Odjur, människor och gudar/Inför Buddhas ansikte

←  Martyrlägret

Odjur, människor och gudar av Ferdinand Ossendowski Översättare: Thorsten W. Törngren Inför Buddhas ansikte

»Mannen med ett huvud likt en sadel»  →

INFÖR BUDDHAS ANSIKTE

När vi kommo fram till klostret, lämnade vi automobilen och gåvo oss in i labyrinten av trånga passager, tills vi slutligen stodo framför det största templet i Urga med de tibetanska murarna och fönstren och sitt skrytsamma kinesiska tak. En enda lykta brann vid ingången. Den tunga porten med beslag av brons och järn var stängd. När generalen slog på den stora mässingsgonggongen, som hängde vid porten, kommo skrämda munkar framspringande från alla håll, och när de fingo se »general baron», föllo de till marken och torde knappast lyfta på sina huvud.

»Stig upp», sade baronen, »och släpp in oss i templet!»

Det inre var likt alla lamaitiska tempel, samma mångfärgade flaggor med böner, symboliska tecken och helgonbilder, de breda sidenbanden, som hängde ned från taket, bilderna av gudar och gudinnor. På ömse sidor om gången fram till altaret voro låga röda bänkar för prästerna och sångkören. På altaret kastade små lampor sina strålar på kärlen och ljusstakarna av guld och silver. Bakom detsamma hängde ett tungt gult sidendraperi med tibetanska inskriptioner. Lamaer drogo detta åt sidan, och ur det skumma skenet från de fladdrade lamporna blev den stora, förgyllda statyn av Buddha sittande på den gyllene lotusblomman småningom synlig. Gudens ansikte var likgiltigt och lugnt och upplivades blott av ett svagt ljusskimmer. På båda sidor omgavs han av många tusen mindre buddhabilder, ditförda av de gudfruktiga såsom offer vid deras böner. Baronen slog på gonggongen för att påkalla den store Buddhas uppmärksamhet till hans bön och kastade en handfull mynt på det stora bronsbäckenet. Denne korsfararnas avkomling, som läst alla västerlandets filosofer, slöt därpå sina ögon, lade sina sammanknäppta händer framför ansiktet och bad. Jag lade märke till ett svart radband vid hans vänstra handled. Han bad i omkring tio minuter. Sedan förde han mig till den andra ändan av klostret och sade under vägen till mig:

»Jag tycker inte om det här templet. Det är för nytt, det uppfördes av lamaerna, när Den levande Buddha blev blind. Jag finner inte på den gyllene buddhabilden människornas tårar, förhoppningar, bekymmer eller tacksägelser. De har inte haft tid ännu att lämna spår efter sig i gudens ansikte. Nu skall vi gå till profetiornas gamla helgedom.»

Denna var en liten, av ålder svartnad byggnad, som påminde om ett torn och hade ett platt, runt tak. Dörrarna stodo öppna. På ömse sidor om ingången funnos bönehjul färdiga att igångsättas, och över den sågs en kopparplatta med zodiakens tecken. Därinne framsade två munkar heliga »sutras» (aforismer) utan att lyfta sina huvud vid vårt inträde. Generalen gick fram till dem och sade:

»Kasta tärningarna för mina dagars antal!»

Prästerna togo fram två skålar, i vilka funnos flera tärningar, och läto dessa rulla ut på ett lågt bord. Baronen såg på och räknade tillsammans med dem ihop slutsumman, varpå han yttrade:

»Etthundratrettio! Återigen etthundratrettio!»

Han gick fram till altaret, där det fanns en gammal buddhabild av sten, vilken förts dit ända från Indien, och bad ännu en gång.

