Odjur, människor och gudar/Bland mördare

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Dödens boning
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Bland mördare
På en vulkan  →


[ 126 ]

BLAND MÖRDARE


Vid ankomsten till telegrafstationen möttes vi av dess föreståndare, en blond ung man vid namn Kanine. En smula förvirrad erbjöd han oss husrum för natten hemma hos sig. När vi kommo in i rummet, reste sig en lång och skranglig man från bordet och gick villrådigt emot oss, under det han betraktade oss mycket uppmärksamt.

»Gäster …», sade Kanine. »De är på resa till Khathyl. Privatpersoner, främlingar, utlänningar …»

»Jaså», yttrade den främmande i släpig ton, tillfredsställd över upplysningen.

Medan vi löste upp våra bälten och med svårighet fingo av oss våra stora mongoliska pälsar, viskade den långe mannen ivrigt någonting till vår värd. När vi kommo fram till bordet för att slå oss ner och vila oss, hörde jag honom säga: »Vi måste uppskjuta saken», och såg Kanine blott ge en nick till svar.

En del andra personer sutto vid bordet, bland dem Kanines assistent, en lång, blond, bleklagd man, som talade om allt möjligt på ett sätt, som påminde om en kulspruta. Han föreföll att ej vara fullt normal, och hans fnoskighet tog sig uttryck på det sättet, att han vid varje högljutt ord, rop eller plötsligt skarpt svar upprepade vad den person sagt, med vilken han för tillfället samtalade, eller på ett maskinmässigt, brådskande sätt omtalade vad som just i det ögonblicket tilldrog sig omkring honom. Kanines hustru, en blek ung kvinna med ett utsläpat utseende, skrämda ögon och ett av fruktan förvridet ansikte, var också närvarande och bredvid henne en flicka på femton år med kortklippt [ 127 ]hår och klädd i mansdräkt samt dessutom Kanines två små söner. Vi hälsade på dem alla. Den långe främlingen hette Gorokov och sade sig vara rysk nybyggare från Samgaltai samt föreställde flickan med det kortklippta håret som sin syster. Kanines hustru såg på oss med tydligt märkbar rädsla och sade ingenting, synbarligen missnöjd över vår närvaro. Vi hade emellertid intet val, utan började dricka te och äta vårt bröd och kalla kött.

Kanine omtalade, att efter förstörandet av telegraflinjen hade hans familj och anförvanter fått mycket svårt pröva på den fattigdom och de umbäranden, som blivit en naturlig följd därav. Bolsjevikerna skickade icke någon avlöning till honom från Irkutsk, varför han måste hjälpa sig själv så gott han kunde. De slogo och torkade hö, som de sålde till de ryska kolonisterna, utförde privata bud och uppdrag från Khathyl till Uliassutai och Samgaltai, köpte och sålde boskap samt idkade jakt och lyckades på det sättet livnära sig. Gorokov sade, att han i affärer måste fara till Khathyl och att han och hans syster skulle vara glada, om de finge följa med vår karavan. Han hade ett mycket obehagligt, elakt ansikte med färglösa ögon, som alltid undveko den person, med vilken han talade. Under samtalet frågade vi Kanine, om det fanns några ryska kolonister i närheten, varpå han svarade med rynkad panna och ett uttryck av motvilja på sitt ansikte:

»Det finns en gammal rik man, som heter Bobrov och bor en verst från vår station, men jag skulle vilja tillråda er att inte besöka honom. Han är en snål och ogästvänlig gubbe, som inte tycker om några visiter.»

Under det han sade detta, slog fru Kanine ner ögonen och drog ihop axlarna, så att det såg ut som en rysning. Gorokov och hans syster fortsatte obekymrade att röka. Allt detta lade jag märke till, såväl Kanines hatfulla ton som hustruns förlägenhet och Gorokovs spelade likgiltighet, och jag beslöt mig för att uppsöka den gamle kolonisten, som blivit så illa omtalad av Kanine. Som jag kände två personer i Uliassutai med namnet Bobrov, sade jag till Kanine, att jag blivit ombedd att [ 128 ]personligen framlämna ett brev till deras namne, och sedan vi druckit vårt te, tog jag på mig min päls och gick ut.

Bobrovs hus låg i en dalsänka bland bergen och var omgivet av ett högt plank, över vilket de låga hustaken kunde ses. Ljus syntes i ett fönster. När jag knackade på porten, började några hundar skälla ilsket, och genom springorna i planket kunde jag urskilja fyra väldiga svarta mongolhundar, som morrade och visade tänderna, när de rusade fram till porten. Ytterdörren på huset öppnades av en person, som ropade: »Vem är där?»

Jag svarade, att jag var resande från Uliassutai. Hundarna blevo först infångade och bundna, och sedan släpptes jag in av en man, som granskade mig mycket noggrant och forskande från huvud till fot. En revolverkolv stack upp ur hans ficka. Tillfredsställd med vad han iakttog och sedan han fått veta, att jag kände hans släktingar, bad han mig vara hjärtligt välkommen i hans hem och föreställde mig för sin hustru, en vördnadsbjudande gammal dam, och deras fem år gamla, vackra lilla adoptivdotter. Hon hade påträffats ute på stäppen bredvid sin döda mor, som förgåtts av utmattning under försök att fly undan bolsjevikerna i Sibirien.

Bobrov berättade, att Kazagrandis ryska truppavdelning lyckats driva bort den röda styrkan från Kosogol, så att vi följaktligen kunde utan fara fortsätta färden till Khathyl.

»Varför tog ni inte in hos mig i stället för hos de där banditerna?» frågade den gamle mannen.

