå trapporna. — Och på det viset höll vi på.

Gud skall veta, att jag icke sade några djupsinniga saker, jag satt mest bara och smålog så världsvist jag kunde. Men när vi skildes, stod han länge och tackade mig, för att jag givit honom en sådan trygghet med min närvaro.

— När ni, sade han, blir gammal en gång, blir ni en av de där litet fetlagda matronorna, som alltid finns hemma, när man söker dem, och som sitter i en stol vid fönstret och ler mot människorna och ger råd, men bara när man ber om. Då det hänt något ohyggligt, då man mördat, då man inte vågar vara i sitt eget sällskap, då tänker man först på er och går raka vägen och lägger sitt huvud i ert knä. Ni stryker då över håret och säger: Stackare, gråt; jag ser att du har det svårt, men nu skall vi tänka ut vad som är bäst att göra.

Jag var förfärligt förvånad över chefen; nog att jag sett många män i deras sentimentala stunder, då de är värre än någon av oss, men jag hade inte trott det om min häradshövding. [ 52 ]Naturligtvis var jag också smickrad, men jag skulle uppskattat honom mera, om han icke druckit så mycket av Bellios vin.

Det var ju rätt sent, när jag kom hem, så jag gick tyst. I Babys och Emmys rum såg jag från korridoren ett ljus fladdra mystiskt av och an, och när jag kom i dörren, mötte mig en rörande syn.

Baby i utslaget hår, i underkjol och ett litet vitt spetsliv dansade tyst och andäktigt boston med en tänd lampa i ena handen, som hon log mot och gav ögon — o, kvinna, kvinna — —!

Jag stod tyst och tänkte:

— Sådan var min själ, när jag började —

Faktiskt måtte jag blivit litet nervös av att spela tant åt häradshövdingen, ty jag kände tårarna, men då sade jag:

— Hm, Baby, du har då fått en eldig kavaljer.

Baby kom emot mig utan att släppa lampan:

— Kan du föra då?

Jag nickade.

— Ser du, sade hon, det är så bra för att få in det mjuka och glidande, som skall vara i boston, jag är med i notariens klubb nu, och vi dansar om tisdag.

— — —

Vår värdinna har rest bort på några dar för att övervara ett barnbarn, och detta har givit anledningen till en snabb och i mitt tycke rätt lycklig upplösning av Babys lilla kärlek. [ 53 ]Det var just på söndagskvällen det hände. Vi hade kommit i farten att dansa boston och roade oss oskyldigt till dragspel. Men då vi äntligen dansat slut, för varje nytt varv allt lättare klädda, och kommit i säng, hörde jag i nattens tystnad notarien komma hemsmygande i sällskap med en kvinna. Hans rum gränsar till min vägg, så jag tyckte det var, som om jag haft dem i rummet. Medan tiden led, glömde de all försiktighet, och i fyra timmar låg jag vaken, snärtad oupphörligt över hela kroppen av råa skratt och uppblossande utrop och hyssningar.

När hon gått, fann jag, att Eva låg och småsvor, och jag hörde några vilda och förvirrade fraser om ”lika gärna spårvagnskuskar och bryggardrängar — — —”.

— Snälla Eva, sade jag till slut, dämpa något din indignation. Du uppnår bara att väcka Baby.

Men Baby var vaken. Ja, Baby var för första gången vaken i sitt liv, och jag, jag sade, medan Eva tände ljus och mördade mig med blickarna:

— Baby, sådant är livet, du skall icke bry dig om det.

— Han behövde åtminstone inte dragit det där hit, snyftade Baby, nu kan jag väl inte dansa boston om tisdag.