I dagbräckningen gingo vi ut genom klostret, besökte de olika templen och helgedomarna, den medicinska skolans museum, stjärntydarnas torn och slutligen den gård, där de studerande och de unga lamaerna ha sina dagliga morgonövningar i brottning. På andra platser voro lamaer sysselsatta med bågskjutning. Några av de högre prästerna bjödo oss på varmt fårkött, te och vild lök. Sedan återvände vi till jurtan, och jag försökte sova, men förgäves. Alltför många olika frågor störde mig. »Var är jag? I vilken tidsålder lever jag?» Utan att vara fullt medveten därom hade jag en dunkel förnimmelse av en stor idé, en ofantlig plan, en obeskrivlig mänsklig olycka.

Efter vårt middagsmål sade generalen, att han ville föreställa mig för Den levande Buddha. Det är så svårt att erhålla företräde hos Den levande Buddha, att jag blev mycket glad över att detta tillfälle yppade sig för mig. Vår auto stannade om en stund framför den rödvitrandiga porten på den mur, som omger gudaboningen. Tvåhundra lamaer i gula och röda dräkter skyndade till för att hälsa den besökande »Chiang Chiin» (generalen) med sin lågmälta, vördnadsfulla viskning: »Khan! Krigsgud!» Likt ett regemente ceremonimästare förde de oss till en stor, rymlig hall, där halvskymning rådde. Tunga, snidade dörrar ledde in till palatsets inre delar. I hallens bakgrund fanns en upphöjd plats med en tron, på vilken lågo gula sidenkuddar. Tronens ryggstycke var rött innanför en gyllene inramning, och på båda sidor om densamma stodo gula sidenskärmar infattade i rikt utsirade ramar av svart kinesiskt trä, under det att vid väggarna på tronens bägge sidor funnos glasskåp med olika föremål från Kina, Japan, Indien och Ryssland. Bland dem lade jag märke till en markis och en markisinna, utsökt väl utförda i äkta sévres-porslin. Framför tronen stod ett långt, lågt bord, vid vilket sutto åtta högättade mongoler, och den främste av dem var en högt vördad gammal man med ett intelligent och energiskt ansikte och stora, genomträngande ögon. Hans utseende påminde om de åldriga träskulpturer av buddhistiska gudomligheter med ögon av ädla stenar, som jag sedan såg i kejserliga museet i Tokio i den avdelning, som är ägnad buddhismen, där japanerna utställt gamla statyer av Amida, Daunichi-Buddha, gudinnan Kwannon och den gemytlige gamle Hotei.

Denne man var hutuktun i Jahantsi, ordförande i det mongoliska ministerrådet, ärad och vördad långt utom Mongoliets gränser. De andra voro khaner och överstepräster i Khalkha eller Yttre Mongoliet. Hutuktun i Jahantsi inbjöd baron Ungern att ta plats vid hans sida, och åt mig inbars en europeisk stol. Baron Ungern meddelade ministerrådet genom en tolk, att han om några dagar skulle lämna Mongoliet, och vädjade till de närvarande att värna den frihet, som vunnits åt de av Djingis Khans avkomlingar bebodda länderna. Han vars själ ännu lever och uppmanar mongolerna att åter bli ett mäktigt folk och än en gång förena till en stor centralasiatisk stat alla de asiatiska riken, över vilka han härskade.

Generalen reste sig och alla de andra med honom. Han tog ett högtidligt avsked av var och en särskilt. Endast för ordföranden bugade han sig djupt, under det denne lade sina händer på baronens huvud och välsignade honom. Från detta rum begåvo vi oss omedelbart till det i rysk stil uppförda hus, där Den levande Buddha har sin personliga bostad. Huset var alldeles omgivet av en skara röda och gula lamaer: tjänare, rådgivare, ämbetsmän, spåmän, läkare och gunstlingar. Från huvudingången sträckte sig ett långt, rött rep, vars bortre ända var kastat över muren bredvid porten. Massor av pilgrimer, som krypa fram på sina knän, vidröra denna ända av repet utanför porten och överlämna till en munk en »hatyk» av siden eller ett stycke silver. Detta vidrörande av repet, vars inre ända vilar i Bogdos hand, åstadkommer en direkt förbindelse med den helige, förkroppsligade, levande guden. En ström av välsignelse förmodas flöda genom detta tåg av kamelull och hästhår. Varje mongol, som vidrört det mystiska repet, får mottaga och bär sedan omkring sin hals ett rött band såsom tecken på att han fullgjort sin pilgrimsfärd.

