Odjur, människor och gudar/»Mannen med ett huvud likt en sadel»
| ← Inför Buddhas ansikte |
|
Tusen fröjders lustgård → |
»MANNEN MED ETT HUVUD LIKT EN SADEL»
Sedan jag druckit te i Djam Bolons jurta, red jag tillbaka till min bostad och packade ihop mina få tillhörigheter. Den turgutiske laman var redan där.
»Krigsministern skall följa med oss», viskade han. »Det är nödvändigt.»
»Ja, jag vet det», svarade jag och red bort till Olufsen för att varsko honom om uppbrottet. Men Olufsen meddelade helt oväntat, att han måste stanna ytterligare några dagar i Urga — ett för honom ödesdigert beslut, ty en månad därefter rapporterades, att han blivit dödad av Sepailov, som fortfarande var kommendant i staden, sedan baron Ungern lämnat den. Krigsministern, som var en reslig ung mongol, anslöt sig till vår karavan. När vi kommit omkring tio kilometer från staden, fingo vi se en automobil närma sig bakom oss. Laman kröp ihop i sin kappa och såg förskräckt på mig. Jag förnam den numera för mig välbekanta känslan av att fara var å färde, varför jag öppnade mitt revolverfodral och osäkrade vapnet. Bilen stannade inom kort bredvid vår karavan, och i den satt Sepailov med ett leende på läpparna jämte sina båda hantlangare, Chestiakov och Idanov. Sepailov hälsade mycket hjärtligt på oss och frågade:
»Ni skall ju byta hästar i Khazahuduk? Går vägen dit över passet därborta? Jag känner inte till trakten och måste hinna upp en budbärare, som skickats dit.»
Krigsministern sade, att vi skulle vara i Khazahuduk samma kväll, och gav Sepailov upplysningar angående vägen. Bilen susade i väg, och när den kommit över passet, beordrade ministern en av mongolerna att galoppera fram och se efter, om den stannat någonstädes i närheten på andra sidan. Mongolen lät sin häst känna spöet och ilade i väg, under det vi följde långsamt efter.
»Vad är det fråga om?» frågade jag. »Var snäll och förklara sammanhanget!»
Ministern talade om för mig, att Djam Bolon dagen förut fått meddelande om att Sepailov ämnade upphinna mig under vägen och ta livet av mig. Sepailov misstänkte nämligen, att jag uppeggat baronen emot honom. Djam Bolon hade inrapporterat saken för baronen, som vidtagit åtgärder för att skydda mig. Mongolen återkom med det beskedet, att automobilen försvunnit ur sikte.
»Nu», sade ministern, »skall vi ta en helt och hållet annan väg, så att översten får vänta förgäves på oss i Khazahuduk.»
I Undur Dobo veko vi av mot norr, och på kvällen anlände vi till en förnäm mongols läger. Där togo vi avsked av vår minister, fingo präktiga nya hästar och fortsatte raskt vår färd mot öster, lämnande bakom oss »mannen med ett huvud likt en sadel», för vilken jag blivit varnad av den gamle spåmannen i närheten av Van Kure.
Efter tolv dagar ankommo vi utan några flera äventyr till den första stationen på järnvägslinjen i östra Kina, varifrån jag i en hart när otrolig lyx reste till Peking.
*
När jag, omgiven av komforten och bekvämligheterna på det utmärkta hotellet i Peking, avklädde mig alla kännetecken som resenär, jägare och krigare, kunde jag likväl icke förjaga förtrollningen från de nio dagar i Urga, då jag dagligen varit tillsammans med baron Ungern, den »förkroppsligade krigsguden». Tidningarna, som bragte meddelanden om baronens blodiga framfart i Transbaikalien, kommo minnena att ständigt stå levande för mig. Även nu, ehuru mer än sju månader förflutit sedan dess, kan jag ej glömma dessa av vanvett, nervspänning och vederstyggligheter uppfyllda nätter.
Förutsägelserna ha gått i uppfyllelse. Ungefär etthundratrettio dagar därefter blev baron Ungern tillfångatagen av bolsjevikerna på grund av förräderi från hans officerare och, efter vad som uppgivits, avrättad i slutet av september.
Baron R. F. Ungern von Sternberg … Som en blodig stormil från den straffande Karma svepte han över Centralasien. Vad lämnade han efter sig? Följande stränga befallning till sina soldater, vilken slutar med uppenbarelsebokens ord.
»Låt ingen hejda hämnden mot det som fördärvat och dräpt det ryska folkets själ. Revolutionen måste utrotas ur världen. Emot den har den helige Johannes varnat oss i sina uppenbarelser med följande ord: ’Och kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och skimrade av guld och ädla stenar och pärlor och hade i sin hand en kalk av guld, full av styggelser och hennes skörlevnads orenligheter. Och på hennes panna var skrivet ett namn: Hemlighet, det stora Babylon, modern till skökorna och styggelserna på jorden. Och jag såg kvinnan drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod’.»
Det är en mänsklig urkund, en urkund om Rysslands och måhända världens olycka.
Men efter honom fanns ett annat och mycket viktigare spår.
I mongolernas jurtor och vid buriaters, mongolers, jungarers, kirgisers, kalmuckers och tibetaners eldar berätta herdar fortfarande den oförfalskade sägnen om denne ättling av korsfarare och kapare:
»Från norden kom en vit krigare och uppfordrade mongolerna att bryta sönder sina träldomsbojor, som lagts på vårt befriade land. Denne vite krigare var den förkroppsligade Djingis Khan, och han bebådade ankomsten av den störste av alla mongoler, som skall utbreda Buddhas rena lära och Djingis Khans, Ugadai Khans och Kublai Khans ättlings ära och makt. Ske alltså!»
Asien har vaknat, och dess söner tala dristiga ord.
Det vore väl för världsfreden, om de komma att uppträda som lärjungar till de kloka uppbyggarna Ugadai Khan och sultan Baber i stället för att låta sig bindas i förtrollningen från förstöraren Timurlenks »onda andar».