Odjur, människor och gudar/Dödens boning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jagasstais ande
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Dödens boning
Bland mördare  →


[ 123 ]

DÖDENS BONING


Våra kameler traskade långsamt, men säkert mot norr. Vi tillryggalade fyrtio till femtio kilometer om dagen och närmade oss ett litet kloster, som låg till vänster om vår väg. Det bestod av stora byggnader, som tillsammans bildade en fyrkant och omgåvos av ett högt stängsel av tjocka pålar. Mitt på varje sida fanns en port, som ledde till de fyra ingångarna till templet inuti fyrkanten. Detta tempel, som hade rödlackerade pelare och tak i kinesisk stil, reste sig över de kringliggande, låga bostäderna för lamaerna. På den andra sidan av vägen låg något som såg ut som en kinesisk fästning, men i verkligheten var en »dugun», d. v. s. en inhägnad gårdstomt för olika kommersiella ändamål. Sådana uppföra kineserna alltid i form av fästningar med dubbla murar med ett avstånd av knappt en meter från varandra, innanför vilka deras boningshus och butiker ligga, och därinne finnas i allmänhet tjugu till trettio handelsidkare, som för att möta alla eventualiteter äro fullt beväpnade. I händelse av behov kan en sådan »dugun» göra tjänst som blockhus och motstå långa belägringar. Mellan denna »dugun» och klostret, något närmare vägen, såg jag, att en del nomader slagit läger, men man kunde ingenstädes upptäcka deras hästar och boskap. Tydligen hade mongolerna slagit sig ner här för någon tid, men lämnat sin boskap kvar uppe i bergen. Över flera jurtor vajade mångfärgade, trekantiga flaggor till tecken på att där var sjukt, och bredvid några voro höga stolpar nerslagna i marken med mongolmössor på spetsarna, vilket angav, att husbonden i jurtan hade dött. Den mängd hundar, som strövade omkring på [ 124 ]slätten, utvisade, att liken lågo någonstädes i närheten, antingen i bergsskrevorna eller utmed flodstränderna.

När vi kommo närmare lägret, hörde vi på avstånd ett ursinnigt slående på trummor, vemodiga flöjttoner och vanvettiga, gälla skrik. Vår mongol red i förväg för att ta reda på vad det hela betydde och kom tillbaka med det beskedet, att åtskilliga mongolfamiljer kommit till klostret för att söka hjälp hos Hutuktu Jahantsi, som var ryktbar för sina underkurer. Folket, som led av spetälska och svartkoppor, hade kommit från långt avlägsna trakter, men fått det meddelandet, att klostrets hutuktu icke fanns där, utan begivit sig till Den levande Buddha i Urga. Därför hade de nödgats tillkalla trollkarlar och dogo nu den ene efter den andre. Just dagen förut hade de kastat ut det tjugusjunde liket på slätten.

Under vårt samtal kom trollkarlen ut från en jurta. Det var en gammal man med starr på ena ögat och mycket koppärrig i ansiktet. Han var klädd i trasor med olikfärgade tygbitar hängande ned omkring midjan samt bar en trumma och en flöjt. Vi sågo fradga på hans blåa läppar, och vansinnet lyste i hans ögon. Plötsligt började han snurra runt och dansa under tusen piruetter med sina långa ben och vridningar av armar och axlar, allt under det han slog på trumman och blåste på flöjten eller ömsevis skrek och rasade. Hans rörelser blevo allt hastigare, tilldess han slutligen blek i ansiktet och med blodsprängda ögon föll omkull på snön, där han fortfor att vrida sig och utstöta osammanhängande rop. På det sättet behandlade läkaren sina patienter och försökte att med sitt vanvett skrämma bort de onda andar, som föra med sig sjukdom. En annan trollkarl gav sina patienter smutsigt dyvatten, vari han påstod, att själve Den levande Buddha badat sin »gudomliga» kropp, som blivit född av den heliga lotusblomman.

»Om! Om!» (Hell! Hell!) skreko de båda trollkarlarna oavlåtligt.

Medan läkarna kämpade med de onda andarna, voro de sjuka människorna lämnade åt sig själva. De lågo i feber under högar av fårskinn och pälsar, yrade och kastade sig av och an. Vid fyrfaten sutto vuxna och barn, som ännu [ 125 ]voro friska, nerhukade och pratade sorglöst, drucko te och rökte. I alla jurtorna såg jag sjuka och döda samt ett sådant elände och sådana gräsligheter, att det trotsar all beskrivning.

Då tänkte jag: »O, store Djingis Khan! Du som hade en så klar uppfattning om alla förhållanden i Asien och Europa, du som ägnade hela ditt liv för det mongoliska namnets ära, varför gav du icke ditt folk, som förstår att bevara sina gamla seder, sin hederlighet och sin fredsällhet, den upplysning, som kunnat rädda det från en sådan död? Dina ben, som sedan sekler vila i mausoleet i Karakorum, måste protestera mot den snabba förintelse, som förestår ditt en gång så mäktiga folk, inför vilket halva den civiliserade världen darrade!»

Av sådana tankar uppfylldes jag, när jag såg detta läger av människor, som i morgon skulle vara döda, och hörde jämret, skriken och det yrande talet från döende män, kvinnor och barn. Någonstädes långt borta tjöto hundarna dystert, och entonigt ljöd den utmattade trollkarlens trumma.

»Framåt!» Jag kunde ej längre vara vittne till denna hemska gräslighet, som jag icke hade någon möjlighet eller kraft att omintetgöra. Vi lämnade raskt denna olycksaliga plats, men vi kunde icke skaka av oss den föreställningen, att något osynligt, förskräckligt andeväsen följde efter oss från detta fasans hemvist. »Sjukdomens onda andar?» »Bilderna av skräck och elände?» »De människors själar, som offrats på den mongoliska okunnighetens altare?» En oförklarlig bävan, från vars grepp vi icke kunde göra oss fria, genomträngde oss. Först när vi vikit av från vägen och ridit över en skogklädd bergås ner i en däld bland bergen, varifrån vi icke kunde se vare sig Jahantsi Kure eller »dugun» eller den ohyggliga plats, där döende mongoler våndades, kunde vi andas fritt igen.

Snart sågo vi en stor sjö, Tisingol, och nära dess strand låg ett stort ryskt hus, telegrafstationen mellan Kosogol och Uliassutai.