Jag hade hört mycket talas om Bogdo Khan, innan jag fick detta tillfälle att se honom. Det hade berättats för mig om hans begär efter alkohol, vilket medfört hans blindhet, om hans svaghet för ytlig västerländsk kultur och om hans hustru, som deltog i hans libationer och i hans namn gav företräde åt talrika delegationer och sändebud.

I det rum, som Bogdo använde som sitt privata arbetsrum och där två som sekreterare anställda lamaer vakade dag och natt över det skrin, däri hans stora sigill förvarades, rådde den strängaste enkelhet. På ett lågt, enkelt, lackerat kinesiskt bord lågo hans skrivsaker samt en ask med de i en gul sidenduk invirade sigill, som han fått av den kinesiska regeringen och av Dalai Lama. Strax bredvid stod en låg länstol och ett fyrfat av brons med ett rökrör av järn. På väggarna funnos svastikans tecken samt tibetanska och mongoliska inskriptioner. Bakom länstolen fanns ett litet altare med en gyllene buddhabild, framför vilken två talglampor brunno. Golvet var täckt med en tjock, gul matta.

När vi inträdde, funnos endast de båda sekreterarna därinne. Den levande Buddha var nämligen i den lilla privata helgedomen i ett angränsande rum, dit ingen hade rättighet att inträda utom Bogdo Khan själv och en enda lama, »Kanpo-Gelong», som vakar över de rituella ceremonierna och bistår Den levande Buddha under hans böner i ensamhet. Den ene sekreteraren talade om för oss, att Bogdo varit mycket upprörd samma morgon. Vid middagstiden hade han gått in i sin bönekammare. Under en lång stund hade hörts röster av den »gula trons» högste ledare i innerlig bön, och därefter hade tydligt förnummits en annan, okänd röst. Inne i bönekammaren hade ett samtal ägt rum mellan Buddha pä jorden och Buddha i himmeln. Så uttydde de båda prästerna saken för oss.

»Låt oss dröja litet», föreslog baronen. »Han kommer kanske ut snart.»

Medan vi väntade, berättade generalen för mig en del om Jahantsi Lama och talade om, att då denne är lugn, är han som en vanlig människa, men att då han är upprörd och tänker mycket allvarligt, synes en gloria omkring hans huvud.

Efter en halv timme visade sekreterarna plötsligt tecken till stor fruktan och lyssnade tätt intill ingången till bönekammaren. Kort därpå föllo de framstupa med sina ansikten mot golvet. Dörren öppnades långsamt, och in i rummet trädde kejsaren över Mongoliet, Den levande Buddha, hans helighet Bogdo Djebtsung Damba Hutuktu, khan över Yttre Mongoliet. Han var en kraftigt byggd gammal man med ett stort, slätrakat ansikte, som påminde om kardinalerna i Rom. Han var klädd i den mongoliska gula sidenrocken med ett svart skärp. Den blinde mannens ögon stodo vidöppna. Bävan och häpnad stodo att läsa i dem. Han sjönk tungt ner i länstolen och framviskade: »Skriv!»

En sekreterare tog genast papper och en kinesisk penna, och Bogdo började diktera ner sin uppenbarelse på ett mycket osammanhängande och långt ifrån tydligt sätt. Han slutade med följande ord:

»Detta såg jag, Bogdo Hutuktu Khan, när jag talade med den store, vise Buddha, omgiven av goda och onda andar. Visa lamaer, hutuktuer, kanpos, marambas och heliga gheghens, uttyden denna min syn!»

När han hade slutat, torkade han svetten från sin panna och frågade, vilka som voro närvarande.

»Khan ’Chiang Chiin’ baron Ungern och en främling», svarade en av sekreterarna knäböjande.