Jag gjorde honom en del frågor och fick veta åtskilligt av största värde. Det befanns, att Kanine var bolsjevik och agent för sovjet i Irkutsk, stationerad här för att spionera. Nu var han emellertid ofarlig, sedan linjen mellan honom och Irkutsk blivit avklippt. Men från Biisk i Altai-området hade just nyss kommit en mycket inflytelserik kommissarie.

»Gorokov?» frågade jag.

»Ja, så kallar han sig», svarade den gamle mannen, »men jag är också från Biisk, och jag känner var enda människa där. Hans riktiga namn är Pouzikov, och den kortklippta flickan, som är med honom, är hans älskarinna. Han är tjekans kommissarie, och hon är samma sällskaps agent. [ 129 ]Förliden augusti sköt dessa två med sina revolvrar sjuttio fängslade officerare från Koltjaks armé. Sådana fega bovar till mördare! Nu har de kommit hit för att spionera. De ville bo hos mig, men jag kände dem alltför bra och vägrade att hysa dem.»

»Och ni är inte rädd för honom?» frågade jag, medan jag drog mig till minnes dessa personers olika yttranden och ögonkast, när de sutto vid bordet på stationen.

»Nej, jag vet, hur jag skall försvara mig och min familj, och jag har en beskyddare också i min son, som är den bäste skytt, ryttare och slagskämpe i hela Mongoliet. Det är mycket tråkigt, att ni inte får göra min pojkes bekantskap, men han har givit sig av till boskapen och kommer inte tillbaka förrän i morgon afton.»

Vi togo det mest hjärtliga avsked av varandra, och jag lovade att taga in hos honom på återvägen.

»Nå, vad hade Bobrov för gott att säga om oss?» var den fråga som Kanine och Gorokov mötte mig med vid min återkomst till stationen.

»Ingenting alls om er», svarade jag. »Han ville inte ens tala med mig, när han fick höra, att jag hade tagit in här. Vad har ni för otalt med varandra?» frågade jag med en högst förvånad min.

»Det är en gammal historia», brummade Gorokov.

»Han är en elak gammal girigbuk», tilläde Kanine, varvid hans hustrus förskrämda och pinade ögon återigen fingo ett uttryck av ytterlig fasa, som om hon på ögonblicket väntat ett dödande slag. Gorokov började packa ihop sina tillhörigheter för att vara i ordning för avfärden tillsammans med oss följande morgon. Vi redde våra anspråkslösa bäddar i ett angränsande rum och lade oss. Jag viskade till min kamrat att ha sin revolver tillhands, ifall något skulle inträffa, men han bara småskrattade, under det han tog revolvern och yxan från sin rock och lade dem under huvudkudden.

»Från första stund föreföll mig de här människorna mycket misstänkta», viskade han. »De hålla på att koka ihop något rackartyg. I morgon skall jag rida bakom den där [ 130 ]Gorokov och ha en av mina pålitligaste kulor, en liten dum-dum, i beredskap åt honom.»

Mongolerna tillbragte natten under sitt tält ute på gårdsplanen bredvid kamelerna. Omkring klockan sju på morgonen begåvo vi oss i väg. Min vän intog sin post som vår karavans arriärgarde och höll sig hela tiden bakom Gorokov, som i likhet med systern red en präktig häst och var beväpnad från topp till tå.

»Hur har ni kunnat hålla edra hästar i så gott skick, när ni kommer hela långa vägen från Samgaltai?» frågade jag vid åsynen av deras vackra djur.

Då han svarade, att dessa tillhörde hans värd, förstod jag, att Kanine icke var så fattig, som han ville låta påskina, ty vilken förmögen mongol som helst skulle för en av dessa härliga springare givit honom tillräckligt många får för att hålla hans familj med fårstek under ett helt år.

Vi kommo snart till ett vidsträckt träsk, som var omgivet av tät småskog, där jag till min stora förvåning såg vita »kuropatka» eller rapphöns i hundratal, och från vattnet lyfte en flock änder med starkt buller, när de fingo syn på oss. Vinter, stark, isande blåst, snö och vildänder! Mongolen gav mig förklaring härpå:

»Det här träsket fryser aldrig, utan håller sig ständigt varmt. Vildänderna stannar här året om och rapphönsen också, därför att de får tag i föda i den varma, lösa jorden.»

Medan jag talade med mongolen, fick jag se en gulröd eldtunga över träsket. Den flammade till och försvann, men en stund senare syntes två andra sådana fenomen stiga uppåt vid den andra stranden. Jag förstod, att här funnos de riktiga »lyktgubbarna», som framkallat så många tusentals sägner och som kemien så enkelt förklarar såsom brinnande metan eller sumpgas, alstrad genom förruttnelse av vegetabiliska ämnen i den varma och fuktiga jorden.

»Här bor Adairs andar, som är i ständig strid med Murens andar», förklarade mongolen.

»Naturligtvis», tänkte jag, »om i våra dagars prosaiska Europa våra byinvånare tro, att dessa eldslågor äro alster av någon hemlighetsfull trolldom, då måste de för visso i [ 131 ]detta mysteriernas land allra minst vara tecken på krig mellan två grannfloders andar!»

Sedan vi passerat detta träsk, sågo vi långt framför oss ett stort kloster. Ehuru det låg nära en halv kilometer vid sidan om vägen, sade Gorokovarna, att de ämnade rida ditöver för att göra några uppköp i de kinesiska handelsbodarna där. De redo bort i snabb takt och lovade upphinna oss om en stund, men vi sågo ej till dem vidare på någon tid. De försvunno spårlöst, men vi råkade dem senare under mycket oväntade omständigheter, som voro högst ödesdigra för dem. Vi voro emellertid för vår del högeligen belåtna med att bli av med dem så snart, och sedan de avdunstat, omtalade jag för min vän de upplysningar jag fått av Bobrov kvällen förut.