Generalen föreställde mig för Bogdo, som böjde på huvudet såsom ett tecken till hälsning. De började tala lågmält med varandra. Genom den öppna dörren såg jag en del av bönekammaren. Jag urskilde ett stort bord samt en mängd böcker, en del liggande uppslagna på detta och en del därunder på golvet. Vidare såg jag ett fyrfat med glödande kol samt en korg, som innehöll skulderblad och inälvor av får att användas till förutsägelser. Om en stund reste sig baronen och bugade sig för Bogdo. Tibetanen lade sina händer på baronens huvud och framviskade en bön. Därpå tog han en tung gudabild från sin egen hals och hängde den omkring baronens.

»Ni skall inte dö, men ni kommer att övergå i den högsta tillvarelseformen. Lägg det på minnet, ni, krigets förkroppsligade gud, khan över det tacksamma Mongoliet!» Jag förstod, att Den levande Buddha hade givit sin välsignelse åt den »blodige generalen», innan denne gick att möta döden.

*

Under de närmast följande två dagarna fick jag tillfälle att tre gånger besöka Den levande Buddha i sällskap med en vän till Bogdo, buriatfursten Djam Bolon. Jag skall beskriva dessa besök i den fjärde delen av denna bok.

Baron Ungern ordnade resan för mig och mitt sällskap till Stilla havet. Vi skulle färdas på kameler till norra Mandjuriet, emedan det där var lättare att undvika trakasserier från de kinesiska myndigheterna, som voro så illa underrättade om Polens internationella ställning. Från Uliassutai hade jag sänt ett brev till den franska legationen i Peking och hade nu på mig ett brev från den kinesiska handelskammaren i förstnämnda stad med tacksägelser för stadens räddning undan en pogrom. Min avsikt var att söka komma fram till närmaste station på järnvägslinjen i östra Kina. Det var meningen, att jag i mitt sällskap skulle ha en dansk köpman vid namn E. V. Olufsen och en lärd lama från turguternas land, som ämnade bege sig till Kina.

Aldrig skall jag förgäta natten mellan den 19 och den 20 maj 1921. Sedan vi ätit middag, föreslog baron Ungern, att vi skulle gå till Djam Bolons jurta, vilken furstes bekantskap jag gjort dagen efter det jag kom till Urga. Hans jurta var belägen på en uppbyggd plattform av trä på en gårdstomt bakom de ryska kvarteren. Två buriatofficerare mötte oss och förde oss in. Djam Bolon var en medelålders man, lång och mager med ett ovanligt långlagt ansikte. Före det stora kriget hade han varit en enkel herde, men han hade kämpat tillsammans med baron Ungern på den tyska fronten och därefter mot bolsjevikerna. Han var av en högättad buriatfamilj, ättling till buriatkonungar, som blivit avsatta av den ryska regeringen efter sina försök att upprätta det buriatiska folkets självständighet. Tjänare satte fram nötter, russin, dadlar och ost för oss samt serverade oss te.

»I dag är det den sista kvällen, Djam Bolon!» sade baron Ungern, »Ni lovade mig …»

»Jag minns», sade buriaten. »Allting är färdigt.»

Under en lång stund hörde jag på deras hågkomster om forna drabbningar och om vänner, som de förlorat. Det var midnatt när Djam Bolon reste sig och gick ut ur jurtan.

»Jag vill bli spådd ännu en gång», sade baron Ungern, liksom om han ville ursäkta sig. »För vår saks framgång är det för tidigt för mig att dö …»

Djam Bolon kom tillbaka med en liten medelålders kvinna, som hukade sig ner på österländskt vis framför fyrfatet, böjde sig djupt framåt och började stirra på baron Ungern. Hennes ansikte var vitare, smalare och magrare än hos mongolkvinnorna i allmänhet. Ögonen voro svarta och vassa. Hennes dräkt påminde om zigenerskornas. Sedan fick jag veta, att hon var en ryktbar spåkvinna och profetissa bland buriaterna samt dotter till en zigenerska och en buriat. Mycket långsamt tog hon en liten väska från sitt bälte och plockade fram ur den några små fågelben och en handfull torrt gräs. Hon började framviska osammanhängande, obegripliga ord, under det hon kastade små tussar av gräset på elden, och av röken från detta uppfylldes tältet efter hand med en svag doft. Jag kände tydligt hjärtklappning och yrsel åt huvudet. Sedan spåkvinnan bränt allt sitt gräs, lade hon fågelbenen på glöden och vände på dem upprepade gånger med ett par små tänger. När benen blivit svarta, började hon granska dem, och plötsligen kom ett uttryck av bävan och smärta över hennes ansikte. Hon slet nervöst av sig den duk hon hade knuten om huvudet, fick konvulsioner och började med gäll röst stöta fram korta satser.

»Jag ser … jag ser krigets gud … Han dör … på ett gräsligt sätt … Sedan är det mörkt … svart som natten … Mörkt … Hundratrettio steg är kvar … Bakom är det mörker … Ingenting … Jag ser ingenting … Krigets gud har försvunnit …»

Baron Ungern lät sitt huvud sjunka. Kvinnan ramlade baklänges med utsträckta armar. Hon hade svimmat, men jag tyckte mig märka pupillen på hennes ena öga glimma fram under de sänkta ögonhåren. Två buriater buro ut den livlösa kroppen, varefter en långvarig tystnad rådde i buriatfurstens jurta. Baron Ungern reste sig till sist och började gå runt omkring elden, under det han talade lågt för sig själv. Sedan stannade han och sade hastigt:

»Jag skall dö! Jag skall dö! … men det gör detsamma, det gör detsamma … Den stora saken har blivit igångsatt och skall inte dö … Jag vet, hur den kommer att utveckla sig. Djingis Khans efterkommande släkten har väckts, och ingen skall släcka elden i mongolernas hjärtan! I Asien skall uppstå en mäktig stat från Stilla havet och Indiska oceanen till Volgas stränder. Buddhas höga lära skall utbreda sig mot norr och mot väster. Det blir en seger för anden. En erövrare och anförare skall komma, som är mäktigare och tapprare än Djingis Khan och Ugadai Khan. Han skall bli klokare och barmhärtigare än sultan Baber, och han kommer att behålla makten i sin hand, tills den lyckliga dagen upprinner, då Världens konung skall framträda från sin underjordiska huvudstad. Varför, varför får jag inte vara i första ledet bland buddhismens stridsmän? Varför har Karma beslutit så? Men så måste det bli! Ryssland måste först avtvå revolutionens skymf från sig och bli renat genom blod och död, och alla folk, som antagit de kommunistiska idéerna, måste förgås till sista man, så att all deras avkomma blir utrotad!»

Baronen lyfte handen över sitt huvud och skakade den, som om han uttalat sina befallningar och sin sista vilja till någon osynlig person.

Det började dagas.

»Min tid är kommen!» sade generalen. »Inom kort skall jag lämna Urga.»

Skyndsamt tog han oss kraftigt i hand och sade:

»Farväl för alltid! Jag skall dö en hemsk död, men världen har aldrig skådat en sådan fasa och ett sådant hav av blod, som den nu kommer att få se …»

Jurtans dörr slog igen, och han var borta. Jag återsåg honom aldrig.

»Jag måste också gå, ty även jag skall lämna Urga i dag.»

»Det vet jag», genmälde fursten. »Det var av en särskild anledning baronen lämnade er hos mig. Jag skall ge er en fjärde reskamrat, nämligen den mongoliske krigsministern. Ni måste följa med honom till er jurta. Det är nödvändigt för er …»

Djam Bolon uttalade dessa sista ord med tonvikt på varje ord. Jag frågade honom icke om orsaken, eftersom jag var van vid att allting var hemlighetsfullt i detta mystiska land med sina goda och onda andar.

---